Tredje juli i år var det 200 år sen sagoberättaren Brita Greta Löfquist föddes. Hon är väl värd ett hurra och en fanfar. Hon är en i raden av traditionsbärare som har fått en alldeles för liten uppmärksamhet.
Under årets berättarfestival lyfte vi fram hennes gärning i samband med ett program på Näsbyholms gård som handlade om Wendela Hebbe i sagornas och sägnernas värld. Brita Greta var piga hos Wendela Hebbe och det förde henne som sjuttonårig flicka från Hakarp till Stockholm, där sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius dokumenterade hennes sagor på 1840-talet. Ett 20-tal berättelser är bevarade efter Brita Greta och visar hennes breda repertoar, från långa undersagor till sägner, från kortare barnsagor till drastiska och samhällskritiska skämtsagor och några legendsagor. Många av sagorna är allt annat än barnsagor. De handlar om otrohet och falskhet, avundsjuka och girighet. Vi har inte så många repertoarsamlingar från 1800-talets första hälft och framförallt inte av en ung kvinna, så det gör berättelserna mycket intressanta.
Ur Brita Gretas manuskript. Sagan Torparen som fann ett guldskrin i sin åker. ATU 1689A
Vi har inte vetat så mycket om Brita Gretas liv. Lite fakta finns i Svenska sagor och sägner 3 och själv har jag skrivit om henne i Folksagan i Sverige 2. Berättarna. Där saknas hennes dödsår.
Utifrån lokalhistorikern Ulf Helgessons forskning kunde jag på dagen i Näsbyholm delge publiken ny fakta. När hon var 62 år gammal emigrerade hon 1886 till Denver i Colorado. Hennes liv i USA blev kort. Följande år avled hon.
Som den skicklige forskare Ulf är har han fortsatt att kartlägga Brita Gretas liv och funnit nya intressanta uppgifter. Men än saknas några pusselbitar i Brita Gretas liv. Under sensommaren eller början av hösten hoppas vi på bloggen kunna publicera en mer fullständig beskrivning av hennes liv och ger svar på frågor som: Hur försörjde hon sig när hon sltade sin tjänst hos Wendela Hebbe? Hur kom det sig att hon emigrerade till USA i hög ålder.
I väntan på de svaren kommer här en saga efter Brita Greta Löfquist.
DEN FATTIGA ÄNKAN OCH TIGGAREN
Det var en fattig änka som hade många små barn.
En dag skulle hon gå till sin rika syster och tvätta kläder. På morgonen när hon gick hemifrån hade hon inget att ge dem att äta. Hon bad dem ligga kvar i sina sängar, tills hon kom hem med mat. Då skulle de inte känna av sin hunger så mycket. Barnen lydde och väntade hela dagen på att det skulle bli kväll och att modern skulle komma med mat, för hungern blev allt värre och värre.
Men den stackars gumman fick gå från sin elaka syster utan den minsta lilla matbit till sina hungriga barn. När hon gick hem plockade hon förklädet fullt med stenar från en åker, för hon ville att barnen skulle se när hon kom in, att hon hade något att bära och tro att det var mat.
När hon öppnade dörren kom alla barnen omkring henne och bad om mat. Men hon svarade att det var rått kött, som skulle kokas först. Hon tog fram en gryta och gick efter vatten.
När hon kom tillbaka stod en tiggare vid dörren och bad om en bit bröd. Gumman svarade att hon inte ägde en enda bit bröd till att släcka hungern på sina barn. Men tiggaren var envis och tvingade henne att gå upp på vinden och titta i en kista, som användes till att ha bröd i. Gumman visste att det inte funnits bröd i kistan på flera år. När hon kom dit upp var kistan full med bröd. Med glädje gick hon ner med så mycket bröd hon kunde bära. Men tiggaren var försvunnen och grytan var full med kött. Alla barnen fick äta sig mätta.
Om ett par timmar kom hennes rika syster och hon var nu lika fattig som änkan varit tidigare. Hennes egendom stod i ljusan låga. Hon bad att få stanna hos systern, som hon förut aldrig velat se eller hjälpa. Men den fattiga sa:
– Du har varit rik och jag fattig. Ändå har jag i alla år fått hjälpa dig och mina barn har fått svälta. Nu har Gud hjälpt mig. Och du har fått ditt, som straff för din elakhet.
Sedan skildes de åt.
Mer om Brita Greta Löfquist hittar du bland annat här på bloggen.
Det var en gång en fattig änka. Hon hade bara en glädje i livet: en flitig och gudfruktig dotter som brukade gå till kyrkan i byn varje söndagsmorgon. Hon hade ett glatt sinnelag och sjöng hela tiden. En dag gick flickans mamma ut i världen för att söka efter arbete. Hon ville skaffa ett bättre liv för sin dotter. Flickan väntade på henne hemma, i den fattiga stugan. Men hennes mamma dröjde. Hon dök inte upp på flera dagar. Flickan satt hemma och väntade på henne. Efter ett tag kunde hon inte längre sjunga på grund av sorg. När hon förstod att hennes mamma inte kom, klädde hon sig i en svart klänning. Sedan tog hon en kruka med vax och ett garnnystan och gick för att leta efter sin mamma.
