Sagobygdens Blogg

Fattigmans tröja. Ja, så kallades skogen förr i tiden. Den skyddade mot blåsten. Träden blev ved till brasan, virke till hus, möbler och redskap. Under sommaren betade djuren i skogen. Människorna plockade bär, fiskade och jagade. Och den som själv var jagad kunde använda skogen till att gömma sig i. Men här fanns också rövare. Och väsen av olika slag.

Tora Walls bok Skogen i folktro, sägner och sagor nominerades till Augustpriset i kategorin Årets svenska fackbok 2024. I alla tider har skogen varit betydelsefull för människan och boken har sin utgångspunkt i det gamla bondesamhällets folktro, traditioner, sagor och sägner. Med avstamp i den nordiska mytologins Yggdrasil, världsträdet, tar författaren sig an flera heliga och mytiska träd – Mimers träd, vårdträd, trollträd… Hon skriver om skogen som en förtrollad plats och om skogsbrynet som ett gränsland där det gällde att vara extra försiktig.

I skogen finns älvkvarnar där älvorna troddes mala sin säd, och jordfasta stenar som ansågs särskilt magiska och kunde användas av kloka vid både bot och sot. Skogsrået rådde över skogen, djuren och alla som vistades där. Hon kunde hjälpa jägaren att fälla sitt villebråd, men också lura människor vilse och locka ensamma män till sig. Trollen bodde i bergen och under stora stenar. De lockade in människor och djur i bergen så de blev bergtagna eller bytte sina trollungar mot människobarn, så kallade bortbytingar I de norra delarna av Sverige var det i stället vittrorna som hade dessa egenskaper.

I denna rikligt och vackert illustrerade bok skriver författaren fortsättningsvis om skogens växter och djur, deras egenskaper och människors förställningar kring dem. Hon skriver om mästerskyttar, rövare och snapphanar. Och inte minst om alla de sagor och sägner där skogen spelar en stor roll. Avslutningsvis tar hon också upp skogens funktion för människan idag.

Tora Wall (2024): Skogen. I folktro, sägner och sagor. Stockholm: Bokförlaget Stolpe. Tora har tidigare gett ut två böcker vid samma förlag: Folktrons väsen och Traditioner och högtider.

På Sagomuseet i Ljungby finns ”Skogens rum” och mitt i rummet står en knotig trädstam. Det är toppen av Trollträdet i Torpa, som blåste ner när stormen Gudrun härjade för ganska exakt tjugo år sedan. En katastrof för många människor, både ekonomiskt och känslomässigt. Korpral Holm (född 1830) bodde i närheten av Trollträdet. När han hade tandvärk tog han och petade i den onda tanden med en spik så att det kom blod på den. Sedan slog han in spiken i stammen för att värken skulle föras över till trädet. Långt nere i Torpaskogen står resterna av Trollträdet kvar och om du tittar riktigt noga kan du se var spikarna slagits in.

Ett annat trollträd är Mates i Glasnäs trollbjörk som du kan bekanta dig med i Sägenresan Sverige. https://sagenresan.sagobygden.se/ (Värmland, Trollbjörken i Glasnäs)

En massa kartonger har ramlat in i vårt hus, står i kammaren innanför köket staplade på varandra. Dom innehåller gamla dokument som tillhört min morfar och mormor. Någon måste ändå ta hand om bråten, som en familjemedlem uttryckte saken. Och det fick bli jag.

Jag gräver, letar lite planlöst i kartongerna. Det är foton, dagböcker, brev och åter brev, böcker och tidskrifter. Allt väldigt intressant förstås. Men vad som genast drar ögonen till sej är en skrift från 1932, Sydhalländsk bygd, utgiven av Södra Hallands Hembygds- och Fornminnesförening. På framsidan står med skrivstil: Till John Berg som minne av….resten är oläsligt.

John Berg – det var morfar. Han var lärare (adjunkt hette det tydligen) på Norra Latin i Stockholm, han lärde ut historia och modersmålet, som man sade då. Både han och mormor var i hög grad läsande och skrivande. Den samling de lämnat efter sej är med andra ord omfångsrik, för att inte säga oöverblickbar. Tänk om jag hade fått lära känna morfar John och mormor Frida! Men de gick bort innan jag ens var talbar.

I häftet från Södra Hallands Hembygds- och Fornminnesförening hittar jag en hel del intressant. Artiklar om folktro, byggnadsstil, klädedräkter, lustiga öknamn och – bäst av allt – ett antal sägner från trakten. Och det är här jag hittar den halländske Ivar.

Sägnen om Ivars kyrka. Som vi alla har hört. Ivar som var så from att han kunde gå på vattnet precis som Jesus. Han gick inte i kyrkan – ogillade den nya protestantiska ordningen – utan höll sina andakter invid den stora sten som sedan kom att kallas för Ivars kyrka. Ni vet ju hur det gick. Ivar tog sig ändå till kyrkan en dag. Där fick han se att självaste djävulen slagit sej ner under predikstolen. Dagens predikan var lång och utdragen, flera av kyrkbesökarna slumrade till. Detta var en svår synd och de som somnat blev genast uppskrivna på den oxhud djävulen hade mellan sina klor. Till sist blev även Ivar uppskriven….

Men sägnen i det sydhalländska häftet? Det är delvis en annan historia, mannen hette säkert inte Ivar. Men här finns så många gemensamma drag att det inte kan vara en slump. Sägnen måste ha färdats från mun till mun, berättats, återberättats och omstöpts. Vem hittade på detta från början….?

För många århundraden sedan bodde en mycket gudfruktig man uppe i Veinge skogsbygd i Rävhultsby vid Smålandsgränsen. Nere på slätten hade Veinge kyrka nyss blivit uppförd, men som den gudfruktige mannen var gammal och skröplig och vägen dit ner lång och besvärlig, bevistade han inte gudstjänsten där utan höll andakt i närheten av sitt hem under ett gammalt ekträd, varest han av stenar byggt ett altare. När prästen i Veinge, som hört talas om den fromme mannen, en gång var på socknabud i närheten, passade han på att besöka honom och övertalade honom då att gå i kyrkan, vilket mannen också slutligen lovade att göra.

Så en söndag begav han sig åstad och kom efter en lång och mödosam vandring till Antorps sjö. Trött som han var, ville han inte gå den långa vägen runtom sjön, utan fortsatte utöver vattnet, förlitande på sin tro. Gudstjänsten hade redan börjat när han omsider kom fram, och därför satte han sig längst ner mot utgången. När predikan varat någon tid, började kyrkobesökarna slumra till en efter en. Plötsligt hörde den gudfruktige mannen prassel vid sidan av sig och vände sig då åt det håll varifrån det mystiska ljudet hördes. Vem får han se om inte själva Hornper, som satt och skrev upp de sovandes namn på ett kalvskinn. Han skrev upp fler och fler, allt eftersom tiden led, och till sist ville inte kalvskinnet räcka till, utan Hornpelle försökte göra det längre genom att bita i ett hörn och sträcka det. Men därvid glattade det undan och Hornpelle slog huvudet i väggen så att det skrall efter det. Det såg så dråpligt ut att den gudfruktige mannen inte kunde låta bli att skratta, vilket genast straffades med uppskrivning på skinnet. På hemvägen ville han åter gå rakt över sjön, men nu bar vattnet inte upp honom längre, utan han måste gå vägen omkring.

(Upptecknat efter Joh:s Erlandsson)

Anna Lilljequist