För några veckor sen vandrade vi på Öland. På Karum bys ägor passerar vi stenar som avgränsar en över 20 meter lång yta. En jättegrav!
Ja, så kallade ölänningarna förr sådana här lämningar. Stenarna visade med andra ord hur lång den begravda personen hade varit.
Det här var inte ölänningarna ensamma om. Den mest kända jätten som fått liv ur den här föreställningen är jätten Vrål i Skee socken i Bohuslän. Några hundra meter söder om Hästskede gård gör landsvägen en liten böj och där finns en idag ganska så oansenlig gravhög. Gamla beskrivningar av högen säger att det fanns fyra stora stenar där förut och avståndet mellan stenarna visade hur stor jätten Vrål hade varit. Vrål åt en gång 23 stycken hästskosömmar, som hans fru lagt i gröten för att bli kvitt honom. Men det bet inte på jätten. En gång klagade han över småskräp i ögat. Det var en stor grankotte som fastnat i ögat.
Men åter till Karum. I själva verket är stenarna lämningar efter ett långhus från ca 500 e.Kr.
Att vandra på de gamla markerna kring Karum är fascinerande. Snart når vi ängen där gullvivor och orkideer blommar. Idag finns det ett 50-tal röjda och återskapade ängar i Karum. Alla i byn hjälptes åt vi slåttern. Just den här arbetsgemenskapen är en viktigt bakgrund till det muntliga berättandet, som florerade när människor kom samman i vardag och fest. Ängarnas namn såsom Köket, Salen och Vardagsrummet är också ett uttryck för människors fantasilust.
Jorden odlas på samma sätt som förr, i tresäde. Det innebär att råg odlas ett år, följt av korn och det tredje året ligger åkern i träda.
Jag har nog aldrig vandrat på en led där skyltningen är så genomtänkt. Jag lär mig massor. Och det blir inte sämre av att naturen är så omväxlande och vacker. När vi går blommar allt på en gång: blåsippor, vitsippor och gulsippor. Och leden blir inte sämre av en roande lekfullhet.
Vi började vår vandring på Karum bys allvar, vid skeppsättningen Noaks ark. Vi följde Mittlandsleden fram till byn, tog därefter Karumsleden och Ängsleden. Här kan du läsa mer om Karum.
En av mina favoritsägenplatser är Björketorpsstenen. Häromveckan passerade jag platsen och stannade för en stilla fikapaus.
Björketorpsstenen är en märklig runsten. Den står nära Listerby invid E22:an mellan Ronneby och Karlskrona. Den ovanliga och skrämmande inskriften på stenen lyder:
Mäktiga runors hemlighet dolde jag här, kraftfulla runor. Den som förbryter sig mot detta minnesmärke, skall ständigt plågas av olyckor. Svekfull död skall träffa honom. Jag spår fördärv.
Hur har det då gått för folk som inte visat vördnad för platsen?
För snart 200 år sedan ville bonden, som ägde marken där stenen står, odla upp jorden. Han samlade ris och lade en stor rishög runt stenen och hoppades att värmen från elden skulle spränga sönder den. Det var lugnt och fint väder. Precis när han tände elden kom det en häftig vind som fick eldslågorna att vända och antända mannens hår. Bonden slängde sig på marken och försökte släcka elden, men förgäves. Snart brann också kläderna och mannen fick en plågsam död. Däremot slocknade elden i risbålet. Det var som en stor hand bara lagt sig över rishögen och kvävt elden.
Så gick det många år. En dag var två bröder ute och körde med häst och vagn. De hade druckit alldeles för mycket och piskade besinningslöst på hästarna. I fyllan och villan körde de rakt på Björketorpsstenen. En av karlarna ramlade mellan hästarna och fick skallen söndersparkad. Den andre föll så olyckligt att ett kärrhjul körde över halsen och skilde huvudet från kroppen.
På 1920-talet slog några luffare läger vid stenen. De gjorde upp eld nära stenen och uträttade sina behov bakom den. På natten blåste det upp till storm. Luffarna kurade tätt ihop sig. Träden vajade och en 30 meter hög tall föll plötsligt rakt över luffarna. Två av luffarna blev ihjälslagna på en gång. En tredje fick båda benen avslagna och den fjärde fick trädgrenarna över sig och ansiktet formligen flåddes.
I augusti 1946 besökte en tysk turist stenen. Han hade med sig en liten hammare och tänkte slå ut en flisa som minne. Precis när han hade höjt hammaren slog blixten ner i den och slungade mannen flera meter upp i luften. Han låg länge medvetslös innan han kunde resa sig och skynda därifrån.
På 1960-talets samlades ett gäng raggare vid runstenen. De visade ingen respekt för platsen och förde oväsen. Plötsligt kom det stenar flygande från ingenstans. Raggarna klarade sig själva utan skador, men deras bilar fick stora bucklor i plåten.
En julidag 1972 försökte en berusad gotlänning måla över runorna med röd färg. Det var många andra turister på platsen samtidigt. En schäferhund hoppade upp på gotlänningen så att han föll baklänges och fick målarfärgen över ansiktet. Det gick så illa att han förlorade synen på ena ögat.
Catarina Carleson kommer från Hökön i Osby kommun. Hon är en traditionsbärare som håller den göingska dialekten levande, genom att berätta och skriva dikter på sin dialekt. En kvinna som läst en dikt av henne berömde henne med orden: ”De ä artit att du som prada såu grannt du konna skriva precis som en annan prada!” Catarina inspireras till dikter av människor hon möter och har mött i jobbet och av deras berättelser.
2005 fick hon Kommunals Kämpestipendium för sina göingedikter.