När hon råkade gå förbi en kyrka stannade hon och gjorde ett ljus av vax. Hon tände ljuset vid jungfru Marias ikon och bad henne om hjälp med att hitta sin mamma. Den fromma flickan vandrade runt i världen tills vaxet och garnnystanet tog slut. En dag, medan hon låg på knä framför en ikon, lösgjorde sig jungfru Maria från den. Hon närmade sig den bedjande flickan och förvandlade henne till en liten fågel för att hon inte skulle lida mer. Fågeln hade blanka svarta fjädrar och en näbb gul som vax. I nästa stund började den sjunga. Fågelns sång påminde om melodierna som flickan brukade sjunga när hon var hemma i sin by. Folk som hörde det, stannade upp och lyssnade på hennes vackra sång. De kallade fågeln koltrast.
Myten om hultanen var en av dakernas mest originella och säregna. Den överlevde genom seklerna och integrerades sedan i rumänernas mytologi. Den har sina rötter i asketernas riter, i prästerskapets och de invigdas kast. Hultaner kallas de människor som äger magiska krafter. Dessa krafter får de under en invigningsrit. Efter detta blir de bergsvägarnas beskyddare, härskare över skyarnas hemligheter och över väderleken. De lever i avskildhet i bergens gömmor.
Det är inte vem som helst som kan bli hultan. Ett sådant öde tillkommer bara dem som föds med segerhuva eller det sjunde barnet till ett föräldrarpar. Dessa gossar blir bortrövade av gamla hultaner och förda långt bort till ensliga platser eller till och med till ”världen bortom denna” – ett magiskt rike som ofta nämns i den rumänska folkloren. Där lär de sig allehanda färdigheter och får tre saker som de alltid bär med sig: en liten yxa, ett betsel gjort av björknäver och en trollbok. Men först måste de avlägga en mycket sträng celibated. Om hultanen sedan fattar tycke för en kvinna, förlorar han sina krafter.
Vid en bestämd tidpunkt på året, lämnar dessa trollkarlar sina gömställen för att vandra genom byar, tigga mat och pröva människornas sinnelag. De matbitar som de får slänger de i forsar och åar för att föras som offergåvor till världen bortom denna. Om det händer att en människa upptäcker den ivägskickade maten, kommer tunga regnmoln och haglar över den stackarens gård. Kristendomen har förvanskat hultanens myt. Dessa häxmästare fick namnet salomonarer, efter kung Salomo, och ansågs vara varelser som gjorde onda gärningar, tyranner som krävde bönderna på skatt för att inte förstöra deras skörd.
Hultanen brukar stiga upp bland molnen, ridande på ett drakliknande djur. Den kan inte ses av vanliga människor, utan bara av andra trollkarlar. Odjuret som de rider på lever i bottenlösa bergssjöar. De lockas fram med magiska sånger. På vintern, när sjöarna är istäckta, bryter hultanen isen med sin lilla yxa och, när draken dyker upp ur vattnet, sätter han sitt björkbetsel i hans mun.Hultanriterna innebär bl.a. att man kallar på någon som befinner sig långt bort. Syftet är att ”teleportera” den personen bland molnen. Så sent som år 1945 finns det dokumenterade hultanritualer. I Moldavien lever fortfarande kloka gubbar som praktiserar ”hultanismen”, men de vill aldrig erkänna det öppet. Det cirkulerar sägner om unga män som, under kriget, räddades genom att föras hem från fronten via molnen eller om en och annan otrogen man som lade sig på kvällen i sin älskarinnas säng för att väckas på morgonen bredvid sin fru. Och allt detta utför hultanen bara med hjälp av ett hasselspö och en besvärjelse!
Det sägs att förr i tiden levde en människosläkte som var så vänligt, snällt och fromt att Gud älskade det mycket. När Han bestämde sig för att dränka jorden i syndafloden, ville han rädda inte bara Noas familj, utan även människorna som tillhörde denna släkt. Han skickade ärkeängeln Gabriel till dem med uppdraget att ta dem med sig till paradiset. Dessa människor ville dock inte lämna jorden, så de bad om att få fortsätta leva där. Då lyssnade Gud till deras böner och förvandlade dem till fjärilar. När vattenmassorna drog sig tillbaka, steg Gabriel ned på jorden och släppte dem fria bland blommorna.
I vissa världsdelar tror man att själarna från oskyldiga människor, särskilt barn, omvandlas till fjärilar när de dör. Ibland återkommer dessa bevingade insekter till husen där de bodde en gång, när de var mänskliga varelser.
Inte alla fjärilar är omtyckta. På Balkan till exempel väcker dödskallefjärilen rädsla på grund av sin storlek och sitt utseende. Man tror att den är ett dödstecken eller att den sprider sjukdomar. Folk tror också att dessa fjärilar är blodtörstiga för att de härstammar från vampyrer. De brukar nästla sig i människans kropp, särskilt i barnens hjärta. Därför brukar man nåla fast dem, precis som man gör med vampyrerna som blir genomborrade med vassa pålar rakt in i hjärtat.
