Det här avslutande blogginlägget om rim ska handla om nyare ramsor. Rim och ramsor kommer och går. En del glöms bort, andra traderas vidare och nya skapas. 1978 gjorde Expressen en insamling av gatrim och fick in över 3000 rim. Det var bara att konstatera att lusten att rimma levde.
Bengt af Klintberg gav ut en del av rimmen 1980 i boken Hallå där, köp blåbär! Nästan 50 år senare är den fortfarande en lustläsning. Klintberg noterade att många rim från bondesamhället levde kvar medan andra färgats av storstadens liv och industrisamhällets miljöer.
Expressens material finns i arkivet på Nordiska museet. När jag gick igenom det för många år sen hittade jag en del opublicerade gatrim från Ljungby. Här följer några, som skickades in av en 15-årig flicka.
Ända mot ända
kan ingenting hända
om någonting hänt
måste någon sig vänt.
En festklänning ska ringas ur
så pattarna hänger som tasken på en tjur.
Dansar fröken tango
dansar fröken vals
nej kyss mig i röven
hon dansar inte alls.
Bättre en böna i handen
än tio på burken.
En annan Ljungbybo bidrog med den här:
Pigan ligger i solen
lyfter på kjolen,
fåglarna sjunga på ängen
pitten står på drängen.
Själv kommer jag ihåg från mina tidiga ungdom hur vi gärna använde rim som drev med psalmverser och böner.
En hel del rim och ramsor är kopplade till hantverk. 1952 gav Axel Johansson ut en skrift till Ljungby hantverks- och industriförenings 50-årsjubileum. Axel Johansson var själv bagare och kallades för Ångbagarn. Han var ordförande i drätselkammaren i Ljungby och satte sin prägel på Ljungbys utveckling under flera decennier i mitten av 1900-talet. I skildringen av sockenhantverkarnas arbete återger han rim om skräddaren som han hört i sin barndom.
Det gläder mig av hjärtans grund
att femton skräddare väger ett pund.
Med sax och vax och nål och trå´
och pressejärnet ovanpå.
Här skall blod flyta, sa´skräddaren
och klippte huvudet av lusen.
Ingen rädder här, sa´ skräddaren
och sprang för haren.
Axel Johansson anför att skräddargesällerna var finare klädda än de andra manliga ungdomarna och gärna la an på kvinnorna och kurtiserade med dem. De manliga rivalerna använde rimmen för att smäda skräddargesällerna.
Bilden av Ernst Ljungh illustrerar historien om en ”uschli skräddaretrasa” som satt på golvet och sydde. En ovanligt stark matmor tyckte skräddaren satt i vägen och sopade ut både honom och byxorna. Efter den dagen törs inte skräddare sitta på golvet, utan alla sitter på bordet för att inte bli bortsopade. Svenskt skämtlynne IX, 1884.
Här är en uppteckning från 1927 gjord i Herrljungatrakten i Västergötland. Jag kopierade den för många år sen på ISOF:s arkiv i Uppsala. Tyvärr har jag inget accesionsnummer
Det var en gång en skräddare som mången är väl dä,
och ingen fanns väl räddare än han, det ska man se.
Han satt där nöjd och stickade allt på ett byxepar
och nickade och nickade, som uti all sin dar.
Så kom en rått trånande och sprang i byxan upp,
och skräddaren han dånade och skalv uti sin kropp.
Och sen den dagen randades han aldrig mer i byxor tog,
bland rockar blortt han andades och det allt tills han dog.
Källa:
Axel Johansson: Sockenhantverkare, burskapsmästare och gesäller i Sunnerbo. Ljungby, 1952.
Det finns en rik folklig tradition av rim kring alfabetet, bokstäver och räkneord. De är ofta skämtsamma. Johan Nordlander och Fredrik Ström återger ett urval i Svenska barnvisor och ramsor respektive Visor, ramsor och andra folkrim.
Några exempel:
A B C D
katten fall på sne,
det var inte mer.
A B C D
katten satt på sne
och magistern bredve.
Av min svärmor som föddes 1907 i Södra Sandsjö socken i nuvarande Tingsryds kommun, lärde jag mig den här räkneramsan.
Ett två, stå på tå
Tre fyra, kasta lyra
Fem sex, äta kex
Sju åtta, sitta på potta
Nio tio, gå på bio
Elva tolv, sopa golv
Ramsorna var ett roligt sätt att leka med bokstäver och räknetal.
Illustration av Uno Stallarholm, ur Fredrik Ströms Visor, ramsor och andra folkrim.
