I föregående blogginlägg skrev jag om ortsbeskrivningar och att de är en källa till kunskap om sägner och folktro. Här är en sägen just ur Jöns Hagerlöfs beskrivning från 1856 över Grönby pastorat i Trelleborgs kommun. Jag återberättar sägnen lätt redigerad.
Nära Anderslöv ligger en tämligen hög och spetsig backe, som kallas Lerbjer. Förr i tiden beboddes den av en trollpacka, Lerbjerskäringen. Hon var mäkta rik på guld och silver. Stundom ställde hon till med präktiga gästabud och då kom älvor och troll i tusental. Varje lillejulafton den 23:e december upplyftes högen på stöttor, och den som hade lust och mod, kunde då skåda in i hennes salar som lyste och glittrade som dyrbara smycken.
Gumman hade liksom så många andra, sina dyrbarheter i lerkar. När Anderslövs kyrktorns två klockor ljöd för första gången sprack lerkärlen. i vredesmos samlade käringen ihop sina skatter och dyrbarheter och drog åstad till Jordberga kullar, som ligger sydost om Anderslöv. Det sägs att hon fortfarande bor kvar där. I Lerbergsbacken har då åtminstone ingen sett henne mer.
Backen har istället varit en samlingsplats för de omkringliggande byarnas vallherdar.
Anderslövs kyrka byggdes på 1100-talet. En sommardag 1869 slog åskan ner och spiran brann och kyrkklockorna smälte. Två år senare stod det nya tornet klart. Läs mer om Anderslövs kyrka här. Bilden av Anderslövs kyrka kommer från denna sida.
Under 1700- och 1800-talet kom det ut en lång rad ortsbeskrivningar som skildrade socknar och härader runt om i vårt land. Författarna var präster, lantmätare, professorer och andra ämbetsmän. Ett syfte med beskrivningarna var att föreslå reformer som kunde bidra till landets utveckling. Författarna efterlyste en modernare hushållning och ett sedligare levnadssätt. De kritiserade att allmogen levde efter invanda ålderdomliga seder och bruk, var obenägen till förändring och styrdes av en ödestro.
Kyrkoherden i Jämshögs socken i Blekinge Jöran Johan Öller skrev en beskrivning över sin socken år 1800. Han konstaterade att ”ju dummare och enfaldigare et folk är, ju mera är det benäget för wantro och wiskepelser”. Han beskriver hur ynglingar och karlar sköt i luften påskafton för att träffa trollpackor. Folk trodde att vissa personer hade makt att förorsaka otur med kreatur och till exempel vid bryggning och smörkärnande. Han skildrar också tron på kloka. En sådan här beskrivning av allmogen föreställningsvärld går igen i många ortsbeskrivningar.
Drygt 50 år efter Öller skriver Jöns Hagerlöf en skildring av Grönby pastorat i nuvarande Trelleborgs kommun. Han ger en helt annan bild av människors tankar och tro:
Folket är till lynnet stilla och saktmodigt, fredligt och wänligt, hafwande slättbons kända tröghet uppspädd med en wiss tillsats af skogsbons lifligare natur. Brott begås sällan och det är glädjande att kunna nämna, det sedligheten hållit jemna steg med upplysningens stigande under sednare år. Begifwenheten på brännwin, som för ett par decennier sedan war temligen allmän, har betydligen aftagit och för närvarande finnes det inom församlingarne intet bränneri och ingen krog, utom ett gästgifweri. …Hwad lefnadssättet i öfrigt widkommer, så hafwa snygghet och hyfsning trädt i stället för den tillförene rådande osnyggheten och råheten, bildning och kunskaper i stället för okunnighetens och fördomarnes mörker. Tron på ”bäckatrasken”, ”kyrkogrimmen” trollpackor och annat skrock, som för ett halft århundrade sedan war så fast rotad i folkmedwetandet, kan numera anses för utdöd. Åtskilliga populärt skrifna arbeten i naturkunnigheten, hwaribland särskilt förtjenar att nämnas Professor Berlins Läsebok i Naturläran, ur hwilken äfwen den enfaldigaste får hemta en klar insigt i Naturens hushållning, äro de, som till widskepelsens förskingrande i icke ringa mån medverkat.
