En sagas ursprung 3

Mickel Räf

Omslag till utgåvan av Mickel Räf från 1870.

Varför björnen har så kort svans

Räven, den tjuvaktige lymmeln, hade varit och stulit en fiskknippa. På väg hem till sin lya mötte han björnen.

– Var har du fått så mycket fisk? frågade björnen.

– Metat den, svarade räven.

– Vill du lära mig den konsten, så att även jag kan få fisk? bad björnen.

– Det går väl för sig, sa räven. Passa på en natt, när det är riktigt kallt. Gå då ner till sjön och stick ner rumpan genom ett hål på isen.

Björnen gjorde så och drog upp svansen titt som tätt för att se efter om någon fisk hade nappat. Räven kom och fick se detta och frågade björnen vad han höll på med.

– Metar, som du lärde mig, svarade björnen, men jag får ingen fisk.

– Sitt riktigt stilla, rådde björnen, för annars skrämmer du fisken och drag inte upp förr än du känner att det har knipit till riktigt.

Björnen gjorde så och allt efter som det frös till omkring rumpan, så knep det till, hårdare och hårdare. Till sist sa björnen:

– Nu har det knipit till så illa.

– Dra! sa räven.

Björnen drog men satt likaväl fast, så han trodde, att han hade ofantligt med fisk.

– Ryck till riktigt! sa räven.

Björnen ryckte till allt vad han kunde, men då blev svansen kvar i hålet och endast en liten stump satt kvar. Räven sprang in i skogen och skrattade, så käften gick upp jämnt öronen.

Haren kom förbi i samma veva och fick se björnens missprydda bak. Haren tyckte det var så roligt att björnen hade fått lika kort svans som han själv, så han började skratta tills överläppen sprack.

Den här sagan från Säfsen i Dalarna upptecknades 1926,  men upptecknaren kom ihåg den från barndomen på 1870-talet. Sagan som berättar om varför björnen har så kort svans är en av de allra vanligaste djursagorna i vårt land, troligtvis den vanligaste, och är spridd över hela landet och berättas också bland samerna. Den återfinns i hela världen, dit den förts av europeerna. Då kan den istället handla om en varg som förlorar svansen när en sten binds fast i den.

Sagan, som har beteckningen ATU 2 i den internationella sagokatalogen,  kombineras ofta med andra korta djursagor, som här med ATU 70 som förklarar varför haren har kluven läpp.

Sagan är känd sen 1100-talet och återfinns i det franska verseposet Roman de Renart, som på 1400-talet översattes till tyska med titeln Reinecke Fuchs. Källorna till verseposet var de antika djurfablerna. Räveposet blev mycket populärt och var en parodi på den medeltida hjältediktningen. De mäktiga, björnen och vargen, lurades av räven. Till skillnad från fabeln var den ursprungligen inte moralisk, utan avsikten var i huvudsak att roa. Så här diktade räveposets författare:

En visa Ni nu skall få höra,

som skall Er riktigt glada göra,

ty nuförtiden alls ej mera

predikningar Er intressera,

ej heller kyrkliga legender.

Till sådant Ni Er håg ej vänder,

men blott till det, som Eder lyster.

Må var och en nu vara tyster,

ty lustig sak jag tälja vill,

om blott Guds hjälp jag får därtill.

När verseposet översattes för första gången till svenska 1621 under, titeln Mickel Räf, hade det fått moraliserande tillägg på prosa. 1746 kom den första prosaöversättningen, även den med moraliserande tillägg. Under 1800-talet kom Mickel Räf ut i många utgåvor för barn.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Beduinernas kapplöpning

 

Beduini

 

En dag då solen sken, så som den gör alla dagar i Arabiens öken, satt en engelsman på en sten i sultan Ibn-al-Kuz rike. Han var uttråkad, eftersom det absolut inte fanns någonting att göra, trots att han hade tillräckligt med pengar i fickan för att kunna kosta på sig vilken förströelse som helst. När han då till sin stora glädje fick se två beduiner komma ridande vinkade han dem därför till sig.

– Mina vänner, sade han och höll upp ett guldmynt. Vill ni inte göra mig glädjen att rida ikapp till den där palmen därborta? Den vars häst kommer sist i mål ska få det här guldmyntet.

– Sist? Utropade beduinerna, som bägge kunde engelska.

– Just precis. Jag förstår att det är ett ovanligt villkor, men just så sade jag. Sätt i gång nu bara.

