Författararkiv: Per Gustavsson

Profilbild för Per Gustavsson

Om Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu
by | 08 december 2017 · 13:00

Sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius 3

Det folkliga sagoberättandet

För att få en uppfattning om hur sagoberättandet verkligen såg ut under 1800-talets första hälft får vi gå till de sagor som Mickel i Långhult (1778-1860) i Ryssby socken och Sven Sederström (1810-1846) i Aringsås skrev ner för Hyltén-Cavallius’ räkning, men som denne valde att inte trycka. De hörde båda två till den stora gruppen av fattiga människor som utgjorde en stor del av Sveriges befolkning vid den här tiden. Det var sällsynt att en muntlig berättare själv hade förmågan att skriva ner sina sagor. De flesta som tecknade upp bönders och obesuttnas berättelser var representanter från helt andra klasser. Mickel och Sven Sederström var båda uppvuxna i ett samhälle präglad av muntlighet. I den förvandling mot en skriftbaserad kultur som Sverige genomgick vid den här tiden hade de lyckats tillägna sig den nya tidens uttryckssätt, skrivkonsten. Det här är ett historiskt unikt skeende som aldrig kan upprepas och det är just därför Mickels och Sederströms berättelser tillhör de viktigaste sagosamlingarna vi har.

Per_G_004A

Långhults Norregård där Mickel i Långhult bodde. Foto: Mauritz Fagerström 1936, LUF 5010.

Förutom de undersagor, som föll Hyltén-Cavallius i smaken, berättade de båda novellsagor och skämtsagor. Mickel hade också en förkärlek för mycket fritt diktade legendsagor där Vår Herre och Sankte Per vandrade på jorden. I deras sagor figurerar hantverkare, bönder, torpare, drängar och pigor, alltså just de som säkert också lyssnade till de båda berättarnas historier. Inom en traditionell sagoram fyllde de sagorna med oförvägna infall och fantasifulla utbroderingar, både uttrycksfulla glimtar av tidens liv och klassklyftor, såväl som mer utförliga skildringar av den sociala miljön och människors levnadsvillkor. Många berättelser rymmer satir och är samhällskritiska. I Mickels saga Den betalande hatten och knallen som dränkte tre skälmar lurar tre studenter kon av en fattig torpare, men genom sin påhittighet tar torparen en gruvlig revansch och de tre studenterna får betala med sina liv. I Den fattige torparen, Vår Herre och Sankte Per får den fattige gudsrådet att gå in på krogen och spela kort och ta sig en sup, då ska allt bli mycket bättre, vilket också besannas. Sven Sederström berättar i Herremannen och torparflickan om en rik herre som våldför sig på en fattig flicka och samma tema återkommer i Den rika herrn och mjölnaredottern, där herremannen använder sin makt och samhällsposition för att få sin vilja igenom. Det som var möjligt och ofta förekommande i den verkliga världen, slutar dock i sagans värld på ett sätt som den maktfullkomlige inte tänkt sig. De två berättarnas sagor kan sägas hålla uppe den fattiges dröm om ett bättre liv. I sagan, om ej i verkligheten, fick de sin rätt.

Både Mickel och Sederström berättade på traditionens grund men handskades suveränt med sagomaterialet. Som den skicklige muntlige berättaren Sederström var, fogade han ihop flera sagotyper till sammanhållna vindlande berättelser. Mickel komponerade ganska så fritt långa äventyrsberättelser med färder till främmande länder och kamp mot troll och andra fiender, motiv som han hade lånat från de populära skillingtryck, som hade börjats spridas under 1700-talet och än mer under 1800-talet.

De två berättarnas sagor passade svårligen in i ett synsätt som eftersträvade att finna ”varje saga så ursprunglig och äkta som möjligt”. Sammanfattningsvis kan vi säga att Mickels och Sven Sederströms sagor är i hög grad deras egna och visar hur den folkliga berättartraditionens förs vidare och ger uttryck för berättarnas egna erfarenheter och samhällsställning, åsikter och drömmar.

I sina minnen andas Hyltén-Cavallius en besvikelse över att utgivningen av det stora folksagomaterial han hade samlat aldrig realiserades fullt ut. Många undersagor förblev opublicerade. Men han medger också att samlingens språk hade varit för tungt och krångligt.

Per Gustavsson

 

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 06 december 2017 · 14:56

Sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius 2

Insamling i bondkvarter och hem

Hyltén-Cavallius samlade också sagor på andra håll. I Stockholm, där han var bosatt, besökte han om kvällarna bondkvarteren, där bönder vid stadsbesök brukade hålla till med sina skjutsar. Van som han var att umgås med bönder lyckades han få gubbarna att berätta. I sina memoarer skriver  han:

Jag bjöd efter omständigheterna på öl och kaffe, gubbarne öppnade på språklådan och förtäljde sagor, sägner och mytiska föreställningssätt i oändlighet. Sjelf satt jag vid ett rankigt bord, belyst af en talgdank, och förde protokollet, allt under ideliga spörsmål.

Han passade också på att utfråga tjänstefolket i de familjer han umgicks med. På det sättet kom han i kontakt med Brita Greta Löfquist. Hon var piga hos Wendela Hebbe, som var författare och journalist, Sveriges första kvinnliga sådan. Hon levde under äktenskapsliknande former med Lars Johan Hierta, som grundade Aftonbladet och drev bokförlag. Wendela Hebbe hade flyttat 1841 med sina tre barn till huvudstaden från Jönköping, efter att hennes make drabbats av ekonomiska svårigheter och flytt landet. Med följde pigan Brita Greta, som var född 1824 i Huskvarna där fadern var faktorismed. Hon hade börjat sin tjänst hos familjen Hebbe i Jönköping när hon var 16 år gammal.