De här gamla ortsbeskrivningarna är en värdefull källa för kunskap om forna tiders folktro och de innehåller ofta fängslande sägner.
Vill du veta mer om det här källmaterialet så har etnologen Maria Adolfsson skrivit avhandlingen Fäderneslandets kännedom. Om svenska ortsbeskrivningsprojekt och ämbetsmäns folklivsskildringar under 1700- och 1800-talet. Stockholm, 2000.
Om inte, får du reda på det om du kommer till Tagels gård lördag 26 augusti. Då är det stor berättareftermiddag för hela familjen. Hela programmet hittar du här.
I morgon, onsdag 5 juli kommer Siw Swensson och jag att berätta prosten Carl Fredrik Cavallius´sagor. Välkommen kl 18.00 till Hönetorp Västregård i Vislanda, där prosten bodde ett tiotal år i början av 1800-talet.
Prosten samlade sagor till sin son Gunnar Olof Hyltén-Cavallius som på 1840-talet gav ut vårt lands första större sagosamling med svenska folksagor. Prosten lyssnade på ”gräbborna” i trakten och utformade sen sagorna på sitt eget personliga sätt. Ofta blev sagorna till små predikningar som lyfte fram Guds godhet. I ett brev till sonen skrev han att ”varje saga har sin moral”.
Här följer en saga där vi mycket tydligt hör Carl Fredrik Cavallius röst.
TACKA GUD FÖR MATEN
Det var en gång en kung som var mycket road av jakt. Nästan dagligen hördes hans hundar driva i nejden omkring huvudstaden.
En vacker dag samlar han kring sig alla sina hovherrar och tågar längre bort, än han eljest var van. Jakten gick lyckligt och han märkte inte, att solen lutade till nedgång. Innan han visste ordet av, var han i en stor skog omgiven av så gräsligt mörker, att han omöjligt kunde hitta hem. Han trevade sig fram så gott han kunde bland trädstammarna. Ledsen och trött vandrade han där och visste inte hur det skulle sluta.
I en hast får han se ett litet ljus flämta på avstånd. Han följer det och kommer till en kolmila, där han fann en gammal smetig gubbe.
– God afton, kära far! Kan du visa mig ur denna skog? Jag är en av kungens hovmän och har gått vilse under jakten och vill gärna komma hem.
– Jag kan inte i kväll visa er ur skogen. Ingen väg finns. Jag har bleckat30 träden och endast därefter kan jag själv leta mig härifrån. Vila i min koja över natten!
Nöden har ingen lag. Kungen måste låta sig behaga.
Gubben pysslade om sin gäst och framsatte mat. Men vilken mat för en kung! Den bestod av havrebröd, sill och sur mjölk. Kungen var mycket hungrig, men det gick bra trögt med ätandet.
– Ät min vän och håll till godo! Maten är god. Den gode Guden har gett oss den. Vi bör äta och tacka.
Då gubben sa detta, såg kungen en ljus ängel glänta på dörren och nicka så vänligt. Kungen trugade ned något litet och la sig att sova.
Om morgonen när solen gått upp, väckte gubben sin gäst och förde honom så ut ur skogen. Kungen tackade sin värd och bad honom komma till sig i slottet en viss dag. Gubben lovade komma.
På sagda dag tvättade gubben bort smetet på ansikte och händer och traskade åstad till slottet. Vid ankomsten mottogs han av en guldsmidd kammarherre och fördes in till kungen. Denne mottog gubben mycket nådigt och tackade för sist.
– Du trakterade mig efter dina tillgångar. Nu vill jag traktera dig igen.
