En del andra berättare ondgör sig över folksagor. De är förutsägbara och tråkiga att berätta, kan jag få höra. Å andra sidan stöter jag ibland på ett nästan religiöst förhållningsätt till folksagor. Man ser dem som generationers samlade visdom, som bärare av arketyper och med en läkande kraft. Det förekommer också att man undviker att bearbeta och förändra de traditionella berättelserna, i tron att den samlade visdomen då riskerar att försvinna.
För mig skiljer sig inte folksagor från andra berättelser. Det finns sådana som är bra och sådana som är dåliga. De som är bra kan fungera läkande för oss människor. Det är viktigt att ha en kritiskt och granskande syn på alla berättelser, folksagan utgör inget undantag. Det som skiljer sagan från annan litteratur är att den alltid har bearbetats och utvecklats, det arbetet tycker jag vi skall fortsätta med. Det av främst två skäl; dels ger det dig en unik möjlighet att anpassa berättelsen efter den publik du har just idag, dels lider vissa folksagor av en förlegad syn på brott och straff, samt genusfrågor. Självklart skall man inte förändra berättelsens i grunden, vill man det är det bättre att välja en annan berättelse.
För mig är det inte folksagorna i sig som är det fantastiska, utan det muntliga berättandet. Det är en kulturform som har unika möjligheter att skapa lugn, mänskliga möten och underhållning. Samtidigt som den kan väcka livsfrågor och sprida kunskap.
Men varför berättar jag då folksagor?
1. Jag och barnen älskar att de är så fantasifulla. Här finns också alltid hoppet och tron på den lilla människans förmåga.
2. De är ofta bättre än de berättelser jag själv skapar
3. De har en struktur som är gjord för muntligt berättande. De gör dem enkla och roliga att berätta, även för barn
4. Det finns ett stort utrymme för mitt eget skapande. Jag kan vrida och vända på berättelsen utan att uppröra någon upphovsman.
5. Jag fascineras av deras ålder och mångkulturella bakgrund, att de ofta vandrat runt i världen..
Sammanfattningsvis vill jag säga att sagor är inte tråkiga , de är en viktig del av mitt liv, men inte min religion.
Jag gillar verkligen den danska berättaren Lene Broks böcker om muntligt berättande. Det som är gemensamt för de två böckerna Fortæl! Fortæl! (2005) och At fortælle sig selv (2012, se bloggen 1/2 2013) ) är den stora tilltron till att berättelsen skapar lust, glädje och förhöjer livskänslan. Hon återkommer också ofta till att muntligt berättande är intimt sammankopplat med leken. Berättandet och lyssnandet är ett redskap för att både lära känna sig själv och fördjupa kunskapen om omvärlden och de stora sammanhangen. I den lilla boken Timo Moto på eventyr (2008) visar hon mycket konkret på hur man kan arbeta med en folksaga tillsammans med barn.
Sagobygdens Blogg 