Jag bor numera vid Landala torg i Göteborg. I slutet av 1800- talet bodde, på närliggande Carl Gustafsgatan, en dåtida lokal kändis. Hon hette Eva Johansson, men var mer känd under namnet Spå- Eva. Denna sierska kunde, förutom att se in i människors framtid, även avslöja tjuvar. Hon var mycket efterfrågad, framförallt bland kärlekstörstande, unga kvinnor och människor som blivit bestulna. Det sägs att besökare kom från alla samhällsklasser och från stora delar av landet. Hon lär har varit en mästare på att spå i kort. Ofta la hon en så kallad spåstjärna med vanliga spelkort. Med kortens hjälp kunde hon sedan svara på frågor som: Kommer jag att hitta en kärlek? blir han mig trogen? kommer vi att bli lyckliga?
För att avslöja tjuvar använde Spå-Eva helt andra metoder. Bland annat tittade hon i ett glas med vatten. På vattenytan kunde hon se konturerna av tjuven framträda eller av den plats han bodde på. Hon pekade aldrig ut tjuven med namn och adress, men gav ofta tillräcklig information för att den som anlitat henne skulle kunna få en klar bild av vem som som var den skyldige.
En gång kom en bonde och sa att ett av hans får blivit stulet. – Du kommer att se ett tecken i pannan på den som är skyldig, sa Eva Nästa dag träffade bonden sin granne och såg då en liten får-svans i grannens panna.
Men att ange tjuvar skulle visa sig vara förenat med en del problem. En rik familj hade blivit bestulna De gick till Evas bostad på Carl Gustavsgatan 49 för att få reda på vem tjuven var. Eva pekade ut en person, från en ännu rikare familj, som den skyldige. Det skulle hon inte ha gjort. Istället för att erkänna gick den utpekade familjen till polisen och berättade hela historien. Spå- Eva kallades till i polisstationen och väl där var hon tvungen att ta tillbaka sina anklagelser och göra avbön. Efteråt lär polismästaren ha sagt: ”Att ni ger en flicka en fästman gör ju ingenting, ty det det måste hon ha ändå, men låt polisen sköta brottmålsundersökningarna!” Allt tyder på att Eva lydde detta råd. Hon fortsatte lägga stjärnor och spå om lycklig framtid ända fram till sin död 1901, men några fler brottslingar avslöjade hon inte, vad jag vet.
Många Göteborgare beundrade säkert Spå- Eva, men hon var också fruktad. Det berättades bland annat att varje torsdagsnatt kom djävulen och hälsade på henne. När hon var död stod hennes hus tomt länge. Ingen vågade bo på ett ställe där man riskerade att få den onde på besök.
Det Landala som var Eva Johanssons, finns inte kvar, mer än på bild ( se ovan). Det jämnades med marken under rivningshysterin och ersattes av fula sjuttiotals byggen. Utmed Carl Gustavsgatan är alla hus nya. Jag har inte hittat nr 49, men ibland stannar jag vid Carl Gustavsgatan 48. Jag tittar på dagens betonghus och tänker: ” Det här är så nära Spå- Eva jag kommer”.
Källor: http://www.goteborgshistoria.com ISOF Göteborg: IFGH 2991 med flera folkminnes nedteckningar Bilden är hämtad från Göteborgs stadsmuseum
Det sägs att i gamla tider kunde man ibland se en märklig skomakare komma gående genom landskapet. Från den ena socknen efter den andra kom vittnesmål om den gamle vandraren. Ofta bar han ränsel på ryggen och vandringsstav i ena handen. Hans mycket åldrande kropp var övervuxen med mossa och han tog sig fram med släpande steg Främlingen gick under olika namn, Ahasverus, den vandrande juden, men oftast sa man Jerusalems skomakare. År 1929 berättade den bohuslänske bonden August Sjöberg* följande korta historia: ”Plogen måste tas in. Den fick inte stå ute på julnatten för då kunde Jerusalems skomakare komma och sätta sig på den. Eftersom Jerusalems skomakare var förbannad av synd så skulle det inte komma att växa något annat än ogräs på den plats där plogen stått. Hustrun hade tom rätt att ge mannen en örfil om han glömt ställa in plogen”
Var hade August Sjöberg fått en sådan föreställning ifrån? Vem var Jerusalems skomakare? Och varför var denne vandrare förbannad av synd? Svaren på frågorna hittar man i en mycket gammal legend. Redan under medeltiden började det i stora delar av Europa spridas en föreställning om en märklig man som vandrade runt i världen. 1602 utgavs en tysk Folkbok med följande innehåll: ”En vinter i sin ungdom, när han predikade i Hamburg, lade Paulus von Eitzen märke till en jude i slitna kläder som stod mitt emot predikstolen. Varje gång Jesu namn nämndes böjde mannen på knäna, suckade ljudligt och slog sig för bröstet. Prästen sökte upp den märklige mannen och fick höra hans livshistoria. Juden påstod sig heta Ahasverus och vara född i Jerusalem redan i Kristi tid, där han varit skomakare. Som så många andra i staden var han positiv till korsfästandet av Jesus och hade gått ut för att se när den dömde kom förbi. Precis vid Ahasverus hus stannade Jesus upp för att vila, allt tröttare under sitt tunga kors. Ahasverus rusade till och ropade åt honom att gå sin väg, att gå dit han skulle. Då svarade Jesus: ”Jag vill nu stå här litet stilla och vila mig, men du skall hädanefter ingen ro eller vila ha i denna världen, utan skall ostadig och flyktig vandra omkring i hela världen alltintill domedagen.” Och så hade det också blivit. Ahasverus hade vandrat, odödlig och rastlös, genom världen i ett och ett halvt årtusende”