Så här presenterar Catarina sig själv:
Jag är socialarbetare, som främst arbetat inom LSS och socialpsykiatrin i många år. Litteratur, berättande och dikter har alltid intresserat mig. Egna dikter började jag tidigt att skriva och jag har gett ut en diktsamling, Bräckt vatten. Länge var jag nyfiken på att gå en kurs i Muntligt berättande och gjorde det våren -22. Ibland berättar jag och läser egna dikter, på svenska och göingska (dialekt från min hemtrakt). Då jag är rätt ny som berättare söker jag mej fram och gräver i sägner, sagoskatter och i berättelser som kommer till mej via andra personer, litteratur och från min egen fantasi.
Nu lämnar vi ordet till Catarina:
I slutet av 1990-talet jobbade jag som vikarie inom äldreomsorgen i Lönsboda, i nordöstra hörnet av Skåne. Dialekten där brukar kallas göingska, men eftersom Göinge är stort finns det lite olika former av denna dialekt. Förr kunde de höra skillnad ifrån vilken by inom samma socken folk kom ifrån, bara på dialekten. Lite coolt att tänka sig idag!
Då, när jag jobbade inom äldreomsorgen, lärde jag mig mycket och inte bara om vård och omsorgsarbete utan också om människorna jag mötte och deras liv. Om deras tankar och om tider som flytt.
En man som vi brukade gå till på kvällarna, och hjälpa med lite kvällsmat, hade ett foto i hallen. Jag hade ofta kastat blickar på det där fotot och funderat på historien bakom det, och en kväll då jag hade lite bättre om tid, frågade jag. Till svar fick jag en historielektion, en del av en livsberättelse och lokalhistoria.
Han berättade:
”Jo det där är Gylsboda blåsorkester, förstår du, jag spelade kornett i den orkestern. Gylsboda var stort på den tiden, större än Lönsboda. Det bodde massor med folk där. Många kom från när och fjärran för att arbeta med att bryta den svarta stenen, som vi kallar svart granit i daglig tal, men den heter Diabas. Det blev ett riktigt levande samhälle som blomstrade. Det fanns affärer, skola, dansbana, missionshus, nykterhetsloge och fackförening. Ja och så fanns Gylsboda blåsorkester som jag spelade i, berättade han. Ja och säkert en hel del andra föreningar, också. ”
Jag tittade på bilden, och han pekade ut vem som var vm och vad kamraterna i blåsorkestern hette och vilka instrument de spelade. Och jag minns att han ville att jag skulle gissa vem som var han, på fotot, och att jag prickade rätt. Fotot och personerna fick liv, när vi tittade på bilden och han berättade.
”Vi brukade spela vid högtider, och på första maj, då var det demonstrationståg och musik, såklart!”
När jag kom hem från jobbet, den kvällen skrev jag en kort, liten dikt, på den lokala dialekten, som ett minne över Gylsboda blåsorkester och vad mannen berättat.
Sagobygdens musik- och berättarfestival har förlorat en kär vän. Margareta Strömstedt har lämnat oss. Men hon lever kvar i våra hjärtan. Vi minns en sällsynt varmhjärtad, inkännande och generös människa.
När vi startade berättarfestivalen i Ljungby var det självklart för oss att ta kontakt med Margareta Strömstedt och be henne medverka och berätta om sin uppväxt i Lagan och Torpsbruk. Hon kom, lockade en stor publik, där en hel del mindes henne trots att det var länge sen hon lämnat barndomsbygden. Hon berättade så vi både skrattade och grät.
Varje gång jag sen ringde henne och frågade om hon åter ville glädja oss med sina berättelser, så var det självklart för henne att medverka. Hon var nyfiken på vår verksamhet och ville gärna stödja oss. En höjdpunkt var den berättarresa vi arrangerade med henne som gick till Trotteslövs gamla skola, barndomens Lagan, Torpsbruk och Moheda. De som var med på resan glömmer den aldrig.
Själv glömmer jag aldrig söndagkvällen den 10 september 1995 på Toftaholms herrgårdshotell. Astrid Lindgren hade fått årets Mickelpris och på måndagen skulle Berättarnätet Kronoberg arrangera seminariet ”Astrid Lindgren och folkdikten”. Astrid Lindgren och hennes systrar Stina och Ingegerd var våra hedersgäster. Det var ett unikt tillfälle. Som synnerligen kär vän till Astrid var Margareta med. Kvällen innan samlades alla föreläsare på Toftaholm. Margareta spred sin värme och sitt goda humör och snart sjöng hon och Astrid de gamla läsarsångerna, de kunde så bra från barndomsåren. Astrid kom i berättartagen och delgav oss sina upplevelser från när hon under krigscensuren läste soldaternas kärleksbrev till sina flickor där hemma.
Bengt Göran Söderlind, Astrid Lindgren och Margareta Strömstedt. Toftaholm september 2005.
Jag glömmer inte heller Majken. De fem böckerna om Majken som Margareta skrev 1982-1991 är något av det bästa som skrivits i svensk barnlitteratur. Böckerna har sin grund i Margaretas egen uppväxt, som inte alltid var så lätt. Majken är en fantasifull flicka, som redan i tidig ålder får ta ett alltför stort ansvar, för hennes mamma är sjuk och ligger mestadels i sängen. När Majken hittar på något och det blir bråk mellan syskonen suckar mamma ”tungt och djupt och rullar in sig i täcket. Mammas suckar lägger sej som tyngder inne i Majken. Hon vet att mamma tycker att hon är dum… Nu har hon gjort mamma ledsen igen fastän hon lovat att aldrig säga sånt som inte är sant.”