Wendela Hebbe blev snart en centralgestalt i Stockholms litterära liv och på kvällarna anordnade hon litterära salonger i sin lägenhet för den tidens ledande författare och musiker. Wendela Hebbes dotter Signe har berättat att Gunnar Olof Hyltén-Cavallius ofta syntes i aftonkretsen. Men då och då lämnade han

de intressanta samtalen eller musikaliska underhållningen kring gröna lampan och kom utsmygande i matsalen, där Brita Greta satt och berättade sagor för de tre småflickorna. Där brann ingen lampa, ett talgljus var hela belysningen. Vid det stickade Fanny och Tekla, de två äldre flickorna strumpor, Brita Greta stoppade och lappade medan hon flitigt öste ur sitt aldrig sinande förråd av sagor. Lilla Signe snoppade ljuset. I den kretsen trivdes Hyltén-Cavallius synnerligen väl.

Ibland hände det att Hyltén-Cavallius inte bara lyssnade utan själv berättade sagor. När han kom till familjen Hebbe samlades barn kring honom och bad honom berätta. I minnena omtalar han hur han dansade på balerna och ”underhöll de unga damerna med sagor och berättelser, på hvilka jag hade ett outtömligt förråd”.

Svenska folksagor och äfventyr

Svenska folksagor titelblad

Så utkom till julen 1844 Svenska folksagor och äfventyr, som följdes av ett andra häfte 1849. De båda utgivarna anger att de är återgivna ”efter muntlig öfverlemning”. Hyltén-Cavallius stod för återberättandet av sagorna medan George Stephens ansvarade för uppgifter om uppteckningar av samma sagotyp i andra länder. Sammanlagt innehåller samlingen 32 sagor fördelade på 22 sagotyper. Dessutom återges ett stort antal sagor mycket utförligt eller i sammandrag i anmärkningarna. De småländska traditionsmaterialet dominerar och 17 av sagorna kommer härifrån. Uppland är representerad med sju sagor, Södermanland med två och så vardera en saga från Värmland, Östergötland, Västmanland, Västergötland, Skåne och Gotland.

Bröderna_Grim_B001Samlingen tillägnades bröderna Jakob och Wilhelm Grimm. Deras samling Kinder- und Hausmärchen, som hade utkommit i Tyskland 1812-14 och därefter i många senare upplagor, var naturligtvis den stora förebilden. En del av Bröderna Grimms sagor hade spridits som billiga skillingtryck i Sverige, de första 1824, och hade börjat bli kända i Sverige. Den första utgåvan med ett större antal Grimmsagor var den blivande ärkebiskopen Henrik Reuterdahls Julläsning för barn som utkom i två häften 1837 och 1838. De var bearbetade för barn och innehöll 24 av Grimms sagor. Andra inspirationskällor till utgåvan var säkert Asbjørnsens och Moes Norske folkeeventyr och danske Christian Molbechs Udvalgte eventyr og fortællinger, som båda hade utkommit 1843.

I det kortfattade förordet till sagosamlingen redogör utgivarna för syftet med utgåvan:

Det har icke varit eller kunnat vara vårt syfte, att här lemna endast en samling af roande förtäljningar; vi hafva gjort till vår uppgift, att åt fäderneslandet rädda återstoder af den rika poesi, som under årtusenden lefvat hos vår folkstam, som följt den slägte ifrån slägte, och i skiftande bilder afspeglar hela dess fordna verldsåskådning. Nämnda öfverlemningar äro på väg att dö ut eller förderfvas under inflytande av en ny tid och nya förhållanden, och endast i landets aflägsnare bygder lyssnar man ännu till dessa förklingande ljud, hvilka en gång voro hela folkets egendom och den första näringen för våra fäders bildning.

……

Folksagan tillåter oss mången blick in i längst hänsvunna tider, den ger en trogen och lefvande bild af våra förfäders seder och lefnadssätt, och sprider öfver forntiden ett ljus, hvilket icke alltid står att vinna ifrån skriftliga urkunder.

Hyltén-Cavallius var med andra ord inte intresserad av hur sagorna berättades av människor i mitten av 1800-talet och vilken funktion de hade för berättarna och lyssnarna, utan mer om vad de berättade om ett forntida liv i ”det gamla sagolandet” Sverige. Med hjälp av sagorna ville han återuppliva ”de oftast herrliga och storartades åsigter” som från äldsta tid kännetecknat den inhemska odlingen. Folket i ordet folksagor var i första hand inte den allmogen som levde i det samtida Småland, utan det folk som för flera hundra år sen odlat den svenska jorden. Han betecknade sagorna som ”uråldriga folkberättelser” som hotades av den nya tidens levnadssätt. Sagosamlingen var ett försök att rädda sagornas ”rika poetiska åder” och därför omarbetade Hyltén-Cavallius varje saga språkligt för att lyfta fram sagans rätta ”lynne” och få den ”så ursprunglig och äkta som möjligt”. Hyltén-Cavallius ansåg att en sådan omarbetning var nödvändig, eftersom de som hade berättat sagorna ofta hade en begränsad bildning.

Dessutom hoppades utgivarna att hos sina landsmän ”höja den fosterländska känslan”. I ett brev till fadern utvecklade Hyltén-Cavallius den ståndpunkten och skriver: ”Jag vill nämligen innan jag dör hava bidragit att framkalla en nationell svensk anda och bildning”. Han framhåller

huru omätligt våra svenska sagor till poetisk stoff och ursprunglighet stå framför de tyska. … Sverige kan och med skäl kallas sagornas land, även i den meningen att Tysklands och Frankrikes folkäventyr till större delen hava sitt hemland hos oss.

Den vaga förhoppningen att sagosamling skulle uppfattas av allmänheten som ”underhållande läsning” infriades inte. Samlingen sålde dåligt och en planerad fortsatt utgivning blev aldrig av. En orsak var säkert det förhållandevis dyra priset, men den avgörande var den tunga och allt annat än enkla sagostilen. Hyltén-Cavallius skrev om sagorna och använde ålderdomliga ord och uttryck hämtade från den fornnordiska diktningen och medeltida ballader. Istället för ett enkelt och folkligt berättande präglas Svenska folksagor och äfventyr av en romantisk stil med sirlig tillkrånglad meningsbyggnad. När Hyltén-Cavallius återger häradsmålaren Sven Sederströms saga Lilla Rosa och Långa Leda använder han uttryck som ”fagervita duvor”, ”båld koungason”, ”svennebarn”, ”lustvandrade”, ”silkessömmad särk” och ”vindögat”. Han skriver att Lilla Rosa ”var både vän och vettig, så att hon hölls kär af alla som sågo henne”. I Prins Hatt under jorden, också berättad av Sederström föder prinsessan en ”blomkind”.