Historien kom i skriven form på svenska under 1700-talet. Det gjordes också en visa som skillingtryck och den fick stor spridning under 1800-talet, särskilt i Götaland
I takt med att berättelsen spreds i olika former, blev vittnesmålen i Sverige allt vanligare. Hade man inte själv sett skomakaren så hade man hört hur någon annan stött på den märklige vandraren. Över 200 berättelser, som handlar om Jerusalems skomakare finns i folkminnesarkiven, de flesta från Götaland. De har ofta hämtat formuleringar från legenden och visan, men man hittar också berättelser som sticker ut. Ett sådant exempel är just att Jerusalems skomakare kunde sätta sig på en plog på julnatten. Det är är ingen uppgift som man hittar varken i legenden eller visan. I folkliga varianter kan man också läsa att Jerusalems skomakare kunde flyga över hustaken om nätterna. Från ett bohuslänskt fiskeläge kommer uppgiften att skomakaren fått sitt straff sedan han sytt otäta fiskarstövlar till aposteln Petrus. Det finns till och med spår av berättelsen bland samer i Lappland. Där träffar vandraren renar.
Själv har jag motstridiga känslor inför denna gamla legend. Det är fascinerande att berättelsen påverkat så många människor i generation efter generation. Men det går inte att blunda för att den säkert bidragit till det hat och den förföljelse som judar utsatts för genom historien.
I August Sjöbergs ord kan jag inte utläsa rasism och judehat, snarare en förundran och en viss rädsla för att en flera tusen år gammal vandrare skulle förstöra viktig jordbruksmark.
Mikael Thomasson
*August Sjöberg föddes 1864. Han blev tidigt änkling och gifte om sig med Laura som hade en son – Harald- med sig in i äktenskapet. Paret ägde och drev gården Vassbacken i Klingsdalen,Tossene socken. Som vuxen fick sonen Harald en bit mark alldeles nära huvudgården och byggde sitt eget några hundra meter längre bort. Den nya gården fick namnet Mörket. Harald gifte sig med Anna och de fick tillsammans bland annat dottern Signe, som i sin tur fick dottern Birgitta. Som vuxen blev Birgitta min fru och för några år sedan tog vi över Mörket
Källor: Bengt af Klintberg – Harens Klagan (Kapitlet: Jerusalems skomakare i Sverige) Nedteckningen IFGH 1795. Upptecknat av Ingrid Settergren
En ståtlig asp växer på tomten nära vårt hus. Den har en karakteristisk form som avviker från omgivande träd, som den reser sig högt över. På vintern gläder oss aspens skulpturala former. På sommaren susar vinden i dess aldrig vilande löv och vi påminns om alla folkliga berättelser om varför aspens löv aldrig vilar. Ibland retar vi oss på aspen. Den skjuter ständiga rotskott som med stor envishet letar sig in i våra grönsaksland och växer upp bland sparrisknoppar, morötter och rabarber. Vi för en ojämn kamp mot aspens livskraftiga skott. Vi borde hugga ner trädet! Men det gör vi förstås inte. Den gamla aspen är en del av vår tomt. Den sätter vår fantasi i rörelse. Den skiljer sig från alla andra träd i närheten. Den har klarat konkurrensen från alla bokar och växt sig högre än dem. Den måste ha stor livskraft. Sannerligen, det är ett märkligt träd som kanske för tur med sig. Vad händer om vi hugger ner det?
Våra tankar och känslor överensstämmer i hög grad med folkminnesforskaren Carl Wilhelm von Sydows funderingar om att ovanliga träd sätter människors fantasi i rörelse och skapar berättelser. De kan vara ovanliga genom att de skiljer sig från andra träd i närheten och genom växtsätt och storlek.
De senaste 20 åren har det kommit ut en hel del böcker om ovanliga träd. Nu har kulturhistoriken Eva Carlsson Werle skrivit den första boken om vårdträd. Den heter Vårdträdets visdom och är rikligt illustrerad med fotografier på vårdträd, tagna av Dag Werle. Den bygger dels på ett omsorgsfullt studium av folklivsarkivens uppteckningar av folktraditionen kring vårdträd, dels på resor runt om i landet för att dokumentera vårdträd.