Böckerna om Majken har varit både en tröst och en glädje för många barn som känner igen sig i Majken. Och gett styrka! För böckerna skildrar också en flicka full med livslust där fantasin är en tillgång. Hittepålusten har Margareta gemensamt med Astrid Lindgren. Inte underligt att de fann varandra. Majken funderar hur det gick till när hon sa något som kanske inte var sant: ”Plötsligt har hon sagt nånting alldeles fantastiskt och så växer det vildare och vildare. Det känns som en lust inom henne. Det känns som hon själv växer och växer. Det känns som om hon har makt över hela världen. Inte tänker hon på om det är sant eller inte när hon får lust att hitta på.”
Både när hon berättade muntligt och när hon skrev skapade Margareta bilder inne i våra huvuden. När Majken förirrar sig i Ljungby lasaretts källare och kommer förbi dörren med skylten ”Huvudförråd” ser både jag och Majken hur det ligger fullt av huvuden bakom dörren. Bara hon inte öppnar dörren, tänker jag, då kommer fullt med huvuden att rulla ut och fylla korridoren.
Margareta Strömstedts författarskap är en hyllning till fantasin och medkänslan. Hon är en inspirationskälla för oss i vårt arbete med att hålla berättelsen levande i Sagobygden.
Wendela Hebbe (1808-1899) har kallats för vårt lands första kvinnliga journalist. I Aftonbladet skrev hon socialreportage, publicerade både noveller som hon översatt och egna berättelser. Hon publicerade tre samlingsvolymer med sagor: I skogen 1871, Bland Trollen 1877, Nya sannsagor för ungdom 1884. De två sistnämnda volymerna rymmer ett blandat innehåll: franska fesagor några svenska folksagor, berättelser inspirerade av folksägner och folksagor, berättelser byggda på historiska händelser. I skogen är en mer sammanhållen kompositioner med sagor om djur. Jag återkommer till den samlingen i ett senare inlägg.
Här publicerar vi en i Sverige ovanlig saga ur Bland trollen. Stavningen är moderniserad. Det är en novellsaga med ATU-nummer 976. Förutom Hebbes variant har jag endast hittat en uppteckning av denna saga i Sverige. Den återfinnes i George Stephens arkiv på Landsbiblioteket i Växjö. Härkomsten anges till Uppland efter skriftligt meddelande, någon annan källangivelse har vi inte. Sagan är publicerade i mitt och Ulf Palmenfelts verk Folksagan i Sverige del 3, sid 579f.
Sagan är känd från Indien på 200-talet efter vår tideräkning och återfinns i buddismens heliga skrift Tripitaka. Den finns också i Tusen och en natt, men med ett annorlunda slut. Här förenas, med den rike mannens välsignelse, det unga paret. Boccaccio berättar den i Decamerone, som kom ut under 1300-talet i nuvarande Italien.
Brudriddarna
Det var en gång en ung man, som älskade en ung flicka, och båda önskade att få bli man och hustru; men hennes föräldrar hade sina egna beräkningar och lovade dottern till en annan.
När flickan fick veta detta, gick hon ut och grät bittert; i detsamma mötte hon sin käraste
– Du känner ej, du, snyftade hon, vad som pågår där hemma; mina föräldrar vill gifta bort mig och det med en man, som jag varken sett eller känner; jag måste överge det glada hoppet att bli din!
– O mitt hjärtas vän, mina ögons ljus, mitt livs sol, utropade han, vad ska det bli av mig? … hellre dö än skiljas.
Och så började även han att gråta, och båda sörjde och klagade tillsammans, så att det kunnat röra en sten. Men flickan, som var god som guld, sökte slutligen trösta sin vän så gott hon förmådde och lovade honom i hans sorg, vid allt vad henne kärt var, att han än en gång och det på själva bröllopsaftonen skulle få mottaga ett besök av henne. Detta lugnade honom något och så skildes de åt. Emellertid gjordes anstalter till bröllopet och flickan vigdes vid den man, som föräldrarna valt.
När så kvällen kom och de nygifta blev allena, började bruden att gråta överljutt.
– Vad vill detta säga? frågade mannen bestört. Varför gråter du? Om du hyser motvilja för mig, varför har du inte sagt mig det förut? Aldrig har jag velat tvinga någon att mot sin vilja bliva min.
Hustrun svarade, att hon icke hyste någon särskild motvilja för honom.
– Om så är, invände han, varför gråter du? … tala öppet med mig.
Och så fortfor han att bedja och nödga, tills hon slutligen bekände, att hon haft ett äldre tycke, men att hennes tårar egentligen och huvudsakligast gällde ett löftesbrott, som nu tyngde hennes samvete, och så berättade hon hela historien.
– Min vän, jag ärar din öppenhjärtlighet i så hög grad, att jag för dess skull ej allenast vill förlåta ditt obetänksamma och förhastade löfte, utan till och med tillåter dig att uppfylla det.
– Huru, min herre och man! utropade hon, du tillåter att jag nu går och besöker min forne vän? Och hon såg på honom med stora, barnsligt förvånade ögon.
– Ja, min vän, sade han, jag samtycker därtill, dock med det villkor, att det är sista gången du avger ett dylikt löfte; och som du är av en öppen och ärlig natur, så vet jag ock, att jag kan lita på dina ord.
Hon bedyrade, att detta besök skulle bli det sista och att hon skulle för alltid ära och älska sin nye man för hans ädelmods skull.
Vid detta löfte tryggade han sig och gick själv att öppna dörren för henne, emedan han icke ville låta betjäningen få veta något om saken. Hon svepte om sig sin kappa och begav sig åstad som hon gick och stod, i full brudskrud, översållad av pärlor och diamanter. Hon vandrade gatan framåt, men hade inte hunnit långt, innan en rövare mötte henne. Han såg vid månens sken hur ädelstenarna i brudkronan blixtrade mellan vecken av hennes slöja.