De två beduinerna, som gärna ville förtjäna pengar, startade i riktning mot palmen i fjärran, men eftersom båda försökte hålla igen sina hästar så mycket som möjligt, kom de knappt ur fläcken. När de var på vippen att ge upp alltsammans, dök en dervisch plötsligt upp framför dem, och de hoppade av sina hästar och kastade sig framstupa honom i den heta ökensanden.

– Vad är det som bekymrar er, mina söner? Frågade dervischen med låg röst, och de förklarade för honom vilka villkor som uppställts för kapplöpningen.

– Kanske vi borde dela guldmyntet, eller komma överens om att den av oss som vinner genom att komma sist i mål skall överlämna vinsten till den andre, framkastade den ena beduinen.

– Nej, nej, sade dervischen. Man skall vara hederligt i alla skiften, till och med mot engelsmän. Men jag skall säga er vad ni bör göra. Och han viskade ett råd i deras öra.

– Välsignad vare du av Allah! Ropade beduinerna, kastade sig i sadeln och rände sporrarna i hästarnas flanker.

De galopperade mot palmen snabbare än vinden. Vad hade dervischen sagt? Han hade rått dem att bytta hästar.

 

(en historia hittad på två lösa blad utrivna ur en gammal bok vars både titel och författare är för mig okända – Daniel Onaca)

3 kommentarer

Under Att berätta

Medlemskväll på Sagomuseet

Kathinka Lindhe Sagomuseet 12 april 2016 (1)

Sedan tisdagen den 12 april har en melodi fastnat i mitt huvud antingen jag är på väg in i sömnen eller sysslar med något under dagen så surrar de i skallen ”Sorgeliga saker hända än i våra dar minsann, sorgeligast är dock denna om Elvira Madigan”

Kathinka Lindhe, radiojournalist och bibliotekarie i Halmstad besökte Sagomuseet och berättade om sin bok ”Sorgeliga saker hände”

Alla har vi väl hört kärleks berättelsen med det tragiska slutet om Sixten Sparre och Elvira Madigan.

Av en ren tillfällighet hittade Kathinka en linneservett med ett monogram på som hade initialerna LA.

Personen bakom initialerna är Luitgard Adlercreutz men hon kallades allmänt för Lycka. Lycka gifte sig med Sixten Sparre och de fick två barn, Erik och Märta. Märta blev längre fram i tiden Kathinkas farmor. Kathinka började släktforska om sin farmor och hennes mor Lycka, vad var det som hände den där våren 1889 och varför hade det varit tabu i släkten att nämna Sixten Sparres namn.

Sixten Sparre var officer vid kavalleriregementet i Kristianstad och trots att han kom från finare familj var han fattig, de pengar som fanns hade Lycka fört med sig när de gifte sig och Sixten hade dyra vanor så skulderna växte. Han tjänade extrapengar genom att recensera händelser åt bland annat Nyaste Kristianstadsbladet. Det var av den anledningen han gick på cirkus och där blev betagen av lindanserskan Elvira Madigan. Han följde cirkusen så långt det gick för att därefter skicka som lappar via en annan flicka vid cirkusen.

En dag bara försvann Sixten från Lycka och barnen och det sägs att han var på cirkusen i Sundsvall den 18 maj 1889 och några dagar senare kunde man läsa i Sundsvalls tidning om en förrymd cirkusprinsessa. Kathinka sökte och letade och kom fram till att Elvira och Sixten tagit ångbåten från Stockholm till Köpenhamn för att därifrån fortsätt till ön Fyn och Svendborg där de bodde på hotell några veckor tills pengarna tog slut. Sixten kunde inte återvända till Sverige så det återstod bara en sak. Den 22 juli kl. 20.30 hittades Sixten och Elvira döda i skogen. Sixten hade först skjutit Elvira och därefter sig själv. Men var det av kärlek eller var det för att Sixten inte kunde återvända som detta sorgliga hände. Kathinka hade många tankar och versioner på anledningar och bakomvarande händelser till Sorgeliga saker hända som inte alls stämde med den romantiska sida vi alltid fått höra.

Kathinka Lindhe har en förmåga att trollbinda sina lyssnare och det var en fantastisk kväll.

Ett stort tack till gruppen i berättarnätet som planerar medlemsaktiviteter.

Läs gärna Kathinkas bok ”Sorgeliga saker hände” – Elvira Madigan, Sixten och mig. Det är från sin bok hon hämtar mycket material till sina berättarkvällar.