Carlsson Werles undersökning visar att vårdträd var vanligast i jordbruksbygder, framförallt vid bondgårdar och torp. De var vanligare i södra delen av landet än i norra. Vårdträdet planterades ofta mitt på gårdsplanen framför huset. Boningshusets ena gavel var en annan vanlig placering. Det vanligaste vårdträdet utgjordes av ett högväxande lövträd såsom lind, ask, alm och ek. Även oxel, lönn och kastanj var populära träd. Rönn förefaller ha varit vanligare i norra Sverige än i södra. Ibland kunde också gran eller tall förekomma.
I Norrland var det mer vanligt att man inte planterade ett träd, utan valde ut ett befintligt träd som man röjde fram på tomten där huset skulle byggas. Så gjorde man bland annat i Malåträsk. Det är ungefär så som vi själva gjort, röjt undan bok och gran kring aspen så att den framträder i all sin prakt.
Vårdträdet planterades ofta när boningshuset skulle byggas.
Vad betyder då ordet vård? Carlsson Werle lyfter i huvudsak fram två betydelser. Dels betyder det hägn, alltså beskyddande omvårdnad. Det var trädet i sig som skyddade gården och dess folk. Dels kan det betyda väktare och syfta på småfolk såsom tomtar, vättar och pysslingar av olika slag, som sades bo under vårdträdet. Det var också till dessa varelser som folk offrade genom att hälla ut mjölk eller öl på trädets rötter. Genom att plantera ett vårdträd och vara rädd om det skulle gården och dess folk försäkras lycka och trivsel och huset skulle till exempel skyddas mot brand. I uppteckningar och hos äldre forskare skymtar det också fram att en uppfattning om vården som en mer diffus egen personlig själ, en magisk kraft, hos trädet eller avlidna släktingars själar.
En förklaring till att ett träd planterades vid gården är också att det helt enkelt var en prydnad. Det var vackert.
I ett avslutande avsnitt funderar Carlsson Werle kring åldern gällande traditionen med vårdträd. Hon menar att berättelsen i Den poetiska Eddan om världsträdet Yggdrasil, en äldre tradition med byträd och arkeologiska fynd av treuddar som symbol för världsträdet kan tala för att traditionen kan sökas långt tillbaka i tiden.
Vad är det då för visdom som bokens titel syftar på? Jo, vikten av att vårda det vi har, hus, egendomar och verksamheter. På det sättet blir vårdträdet ett uttryck för gårdens ”själ”. Människor som bryr sig om trädet bryr sig också om varandra. Jag drar gärna symboliken längre. Vårdandet av ett vårdträd är också uttryck för att vi vårdar grunden för vår existens på jorden, det ekologiska sambandet.
Som det framgår tycker jag det är en givande bok Eva Carlsson Werle har skrivit. Den har sin styrka genom närläsningen av uppteckningarna om vårdträdstraditionen. Tyvärr gör den ibland ett litet splittrat intryck, eftersom det här och där i texten är insprängda extra avsnitt med fakta som visserligen ger ny kunskap men också upprepar tidigare resonemang. Alla noter med källhänvisningar är värdefulla, men en hel del av resonemanget där hade kunnat inarbetats i den löpande texten.
Eva Carlsson Werle (text) och Dag Werle (foto): Vårdträdets visdom. Svenska vårdträd i folktro och tradition. Stockholm, 2023. Carlsson bokförlag.
Luciadagen kom mitt i julstöket. Nu skulle grisen helst vara slaktad. Men på en del håll slaktade man grisen tidigt på morgonen på själva Luciadagen. Ofta gick man upp redan klockan två och fick lysa med stora bloss för att se något. Många bönder i västra Sverige menade också att all säd man skördat på sensommaren skulle vara färdigtröskad denna dag. För dem var lussedagen sista tröskdagen. Säden skulle tröskas tidigt på morgonen för att tröskningen skulle vara undanstökad när det blev ljust ute. Det kallades för ottetröskning. Ibland sparade man lite av säden och ottetröskade det sista julaftons morgon.
Lussenatten, natten mellan den 12 och 13 december, betraktades som den längsta natten på året. Det var en uppfattning som levde kvar från medeltiden då vintersolståndet inföll ungefär vid Lucia. Det var bäst att ge extra foder till djuren denna natt, för att de skulle slippa svälta. Under lussenatten kunde också djuren tala.
Den långa lussenatten
Lussenatten var så lång att kon bet tre gånger i båset av svält.
– Lusse natt är mäkta lång, sa oxen.
– Hon är så god som två, inföll gumsen.
– Det är ömkligt att en sådan natt får finnas, bräkte geten.
Bonden som tjuvlyssnade på djuren
En girig bonde var nyfiken på vad korna talade om lussenatten. Han gömde sig på logen.
– Vi får svälta ihjäl i vinter, sa en ko.
– Ånej, sa skällkon, det finns tre tunnor havre kvar i halmen, så vi reder oss nog.
När den snåle bonden hörde detta tog han sig för att tröska halmen på nytt. Han fick mycket riktigt tre tunnor säd ur halmen. Men korna svalt ihjäl under vintern.