– Halt! ropade han. Vad är det jag ser? Solar och stjärnor på en gång.
Han drog kapuschongen tillbaka och ögon och diamanter blixtrade, det ambrafärgade håret glittrade, tänderna glittrade, tårarna glittrade i månskenet, och orangeblommorna i brudkronan doftade. Rövaren stod som förstenad; han var mera bländad av hennes skönhets glans än av juvelernas.
– Drömmer jag? sade han slutligen. Kan så mycken skönhet och rikedom uppenbara sig på en gång? Och hur ska jag förstå, att en sådan rik och förnäm person går ensam på gatorna vid denna tid på dygnet?
Den unga bruden berättade okonstlat hela förhållandet.
Än mer förvånad över vad han hört, än över skönheten och juvelerna, som han skådade, stod rövaren några ögonblick mållös.
– Vad, utropade han slutligen, är det möjligt, att det i världen finns en man, som äger så mycket levnadsvett, undseende och artighet mot ett fruntimmer; det vore starkt!
– Ja, min herre, så är det, svarade hon enkelt.
– Detta är ett underverk, fortfor rövaren, jag är i allra högsta mått gripen och rörd därav, och då jag tycker om högsinnade handlingar, vill jag lämna både er och era smycken i fred, emedan jag såsom landsvägsriddare inte vill stå tillbaka för er ridderlige äkta man. Ni kan obehindrat fortsätta er väg, men på det ni inte måtte råka ut för en mindre ädelmodig rövare än jag, så vill jag ledsaga er till er väns hem, och så svepte han åter kapuschongen om de strålande ögonen, juvelerna och orangeblommorna och följde henne till vägs samt avlägsnade sig först när de nått målet. Hon klappade på dörren; den öppnades och hon steg in i sin beundrares rum. Och nog blev han högst förvånad över hennes ankomst.
– O, min älskade, sade hon, det är i dag min bröllopsdag och här är jag nu, enligt mitt löfte.
– Hur är det möjligt att du kunnat utverka detta? sade han.
Och nu berättade hon honom hur saken tillgått.
Han blev inte mindre förvånad är rövaren och förmådde ej begripa, hur det var möjligt att mannen på själva sin hedersdag kunde låta sin unga hustru gå bort så där. Han utropade därför ännu en gång:
– Är det möjligt?
– Ja, min vän, svarade hon, men det är inte endast min man, du har att tacka för denna min ordhållighet, utan du står därför i förbindelse även hos en rövare, som jag mötte på vägen hit.
Och så berättade hon sitt äventyr på vägen dit.
Långt mer förbländad av denna lysande handling än rövaren varit av de blixtrande ögonen och diamanterna, tillslöt hennes vän stum sina ögon, medan han hämtade sig från sin gränslösa förvåning över detta fast otroliga dubbelädelmod.
– Ska jag tro mina öron? utbrast han slutligen, betagen av häpnad; en äkta man, som lämnar sin hustru denna frihet på bröllopsaftonen, och en rövare som inte begagnar sig av ett erbjudet tillfälle att bli rik! … Händelsen förtjänar att antecknas till kommande släktens beundran, och för att råga måttet av eftervärldens häpnad, vill jag söka likna mannen och rövaren. Således, min älskade, anhåller jag att jag genast få återföra dig till din i brudgemak väntande make.
Tidigare blogginlägg om Wendela Hebbe och sagor hittar du genom att söka på hennes namn i sökrutan.
För snart tio år sen skrev jag här på bloggen om Pia Thomsens bok Det berättande barnet. När jag nu läser om boken tycker jag lika mycket om den som då, om inte mer. Därför finner jag skäl att publicera mina reflexioner om boken på nytt.
Jag vill särskilt lyfta fram hur starkt Pia Thomsen betonar den direkta språkliga inputen, det vill säga att den vuxne vänder sig direkt till barnet och pratar. ”Fördelen med direkt input är att barnet använder ditt tonfall, dina repliker och reaktioner, din blicks riktning och ditt ansiktsuttryck som avstamp för sitt lärande. Barnet använder dig som spegel för att förstå och själv producera.”
Thomsen refererar också till undersökningar som visar att ”direkt input besitter så viktiga fysiska drag och samspelskarakteristiska att språksvaga barn inte lär sig språk från ljudband eller teve även om utsändningarna innehåller en massa språk.” Det är det fysiska mötet, samspelet, som ger möjlighet till samtal och fördjupning och språkligt lärande. Det är det muntligt berättande handlar om.
Jag läser den danske forskaren Pia Thomsens bok Det berättande barnet med undertiteln Stimulera förskolebarn att uttrycka sig i ord. Efter läsningen har jag fått en fördjupad förståelse för hur viktiga språkliga förebilder vi vuxna är för de små barnen.
Thomsens utgångspunkt är att barn lär sig språk ”genom att ingå i språkliga, sociala och kognitiva gemenskaper med vuxna”. Hon argumenterar för narrativa praktikformer i förskolan. Barn lär sig inte språk av sig själva och genom fri lek. Det är avgörande att den vuxne avsätter särskild tid för arbetet med språket i förskolan. Barn ska stimuleras att bli berättare. Med hjälp av berättelser tolkar vi händelser, skapar identitet, utvecklar den sociala och kognitiva förmågan.
Thomsen betonar hur betydelsefullt det är att den vuxen är aktivt lyssnande och berättande, alltså har hela uppmärksamheten i samtalet med barnen. Och här är det lätt att se att verkligheten ser helt annorlunda ut. Häromdagen när jag berättade för förskolebarn tog en i personalen upp sin mobil och smsade. Den vanligaste synen på en lekpark idag, är en vuxen som leker med telefonen, istället för att leka med barnen helhjärtat. Thomsen använder uttrycket ”världens bästa gemensamma uppmärksamhet” och menar med detta förmågan att rikta uppmärksamhet mot ett föremål eller handling, och samtidigt dela denna uppmärksamhet med en annan person. En person som visserligen är intill barnen, men som sysslar med något annat, hjälper inte barnet att utveckla denna så viktiga förmåga.