Dörrarna öppnades till matsalen. Kungen tog sin gäst vid handen och förde honom in. Något sådant hade gubben aldrig sett. Bordet dignade av mat och vin. Fat stod vid fat och allt lyste av guld och silver. Hovmännen samlades. Men i stället för att be den gode Guden välsigna maten brydde de knappt sig om att knäppa ihop händerna och ännu mindre läsa en andäktig bön. Kungen satte gubben vid sin sida och trugade honom att äta. Med de första rätterna var gubbens hunger stillad. Av de övriga ville han inte smaka.
Kungen förundrade sig däröver och sa:
– Ät min vän! Den mat jag har att ge är inte så dålig heller. Väl har kocken, må fan ta honom, i dag slarvat förfärligt. Men det kan väl gå an för dig, som är van vid något helt annat.
Men gubben lät sig inte övertalas. Han satt där blek och förskräckt vid kungens sida.
– Vad går det åt dig? frågade kungen.
– Hu! Om ni såg vad jag ser, så kunde ni inte heller äta.
– Vad ser du då?
– Jo, där borta sitter Hin Håle själv och grinar så förskräckligt av glädje över det syndiga bordskick, som hålles i detta hus.
– Vad säger du? Sitter Hin Håle vid mitt bord?
– Jo men, gör han så.
Kungen rusade upp och även hans gäster.
– Mina herrar! Denne kolare är mer värd än vi alla tillsammans. För några dagar sen var jag gäst i hans koja. Han framsatte för mig, vad han i sin fattigdom kunde. Han hade inte vin och inga kryddor, men han kryddade sitt havrebröd, sin sill och sin sura mjölk med bön och tacksägelse. Och när jag inte ville äta av hans grova mat, så sa han: »Ät och håll tillgodo, maten är god, den gode Guden har gett oss den, vi bör äta och tacka.« Och jag såg en ljusets ängel glänta på dörren och nicka så vänligt. Och nu sitter han vid mitt bord. Intet vin och inga kryddor felas, men bön och gudsfruktan är borta. Och nu ser han avgrundsfursten själv sitta ibland oss. I sanning, denne kolare är vida mer värd än vi.
Och gubben vandrade hem till sin koja i skogen och bad Gud vara nådig och bevara honom från att någonsin komma i något hus, där man inte med bön började sin måltid, där man anser maten vara sin och inte en gåva av Gud, där man inte tackar även för sill och havrebröd.
Jag har tidigare skrivit om att ormbunken blommar den magiska midsommarnatten. Det kan du läsa om här. I Småland sägs blomman vara eldröd, i andra landskap är den blå. Frö från ormbunkar kan ge jaktlycka. Låsbräken kan ge förmåga att öppna alla lås. Bryter du av en ormbunksstjälk kan du se initialerna av din tillkommande.
Vill du veta mer om ormbunkar, både rent botaniskt och i kulturhistorien, kan jag tipsa om Anton Sundins bok, som kort och gott heter Ormbunkar och kom ut 2019.
För några veckor sen vandrade vi på Öland. På Karum bys ägor passerar vi stenar som avgränsar en över 20 meter lång yta. En jättegrav!
Ja, så kallade ölänningarna förr sådana här lämningar. Stenarna visade med andra ord hur lång den begravda personen hade varit.
Det här var inte ölänningarna ensamma om. Den mest kända jätten som fått liv ur den här föreställningen är jätten Vrål i Skee socken i Bohuslän. Några hundra meter söder om Hästskede gård gör landsvägen en liten böj och där finns en idag ganska så oansenlig gravhög. Gamla beskrivningar av högen säger att det fanns fyra stora stenar där förut och avståndet mellan stenarna visade hur stor jätten Vrål hade varit. Vrål åt en gång 23 stycken hästskosömmar, som hans fru lagt i gröten för att bli kvitt honom. Men det bet inte på jätten. En gång klagade han över småskräp i ögat. Det var en stor grankotte som fastnat i ögat.