Originalet till de sagor som Hyltén-Cavallius publicerade i sagosamlingen finns inte kvar, med undantag av några brottstycken till följd av att sagornas början och slut ibland var skrivna på samma ark som inte utgivna sagor.  Ett exempel som visar hur Hyltén-Cavallius omarbetade sagorna utgör ett avsnitt ur Mickel i Långhults saga Halvtrollet eller de tre svärden. Så här inledde Mickel själv sagan.

Det var en gång en smed, som mången är det, som alla sager börias med. När han hadde gjort sitt vårarbete, skulle han gå åt skogen hogga i hop ved och lagga till en kållamill. När han hadde ättit frukorst var till res å gå, sade han till hustru sin: ”Nu går du till mig med mat ved runna dongen, der är jag.” Ner det led till k(l) nio, kom, som han töckte, hustruen med mat, och han ått. Som vanligt är, satte hon sig at vila. Sin skulle hon taga samma kruka hem och bära dit mat till medagen i, för de var fattiga, nys hop kommne, hade inte hunit med at förskafva sig så många kiökssakor, som de behöfde. I medeltid skulle han villa, som vanlit var, då hon låkar honom på sig.

Samma stycke blir i Hyltén-Cavallius’ version:

Det var en gång en smed och mången är väl det, såsom alla sagor pläga begynna. Han hade lyktat sitt vårarbete, och skulle ge sig ut åt skogen att hugga ved till en kolmila. När han ätit dagvard och var tillreds att gå, sade han till sin hustru: ”Du kommer väl till mig med middagsmål, ute vid talldungen?” Qvinnan lofvade göra såsom hennes man hade sagt. Smeden gick derefter åt skogen, och begynte hugga. När det led emot middagen, kom hans hustru, såsom det tycktes, till honom med mat. Mannen åt. Derefter lade han sig att hvila middag, såsom seden är om sommartid, och sov en stund på qvinnans arm.

Hyltén-Cavallius använder ord som Mickel aldrig tog i sin mun, såsom pläga begynna, lyktat, dagvard. Ändå är det en förhållandevis återhållsam språklig förändring i just detta avsnitt, det finns betydligt mer konstlade konstruktioner i andra sagor. Det här korta exemplet belyser framförallt två andra förhållanden. Mickel är frispråkig och okonstlad och skriver att hustrun ”lockar honom på sig«”. Hyltén-Cavallius gör en omskrivning att han ”sov en stund på qvinnans arm”. Den här inledningen har stor betydelse för sagans fortsättning eftersom samvaron på marken resulterar i ett barn. Sagans förankring i Mickels egen verklighet uttrycker Mickel målande och koncist med att smeden och hustrun inte hade nog kökssaker, de var fattiga. Hyltén-Cavallius tar bort denna mening och betraktar den som ett obefogat tillägg.

Svenska folksagor och äfventyr innehåller i stort sett enbart undersagor, alltså fantastiska berättelser där allting är möjligt  och häpnadsväckande förvandlingar sker. Magiska hjälpare, talande djur och förtrollade föremål förekommer flitigt. Andra former av sagor förenades svårligen med synsättet att sagor och annan folkdikt var sprungna ur folksjälen och visade på ett ädelt och ideellt tänkesätt. Djursagornas ränksmideri och de flitigt berättade skämtsagornas drift med dumhet och mänsklig otillräcklighet, ofta förenat med fräckhet, passa dåligt in i den här mallen. Novellsagorna var för realistiska och legendsagorna var en folklig vidarediktning om religiösa händelser som inte alltid var förenligt med hur prästerskapet predikade.

Per Gustavsson

Nästa avsnitt handlar om det folkliga sagoberättandet.

3 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Taggat som ,

by | 05 december 2017 · 13:39

Sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius

2018 är det 200 år sen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius föddes. Under jubileumsåret genomförs i Sagobygden en rad arrangemang som lyfter fram hans gärning. Här på bloggen publicerar vi nu i fyra avsnitt en ingående artikel om Hyltén-Cavallius som sagosamlare. Den har tidigare publicerats i Kronobergs läns hembygdsförbunds tidskrift I Värend och Sunnerbo 2017:4.

Bild_21

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius 1844. Teckning av J. A. Wetterbergh.

Sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius

I juni 1843 rider Gunnar Olof Hyltén-Cavallius från föräldrahemmet i Vislanda för att besöka släktingar och samla folkminnen. I backstugan Havastuaträan under Ryds Storegård i Agunnaryds socken möter han änkan Cajsa Andersdotter (1792-1857), Halta-Kajsa, som med sina tre döttrar nyligen flyttat till stugan. Det är trångt i den lilla stugan, för där bor också Martha Samuelsdotter med man och sju barn. Gunnar Olof lyssnar på de båda kvinnornas berättelser och tecknar upp sägner och gåtor. Han fängslas av Halta-Kajsas berättelser och kom att besöka henne flera gånger under de följande åren och 1848 tog han med henne till hemmet i Stockholm som barnpiga. I sin självbiografi Ur mitt framfarna lif ger den åldrande Hyltén-Cavallius en bild av mötet med Halta-Kajsa:

Denna bekantskap var för mig ovärderlig; ty jag har under hela mitt lif aldrig träffat en qvinna med rikare poetisk uppfattning än denna obemärkta qvinna ur folket. Hon egde i sitt minne en outtömlig skatt af gamla visor, sagor och sägner, och var in i vår tid en lefvande typ ur vår skogsbygds längst försvunna medeltid. Jag egnade och all min till buds stående ledighet åt studiet af denna rikt begåfvade varelse, och då hennes traditionela förråder syntes outtömliga, tog jag henne framdeles såsom barnpiga i mitt hus i Stockholm. Mycket af hvad jag forskat har jag lärt af henne, och jag tycker mig ännu ofta hos min äldsta dotter Anna igenkänna känslostämningar och uppfattningssätt, lånade från den fromma qvinna, som skötte hennes barndom.