Sigrid Hagman, som jag skrev om i det föregående blogginlägget, har en alfabetsramsa som starkt avviker från de här lekfulla ramsorna. Den vittnar om den hårda disciplinen i skolan där skamvrå och fysisk bestraffning var en självklarhet.
Alfabetsramsa
Om icke a. b. c går rätt, du står dig för magistern slätt.
D. e. f. g. som vatten går, annars vet att straff du får.
Om du glömmer h. i. k. får du uti skamvrån stå.
Stapplar du på l. m. n. plikta får du, skämmas sen.
Visste du, vad jag vet nu, lärde du dig o. p. q.
Men stannar du vid r. s. t., då får du dig, ska du få se.
U. och v. känn riktigt till, annars förs du dit du inte vill.
Läser du ej rätt det dubbla w., kan du där ett ris på väggen se.
Vill du ännu x. förgäta, få du ingenting att äta.
Den, som icke y. kan läsa, blir till skam o nesa.
Vem helst som z. grindar på får till bottenbotten gå.
Lär dig genast å. ä. ö. annars ska du strax få spö.
När jag letar efter uppteckningar i Folklivsarkivet i Lund hittar jag att lärarinnan Sigrid Hagman, med adress Kånna, bidragit med en 84-sidig uppteckning med ganska så blandat innehåll (M 913). Där finns gåtor, ordstäv, ramsor, lekar och små skämtsamma historier. Likaså hur man kan spå om framtiden och utsagor om tur och outur. Samlingen innehåller också en rad små sagor om blommor, samt avslutas med de välkända sägnerna om Pintorpafrun på Bolmarö säteri, Nöttja kyrkklockor, Skatten i Högarör samt jättekast mot Kånna kyrka.
Sigrid Hagman föddes 1884 i Kånna och var dotter till Magnus Hagman och Anna Christina Carlsdotter, som var född i Kånna. Magnus Hagmans namn är bevarat åt eftervärlden genom att en gata i Kånna uppkallats efter honom. Under en lång följd av år var han kantor och folkskollärare i Kånna. Han avled 1915.
Sigrid, var småskollärarinna vid Ljungby köpings småskola 1914-1921. Systern Elisabeth Hagman har i en släktkrönika skrivit att Sigrid ”älskade sitt arbete över allt annat”. Men hennes lärargärning blev kort. Examensdagen 1921 drabbades hon utan någon som helst förvarning av en hjärnblödning. Hon bodde i tjänstebostaden i skolan. När barnen hade samlats och Sigrid inte kom ner till klassen, anade man oråd. Hon hittades medvetslös på golvet i lägenheten. Hon avled sex dagar senare.
På uppteckningen i Folklivsarkivet står det att Sigrid är lärarinna och 24 år. Det innebär att uppteckningen är från 1908. Just det året tog hon sin lärarinneexamen vid småskoleseminariet i Ronneby där hon gick 1907 och 1908. Före tjänsten i Ljungby arbetade hon i Landsbro och Värnamo.
Sigrid har inte uppgivit sagespersoner för sina uppgifter, utan det är sådant som hon hört och kanske också läst sig till. Det är ingen slump att Sigrid skrivit ner sina berättelser och minnen av barndomens folktro. Under de här åren Sigrid gick på skolan i Ronneby var folkminnesforskaren Carl Wilhelm von Sydow lärare på folkhögskolan i Ronneby och också rektor för småskoleseminariet. Han uppmuntrade sina elever att bidra med folkminnen och göra uppteckningar efter sagespersoner som kunde berätta.
På bloggen har vi inte tidigare skrivit så mycket om ramsor, Här tänkte jaså jag återger några av Sigrids ramsor, som vi också kan kalla kedjesagor. Vi kan hitta liknade ramsartade sagor i Johan Nordlanders verk Svenska barnvisor och barnrim, som kom ut 1886. Nordlander återger bland annat en betydligt längre variant av ramsan om nyckeln. Den har rubriken ”Nyckeln till rike mans port”.
Nyckeln till kungens rike
Här är nyckeln till kungens rike. I det riket finns en stad, i den staden finns en gata, vid den gatan
finns en gränd, vid den gränden finns en gård, på den gården står ett hus, i det huset finns ett rum. i det rummet står en vas, i den vasen står blommor. Blommor i vasen, vasen i rummet, rummet i huset. huset på gården, gården vid gränden, gränden vid gatan, gatan i staden, staden i riket och här är nyckeln till kungens rike.
Ett lamm för två slantar
Min far köpte ett lamm för två slantar.
Men då kom katten och åt upp lammet, som min far köpte för två slantar.
Så kom hunden och bet katten, som åt lammet, som min far köpte för två slantar.
Så kom käppen och slog hunden, som bet katten o.s.v.
Så kom elden och brände käppen, som slog hunden o.s.v.
