Om att äta katter

Trump påstår att immigranter från Haiti stjäl och äter folks sällskapsdjur i Ohio. Den som läst Bengt af Klintbergs samlingar av moderna vandringssägner vet att detta är just en modern sägen. På ISOF:s folkminnesblogg skriver Tommy Kuusela initierat om det här motivet i sägnerna.

Att dela upp människor i ett vi och ett dom, som äter det vi inte absolut inte kan tänka oss äta är inget nytt. Hästkött har länge varit tabubelagt i svensk kost. Likaså att äta hundar och katter.

Jag kommer att tänka på en småländsk saga som sagoberättaren Sven Sederström skrev ner på 1840-talet. Utgångspunkten i sagan är just att vi inte äter katt. Du känner säkert igen sagan. Den har varit populär i Sverige och Bröderna Grimms variant är känd som Bremermusikanterna. Men i Grimms saga ska katten dö genom dränkning.

Steken till prästen

Ett förmöget men ovanligt snålt bondfolk skulle döpa sitt barn och väntade på prästen.

– Det är bra förarglig, sa mannen, att vi inte har någon stek att bjuda prästen på när han kommer. Herrskap vill så gärna ha sådan fin mat.

– Vi finner nog på råd, svarade hustrun. Vi kan slakta katten och säga att det är harstek. Sådant förstår sig inte en präst på.

– Det gör vi, sa bonden.

Katten som satt i köket hörde pratet. Han skyndade ut det så fort han bara kunde. På gården mötte han tuppen som sa:

–Varför har du så brått i dag?

– Jo, jag måste gömma mig, för gubben och gumman vill ta mig till stek och bjuda prästen på.

– Är det på det viset, inföll tuppen, så är det bäst att jag gör dig sällskap. Får de inte tag på dig så kan de ta mig till tuppstek.

Nu följdes de åt. När de kommit längre bort från huset mötte de en skock gäss.

– Varför har ni så brått idag? frågade de.

Katten som alltid var ordförande svarade:

– Vi måste gå bort och gömma oss, för de väntar på prästen och tänker ta oss till stek.

– Ack, svarade gässen, då måste vi göra er sällskap, för annars kan de ta oss till stek istället.

Så mötte djuren baggen utanför ladugården.

– Varför har ni så brått i dag? frågade han.

– Vi måste gå bort och gömma oss, svarade katten, för de väntar på prästen och tänker ta oss till stek.

– Då är det bäst att jag följer med er, för annars kan de ta mig till stek.

Efter ett tag mötte sällskapet tjuren.

– Vad i all världen, mumlade han, ska alla ni ta vägen? 

– Vi måste gå bort och gömma oss, svarade katten, för de väntar på prästen och tänker ta oss till stek.

– Jag måste följa mer er, annars kan de ta mig till stek.

Nu lämnade de gården och gick in i skogen. När de gått ett stycke mötte den en hare, som både blev rädd och förvånad när han såg alla djuren tillsammans.

– Varför än ni så mangrant församlade, frågade haren.

– Vi måste gå bort och gömma oss, svarade katten, för de väntar på prästen och tänker ta oss till stek.

– Då vill jag följa med er också, annars kan de skjuta mig och ta mig till stek.

Hela dagen fortsatte djuren sin vandring och sent på aftonen kom de fram till en liten stuga, där en karl stod och högg ved. Han blev häpen när han såg alla djuren tillsammans och frågade vad som var på färde. Tjuren blev talesman för hela sällskapet och svarade:

– Käre gode far, har inte ni något skjul eller vagnsbod där vi kan övernatta. Vi har gått hemifrån idag för husbondfolket väntade prästen och tänkte ta oss till stek.

– Håller ni till godo med min enkla stuga kan ni få stanna här. Själv törs jag aldrig sova här, för det spökar varje natt. Jag måste bo i en annan stuga en bit härifrån. Vågar ni stanna här får ni gärna vara i stugan.

– Får vi vara här, ska vi nog kunna fri oss från spökena, svarade tjuren. 

Snart vandrade mannen iväg och djuren gick in i stugan och fann sina sovplatser. Tjuren la sig vid dörren och baggen under en stol, gässen satte sig på en bänk och katten tog plats i spisen, tuppen flög upp och satte sig på en bjälke och haren sprang än från den ena golvplatsen till den andra.

Mitt i natt hördes oväsen, dörren öppnades och en konstig käring följd av några pysslingar kom in. Knappt hade de kommit innanför dörren förrän tjuren rände hornen i käringen och skakade henne så länge att nästan varje tarm for ur henne. Sedan kastade han henne bort till stolen och baggen stångade henne med sina stora och starka horn så att han for framstupa mot bänken där gässen satt. De nöp henne det mesta de förmådde med sina näbbar. Katten kom fram, morrade och väste och rev henne i ansiktet. Tuppen satt och kurrade glatt över vad som hände. Haren blev så förskrämd att den pilade fram och tillbaka och sprang mellan fötterna på käringen så att hon knappt kom ut ur stugan. Äntligen kom hon ut och mötte de andra trollen.

– Akta er, gå inte in i stugan, ni kommer att fara lika illa som jag har gjort.

– Hur då? Vad händer? frågade trollen.

– När jag kom in genom dörren rusade en stor tröskekarl fram och stack högaffeln i mig och skakade mig våldsamt. Sedan kastade han mig mot en stol och en skomakare stod beredd och slog mig i ryggen med sin hammare så att jag for fram mot en bänk där det satt fullt av skräddarepojkar. De skrattade åt mig och klippte mig med sina saxar. En käring kom fram och spottade mig i synen och kardade mitt ansikte. I taket var det en som skrek:

– Hugg kroken i na! Hugg kroken i na! På golvet sprang en liten djävul omkring och lade fälleben och letade efter kroken. Hade han fått rätt på den hade jag aldrig kommit ut.

– Det var förfärligt, sa trollen. Det är inte värt att komma hit igen, och så skyndade de därifrån.

På morgonen när mannen kom tillbaka till sin stuga sa tjuren:

– Hjärtligt tack för lånet av stugan. Nu kan vi försäkra att spökena aldrig mer vågar sig hit. Ni kan bo tryggt i stugan.

Mannen tackade djuren mycket och bodde sedan i stugan så länge han levde.

Djuren återvände hem när barndopet var över och prästen farit sin väg.

Bild: Boel Werner ur En liten bok om gårdstomten av Per Gustavsson