”O, vilken fröjd!”

Gunnar Olof var 25 år vid det här mötet, som fick en så stor betydelse för hans författarskap. Men redan som 17-åring i mars 1837 inträffade en händelse, som kom att få en avgörande betydelse för hans livsinriktning. Han fick i sin hand Erik Gustaf Geijers och Arvid August Afzelius´ samling Svenska folkvisor som de gav ut 1814-16. ”Den känslans innerlighet, som genomgår denna gamla poesi, grep mig med förunderlig makt.”, skriver han i sina minnen, och frågade sig om det ännu inte fanns tid att ta tillvara traditioner som går tillbaka på en gammal svensk kultur. De följande somrarna gör ynglingen arkeologiska utgrävningar i sin hembygd och samlar flitigt in folksagor. äventyr, gåtor, ordspråk, dialektord, sägner och visor. I sina minnen utbrister författaren när han ser tillbaka på sin ungdom:

O, vilken fröjd för en nittonårig yngling, sprittande af kraft, lefnadsmod och vetenskapligt intresse, att på detta sätt få ströfva omkring i en bygd, så rik på minnen som Småland då ännu var! Äfventyr på äfventyr, lust och lekar, glada jagter i den gröna skogen och vid den blåa insjön, muntra samspråk med ”Moran” i den gamla sparrastugan och med unga täcka bondflickor ute på ängen, brottning och kamplekar med bonddrängarne, sång och fina baler på herrgårdarna ömsom med felalekar och midsommardans ute i bygden; och emellan allt detta en rikedom av forntidsbilder, mossiga bautastenar, gamla jordfynd, sagor, sägner, riddarevisor och medeltidskyrkor. I sanning, ju mer jag blickar tillbaka, desto bättre finner jag, att jag haft en afundsvärd ungdom, att icke säga ett afundsvärdt lif; och för så vidt en fortsatt kamp och en oändlig rikedom på friska, vexlande intryck kan kallas lycka, lära väl få menniskor ha varit så lyckliga som jag varit det.

Hembygden var det nav som Hyltén-Cavallius fornforskning rörde sig kring. Som vuxen bevarade han starka minnen av hur han som mycket liten fått följa med fadern till julottan, där hundratals bloss lyste i nattmörkret, och modern till ystamöten, där det lektes och sjöngs hela natten. Genom modern hörde Gunnar Olof till den gamla prästsläkten i Vislanda som har skildrats av släktingen Samuel Ödman i den klassiska Hågkomster från hembygden och skolan, som utkom 1830. Ödman beskriver ostmötet som en av tre stora folkfester, bredvid julen och humlekvällarna. Livfullt skildrar han hur alla människor på prästgården deltog i humleplockningen och hur det berättades: ”Man trodde sig försatt i en isländsk aftonsamling.” När en slutade sin berättelse, började den som satt intill. Både fantastiska undersagor, kortare skämtsagor, legender, djursagor och traktens sägner berättades. Skildringen avser 1760-talet men visar hur levande berättartraditionen var i Vislandabygden kring 1800. Det understryks av Hyltén-Cavallius som berättar hur han som liten hört människor i sin omgivning berätta om möten både med skogsnuvan och näcken, och hur folk hört gastar ropa i natten.

Den nyromantiska idérörelsen

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius möte med den muntliga berättartraditionen i hembygden och människors levnadssätt och seder, som han menade bevarade ålderdomliga kulturdrag, måste också ses i ett större perspektiv, den framväxande nyromantiska rörelsen under 1800-talets första hälft. Ynglingen Gunnar Olof växte upp i en tid präglad av intresse för folkets diktning. Folket det var bönderna eller med ett annat ord allmogen. Folkets enkla rena levnadssätt med rötter lång tillbaka i Sveriges historia ställdes som kontrast mot den internationellt präglade och förkonstlade högreståndskulturen.

Napoleonkrigen hade på kontinenten väckt nationella stämningar som i Sverige förstärktes  av förlusten av Finland. En rörelse för skandinavisk enhet växte fram. Nationalismen anknöt till stormaktstidens historieskrivning, där fornminnen och gamla berättelser användes för att framhäva Sveriges ärorika förflutna. Ett exempel från Hyltén-Cavallius egen hembygd var Petter Rudebecks storvulna beskrivning av det gamla smålandet Wärend med rötter både i fornnordisk och antik diktning.

Ett uttryck för den nygamla idéströmningen var Götiska förbundet som grundades 1811. Föreningen verkade för en fosterländsk och moralisk väckelse och syftade till att ge tillbaka Sverige dess självkänsla. På programmet stod att ”återuppliva de gamla göters frihetskänsla, mannamod och redliga sinne”. En Göts väsen skulle vara enkelt och oförställt och präglas av pliktuppfyllelse och självförsakelse. Erik Gustaf Geijer publicerades i det första häftet av förbundets tidskrift Iduna sin dikt Manhem, som inleds med orden: ”Det var en tid det bodde uti Norden, en storsint ätt, beredd för fred som krig. Då, ingens slav och ingens herre vorden, var odalbonden var en man för sig.” I dikten Odalbonden, som också trycktes i tidskriftens första häfte, tecknar Geijer denna idealgestalt som en garant för landets fortbestånd. I Götiska förbundet samlades författare, språkmän, präster, lärare och fornforskare som alla var besjälade av forskning i de gamla Göternas hävder, både diktning och arkeologiska lämningar.

Den var i den andan Hyltén-Cavallius beslöt att tillsammans med sin vän George Stephens ge ut en samling med svenska folksagor. 1843 tecknade de kontrakt med bokhandlare Bohlin. Hyltén-Cavallius bad fadern Carl Fredrik Cavallius om hjälp med sagor från den småländska hembygden.  På sonens begäran svarade prosten:

Sagornas tid är nära förfluten. Skada att jag i min barndom icke kom att tänka på att sådant en gång kunde bli begärligt. Jag har hört många hundrade, men nu minnes jag dem icke mer.

Trots sin reservation lyckades fadern förse sonen med ett stort antal sagor nedskrivna av sagesmän i bygden, bland dem Mickel i Långhult och Sven Sederström, två portalgestalter inom folkdiktningen i Sverige. Prosten skickade också 45 egenhändigt upptecknade sagor och sägner till sonen. I ett brev uppgav han kortfattat sina sagespersoner, såsom ”fru Svenssons piga” och ”lille Jösse”. I ett annat brev beklagade prosten sig över att han inte hunnit läsa de böcker som sonen skickat:

Du undrar troligen, hvad som kunnat hindra? Vet då: jag fick rätt på en gräbba, som kunde flere sagor och att uppteckna dem har desse senaste dagar varit min enda sysselsättning. … Du måste skynda att säga mig, om du vill ha mera sådant. Här finnas ännu flera gräbbor, som kunna sagor. Jag har funnit, att det är isynnerhet qvinnorna, till hvilka man i detta afseende måste hålla sig. Männens pusslustigheter passa troligen ej.

De 45 berättelser som Carl Fredrik Cavallius sände till sin son i Stockholm genomsyras av prostens egen röst. Han lyssnade på »gräbborna« och med sina egna sagoupplevelser från barndomen i minnet, utformade han sedan sagorna så som han tyckte att de skulle vara. Sagorna blir till små predikningar där prosten tar fasta på sagornas uppfostrande och sedelärande innehåll. I ett brev till sonen skrev han att ”varje saga har sin moral”.

Per Gustavsson

Nästa avsnitt handlar om insamlingsarbetet i Stockholm och om utgivningen av Sveriges första sagosamling.

2 kommentarer

Under Att berätta

by | 03 augusti 2017 · 10:30

Hur lever sägner vidare i dag?

17._kuggaberg_och_trollens_julafton

Hur lever sägner vidare? Här är ett litet enkelt exempel på hur berättartraditionen förmedlas vidare i den vardagliga samvaron mellan generationer och i barns lek. Arne Nilsson, som ger den här lilla skildringen, var i många år kulturnämndens ordförande i Ljungby. I juli publicerade vi på bloggen en dikt av honom Visst dansar väl ännu små älvor ibland.

Exakt årtal minns jag inte men låt mig säga att året var 2002. Vår Amanda var den gången en ca 6-årig liten Angelstadsflicka och vistades ofta hos oss båda, hennes mormor och morfar ute i Långhult. Där det gamla ursprungliga garverihuset (i verksamhet i mitten av 1800-talet) ju ligger tätt invid den förbirinnande Långhulta-ån. Där kunde hon bada, fiska och leka med kräftor som morfar plockat upp till henne och mycket, mycket annat fanns den gången på hennes ”semesterdagar” där ute.

Och naturligtvis hade hon mycket god kännedom om trollen med anknytning till Kuggaberg. Visserligen hade hon väl aldrig sett dessa, men väl hört dem vid flera tillfällen och oftast uppe i bergets grotta. Vid ett tillfälle då hon och jag cyklade ner till Kuggbergt och då hon ”inspekterade” en rostig och söndrig gammal kastrull hon funnit bortslängd vid bergets fot, fick hon syn på att inuti denna fanns och rörde sig såväl skalbaggar, sniglar som myror, otyg som jag bad henne låta bli, för ”det var säkert trollens mat”, läckerheter som de inte orkat med att äta, men som skulle serveras hela familjen vid senare tillfälle.

– Nej Amanda. Sätt undan den där kastrullen, för annars blir de nog arga och tror att du tänker ta maten ifrån familjen…

I smyg hade jag under samtalet plockar upp en handfull småsten, grenar o s v och medan hon var fullt sysselsatt med att inventera innehållet i kastullen så passade jag på att slunga upp mina hopsamlade stenar, kottar etc upp mot grottöppningen, kast som omgående kom nedrullande tillbaka till oss. Studsande och vältrande, ja hoppande mot oss båda.

– Där ser du Amanda. Nu har trollen blivit arga på oss, arga på riktigt. Nu slänger de ju sten ock bråte på allvar. Det är bäst vi cyklar hem igen. Mormor blir ju annars orolig och vi kan ju få sådant där otyg i huvudet.

Och vårt lilla barnbarn höll tyst med sin morfar. Via Långhults Norragård och därefter Mellangården, kom vi en stund senare åter till vårt röda lilla hus vid stenvalvsbron, varpå mormor omedelbart fick del av vår upplevelse vid Kuggaberg. Man ska inte bråka med trollen och definitivt inte stjäla mat från dem.

Arne Nilsson

2 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som

by | 22 juli 2017 · 16:08

Blek taggsvamp

Skannad 2

När jag i går kväll, fredagkvällen, efter en dags ihållande regn, kommer hem från en liten skogstur har jag fått en en skaplig svampskörd: karljohan, aspsopp, strävsopp, inte alltför små kantareller, inte blek taggsvamp men väl röd-gul. Då läser jag Bengt af Klintbergs nyutgivna diktbok Blek taggsvamp. Jag gör det med stor glädje, jag både känner igen mig i Bengts svamperfarenheter och överraskas av fina bilder och små tankar. Det är avskalad poesi, enkel och ren, men med stor verkan.

Bengt af Klintberg har tidigare skrivit om äldre folkliga uppfattningar om svamp i essäboken Kuttrasju, som kom ut för snart 20 år sen. Nu gör han dikt av både sin fascination för folkliga föreställningar om svampar och sin egen lust till svampplockning. Många små iakttagelser i essän återkommer i de 25 dikterna, där de flesta handlar om en  svampart. Men här finns också handfasta råd till svamplockare: ”Välj de mindre stigarna som korsas av rötter med blanknötta ryggar.” En dikt handlar om Linné, som hade aversion mot svampar, och Elias Fries, som ägnade sitt liv åt att klassificera och namnge svamparna. Elias Fries föddes förresten i Femsjö, blott några kilometer väster om Sagobygden.

Dikterna är inte bara tänkvärda och sinnliga utan ibland riktigt roliga. Den som upplevt en riktig karljohansommar ler år dikten ägnad denna svamp: ”Underjordiska champagnekorkar flög i tusentals mot markytan.”

I alla tider har författare diktat om blommor och fåglar, nu har också svamparna äntligen fått sin uttolkare.

Per Gustavsson

 

Bengt af Klintberg: Blek taggsvamp. Dikter. Ellerströms 2017.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Taggat som , ,

by | 22 oktober 2016 · 17:30

Trådar och trassel

1975 åker vi till Albanien med Svensk-albanska föreningen. Vi är lite främmande fåglar bland alla SKP-are och norska AKP-are, vi tillhör ju den vänster, läs VPK, som dessa anser är både socialdemokratisk och borgerlig. Våra envisa och naiva frågor om ”folket” verkligen har makten får inga övertygande svar på de många industribesöken. Min flickvän packar ner ett sye i resväskan och jag vill inte vara sämre, utan inhandlar ett lagom lätt korsstygnsbroderi i den hemslöjdsaffär, som på den tiden fanns i Borås. Jag syr några stygn före avresan, för att vara igång. Det blir inte mycket sytt under resan, inte mycket när vi kommit hem heller. Då och då plockar jag fram broderiet, men till slut får det ligga i lådan. Än i dag ligger det oavslutat där.

img_2564

Så väntar vi vårt första barn 1976. Min fru stickar en fin tröja i hönsestrikk. Jag vill naturligtvis vara en jämlik man och börjar på mitt hönsestrikk. Stickar rävar, höns och fiskar efter den danska förlagan. Riktigt kul! Men som nybörjare, ja jag har ju stickat tidigare i syslöjden men det är länge sen, stickar jag förstås för hårt och glädjen vänds i djup besvikelse. Den tilltänkta tröjan blir när vår flicka blir större en klänning till hennes docka.

img_2562Åren går, handarbete är nog inte riktigt min grej. Jag läser hellre när jag har tid, än syr och stickar. Men lite nyfiken är jag allt och när min fru börjar nålbinda, bestämmer jag mig för att nålbinda en mössa under vår veckolånga resa med Hurtigrutten för 3 år sen. Jag börjar, men snart sitter jag där på däck i det fina vädret och läser en bok, när jag inte ser mig omkring. De få varven drar min fru upp och stickar en kudde av garnet.

Som berättare har jag snöat in på berättelser om spånadsarbete. På 1990-talet lärde jag mig spinna lin och sen dess har jag berättat sagor, sägner och folktro kring denna förr så nödvändiga syssla. Rockhuvuden och skäkteträn var kärleksfullt snidade gåvor från fästmannen till flickan han älskade. Det ena ger det andra och snart är jag fascinerad av det skånska yllebroderiet med sina folkliga fantasifulla bilder. Här finns bröllopskuddar, där kvinnan sömmat in all sin kärlek och ömhet. Jag läser, lär mig mer och snart går vi på en kurs i yllebroderi och jag börjar sy en kudde. Inte går det fort, nu har det gått ett år och min kudde är inte färdig än, Jag är ingen flitigt handarbetare, men när jag syr är det roligt. Det fina är att jag inte behöver vara så noga, kan hitta på själv, komponera mitt eget mönster. Helt enkelt sy på det viset jag har lust. Den här kudden kommer aldrig att hamna ofärdig i en låda.

img_2558

Kvällen den 2 november på Sagomuseet handlar just om berättelser förknippade med handaslöjd.

Vi kallar den Trådar och trassel. Ta med dig ditt sticka, ditt sye eller vad du tycker om att skapa och lyssna på berättelser om handens flit med nål och stickor. Eller bara lyssna om du hellre vill det. Har du lust får du också gärna ta med dig en broderad duk, en köksbonad, en tröja, en klänning eller något annat slöjdat, som väcker minnen som du vill berätta och dela med andra. Och det behöver förstås inte vara textila arbeten, du kanske hellre slöjdar en sked eller ägnar dig åt luffarslöjd.

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Taggat som ,

by | 27 juli 2016 · 8:28

Förbjudna sagor – Per Gustavsson berättar i Piggaboda torsdag 28 juli

Det folkliga berättartraditionen rymmer en rik skatt av erotiska sagor och sägner, som ansetts opassande och därför gömts undan. Torsdag 28 juli berättar jag en del av dessa historier i Piggaboda kvarn, mellan Ljungby och Vislanda.

Ofta upptecknade inte insamlare av muntligt berättade sagor de här berättelserna. Men de berättades flitigt, särskilt i enkönade manliga miljöer. Visst visar de på manlig dominans, förtryck och även sexuellt utnyttjande, men ibland vänds rollerna upp och ner och den kvinnliga aktören i sagan tar för sig och tillfredsställer sin sexuella lust och mannen förlöjligas. Sexuella anspelningar förekommer också ofta i berättelser om präster och andra höga herrar och används för att hejdlöst driva med överheten. Och visst kan man finna livsglädje och ren lust i berättelserna. De här två sagorna har berättats av Lars Andersson i Järvsö som levde 1867-1961 och tecknades upp av Carl Herman Tillhagen på 1930-talet.

Bonden som var så säker på käringen sin

Det var en bonde och en dräng som slog vad, att om bonden vart död, så gifte inte hustrun om sig, för så säker var bonden på henne.

Då skulle de på fäboden och köra ved. Då skulle de tävla om vem som hade större nyckel. Då mätte dom i ett hackspettshål. Bondens gick in, men drängen var inte god till att få in sin. Men just när bonden hade sin inne, var det någon som bet honom.

Sen vände de hem. Och de kom sams om att bonden skulle låtsas vara dö, eftersom han hade blivit stucken.

Då de kom hem släpade drängen in bonden innanför dörren.

– Det har gått tokigt för oss mor, sa drängen

– Hur har det gått till då? sa hon.

– Jo, vi tävlade om vem som hade störst och vi skulle mäta i ett hackspettshål. Men min gick inte in, han. Men bondens gick in. Och då var det någon som stack den. Och han jämrade sig och vart död.

Då säger hon:

– Vi tar oss en sup, vi, Lasse. För nu blir det ingen annan bonde på gården än du.

– Jo, jag har ett fel, jag också, sa drängen.

– Vad är det då? sa hon då och var på väg att sätta tillbaka flaskan i hörnskåpet.

– Jo, jag fiser så illa i sömnen, sa Lasse.

– Du kan inte fisa värre än det här rötägget har gjort i sina dagar, och drämde bonden i arslet.

– Vad nu då? sa bonden, som hade varit så säker på hustrun. Nu hade han allt fått sitt.

 

Stå Vita! Stick Brita!

Det var en prins som friade till en prinsessa. Varje gång han var hos henne, så högg han värjan i golvet framför sängen där de låg och sa:

– Stå här, du som har dödat så många!

Han skulle ju ha värjan till hands och försvara sig, om det skulle behövas.

Det fortsatte på det här viset bra länge. Men till slut tröttnade prinsessan på det här. Hon visste ju att han inte hade tagit ihjäl någon. Hon klädde ut sig till prins och red på en vit märr till prinsen. Det stod inte länge på förrän de var i luven på varandra och duellerade. De fäktade på än värre, men prinsen förlorade. Nu ställde den förklädda prinsessan ett villkor, han skulle kyssa märren i ändan, annars skulle hon hugga ihjäl honom. Det måste han lova förstås.

– Stå Vita! sa prinsessan till sin häst.

Och då kunde prinsen kyssa hästen i baken. Sen skildes de åt. Prinsessan red hem och klädde om och gick in i sitt rum. Efter ett tag kom prinsen och som vanligt högg han värjan i golvet och sa:

– Stå här, du som har dödat så många!

– Stå Vita! ropade prinsessan.

Prinsen blev så flat och generad att han försvann.  Han klädde ut sig till en sotare och låtsades vara dövstum. Han återvände till slottet, men gick in i köket och satte sig på en vedlår. I köket hade de en köksa som hette Brita. Brita tittade på sotaren och såg att det putade rejält i byxorna. Hon gick till prinsessan och talade om att det var en sotare i köket och han hade ett rejält don. Prinsessan ville att Brita skulle ta upp sotaren till henne på en gång. När han kom ville prinsessan ligga med honom.

Men prinsen gjorde inget. Han låg där bara alldeles stilla. De fick allt hjälpa honom. Men när de fått in den, så rörde han sig inte. Men då tog Brita en nål och stack honom i ändan och han ryckte till. Men så låg han stilla igen.

– Stick Brita! Stick Brita! ropade prinsessan gång på gång, tills hon var belåten.

Några dagar därefter kom prinsen på nytt till prinsessan. Han högg värjan i golvet framför sängen och ropade:

– Stå här, du som dödat så många!

– Stå Vita! sa prinsessan.

– Stick Brita! Stick Brita! sa prinsen.

Och så njöt de bägge två.

Ja, de kunde allt munhuggas och ge svar på tal.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som ,

by | 09 juni 2016 · 13:01

Vår vän Raine Navin är död

106_0604

I januari dog Raines livskamrat Gunilla Skyttla. Nu är Raine också borta. Med stor glädje kom Raine och Gunilla många gånger till Ljungby berättarfestival. Få deltagare såg så mycket fram mot att få berätta under festivalen som Raine och Gunilla. Och vi och en stor publik längtade intensivt efter att få möta dem på nytt. För 11 år sedan fick de också Mickelpriset.

Varje människa är en berättelse. På ett sällsynt levande sätt vittnade Raine och Gunilla gärning om detta. De levde fram sina berättelser, där muntlighet tillsammans med textilt skapande och vardagsliv bildade en genuin helhet, där mötet med andra människor var det centrala. Få personer såg människorna omkring sig så som Raine och Gunilla. Alla var viktiga. De visade att berättande och lek är besläktade. I deras händer började till synes triviala ting att berätta sin historier. Deras berättande var fullt av kärlek och lust, samtidigt som allvaret och sorgen inte var långt borta. De nådde långt in i lyssnarnas hjärtan. Därför lever Raine och Gunilla starkt kvar i våra minnen och och ger oss kraft och glädje framöver, även om vi är ledsna just nu.

 

1 kommentar

Under Att berätta

Taggat som ,

by | 19 april 2016 · 8:04

En sagas ursprung 3

Mickel Räf

Omslag till utgåvan av Mickel Räf från 1870.

Varför björnen har så kort svans

Räven, den tjuvaktige lymmeln, hade varit och stulit en fiskknippa. På väg hem till sin lya mötte han björnen.

– Var har du fått så mycket fisk? frågade björnen.

– Metat den, svarade räven.

– Vill du lära mig den konsten, så att även jag kan få fisk? bad björnen.

– Det går väl för sig, sa räven. Passa på en natt, när det är riktigt kallt. Gå då ner till sjön och stick ner rumpan genom ett hål på isen.

Björnen gjorde så och drog upp svansen titt som tätt för att se efter om någon fisk hade nappat. Räven kom och fick se detta och frågade björnen vad han höll på med.

– Metar, som du lärde mig, svarade björnen, men jag får ingen fisk.

– Sitt riktigt stilla, rådde björnen, för annars skrämmer du fisken och drag inte upp förr än du känner att det har knipit till riktigt.

Björnen gjorde så och allt efter som det frös till omkring rumpan, så knep det till, hårdare och hårdare. Till sist sa björnen:

– Nu har det knipit till så illa.

– Dra! sa räven.

Björnen drog men satt likaväl fast, så han trodde, att han hade ofantligt med fisk.

– Ryck till riktigt! sa räven.

Björnen ryckte till allt vad han kunde, men då blev svansen kvar i hålet och endast en liten stump satt kvar. Räven sprang in i skogen och skrattade, så käften gick upp jämnt öronen.

Haren kom förbi i samma veva och fick se björnens missprydda bak. Haren tyckte det var så roligt att björnen hade fått lika kort svans som han själv, så han började skratta tills överläppen sprack.

Den här sagan från Säfsen i Dalarna upptecknades 1926,  men upptecknaren kom ihåg den från barndomen på 1870-talet. Sagan som berättar om varför björnen har så kort svans är en av de allra vanligaste djursagorna i vårt land, troligtvis den vanligaste, och är spridd över hela landet och berättas också bland samerna. Den återfinns i hela världen, dit den förts av europeerna. Då kan den istället handla om en varg som förlorar svansen när en sten binds fast i den.

Sagan, som har beteckningen ATU 2 i den internationella sagokatalogen,  kombineras ofta med andra korta djursagor, som här med ATU 70 som förklarar varför haren har kluven läpp.

Sagan är känd sen 1100-talet och återfinns i det franska verseposet Roman de Renart, som på 1400-talet översattes till tyska med titeln Reinecke Fuchs. Källorna till verseposet var de antika djurfablerna. Räveposet blev mycket populärt och var en parodi på den medeltida hjältediktningen. De mäktiga, björnen och vargen, lurades av räven. Till skillnad från fabeln var den ursprungligen inte moralisk, utan avsikten var i huvudsak att roa. Så här diktade räveposets författare:

En visa Ni nu skall få höra,

som skall Er riktigt glada göra,

ty nuförtiden alls ej mera

predikningar Er intressera,

ej heller kyrkliga legender.

Till sådant Ni Er håg ej vänder,

men blott till det, som Eder lyster.

Må var och en nu vara tyster,

ty lustig sak jag tälja vill,

om blott Guds hjälp jag får därtill.

När verseposet översattes för första gången till svenska 1621 under, titeln Mickel Räf, hade det fått moraliserande tillägg på prosa. 1746 kom den första prosaöversättningen, även den med moraliserande tillägg. Under 1800-talet kom Mickel Räf ut i många utgåvor för barn.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Taggat som , , ,

by | 14 april 2016 · 16:06

Göran Palm 1931-2016

DSC_0148 (1)Göran Palm var med på den första berättarfestivalen i Ljungby 1990 och återkom sen många gånger. Han har alltid stöttat och uppmuntrat oss i vår verksamhet, vilket varit mycket betydelsefullt, och vi är djupt tacksamma för det. Göran hade varit värd ett eget Mickelpris, men helt i hans egen anda, att det är de många rösterna som är viktiga i utformandet av ett rättvist samhälle, så fick den förening som han själv tog initiativ till priset. Vi bad berättaren och författaren Pelle Olsson skriva om Göran.

När jag hörde att Göran Palm hade dött blev jag chockad.  Jag som vuxit upp med hans samhällskritiska böcker sedan 60-talet trodde att han hade evigt liv. Han var också en god vän efter tjugo års samarbete i Liv i Sverige. En förening som han hade startat och varit ledare för i näsan trettio år – och som fick Mickelpriset 2007.

Nu skrivs det överallt på sociala medier och i tidningarna om honom. Självklart, eftersom han var en av våra mest betydande författare. Indoktrineringen i Sverige, En orättvis betraktelse, LM-böckerna och de fyra volymerna Sverige en vintersaga kommer att överleva som litterära storverk.

Men Göran Palm var också pionjär när det gällde den moderna berättarrörelsen. Det var han som satte igång med, och myntade begreppet, berättarkaféer. Det började på Skeppsholmen i Stockholm 1985. Tanken var att vem som helst ska kunna ta till orda precis som man gjorde innan radio och TV tog död på berättandet från människa till människa. Göran brukade säga att berättarkaféer är yttrandefrihet i praktiken, inte bara som en princip. 

Idén visade sig vara livskraftig och berättarkaféerna har spritt sig ut över landet. I Stockholm har de fortsatt i obruten följd sedan starten, i andra lokaler, och är så vitt jag vet det äldsta evenemanget i Berättarsverige. På Liv i Sveriges hemsida skriver han att detta med att berätta livshistorier för varandra måhända låter gammaldags och omodernt, ”men många av våra djupt kända behov är just gammalmodiga och omoderna.”

 Göran levde som han lärde och var otroligt intresserad av vad andra hade att säga. Han njöt av att höra en bra historia. Den behövde förresten ens vara bra, bara den kom från hjärtat. Samma sak gällde de mest knaggliga texter med livsberättelser. (Däremot var han synnerligen giftig när han ironiserade över modernistisk poesi.)

Utan att hålla några berättarkurser blev han ändå en inspiratör för många av oss berättare. Jag är definitivt en av dem. Framför allt genom att skapa en trivsam atmosfär så att även de blyga vågade prata om sina upplevelser. Till och med ”kufar och galningar” som han blev varnad för i berättarkaféernas barndom kände sig välkomna. ”Berättarkaféer visar sin styrka i att också införliva avvikare”, skriver han i boken Berättarkafé – allt du behöver veta. I själva verket är det inte alls ovanligt att de mest tillbakadragna personerna, som för det mesta sitter tysta och lyssnar, är de bästa berättarna när de till slut är redo att ställa sig upp. Det har jag också lärt mig från Göran.

Han var själv en underhållande berättare. Jag minns till exempel när han redogjorde för livet i Pensionärernas badminklubb. Här fick han tips från några av veteranerna hur han skulle spela för att vinna. Mot dem som nyligen opererats för grå starr: slå höga bollar. Mot spelare med knäskador: tvinga dem att springa mycket i sidled.

Om det någon gång kommer att byggas ett tempel till det muntliga berättandets ära så ska Göran Palm stå staty vid ingången.

Pelle Olssonbild: Peller Olsson

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Taggat som