Så kom vattnet och släckte elden, som brände käppen o.s.v.
Så kom oxen och drack vattnet, som släckte elden o.s.v.
Men sist kom slaktaren och slaktade oxen, som drack vattnet, som släckte elden, son brände käppen, som slog hunden, som bet katten, som åt upp lammet, som min far köpt för två slantar.
Den stora sjön
Om alla sjöar vore en enda stor sjö, vilken stor sjö det skulle vara. Om alla träd vore ett enda träd, vilket stort träd det skulle vara. Om alla yxor vore en enda stor yxa, vilken stor yxa det skulle vara. Om alla karlar vore en enda karl, vilken stor karl det skulle vara.
Och om den stora karlen toge den stora yxan och högge ned det stora trädet och läte det falla i den stora sjön – vilket plums det skulle bli.
———————————-
Fakta om Sigrid Hagman och släkten Hagman finns i Elisabeth Hagman: Släktkrönika för ättlingar till Magnus Hagman 1840-1915. Ulricehamn, 1965.
Johan Nordlanders Svenska barnvisor och barnrim finns i en nyutgåva från1975.
I påsktid förra året skrev jag om seden att skicka påskbrev. Många besökare har hamnat på Sagomuseets blogg när de letat efter påskbrev. Till glädje för er och andra intresserade återger jag lite fler brev.
Vill du till Blåkulla fara
I mitt sällskap kan du vara
Sätt dig ner på hornet du
Där vi äro i ett nu
Adresserat till Högädla Fröken Påskhexan och Blåkullatrollet Tulli Liedgren von Lurifax, Borås.
Till Hagfors kom jag att irra
I vandringen på lifvets stig
De sköna där jag vill förvirra
Och gör en början med – dig!
Jag med på färden också skall
Men först jag ätit så det small
I skål och tallrik, fat
Och nu så är jag riktigt lat
Prins Tjockrultan.
Adresserat till Herr Sven Urban, Borås och daterat 1908.
Bengt af Klintberg och Ritwa Herjulfsdotter: Jungfru Maria gick i gräset. Trollformler mot ormbett. Bilder Agneta Flock. Ellerströms förlag. ISBN978 91 7247 242-6
Jag kan känna en rent fysisk glädje när jag håller en vacker bok i min hand. En sådan bok är den här. Bengt af Klintberg och Ritwa Herjulfsdotter har sammanställt trollformler mot ormbett. Agneta Flock har på sitt alldeles eget vis klippt i papper och målat. Hon har under många år förnyat silhuettklippningskonsten och det här är makalöst bra! Trollformlerna går inte heller av för hackor. Det är stark folklig diktning. Hör bara på den här från småländska Värend.
Gub, gub, gub under granerot
stack Vår Herre Jesu i hans fot.
Sprack den som stack
men inte han som skadder vart.
Det myllrar av noanamn på ormen, det är poesi i sig: linglång, slänge-buse, ringel rangel.
Det här påskbrevet från 1900-talets början kommer från Värmland. Det är adresserat till ”Det ovanliga stora trollet prinsessan fröken Ingeborg Björn på Blåkulla. Brådt.”
Det var vanligt att barn och även vuxna lämnade brev till varandra på påskaftonen, med drastiska teckningar och en retsam vers. Barnen ritade ofta breven själva men de kunde också köpas av någon gumma som sålde färdigritade kort.
“Den som på påskaftonen ej fick något påskbrev, kände sig lika snopen, som den som julaftonen inte fått någon julklapp” säger en röst från Karlstad i mitten av 1800-talet.
Påskbreven kan ses som föregångare till 1900-talets påskkort.
Här i Småland var det vanligt att just i dag, på dymmelonsdagen, i papper klippa ut raka, brödgrissla, kvast och smörjehorn och obemärkt fästa dem på ryggen på kamrater, som ju behövde dem för resan till Blåkulla. Det kallades för Blåkullapass. I gamla tider gav sig påskkäringarna iväg just denna dag. Den här traditionen överfördes senare till skärtorsdagen. När mina barn var små ritade de påskkärringar, med kvast, kaffekittel och katt, och satte på ryggen på kompisarna, som en uppmaning att de skulle resa till Blåkulla.
I måndags såg min fru de två första tranorna här i Göinge. Och det stämmer ju fint med att det är tranafton i kväll och i morgon är det trandagen. “Tranan bär ljus i säng”, säger ett gammalt ordstäv. Det innebar att man skulle gå till sängs när det blev mörkt och inte tända ljus inomhus. Först till hösten fick ljus på nytt brinna kvällstid, då inomhussysslorna krävde detta.