Märkliga ting kunde hända lussenatten. Det sades att vattnet i källor och åar förvandlades till vin. Denna natt måste också kvarnhjulet stå stilla för att inte störa näcken, kvarngubben och annat trolltyg. Det är inte att undra på att allt oknytt och lortatyg var ute och rörde på sig denna långa mörka natt. På många håll i landet drog lussefärden eller ”Lussefärs släkte” fram, särskilt vanlig var den uppfattningen i Västsverige. Det var inget trevligt följe att råka ut för. Detta Luciafölje hade ingen som helst likhet med det italienska helgonet som gett dagen sitt namn. Den kristna Lucia visste folk knappast något om. Många menade att Lucia eller Lusse i själva verket var ett troll, som for fram genom mörkret med sitt följe av övernaturliga väsen. Lusseföljet gjorde ont, rövade barn och kom man i dess väg kunde man få en ordentlig dask så man slogs till marken.
Lucifer är namnet på djävulen. Likheten mellan namnen Lucifer och Lucia gjorde att Lucia kom att förknippas med hin onde själv och annat trolltyg. Lucia fick också folk att tänka på ett mindre trevligt djur, den lilla lusen. I Dalsland stängdes dörrar till lador och logar extra noggrant lussekvällen, för att Lucia som körande med sitt luslass inte skulle kunna tippa in lössen och lusa ner gårdsfolket.
I mellersta Norrland var det vanligt att människor trodde att Lucia från början varit Adams första hustru. Men hon hade fött så många barn, ja rent av ynglat av sig som djuren, så hon försköts av Adam. Eller kort och gott ansågs Lucia vara en lättfärdig kvinna.
Lussenatt i natt, klabbedask
Se, Lussenatten har fått sitt namn efter ett troll som hette Lusse. Lusse gjorde alltmöjligt ont, så det var nåt riktigt fanstyg. En karl som var ute och gick en Lussenatt, råkade gå över en bro. Där låg Lusse gömd under bron, och han sa:
– Här är Lussenatt i natt, klabbedask. Här är Lussenatt i natt, klabbedask.
Men jag skall säga, den som blev rädd och sprang det lilla han orkade, det var karln.
Lussefärs släkte
Om lusse var här folk som svävade i luften och liksom slogs och förde oväsen. De kallades lussefärssläkta. Det var onda andar, ingenting annat. Handlaren i en by i Fjärås socken i norra Halland hade en däga och en gosse, som hade varit i Göteborg och hämtat hem varor till jul. När de hade kört en bit hemåt och kom förbi en grusgrop var det som om folk hade gormat och slagits något förfärligt. De vågade inte fortsätta den vägen fram utan fann för gott att köra en annan väg hem, även om det blev en lång omväg.
Lucia gömde barnen
Lucia var en lättfärdig kvinna som hade många barn. När Frälsaren kom på besök gömde hon dem. När han frågade henne efter hennes barn, sade hon att hon inga hade. Till straff för denna lögn dömdes hon och hennes avkomma att vistas osynliga på jorden till tidernas slut.
Kvarnen som stannade lussenatten
I början av 1800-talet, lite före jul, satt det fullt med bönder och drängar i kvarnkammaren i Kvarnagård i den lilla smålandsbyn Dannäs. Somliga väntade på att få malt, andra hade gått dit för att sitta med kring den stora vedbrasan och lyssna på vad som pratades. När de satt där och språkade kom mjölnaren in. Det var en kraftig karl och han hade ord om sig att inte vara rädd för någonting. En bonde sade till honom:
– Borde du inte låta kvarnen stå stilla denna natt. Vet du inte att det är Lucianatt i natt. Det brukar alltid vara vanligt att kvarnen får stanna åtminstone ett par timmar den natten.
– Jo, det vet jag, att det är Lucianatt i natt, svarade mjölnaren. Och då far näcken fram i vattnet, men det bryr jag mig inte om. Jag är inte rädd, varken för troll eller spöke.
Och så berättade mjölnaren hur han i fjol skrämt bort själva skogssnuvan, när han mött henne i skogen, genom att kasta ett brinnande vedträ på henne.
– För övrigt, fortsatte mjölnaren, är här så många som väntar på att få malt, så kvarnen måste gå natt och dag fram till jul.
Samtalet fortsatte om annat. Bäst som de satt där och pratade stannade kvarnen plötsligt. Alla skrek till, men mjölnaren sprang upp från bänken där han satt och nappade åt sig en furusticka. Han stack den i elden för att lysa sig fram och sprang nerför trappan till bottenvåningen. Där fick han se en liten gubbe med röd luva på huvudet. Gubben satt och höll i ett kugghjul. Då vände mjölnaren upp i kvarnkammaren igen. När han öppnade dörren vändes alla blickar mot honom. Någon frågade vad det var.
– Å, där sitter en gubbdjävul och håller i kugghjulet.