Boken är verkligen användbar eftersom den, förutom att den tecknar bilden av barns språkutveckling, också ger en rad praktiska tips på hur en narrativ praktik kan etableras i förskolan.
Som berättare påminner mig boken om hur viktigt det är att använda ett komplext ordförråd. Thomsen understryker att barn som har ett begränsat ordförråd vid tre års ålder också har det långt upp i skolåldern. Med andra ord är det viktigt att ge de små barnen nya ord. Hon hänvisar också till att undersökningar visar att i synnerhet barn med språksvårigheter har stor glädje av att höra muntliga berättelser. Det stärker sambandet mellan den kognitiva och språkliga nivån.
Barnets egna muntliga berättelser underlättar läsförståelsen, eftersom de tränat sig på att organisera vad som händer med språkliga uttryck. Erfarenheter av narrativa praktikformer i skolan skapar också lugn och ro i vardagen. En orsak är att barn upplever att de blir sedda och respekterade.
Barn i åldern 0-3 år har också ett kontextbundet ordförråd. Med andra ord kan vi underlätta förståelse av en berättelse om vi använder konkreta föremål. Detta funkar redan så tidigt som när barnet är 8 månader.
Barn mellan 3-6 år utvecklar ett kontextoberoende ordförråd och ett abstrakt tänkande. Thomsen framhåller hur viktigt och roligt det kan vara att i den här åldern använda sig av fasta språkliga uttryck, alltså talesätt och ordspråk.
I sin språkliga utveckling gör barn en massa fel, men Tomsen betonar att det är en del av den språkliga utvecklingen och hur viktigt det är att se till vad barnet vill förmedla.
Pia Thomsen: Det berättande barnet. Studentlitteratur, Lund 2013. ISBN 978-91-44-09150-1
I förra årets sista blogginlägg önskade vi God Jul med en saga av Brita Greta Löfquist, tjänarinna hos Wendela Hebbe. Jag berättade lite kortfattat om Wendela Hebbe, vårt lands första kvinnliga journalist, fast anställd på Aftonbladet. Wendela Hebbe är intressant i egen person för den sagointresserade. Hon både översatte och skrev egna sagor och använde traditionella folksägner i sitt författarskap.
En av hennes första publicerade alster i den här genren är en versifiering av sägnen om de dödas julotta. Den publicerades i antologin Ur Svenska skaldestycken för ungdom, 1845, som Hebbe själv redigerade. Det var en samling av svensk vitterhet för ”barnens bildning och glädje”. I en kortfattad inledning vänder sig Hebbe mot moraliska berättelser där avsikten förtar berättelsens ”friskhet och poetiska färg”. Men hon ifrågasatte inte barnläsningens uppfostrande funktion, men urvalet skulle spegla en ”sedlig skönhet” och en ”nordisk anda” som kunde ”väcka och underhålla den oskuldsfulla anda av menlös fröjd” vilket kännetecknar ett barn.
I samlingen finns dikter av klassiska svenska författare såsom Kjellgren, Lenngren, Bellman, Tegnér, Stagnelius och Runeberg. Så Wendela Hebbe satte inte sitt ljus under skäppan. Urvalet inleds av folkvisor såsom Sven i Rosengård och Dufvans sång på liljeqvist. Hebbes egen dikt anknyter språkmässigt till dessa.
Sagan om de dödas julotta.
”Jag tror det är morgon, se stjernorna tindra
Så bleka på fästet, och kyrkfönstren glindra,
Och grinden är öppen till gård och till gärde;
Så tyst är i huset: de gått sina färde
Och lemnat mig efter; snart ottan är slut,
Och jag kommer dit när de andra gå ut.
–
Det dagas ju redan!” så prestdottren tänkte
När månan på blommiga rutorna blänkte.
Hon klädde sig hastigt och axlade kappan,
Tog psalmbok och nyckel, och gick utför trappan.
Så högblå log himlen; på strand och på ö
Gjöt månan sitt silfver bland drifvornas snö.
–
Nu kom hon till kyrkan och trädde på gången;
Så matt brinna ljusen, så dof susar sången,
Och hela den hvita församlade skara
Af skräck eller andakt förstenad tycks vara:
Från lik-bleka läppar väl toner tycks gå;
Men ingen förnimmer den sången ändå.
–
I choret stod presten, väl munnen han rörde,
Och böner han läste, fast ingen dem hörde,
Och skjortan, den hvita, helt konstigt var skuren
(En sådan väl aldrig der förr varit buren)!
De fotsida vecken så underligt gå,
Men kragen och messhaken voro ej på.
–
Och barnen der suto, (församlingens unga),
Med ljus-gröna kransar på hufvuden tunga,
Och blekfagra kinden mot handen de luta
Och undra när nattliga messan skall sluta;
De stråperlor plocka, allt en efter en,
Och strö dem på golfvet bland granriset se’n.
–
Nu spejande blickar kring kyrkan hon sände:
På bänkarnes rader satt vän och satt frände –
Men hvem målar fasan, som flickan nu kände,
När håliga ögat en hvar henne vände:
Den vännen re’n sofvit se’n natt och se’n år,
Och fränden begrafdes derute i går!
–
Och upp foro alla, som foglarna fara
När jägarens lod kilar in bland den skara.
Från pelarne ryckte de lansarna neder
Och stormade sedan i tätt slutna leder,
Med fladdrande rustning, på korsgången fram,
Der störerskan flydde bland krusflor och damm.