Text och foto. Agneta Json Granemalm

 

1 kommentar

Under Att berätta

Göran Palm 1931-2016

DSC_0148 (1)Göran Palm var med på den första berättarfestivalen i Ljungby 1990 och återkom sen många gånger. Han har alltid stöttat och uppmuntrat oss i vår verksamhet, vilket varit mycket betydelsefullt, och vi är djupt tacksamma för det. Göran hade varit värd ett eget Mickelpris, men helt i hans egen anda, att det är de många rösterna som är viktiga i utformandet av ett rättvist samhälle, så fick den förening som han själv tog initiativ till priset. Vi bad berättaren och författaren Pelle Olsson skriva om Göran.

När jag hörde att Göran Palm hade dött blev jag chockad.  Jag som vuxit upp med hans samhällskritiska böcker sedan 60-talet trodde att han hade evigt liv. Han var också en god vän efter tjugo års samarbete i Liv i Sverige. En förening som han hade startat och varit ledare för i näsan trettio år – och som fick Mickelpriset 2007.

Nu skrivs det överallt på sociala medier och i tidningarna om honom. Självklart, eftersom han var en av våra mest betydande författare. Indoktrineringen i SverigeEn orättvis betraktelseLM-böckerna och de fyra volymerna Sverige en vintersaga kommer att överleva som litterära storverk.

Men Göran Palm var också pionjär när det gällde den moderna berättarrörelsen. Det var han som satte igång med, och myntade begreppet, berättarkaféer. Det började på Skeppsholmen i Stockholm 1985. Tanken var att vem som helst ska kunna ta till orda precis som man gjorde innan radio och TV tog död på berättandet från människa till människa. Göran brukade säga att berättarkaféer är yttrandefrihet i praktiken, inte bara som en princip. 

Idén visade sig vara livskraftig och berättarkaféerna har spritt sig ut över landet. I Stockholm har de fortsatt i obruten följd sedan starten, i andra lokaler, och är så vitt jag vet det äldsta evenemanget i Berättarsverige. På Liv i Sveriges hemsida skriver han att detta med att berätta livshistorier för varandra måhända låter gammaldags och omodernt, ”men många av våra djupt kända behov är just gammalmodiga och omoderna.”

 Göran levde som han lärde och var otroligt intresserad av vad andra hade att säga. Han njöt av att höra en bra historia. Den behövde förresten ens vara bra, bara den kom från hjärtat. Samma sak gällde de mest knaggliga texter med livsberättelser. (Däremot var han synnerligen giftig när han ironiserade över modernistisk poesi.)

Utan att hålla några berättarkurser blev han ändå en inspiratör för många av oss berättare. Jag är definitivt en av dem. Framför allt genom att skapa en trivsam atmosfär så att även de blyga vågade prata om sina upplevelser. Till och med ”kufar och galningar” som han blev varnad för i berättarkaféernas barndom kände sig välkomna. ”Berättarkaféer visar sin styrka i att också införliva avvikare”, skriver han i boken Berättarkafé – allt du behöver veta. I själva verket är det inte alls ovanligt att de mest tillbakadragna personerna, som för det mesta sitter tysta och lyssnar, är de bästa berättarna när de till slut är redo att ställa sig upp. Det har jag också lärt mig från Göran.

Han var själv en underhållande berättare. Jag minns till exempel när han redogjorde för livet i Pensionärernas badminklubb. Här fick han tips från några av veteranerna hur han skulle spela för att vinna. Mot dem som nyligen opererats för grå starr: slå höga bollar. Mot spelare med knäskador: tvinga dem att springa mycket i sidled.

Om det någon gång kommer att byggas ett tempel till det muntliga berättandets ära så ska Göran Palm stå staty vid ingången.

Pelle Olssonbild: Peller Olsson

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

En sagas ursprung 2

Kungen, bonden och gåtgissningen

Det var en bonde som blivit ovän med en kung. Kungen ville ta hemmanet från bonden och påstod att bonden hade kommit över det på ett oärligt vis. Bonden blev djupt bedrövad och bad att kungen skulle visa medkänsla, annars kunde han inte försörja sig själv och sin familj.

Kungen lovade att bonden skulle få behålla sin gård om han kunde lösa en gåta, som var så finurlig, att ingen i själva verket kunde lösa den.

Bonden blev bedrövad. Vad skulle han ta sig till? Till slut såg han ingen annan råd än att vända sig till Oden. Denne lovade att hjälpa honom.

Oden gick till kungens slott klädd i bondens kläder.

– Har du gåtan klar nu? frågade han.

– Ja varsch, svarade kungen. Väg går över, väg går under och väg på alla sidor. Vad är det?