Mjölnaren sprang fram till spisen och tog ett stort brinnande vedträ. Han rusade på nytt nerför trappan och rände till gubben med vedträet. Gubben släppte taget om kugghjulet. Kvarnen började gå igen. Men rätt som det var började kvarnen gå så rysligt häftigt. Det var som den gick i ilska. Kvarnen började skaka. Folket till att skrika, alla utom mjölnaren.
Mjölnaren tog fatt i en stor klubba. Han skrek att han minsann skulle slå ner dammluckan och stänga dammen, så att inget mer vatten skulle komma till kvarnen. Då skulle allt gubben få slita för att få runt kvarnhjulet.
Mjölnaren rusade ut ur kammaren och med några slag slog han ner dammluckan. Allt blev tyst. På hjulstocken stod en stor vit gast. Och vad fick mjölnaren se när han kom tillbaka in i kvarnkammaren. Gamle soldat Klöver hade blivit så rädd att han fått hjärtslag och låg död på kvarnkammargolvet.
Skomakaren som arbetade lussenatten
En skomakare i Halland satt uppe och arbetade på lussenatten. Plötsligt hörde han något som grymtade till vid golvet. Mellan ett par golvbrädor stack ett hemskt gristryne upp. Skomakaren tog sin vassa kniv och högg efter trynet. Då försvann det, men snart stack trynet upp ur golvet på ett annat ställe. Då högg skomakaren till med kniven på nytt. Trynet försvann, men bara för att komma upp på ett nytt ställe. Skomakaren måttade med kniven och ånyo försvann trynet. Så höll de två på ett bra tag, tills skomakaren gav upp och gick och lade sig.
På morgonen när skomakaren kom ut i sin verkstad blev han förfärad. Alla de skor han hade under arbete stod där på golvet med tåhättorna avskurna. Det var dem han hade träffat på natten när han högg efter gristrynet.
Aldrig mer arbetade han sedan någon lussenatt.
”Skälver har bränt mej”
I en by i Halland var förr en gammal kvarn. I den brukade trollen hålla till om lussenatten, samt två nätter före och två nätter efter. Trollen kokade tjära i en gammal gryta.
En dräng hade hört talas om detta. Han gick dit för att se hurudana trollen såg ut. När han fick se dem, blev han så rädd att han skälvde i hela kroppen. Ett av trollen frågade drängen, vad han hette.
– Skälver, svarade drängen.
Sen tog han sleven ur tjärgrytan och slog till trollet med den. Den kokande tjäran brände trollet i ryggen. Då sprang trollet omkring och vrålade:
– Skälver har bränt mej. Skälver har bränt mej.
De andra trollen svarade bara:
– Har du själv bränt dig, får du själv ha det.
Visst var man rädd för allt ont som drog omkring lussenatten, men när väl Luciadagens morgon kom firades dagen som en festdag. Man åt en bastant frukost tidigt på morgonen. På en del håll skulle man äta tre frukostar innan det blev ljust, på andra håll hela sju. Denna årets längsta natt skulle man se till att stärka kroppen med mat och dryck och få krafter inför det kommande året. Rikligt med mat Luciadagen lovade ett rikt kommande hår med ”hälsa och trevnad”.
Den ljusklädda Lucia som bjöd frukost tidigt i ottan var okänd för de flesta utom på herrgårdarna. Vanligare var det att traktens ungdomar klädde ut sig till allt annat än vackra lussegubbar och drog runt i stugorna och sjöng och skrålade.
Inte alltid betraktades Lucia som ett troll som drog omkring med djävulens anhang. Det finns berättelser om Lucia som lyckobringare och hjälpare i tider av svår nöd.
Lucia lindrar hungersnöd
I Värmland härjade svår hungersnöd. Då såg folk hur Lucia uppenbarade sig i ljusgestalt med ett stort skepp på Vänern. Skeppet var lastat med revbensspjäll, skinka, fläskkorv och alla slags grisrätter samt även med mycken öl och vin. Med denna dyrbara last seglade Lucia från strand till strand och utdelade frikostigt av sitt förråd till de hungrande skarorna.
Text ur min bok Julberättelser i vintermörkret, Carlssons bokförlag 1994. Bild: Birgitta Adolfsson
På Rönnarpsbjär, en höjd knappt en kilometer norr om järnvägsstationen i Tågarp, Ottarps socken står ett bronskors som minner om att här stupade den danske prinsen Oluf Haraldsen 1143. Det här korset ersatte ett trasigt järnkors på 1960-talet. Redan i Richard Dybecks tidskrift RUNA berättas det i andra häftet 1842 om korset. Då var det av ek och hade stått där sen ”urminnes tider”. Det berättas att ”så snart detta kors fallit omkull, har folket i gården nedanför bjäret ej fått någon ro, förr än det åter blifvit upprest”.
Det här korset och traditionen omkring det är utgångspunkt för berättelsen Prins Olofs kors i Schröders Borg-och folksägner. Hon uppger att korset är grovt tillyxat av tjocka timmerstockar och liknar mer en galge än ett kors.