–
Allt närmre och närmre sig liktåget svingar,
Re’n dödsengeln klappar de snöhvita vingar;
Då ser hon sin gudmor vid kronljusens flamma,
”Knäpp kappan af halsen” hon hör i detsamma,
Och kornet, det sista, i timglaset rann,
Och tolfslaget dånade – synen försvann.
–
När julnatten lång gått omsider till ända,
Och morgon var inne och ljusena tända,
Och klockornas samljud de lefvande väckte,
På snötäcket hvita, som grafvarna täckte,
Små tuslitna stycken af kappan man såg,
Och Prestdottren sanslös på kyrktröskeln låg.
–
I kommande inlägg berättar jag mer om Wendela Hebbes författarskap.
Ill: Boel Werner, ur Per Gustavsson: Spöken.LL-förlaget, 1998. I den återberättade varianten är det en gammal gumma som kommer för tidigt till julottan. Men det är också vanligt att det är en ung flicka, som i Hebbes dikt.
Vi önskar alla läsare av bloggen en riktigt god jul, med denna julsägen om Trollet och bondens julgröt. Den är efter Britta Greta Löfquist. Nedan kan du läsa mer om henne.
Brita Greta Löfquist – en sagoberätterska från norra Småland
Under första hälften av 1800-talet vaknade intresset i många europeiska länder för folksagor och folksägner. I Sverige påverkades den unge Gunnar Olof Hyltén-Cavallius av tidens romantiska strömningar som i saga, sägen och visa såg återspeglingar av en storartad poetisk diktning som gav en bild av folksjälen och Sveriges ärorika förflutna. Hyltén-Cavallius var prästson och född i Vislanda 1818. Redan i ungdomsåren genomkorsade han sin hembygd i södra Småland för att rädda vad som kunde räddas av denna folkdikt. I sina memoarer utbrister han: ”O, vilken fröjd för en nittonårig yngling, sprittande av kraft, lefnadsmod och vetenskapligt intresse, att på detta sätt få ströfva omkring i en bygd, så rik på minnen som Småland då ännu var!”
I sitt insamlingsarbete som med åren blev allt mer systematiskt fick han hjälp av fadern, prosten Carl Fredrik Cavallius i Vislanda. Denne förmedlade sagor från berättare i trakten. Själv besökte Hyltén-Cavallius bondkvarteren i Stockholm där bönder från landsorten samlades. Han utfrågade tjänstefolket i de familjer han umgicks. På det sättet kom han i kontakt med pigan Britta Greta Löfquist. Hon var tjänarinna hos Wendela Hebbe, vårt lands första kvinnliga journalist.
Britta Greta var född i Hakarps socken 1824 och var dotter till faktorismeden Lars Löfquist och hans hustru Anna Greta Ruberg i Huskvarna. Som ung flickan anställdes hon i Jönköping av Wendela Hebbe. När Wendela Hebbe 1841 övergavs av sin man flyttade hon med sina tre små flickor till Stockholm. Britta Greta följde med. Wendela Hebbe blev fast anställd på Aftonbladet. På kvällarna höll hon salong i sin lägenhet för den tidens ledande författare och musiker. Wendela Hebbes dotter Signe har berättat att Gunnar Olof Hyltén-Cavallius ofta syntes i aftonkretsen. Men då och då lämnade han ”de intressanta samtalen eller musikaliska underhållningen kring gröna lampan och kom utsmygande i matsalen, där Britta Greta satt och berättade sagor för de tre småflickorna. Där brann ingen lampa, ett talgljus var hela belysningen. Vid det stickade Fanny och Teckla, de två äldre flickorna, strumpor, Britta Greta stoppade och lappade medan hon flitigt öste ur sitt aldrig sinande förråd av sagor. Lilla Signe snoppade ljuset. I den kretsen trivdes Hyltén-Cavallius synnerligen väl.”(Signe Hebbes minnen, samlade och efter muntlig berättelse nedskrivna av Hildur Dixelius-Brettner, Stockholm 1919)
Hyltén-Cavallius insamlingsflit resulterade i utgivande av vårt lands första samling av svenska folksagor Svenska folksagor och äfventyr (1844-49). Det är den klassiska svenska sagoboken. Av de 40 sagor som återges i sin helhet är hälften småländska. Tre av dessa anges från Norra Småland och de är med all säkerhet upptecknade av Hyltén-Cavallius efter Britta Greta. Den fagra vallpigan är en variant av sagan om de två styvsystrarna, den ena god, den andra elak. Ur den enas mun kommer guldringar, ur den andras grodor. Råttan är också välkänd. Den yngste brodern får en råtta till fästmö, blir förtvivlad men allt slutar lyckligt när råttan visar sig vara en förtrollad prinsessa. Den lilla guldskon är en Askungevariant.
1844 erhöll Hyltén-Cavallius en rad berättelser från Britta Greta. De publicerads först 1939 i den vetenskapliga utgåvan av Svenska sagor och sägner. Del 3, Sagor från Småland. Här återfinns både sagor och sägner, både ovanligare sagor och högst personliga varianter av välkända sagor. Trollet och bondens julgröt är hämtad från denna utgåva.
På Sagomuseet i Ljungby visar vi just nu fem målningar av Kjell Sundberg som utgår från Britta Gretas sagor.
Henrik Hallgren deltog i Sveriges första berättarfestival, den i Ljungby 1990. Efter det har Henrik fortsatt att berätta. Särskilt har han berättar historier ur den nordiska mytologin och ursprungsfolkens skapelsemyter och berättelser. På sin hemsida skriver han, att han har en ”förkärlek till berättelser som lyfter fram ekologiska och livsfilosofiska teman”. Han är också verksam som utbildare i ekopsykologi, naturpedagog, föreläsare och författare. Nu har han skrivit boken Naturlagen tillsammans med ekologen Pella Larsdotter Thiel.