Men åter till Karum. I själva verket är stenarna lämningar efter ett långhus från ca 500 e.Kr.
Att vandra på de gamla markerna kring Karum är fascinerande. Snart når vi ängen där gullvivor och orkideer blommar. Idag finns det ett 50-tal röjda och återskapade ängar i Karum. Alla i byn hjälptes åt vi slåttern. Just den här arbetsgemenskapen är en viktigt bakgrund till det muntliga berättandet, som florerade när människor kom samman i vardag och fest. Ängarnas namn såsom Köket, Salen och Vardagsrummet är också ett uttryck för människors fantasilust.
Jorden odlas på samma sätt som förr, i tresäde. Det innebär att råg odlas ett år, följt av korn och det tredje året ligger åkern i träda.
Jag har nog aldrig vandrat på en led där skyltningen är så genomtänkt. Jag lär mig massor. Och det blir inte sämre av att naturen är så omväxlande och vacker. När vi går blommar allt på en gång: blåsippor, vitsippor och gulsippor. Och leden blir inte sämre av en roande lekfullhet.
Vi började vår vandring på Karum bys allvar, vid skeppsättningen Noaks ark. Vi följde Mittlandsleden fram till byn, tog därefter Karumsleden och Ängsleden. Här kan du läsa mer om Karum.
En av mina favoritsägenplatser är Björketorpsstenen. Häromveckan passerade jag platsen och stannade för en stilla fikapaus.
Björketorpsstenen är en märklig runsten. Den står nära Listerby invid E22:an mellan Ronneby och Karlskrona. Den ovanliga och skrämmande inskriften på stenen lyder:
Mäktiga runors hemlighet dolde jag här, kraftfulla runor. Den som förbryter sig mot detta minnesmärke, skall ständigt plågas av olyckor. Svekfull död skall träffa honom. Jag spår fördärv.
Hur har det då gått för folk som inte visat vördnad för platsen?
För snart 200 år sedan ville bonden, som ägde marken där stenen står, odla upp jorden. Han samlade ris och lade en stor rishög runt stenen och hoppades att värmen från elden skulle spränga sönder den. Det var lugnt och fint väder. Precis när han tände elden kom det en häftig vind som fick eldslågorna att vända och antända mannens hår. Bonden slängde sig på marken och försökte släcka elden, men förgäves. Snart brann också kläderna och mannen fick en plågsam död. Däremot slocknade elden i risbålet. Det var som en stor hand bara lagt sig över rishögen och kvävt elden.
Så gick det många år. En dag var två bröder ute och körde med häst och vagn. De hade druckit alldeles för mycket och piskade besinningslöst på hästarna. I fyllan och villan körde de rakt på Björketorpsstenen. En av karlarna ramlade mellan hästarna och fick skallen söndersparkad. Den andre föll så olyckligt att ett kärrhjul körde över halsen och skilde huvudet från kroppen.
På 1920-talet slog några luffare läger vid stenen. De gjorde upp eld nära stenen och uträttade sina behov bakom den. På natten blåste det upp till storm. Luffarna kurade tätt ihop sig. Träden vajade och en 30 meter hög tall föll plötsligt rakt över luffarna. Två av luffarna blev ihjälslagna på en gång. En tredje fick båda benen avslagna och den fjärde fick trädgrenarna över sig och ansiktet formligen flåddes.
I augusti 1946 besökte en tysk turist stenen. Han hade med sig en liten hammare och tänkte slå ut en flisa som minne. Precis när han hade höjt hammaren slog blixten ner i den och slungade mannen flera meter upp i luften. Han låg länge medvetslös innan han kunde resa sig och skynda därifrån.
På 1960-talets samlades ett gäng raggare vid runstenen. De visade ingen respekt för platsen och förde oväsen. Plötsligt kom det stenar flygande från ingenstans. Raggarna klarade sig själva utan skador, men deras bilar fick stora bucklor i plåten.