Hon förlägger sin historia till 1840-talet. Några ynglingar, däribland gästgivarens brorson Sven, driver gäck med gästgivaren och binder hans häst vid korset. Det skulle de aldrig har gjort. De hade bara kommit halvvägs nerför backen då de hörde hovslag av en galopperande häst bakom sig. I nästa ögonblick for blixtsnabbt en vit häst förbi dem. Hästen hade ett guldstickat schabrak och stigbyglar av guld. Svens hand fick ett hårt slag av den ena stigbygeln. Så var hästen bort. När ynglingarna vände sig om fick de se hur gästgivarens häst sprang runt korset i vild galopp.
Vid tvåtiden på natten vaknade folket i gästgivargården av hästtramp. Deras svarta häst galopperade kring gården tills han stupade. Svens hand svullnade och värkte, och det dröjde länge innan han kunde arbeta igen.
Det mest märkliga var att korset inte hade skadats. Det talades mycket om denna händelse i bygden.
Två danskar, som köpt varsin herrgård i trakten, pratade några år senare om korset och vad som hade hänt där. De menade att folk var bra skrockfulla. En av karlarna sa att han inte alls var rädd för korset. De slog vad om 200 kronor att han på natten skulle skära fyra skåror i korset. Det gjorde han också och var glad över de lätt vunna 200 kronorna.
Den som förlorade harmades. Nu börjar han gräva vid korset efter de dyrbarheter som folk sa var nergrävda vid korset. Åtta dagar därefter slog åskan ner i grävarens gård. Huvudbyggnad och tre ladugårdar med halmtak brann ner till grunden. Med nöd och näppe lyckades herremannen rädda sig själv och sin familj från att brinna inne.
Den andre herremannen fick barn följande år. Flickan var ”harmynt”. De tre barn som föddes därefter hade alla samma lyte. ”Det är straffet för att jag gjorde de fyra skårornai korset”, brukade herremannen ofta vemodigt säga.
Vid en snabb sökning har jag inte hittat någon källa till den här berättelsen. Den kan finnas, men Wilhelmina Schröder kan också skapat berättelsen utifrån den korta utsagan om vad som händer när korset på Rönnarpsbjär inte underhålls. Det är ett vanligt sägenmotiv, att ett kors som inte underhålls leder till olycka. Detsamma gäller om ett kors vanhelgas. De straff som herremännen fick anknyter också till välkända motiv.
Själva sägnen om korset och vikten av att underhålla det återges i Gustaf Ljunggrens verk Skånska herrgårdar, som jag är övertygad om är en källa till många berättelser i Borg- och folksägner. Ljunggren nämner sägnen kring korset när han skriver om Bälteberga gård, som ligger i närheten.
Källor:
Borg- och folksägner, sid 1220ff.
Bref från Skåne, rörande sess fornminnen. RUNA, 1842:2 s. 51f
I min serie om äldre ortsbeskrivningar har turen kommit till lantmätare Jonas Allvins småländska häradsbeskrivningar. Allvin far var skogsvaktare och han växte upp under små omständigheter i en barnrik familj. Översten och chefen för Wista komapni av Kungliga Jönköpings regemente råkade vid en genomresa i kontakt med familjen och tog hand om den lille pojken, som snart visade sig hågad för studier. I början av1800-talet blev han lantmätare och 1830 förste lantmätare i Jönköpings län. Han blev ledamot av Svenska fornskriftssällskapet och Witterhets-Historie och Antikvitets-Akademien.
Allvins mest kända verk är de fyra beskrivningarna över Östbo härad 1852, Wästbo härad 1846, Wista härad 1859 och Mo samt Norra och Södra Wedbo härader 1857. Beskrivningarna är mycket detaljerade och innehållsrika och tar upp natur, näringar, folkets levnadssätt och kyrkor, gårdar, fornlämningar i de olika socknarna. Själv har jag flitigt använt böckerna som en källa till platsanknutna sägner.
Vi kan ta Östbobeskrivningen som ett exempel. Här återfinns de välkända sägnerna om rovet av dryckeshornet vid Trolle klippa, den tragiska kärlekshistorien om uppkomsten av Träle källa, korset i Drömminge som minner om ett brödradråp samt tillblivelsen av Stora hålan på Rydaholms kyrkogård.
Här återger jag en mindre känd uppgift från Rydaholms socken.
På Upplid Mellangårds äng Hylle, i öster från byn, är en ovalformad bergkulle helt och hållet omsluten av ett sankt kärr, och kallad Hylleberg. I denna har folktron en bergsfru benämnd Hyllefrun. Hon är svåra rik, särdeles på silver och linne, det hon någon gång utbreder och uthänger i solskenet. Hon åstadkommer annars icke något ont och tillhör sålunda bergens goda väsen.
Allvin härleder folktroföreställningen om Hyllefrun till att någon nordisk gudomlighet dyrkats i trakten. Han beskriver en jättesten, 6 alnar hög, som står vid kullens fot, och anför att denna kan vara en andaktssten eller en offerhåll.
Som vanligt återkommer sägnerna från Allvins häradsbeskrivningar i senare utgivna verk, bland annat Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige som började utges 1859.
Sagobygdens Blogg 