Boken har undertiteln Om naturens rättigheter och människans möjligheter och argumenterar för att vattendrag, skogar och djur, ja allt levande, ska ha rätt att få existera på sina egna villkor och inte på människans. Författarna menar att det är hög tid att naturen ges juridiska rättigheter, som hejdar människans pågående exploateringen av naturen.
I samma ögonblick jag slår ihop boken, efter en tankeväckande och ständigt intressant läsning, rapporterar radionyheterna att världens miljöexperter konstaterar att Parisavtalets mål om en begränsning av den globala uppvärmningen till 1,5 grader inte kommer att nås. Uppvärmningen blir snarar 2,5 grader eller ännu mer, förutsatt att världens länder inte ändrar sin klimatpolitik. Jag kan inte låta bli att känna mig ganska uppgiven, samtidigt blir det så tydligt att boken jag just läst ut är viktig läsning. Tankarna om att naturen ska ges rättigheter framstår som så självklart.
Författarna ger exempel på att detta faktiskt har skett på en del håll i världen. Ecuador har skrivit in i sin konstitution att ”naturen, där liv produceras och existerar, har rätt till respekt för sin existens och att upprätthålla och regenerera sina livscykler, strukturer, funktioner och evolutionära processer”. Även om konstitutionen tolkats på ett sätt som tillåter en fortsatt exploatering av landets naturresurser, är det enligt författarna ändå ett viktig steg som tagits. På Nya Zeeland har Whanganuifloden, som är så viktig i maoriernas kultur, givits juridisk status. Överenskommelse mellan maorierna och staten bygger på urfolkets ordspråk ”Floden flyter från berget till havet. Jag är floden. Floden är jag.”
Just urfolkens seder och traditioner, förståelse av naturen som en levande helhet, deras myter och berättelser, rinner som en underström genom boken. Maorifolket, samerna och alla andra urfolk kan visa oss vägen till att leva i harmoni med naturen. Men jag saknar just myterna i berättelsen om naturens liv. Boken är en välskriven och gedigen genomgång av rörelsen om naturens rättigheter, den idéhistoriska bakgrunden och hur en lag skulle kunna konstrueras, men återberättandet av skapelsemyter, sagor och sägner, hade levandegjort urfolkens naturfilosofi och engagerat läsaren inte bara intellektuellt utan också än mer känslomässigt. I skildringen av maorifolkets kamp för sin flod återberättas en skapelsemyt och texten bränner till.
Författarna citerar också den samiske diktaren Paulus Utsi:
Så länge vi har vatten, där fisken lever
Så länge vi har land, där renen betar och vandrar
Så länge vi har marker, där det vilda gömmer sig
har vi tröst på denna jord
Jag tycker dikten väl sammanfattar den respekt inför allt levande som författarna lyfter fram som så avgörande för vårt fortsatta liv på vår planet. Med vår menar jag då inte människans, utan allt levandes.
Det som motiverar att jag skriver om boken på Sagobygdens blogg är just att urfolkens myter och berättelser kan göra att vi ser tydligare hur vi idag lämnat ett liv i samklang med naturen. I ett kort kunskapsfilosofiskt avsnitt argumenterar författarna för vikten ”att förstå världen inifrån”. Om vi enbart betraktar världen med förnuftet och utifrån vetenskapen är det lätt att naturen blir ett objekt, något utanför människan. Att uppleva världen med alla sinnen, känna in oss i landskapet, använda oss av ett erfarenhetsbaserat lärande och olika konstformer (där jag ser berättandet som en) vidgas vår kunskap om och uppfattning av naturen.
Författarna har skrivit en angelägen bok. Och tänk om de framöver kunde bjuda på en bok med urfolkens myter och berättelser, utifrån ett ekologiskt tänkande.
Foto: Severus Tenenbaum. Från förlagets hemsida.
Henrik Hallgren och Pella Larsdotter Thiel: Naturlagen. Om naturens rättigheter och människans möjligheter. Volante. Stockholm, 2022.
Ibland har jag blivit ombedd att skriva lite om bakgrunden till Ljungby berättarfestival och Sagobygden. Vad passar bättre än att jag gör det just idag när Ljungby bibliotek fyller 40 år. Biblioteket hade en avgörande roll i det muntliga berättandets utveckling i västra delen av Kronobergs län.
Från Ljungby biblioteks facebooksida
I januari 1980 började jag arbeta som barnbibliotekarie i Ljungby kommun. Redan i början av min anställning bad kulturchefen Henrik Enander mig om att utforma ett projekt för att utveckla barnbiblioteksverksamheten. Vi fick medel beviljade från Statens Kulturråd och ytterligare en barnbibliotekarie anställdes, samt en dramapedagog. Det här sammanföll med flytten av biblioteket från slitna och begränsande lokaler i Brunnsparken till det nya rymliga biblioteket, där barnavdelningen fick ett stort utrymme. Målet med projektet var att stimulera till läsning och berättande både i förskolor och i hemmet. Vi genomförde en lång rad studiedagar för personal inom barnomsorgen, pratade böcker och sagor på alla förskolors föräldramöten och mängder av barngrupper besökte biblioteket. En viktigt del av projektet var sagolek och att berätta sagor utan bok. Det var då jag på allvar började berätta fritt för besökande barngrupper, det var ju så mycket lättare och roligare än att läsa högt ur en bilderbok. Och lika roligt var det att släcka belysningen på föräldramötet, tända stearinljus och berätta en häftig saga eller skröna. Kommunens alla sagoberättare började berätta sagor utan bok.