En julidag 1972 försökte en berusad gotlänning måla över runorna med röd färg. Det var många andra turister på platsen samtidigt. En schäferhund hoppade upp på gotlänningen så att han föll baklänges och fick målarfärgen över ansiktet. Det gick så illa att han förlorade synen på ena ögat.
Catarina Carleson kommer från Hökön i Osby kommun. Hon är en traditionsbärare som håller den göingska dialekten levande, genom att berätta och skriva dikter på sin dialekt. En kvinna som läst en dikt av henne berömde henne med orden: ”De ä artit att du som prada såu grannt du konna skriva precis som en annan prada!” Catarina inspireras till dikter av människor hon möter och har mött i jobbet och av deras berättelser.
2005 fick hon Kommunals Kämpestipendium för sina göingedikter.
Så här presenterar Catarina sig själv:
Jag är socialarbetare, som främst arbetat inom LSS och socialpsykiatrin i många år. Litteratur, berättande och dikter har alltid intresserat mig. Egna dikter började jag tidigt att skriva och jag har gett ut en diktsamling, Bräckt vatten. Länge var jag nyfiken på att gå en kurs i Muntligt berättande och gjorde det våren -22. Ibland berättar jag och läser egna dikter, på svenska och göingska (dialekt från min hemtrakt). Då jag är rätt ny som berättare söker jag mej fram och gräver i sägner, sagoskatter och i berättelser som kommer till mej via andra personer, litteratur och från min egen fantasi.
Nu lämnar vi ordet till Catarina:
I slutet av 1990-talet jobbade jag som vikarie inom äldreomsorgen i Lönsboda, i nordöstra hörnet av Skåne. Dialekten där brukar kallas göingska, men eftersom Göinge är stort finns det lite olika former av denna dialekt. Förr kunde de höra skillnad ifrån vilken by inom samma socken folk kom ifrån, bara på dialekten. Lite coolt att tänka sig idag!
Då, när jag jobbade inom äldreomsorgen, lärde jag mig mycket och inte bara om vård och omsorgsarbete utan också om människorna jag mötte och deras liv. Om deras tankar och om tider som flytt.
En man som vi brukade gå till på kvällarna, och hjälpa med lite kvällsmat, hade ett foto i hallen. Jag hade ofta kastat blickar på det där fotot och funderat på historien bakom det, och en kväll då jag hade lite bättre om tid, frågade jag. Till svar fick jag en historielektion, en del av en livsberättelse och lokalhistoria.
Han berättade:
”Jo det där är Gylsboda blåsorkester, förstår du, jag spelade kornett i den orkestern. Gylsboda var stort på den tiden, större än Lönsboda. Det bodde massor med folk där. Många kom från när och fjärran för att arbeta med att bryta den svarta stenen, som vi kallar svart granit i daglig tal, men den heter Diabas. Det blev ett riktigt levande samhälle som blomstrade. Det fanns affärer, skola, dansbana, missionshus, nykterhetsloge och fackförening. Ja och så fanns Gylsboda blåsorkester som jag spelade i, berättade han. Ja och säkert en hel del andra föreningar, också. ”
Jag tittade på bilden, och han pekade ut vem som var vm och vad kamraterna i blåsorkestern hette och vilka instrument de spelade. Och jag minns att han ville att jag skulle gissa vem som var han, på fotot, och att jag prickade rätt. Fotot och personerna fick liv, när vi tittade på bilden och han berättade.
”Vi brukade spela vid högtider, och på första maj, då var det demonstrationståg och musik, såklart!”
När jag kom hem från jobbet, den kvällen skrev jag en kort, liten dikt, på den lokala dialekten, som ett minne över Gylsboda blåsorkester och vad mannen berättat.
Sagobygdens musik- och berättarfestival har förlorat en kär vän. Margareta Strömstedt har lämnat oss. Men hon lever kvar i våra hjärtan. Vi minns en sällsynt varmhjärtad, inkännande och generös människa.