– Det är bron på vilken vi står. Fåglarna kretsar över oss, fiskarna simmar under oss och det är väg på båda sidor.

– Rätt! förklarade kungen.

– Får jag nu ställa en fråga till eders höga nåd? undrade Oden.

Ja, det fick han.

– Vad var det Balder viskade i Odens öra, då han skulle brännas?

Det kunde inte kungen svara på.

– Vad skulle han väl viska, sa den förmenta bonden. Balder var ju sedan länge död när han lades på bålet.

 

Den här sagan från Göinge i Skåne går tillbaka på den isländska Hervararsagan. Hervararsagan hör till de sagor som kallas för fornaldarsagor och handlar om nordiska och germanska hjältar och kämpar. Handlingen tilldrar sig före Islands bebyggelse på 800-talet. Sagorna skrevs ner på 1300-talet men byggde på muntlig tradition och berättades som underhållning. Men eftersom handlingen ibland utspelade sig i Sverige fick de stort betydelse för den göticistiska historieskrivningen i Sverige och uppfattades som källor om landet forna storhetstid. En av de sagor som tidigast översattes till svenska, 1672, var just Hervararsagan.

Ett avsnitt i Hervararsagan handlar om den rike mannen Gäster blinde som är ovän med kungen. Kungen kallar Gäster blinde till sig för att straffa honom, men denne kan bli fri om han kan ställa gåtor som kungen inte kan besvara. Oden ikläder sig Gäster blindes kläder, reser till kungen och ställer en lång rad gåtor, bland annat de två som återfinns i den skånska sagan. Den sista gåtan har dock den skånske sagoberättaren ändrat på. Oden frågar: ”Vad var det som Oden viskade Balder i örat innan han bars till bålet?” Kungen blev ursinning och svarade: ”Det vet bara du, ditt eländiga troll.”

Kungen drog svärdet Tirfing och slog efter Oden, som förvandlade sig till en falk och flög bort. Kungen lyckades bara hugga av honom stjärtfjädrarna. Det är därför falken sedan dess har kort stjärt.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

En sagas ursprung 1

Många folkliga sagor går tillbaka på antika och österländska djurfabler, historier i Tusen och en natt, antika berättelser eller händelser i isländska sagor. Med början i dag tänkte jag publicera några sådana sagor. Vi börjar med:

Tranorna som hämnare

En rik, förnäm och aktad man som hette Entycke blev överfallen av en beväpnad rövare och mördad. Då flög en skock tranor över dem. Entycke sa:

– Ni ska en dag bli mina hämnare.

Rövaren reste utomlands och återkom efter en tid som en mycket förmögen man och köpte ett stort jordagods.

En dag gick han ut på ängen för att bese slåtterarbetet. Då flög en skock tranor över ängen. Utan att tänka sa rövaren:

– Se där flyger Entyckes hämnare.

Då frågade folket:

– Vad vet ni om den mördade och rånade Entycke.

Mannen började skälva, som i frossa och bekände sig skyldig till mordet och blev hängd.

Sagan har ATU-nummer 960A. Den är upptecknad i Småland och sällsynt i Sverige. I en likartad uppteckning från Gotland är fåglarna kråkor. I en variant från Tyskland handlar det om rapphönor.

Sagan går tillbaka på en berättelse från antiken om poeten Ibykos död. Ibykos levde omkring 530 f. Kr. På väg till Korint överfölls han av rövare och mördades. I det ögonblicket flög en flock tranor förbi, som senare på ett underbart och överraskande sätt röjde mördarna. Legenden har bland annat berättats av den grekiske filosofen Plutarchos (46-120 e.Kr.) och Schiller skrev 1797 en dikt om Ibykos död.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Jan-Öjvind Swahn död

220px-Jan-Öjvind_Swahn_vid_doktorspromovering_2006-06-02

Idag är vi ledsna och sörjer på Sagomuseet. Jan-Öjvind Swahn är död. Han var en mångkunnig man, men vi minns honom framförallt som Sagoforskaren med stort S. 1997 fick han Mickelpriset för sitt outtröttliga arbete med att under ett halvt sekel lyfta fram folksagan som berättelser för vuxna och ett viktigt kulturarv som visar vad vi människor under århundraden skrattat och ryst åt, förundrats och roats av. Redan under tidigt 1980-tal när vi började med att lyfta fram den småländska sagoskatten var han en uppskattad gäst i Ljungby och senare har han medverkat i berättarfestivalen åtskilliga gånger. Jan-Öjvind var elev till Carl Wilhelm von Sydow som växte upp i Tranhult lite öster om Ljungby. von Sydow grundlade den svenska sagoforskningen och Jan-Öjvind förde den vidare tillsammans med några generationskamrater. Det känns som en epok i svensk sagoforskning är slut. Nu har sagoforskningen till stora delar försvunnit från de svenska universiteten. Det bästa sättet vi kan hedra Jan-Öjvind Swahns minne är att stå upp för folksagan som en levande berättelse som än idag har något viktigt att förmedla. Och göra det i Jan-Öjvinds anda, på ett fängslande och roligt sätt, med glimten i ögat.