Varje vår under hela 80-talet fylldes utställningsutrymmet på barnavdelningen av förskolebarnens målningar, modeller, landskap; den ena fantastiska skapelsen efter den andra. Projektet avslutades med en sagokarneval genom stadens gator och den blev sedan årlig.
Allt eftersom åren gick lärde jag känna byborna i Målaskog och Långhult, som tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan arbetat med att lyfta fram de gamla traditionerna i bondesamhället. Siv, Lollo, Sture, Herman och många andra var riktiga entusiaster och navet kring verksamheten var Målaskogs gamla skola, som fyllts med liv. Vi förenades i vårt intresse för sagoberättaren Mickel i Långhult, som av folklorister betraktades som vårt lands märkligaste folklige sagoberättare.
Jag utformade ett nytt projekt med sikte på att lyfta fram både Mickel i Långhult, lokala sägner och gammal folktro. Men efter flera genomförda projekt under 80-talet tyckte nu Kulturnämnden i Ljungby att det var nog med projekt. Istället lämnade jag över projektidén till länsavdelningen på Landsbiblioteket i Växjö och nu tog istället ett regional treårigt projekt form, det som kom att kallas Smålands sagoskatt. Ett konkret mål med projektet var att varje förskollärare och lärare skulle kunna berätta två sagor fritt utan bok.
Och nu tog det fart! Smålands museum var en part i samarbetet och museipedagogen Karin Nilsson tillförde projektet viktig kunskap. Likaså gjorde Monika Eriksson, som var lärare i Tingsryd. Länskolnämnden anställde henne som projektet pedagog. Nu blev det studiedagar, föreläsningar och berättarkurser i en aldrig sinande ström. Konstnären Hans-Peter Jarz utformade projektet logga, en lindorm, som senare blev Sagobygdens symbol.
I Ljungby bildade vi en lokal styrgrupp med representanter från förskola, skola, hembygdsföreningar och studieförbund. Folklorister som Jan-Öjvind Swahn, Bengt af Klintberg och Ulf Palmenfelt föreläste. Den Alvestabaserade historikern Lars J Larsson delade med sig av sin djupa kunskap om allmogesamhället och satte in de många lokalt upptecknade folksagorna i ett sammanhang. Berättarverkstan i Stockholm med Ulf Ärnström och Peter Hagberg genomförde berättarkurser. Vaktmästaren Bengt Persson på Ljungby Gamla Torg byggde en kopia av backstugan Stålaberg vid Nässjön och den satte vi upp på biblioteket. Jag klädde ut mig till Mickel i Långhult och började berätta hans sagor i stugan för besökande barngrupper. I samarbete med vännerna i Långhult och Målaskog skapade vi olika arrangemang. Jag inventerade lokala sägner och tillsammans med Vuxenskolan började biblioteket ge ut en skriftserie om folkdikt. Så roligt vi hade dessa tre sista år på 1980-talet. Så många som var besjälade av tanken att lyfta fram den unika sagoskatt som fanns i den här delen av Småland.
Vi hade mängder av teaterföreställningar. Medlemmarna i folkmusikgruppen Sågskära Gunilla Lundh-Tobiasson, Marie Länne-Persson och Magnus Gustafsson turnerade med en sägenföreställning som berättade både om gloson och lindormen. Regionteatern satte upp Mickels saga Den betalande hatten. Fria teatergrupper gav dockteaterföreställningar och Kortedala modellteater spelade just modellteater. Från Köpenhamn köpte vi en modellteater till biblioteket och några av oss spelade sagoföreställningar.
En kväll besökte jag Björn Littorin från Kortedala modellteater i hans hem på Orust. Vi satt och pratade och konstaterade att det fanns jazzfestivaler, filmfestivaler, teaterfestivaler men ingen berättarfestival. ”Då åker jag hem och startar en”, undslapp jag mig. Och så var tanken född.
Hemma fanns Bengt Göran Söderlind, som periodvis hade vikarierat för mig som barnbibliotekarie. Vi förenades i vårt intresse för muntligt berättande och han var genast med på idén. Smålands sagoskatt hade nu avslutats med ett överskott på 50 000 kronor. Det fick vi till att arrangera en berättarfestival i Ljungby.
Välkommen till Ljungby
Ett självklart centrum för festivalen var Målaskog och Långhult och byborna där lade ner ett enormt arbete på att arrangera denna första festival för muntligt berättande i Sverige. Vi skickade ut ett upprop där vi efterlyste alla som var intresserade av muntligt berättande. Vi lovade resa, mat och gratis logi mot att de skulle berätta på skolor, förskolor, äldreboende, bibliotek, hembygdsföreningar och gator och torg. Ett 40-tal berättare hörsammade vårt upprop och kom till Ljungby första helgen i maj månad 1990. På fredagen berättade de överallt i kommunen, både på dagtid och kvällstid. Vi bytte berättarerfarenheter.
På lördagen samlades alla i Målaskogs skola. Eftersom berättarna bodde hemma hos byborna i trakten hade de nära dit. Nu blev det trollteater vid Kuggaberg, Bengt af Klintberg invigde minnesstenen över Mickel i Långhult och Lars J. Larsson blev den förste mottagaren av det nyinstiftade Mickelpriset. Alla vandrade byvägen till Långhults Norregård och utmed vägen avlöste aktiviteterna varandra. Jag fiskade med kalsongerna i Långhultaån, så som Mickel en gång hade gjort enligt folktraditionen. Hela natten fortsatte sen berättandet i Målaskogs gamla skola. På söndagen bildades sen riksföreningen Berättarnätet, med uppgift att utgöra ett kontaktnät för berättare i hela landet och lyfta fram det muntliga berättande.
Sagobygdens Blogg 