Och glöm inte att springa barfota runt huset i kväll. Det är ett säkert sätt för att avvärja förkylningar, inte bli ormbiten och få starka och bra fötter utan sprickor. Det är en kul tradition som jag lovar barnen gillar.
Tranan kom också med tranbrev och godis och då var det någon vuxen som klätt ut sig för att överraska barnen.
Sederna kring trandagen har framförallt varit spridda i Dalsland, Värmland och så Småland, särskilt östra delen. När en kamrat från Nybro besökte oss, just vid den här tiden, när barnen var små, berättade hon om att hon alltid som liten fick godis i en strumpa tranaftonen. Det blev fort populärt i vår familj och i helgen när barnbarnet var här hängde vi upp en strumpa i kakelugnsspjället. Mycket riktigt, på morgonen hade tranan värpt ägg, just i hans strumpa.
Det finns många traditioner och stäv kring tranorna, vårens ankomst och vårfrudagen. I Odensjö väster om Ljungby skulle man räkna till 9, först rättfram och sedan baklänges. när man såg vårens första tranflock. Då stannar tranorna i bygden och det är viktigt för “hon har sommaren med sig och stannar hon, så får man behålla sommaren med det samma”.
Carl Wilhelm von Sydow, vår första sagoprofessor, har skrivit om folkliga seder och stäv kring tranan i tidskriften Folkminnen och folktankar 1916. Det passar ju bra, eftersom von Sydow föddes i Tranhult i Ryssby socken. Som barn såg han ofta tranorna flyga fram över gården.
Per Gustavsson
bild från Sagomuseet: Mia Einarsdotter, foto Steve Anderson
Folkdikten väjer inte för det groteska, fula och icke passande. Snarare tvärtom! Den dras till det utmanande och tänjer gränser.
När folkminnessamlaren Eva Wigström för över 100 år sedan samlade in berättelser i Skåne anmärkte hon att “det var inga granna historier”. Berättaren svarade: “Granna! Vill frun ha granna sagor, är det inte värt att komma till menige man. Jag och mina likar ta dem rå upp ur alekärret.”
Jag tänker på det här när jag sitter på Landsbiblioteket i Växjö och tittar igenom George Stephens efterlämnade papper. Stephens samarbetade med Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och tillsammans gav de på 1840-talet ut den första representativa svenska sagosamlingen. Jag hittar ett litet rim:
Adam och Eva
de pissa i en stäfva,
när stäfvan var full
slog Adam den omkull.
Stephens skriver förstås inte pissa, utan p–a. När jag kommer hem tittar jag i Johan Nordlanders samling Svenska barnvisor och barnrim från 1886 (finns i nyutgåva 1975) och hittar fler varianter på det här rimmet.
Adam å Eva
pissa i stäfva;
När stäfva blef full,
trilla Adam, Eva å stäfva omkull.
Och andra om Adam och Eva:
Adam i Paradis
slakta sin julegris;
köttet det sålde han,
fläsket det behålde han.
Och så kort och koncist, rakt på sak:
Adam och Ewa
dhe bakade stora lefwa,
när Adam blef dödh,
bakade Ewa mindre brödh.
Små barn kring treårsåldern rimmar hejdlöst. Orden behöver inte ha någon betydelse, bara det finns rytm och rim. Hur tar vi till vara den här språkliga fantasin? Stoppar vi in mer bränsle i elden och låter lågan brinna länge? Eller tuktar skolan den språkliga virtuositeten?
Jag minns från min egen barndom hur vi diktade:
Jesus för världen give sitt liv
när han på cykel ihjälkörde sig,
o vilken kurva underbar sann
aldrig har någon sladdat som han!
Det är 1 mars i dag och det finns anledning att påminna om en gammal folklig vädervers.
Mars med sitt skägg
lockar barnen utom vägg.
April med sin luva
skrämmer barnen in i stuva.
Mars kallas i södra Sverige för vårmånaden. Men den här versen påminner om att sol och värme ofta bara varar en kort tid, så kommer kylan och det dåliga vädret tillbaka.
De här gamla verserna sammanfattar uttrycksfullt folklig erfarenhet och väderföreställningar med få ord. Hör här:
Mars torr, april våt, maj kall,
fyller bondens lada all.
Blir marsvädret torrt kan vårbruket påbörjas tidigt, regnar det i april gror sådden och blir maj kallt utvecklas rötterna bra och det blir goda förutsättningar för en rik skörd.
Kan inte sådana här gamla rim locka till nydiktning i skolan?
Är du nyfiken kan du läsa mer i Bengt af Klintberg En liten väderbok (1996) och i Bo Swenson Årets månader och dagar (1985).
Sagobygdens Blogg 