När vi startade berättarfestivalen i Ljungby var det självklart för oss att ta kontakt med Margareta Strömstedt och be henne medverka och berätta om sin uppväxt i Lagan och Torpsbruk. Hon kom, lockade en stor publik, där en hel del mindes henne trots att det var länge sen hon lämnat barndomsbygden. Hon berättade så vi både skrattade och grät.
Varje gång jag sen ringde henne och frågade om hon åter ville glädja oss med sina berättelser, så var det självklart för henne att medverka. Hon var nyfiken på vår verksamhet och ville gärna stödja oss. En höjdpunkt var den berättarresa vi arrangerade med henne som gick till Trotteslövs gamla skola, barndomens Lagan, Torpsbruk och Moheda. De som var med på resan glömmer den aldrig.
Själv glömmer jag aldrig söndagkvällen den 10 september 1995 på Toftaholms herrgårdshotell. Astrid Lindgren hade fått årets Mickelpris och på måndagen skulle Berättarnätet Kronoberg arrangera seminariet ”Astrid Lindgren och folkdikten”. Astrid Lindgren och hennes systrar Stina och Ingegerd var våra hedersgäster. Det var ett unikt tillfälle. Som synnerligen kär vän till Astrid var Margareta med. Kvällen innan samlades alla föreläsare på Toftaholm. Margareta spred sin värme och sitt goda humör och snart sjöng hon och Astrid de gamla läsarsångerna, de kunde så bra från barndomsåren. Astrid kom i berättartagen och delgav oss sina upplevelser från när hon under krigscensuren läste soldaternas kärleksbrev till sina flickor där hemma.
Bengt Göran Söderlind, Astrid Lindgren och Margareta Strömstedt. Toftaholm september 2005.
Jag glömmer inte heller Majken. De fem böckerna om Majken som Margareta skrev 1982-1991 är något av det bästa som skrivits i svensk barnlitteratur. Böckerna har sin grund i Margaretas egen uppväxt, som inte alltid var så lätt. Majken är en fantasifull flicka, som redan i tidig ålder får ta ett alltför stort ansvar, för hennes mamma är sjuk och ligger mestadels i sängen. När Majken hittar på något och det blir bråk mellan syskonen suckar mamma ”tungt och djupt och rullar in sig i täcket. Mammas suckar lägger sej som tyngder inne i Majken. Hon vet att mamma tycker att hon är dum… Nu har hon gjort mamma ledsen igen fastän hon lovat att aldrig säga sånt som inte är sant.”
Böckerna om Majken har varit både en tröst och en glädje för många barn som känner igen sig i Majken. Och gett styrka! För böckerna skildrar också en flicka full med livslust där fantasin är en tillgång. Hittepålusten har Margareta gemensamt med Astrid Lindgren. Inte underligt att de fann varandra. Majken funderar hur det gick till när hon sa något som kanske inte var sant: ”Plötsligt har hon sagt nånting alldeles fantastiskt och så växer det vildare och vildare. Det känns som en lust inom henne. Det känns som hon själv växer och växer. Det känns som om hon har makt över hela världen. Inte tänker hon på om det är sant eller inte när hon får lust att hitta på.”
Både när hon berättade muntligt och när hon skrev skapade Margareta bilder inne i våra huvuden. När Majken förirrar sig i Ljungby lasaretts källare och kommer förbi dörren med skylten ”Huvudförråd” ser både jag och Majken hur det ligger fullt av huvuden bakom dörren. Bara hon inte öppnar dörren, tänker jag, då kommer fullt med huvuden att rulla ut och fylla korridoren.
Margareta Strömstedts författarskap är en hyllning till fantasin och medkänslan. Hon är en inspirationskälla för oss i vårt arbete med att hålla berättelsen levande i Sagobygden.
Wendela Hebbe (1808-1899) har kallats för vårt lands första kvinnliga journalist. I Aftonbladet skrev hon socialreportage, publicerade både noveller som hon översatt och egna berättelser. Hon publicerade tre samlingsvolymer med sagor: I skogen 1871, Bland Trollen 1877, Nya sannsagor för ungdom 1884. De två sistnämnda volymerna rymmer ett blandat innehåll: franska fesagor några svenska folksagor, berättelser inspirerade av folksägner och folksagor, berättelser byggda på historiska händelser. I skogen är en mer sammanhållen kompositioner med sagor om djur. Jag återkommer till den samlingen i ett senare inlägg.
Här publicerar vi en i Sverige ovanlig saga ur Bland trollen. Stavningen är moderniserad. Det är en novellsaga med ATU-nummer 976. Förutom Hebbes variant har jag endast hittat en uppteckning av denna saga i Sverige. Den återfinnes i George Stephens arkiv på Landsbiblioteket i Växjö. Härkomsten anges till Uppland efter skriftligt meddelande, någon annan källangivelse har vi inte. Sagan är publicerade i mitt och Ulf Palmenfelts verk Folksagan i Sverige del 3, sid 579f.
Sagan är känd från Indien på 200-talet efter vår tideräkning och återfinns i buddismens heliga skrift Tripitaka. Den finns också i Tusen och en natt, men med ett annorlunda slut. Här förenas, med den rike mannens välsignelse, det unga paret. Boccaccio berättar den i Decamerone, som kom ut under 1300-talet i nuvarande Italien.
Brudriddarna
Det var en gång en ung man, som älskade en ung flicka, och båda önskade att få bli man och hustru; men hennes föräldrar hade sina egna beräkningar och lovade dottern till en annan.
När flickan fick veta detta, gick hon ut och grät bittert; i detsamma mötte hon sin käraste
– Du känner ej, du, snyftade hon, vad som pågår där hemma; mina föräldrar vill gifta bort mig och det med en man, som jag varken sett eller känner; jag måste överge det glada hoppet att bli din!
– O mitt hjärtas vän, mina ögons ljus, mitt livs sol, utropade han, vad ska det bli av mig? … hellre dö än skiljas.
Och så började även han att gråta, och båda sörjde och klagade tillsammans, så att det kunnat röra en sten. Men flickan, som var god som guld, sökte slutligen trösta sin vän så gott hon förmådde och lovade honom i hans sorg, vid allt vad henne kärt var, att han än en gång och det på själva bröllopsaftonen skulle få mottaga ett besök av henne. Detta lugnade honom något och så skildes de åt. Emellertid gjordes anstalter till bröllopet och flickan vigdes vid den man, som föräldrarna valt.
När så kvällen kom och de nygifta blev allena, började bruden att gråta överljutt.
– Vad vill detta säga? frågade mannen bestört. Varför gråter du? Om du hyser motvilja för mig, varför har du inte sagt mig det förut? Aldrig har jag velat tvinga någon att mot sin vilja bliva min.
Hustrun svarade, att hon icke hyste någon särskild motvilja för honom.
– Om så är, invände han, varför gråter du? … tala öppet med mig.
Och så fortfor han att bedja och nödga, tills hon slutligen bekände, att hon haft ett äldre tycke, men att hennes tårar egentligen och huvudsakligast gällde ett löftesbrott, som nu tyngde hennes samvete, och så berättade hon hela historien.
– Min vän, jag ärar din öppenhjärtlighet i så hög grad, att jag för dess skull ej allenast vill förlåta ditt obetänksamma och förhastade löfte, utan till och med tillåter dig att uppfylla det.
– Huru, min herre och man! utropade hon, du tillåter att jag nu går och besöker min forne vän? Och hon såg på honom med stora, barnsligt förvånade ögon.
– Ja, min vän, sade han, jag samtycker därtill, dock med det villkor, att det är sista gången du avger ett dylikt löfte; och som du är av en öppen och ärlig natur, så vet jag ock, att jag kan lita på dina ord.
Hon bedyrade, att detta besök skulle bli det sista och att hon skulle för alltid ära och älska sin nye man för hans ädelmods skull.
Vid detta löfte tryggade han sig och gick själv att öppna dörren för henne, emedan han icke ville låta betjäningen få veta något om saken. Hon svepte om sig sin kappa och begav sig åstad som hon gick och stod, i full brudskrud, översållad av pärlor och diamanter. Hon vandrade gatan framåt, men hade inte hunnit långt, innan en rövare mötte henne. Han såg vid månens sken hur ädelstenarna i brudkronan blixtrade mellan vecken av hennes slöja.
– Halt! ropade han. Vad är det jag ser? Solar och stjärnor på en gång.
Han drog kapuschongen tillbaka och ögon och diamanter blixtrade, det ambrafärgade håret glittrade, tänderna glittrade, tårarna glittrade i månskenet, och orangeblommorna i brudkronan doftade. Rövaren stod som förstenad; han var mera bländad av hennes skönhets glans än av juvelernas.
– Drömmer jag? sade han slutligen. Kan så mycken skönhet och rikedom uppenbara sig på en gång? Och hur ska jag förstå, att en sådan rik och förnäm person går ensam på gatorna vid denna tid på dygnet?
Den unga bruden berättade okonstlat hela förhållandet.
Än mer förvånad över vad han hört, än över skönheten och juvelerna, som han skådade, stod rövaren några ögonblick mållös.
– Vad, utropade han slutligen, är det möjligt, att det i världen finns en man, som äger så mycket levnadsvett, undseende och artighet mot ett fruntimmer; det vore starkt!
– Ja, min herre, så är det, svarade hon enkelt.
– Detta är ett underverk, fortfor rövaren, jag är i allra högsta mått gripen och rörd därav, och då jag tycker om högsinnade handlingar, vill jag lämna både er och era smycken i fred, emedan jag såsom landsvägsriddare inte vill stå tillbaka för er ridderlige äkta man. Ni kan obehindrat fortsätta er väg, men på det ni inte måtte råka ut för en mindre ädelmodig rövare än jag, så vill jag ledsaga er till er väns hem, och så svepte han åter kapuschongen om de strålande ögonen, juvelerna och orangeblommorna och följde henne till vägs samt avlägsnade sig först när de nått målet. Hon klappade på dörren; den öppnades och hon steg in i sin beundrares rum. Och nog blev han högst förvånad över hennes ankomst.
– O, min älskade, sade hon, det är i dag min bröllopsdag och här är jag nu, enligt mitt löfte.
– Hur är det möjligt att du kunnat utverka detta? sade han.
Och nu berättade hon honom hur saken tillgått.
Han blev inte mindre förvånad är rövaren och förmådde ej begripa, hur det var möjligt att mannen på själva sin hedersdag kunde låta sin unga hustru gå bort så där. Han utropade därför ännu en gång:
– Är det möjligt?
– Ja, min vän, svarade hon, men det är inte endast min man, du har att tacka för denna min ordhållighet, utan du står därför i förbindelse även hos en rövare, som jag mötte på vägen hit.
Och så berättade hon sitt äventyr på vägen dit.
Långt mer förbländad av denna lysande handling än rövaren varit av de blixtrande ögonen och diamanterna, tillslöt hennes vän stum sina ögon, medan han hämtade sig från sin gränslösa förvåning över detta fast otroliga dubbelädelmod.
– Ska jag tro mina öron? utbrast han slutligen, betagen av häpnad; en äkta man, som lämnar sin hustru denna frihet på bröllopsaftonen, och en rövare som inte begagnar sig av ett erbjudet tillfälle att bli rik! … Händelsen förtjänar att antecknas till kommande släktens beundran, och för att råga måttet av eftervärldens häpnad, vill jag söka likna mannen och rövaren. Således, min älskade, anhåller jag att jag genast få återföra dig till din i brudgemak väntande make.
Tidigare blogginlägg om Wendela Hebbe och sagor hittar du genom att söka på hennes namn i sökrutan.