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Meg Nömgård får Unescopriset 2016

CdriYueXEAEzqXr

Idag under det årliga mötet med Unesco-aktörer i Stockholm delades för första gången Svenska Unescopriset ut. Priset syftar till att lyfta fram en individ eller organisation som särskilt bidragit inom Unescorelaterade områden under det senaste året och som uppmärksammas för att ha utfört en framstående insats.Svenska Unescopriset 2016 tilldelas Meg Nömgård.

Meg Nömgård är verksamhetsledare för Sagobygden, Berättarnätet Kronoberg. Hon arbetar enträget med att lyfta fram Unescos konvention om skydd av det immateriella kulturarvet och hon har också varit aktiv i samarbetet med Institutet för språk och folkminnen som har regeringens uppdrag att arbeta med konventionen.

Nömgård har etablerat samarbete mellan Berättarnätet och Unesco. Hon har på ett föredömligt sätt arbetat med att informera om och förklara Unescos konventionsarbete, och har bidragit till att skapa lokal förankring för de ganska abstrakta begreppen i den internationella överenskommelsen.

– Jag känner mig oerhört hedrad över denna fina utmärkelse. Jag delar detta pris med alla de som under 27 års tid har gjort ett ovärderligt arbete inom föreningen Berättarnätet Kronoberg med att lyfta fram Sagobygden och det muntliga berättandet på ett målmedvetet sätt, som en del av vårt immateriella kulturarv. Det känns som ett fint erkännande för vårt gemensamma arbete. Jag känner även tacksamhet till det stöd och intresse som jag fått av Institutet för språk och folkminnen, Region Kronoberg, Ljungby kommun och Länsstyrelsen i Kronobergs Län i arbetet med konventionen om skydd av det immateriella kulturarvet . Idag är Sagobygden en lokal, regional, nationell och internationell aktör inom ämnet. Detta pris ger ny energi till vidare arbete där vår målsättning är att fortsätta sprida konventionens budskap och vår kunskap.

foto: Cecilia Boreson

1 kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Skrattabborrtjärnen

I skogarna norr om Duvberg och Överberg i Härjedalen ligger Skrattabbortjärnen. Jag gissar att man kan fånga en skrattabborre just där.

Du kanske inte har hört talas om denna fisk?

”Det är en slags ödla som man får på metkrok och som springer och skrattar, när de kommer på land” har en karl i Sveg berättat.

Men det var bäst att vara försiktig, för det sades att skrattabborren var den onde själv och i hans klor ville man ju inte råka.

Men det finns ett knep att inte råka illa ut, utan tvärtom få tur. Fångar du en abborre med rött huvud, guld- och silverstrimlade fenor och alldeles klar grön stjärtfena måste du vara snabb och stryka fisken med kniv eller annat stål. Är du inte nog snabb kan en hand sticka upp ur vattnet, gripa tag i fisken och dra ner den i vattnet igen och samtidigt hörs ett hemskt hånskratt från djupet. Det sägs att en del som fiskat upp en skrattabborre ur djupet blivit sjuka under en lång tid och att andra fått fiskelyckan förstörd för all framtid.

Men hinner du stryka fisken med stål kan den tala och berätta var det finns en skatt att gräva upp. Om någon förr i tiden plötsligt blev rik menade en del att denne fångat en skrattabborre.

Här är en länk så att du hittar till Skrattabborrtjärnen.

Mer om denna fisk kan du läsa i min bok Läskiga vidunder och sällsamma djur, som kan köpas billigt på Sagomuseet, samt i Ingvar Svanbergs artikel Vattenödlorna i svensk folklig tradition som återfinns i Svenska Landsmål och svenskt folkliv 2001, s 81-90.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Raelf´s kyrka

IMG_1860Längs den gamla landsvägen mellan Överberg och Duvberg, en halvmil norr om Sveg, ligger denna jättesten.

Läs här varför den kallas för Raelf´s kyrka.

IMG_1859

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner