Månadsarkiv: april 2024

Behind the scenes at the festival – over 26 years

By Sally Pomme Clayton (please call her Pomme!)
Pomme är en av de medverkande på Sagobygdens Musik- & Berättarfestival 2024
Pomme is one of the participants at the 2024 Sagobygden Music- & Storytellingfestival.

In the long June days of midsummer, people gather in the small Swedish town of Ljungby, surrounded by forests and lakes, for a storytelling festival. It was started in 1990 by local librarian, writer and storyteller Per Gustavsson, who was inspired to share, develop and preserve oral traditions. Through the dedication of programmers, artists, educators and local people, the festival continues to grow and influence storytelling, not just in Sweden but across the world. The festival supports many things, among them the creative work of storytellers, developing their work with schools and local communities, commissioning storytellers and artists, helping them take risks. I have been one of the lucky beneficiaries of this festival, returning several times over 26 years, to perform my work, some of which has been directly inspired by Ljungby itself.


My first visit was in 1998 with Ben Haggarty and Hugh Lupton as The Company of Storytellers. I had never been to Sweden before and late one evening we performed our show ‘The Three Snake Leaves’. It lasts two hours and we were in a dark theatre without windows. It was after 11pm when we finally left this building, and I was astounded to discover it was still light outside! Welcome to Sweden! The visit was magical. We went to a story party beside a lake, listened to legends told by Per in the forest, danced to whirling Swedish folk music, and listened to storytellers who became important people in our lives, among them Ulf Ärnström and Mats Rehnman. We ate cakes from the bakery, and someone took our picture in front of the mural that Mats had recently just painted on the bakery wall!

The Company of Storytellers 1998

I was enchanted by the dolls house shop and bought some tiny white Swedish furniture and a little doll dressed in traditional costume for my niece who was two years old. And I was transfixed by some paintings in the old house of Ljungby Museum. The paintings are in a Swedish folk art style, and were of biblical images, telling stories from the bible in a very human way. The paintings that really impressed me were of girls and women – perhaps the foolish virgins who hope to become the brides of Christ, but fall asleep and their lamps go out. As well as the wise virgins who carry jugs of oil to fill their lamps – but do not share their oil with their foolish friends! I didn’t have a camera or a phone, so had no record of these paintings. But I did not forget them, they stayed in my mind as something filled with potential.


The memory of these paintings inspired me to create a new show, ‘Becoming Virgin’ about foolish and wise girls, goddesses, virginity, and going to a convent school! It included the tale of the wise and foolish virgins. It was very special to return to Ljungby, I think in 2001, with the performance the town had inspired. I performed the show in the old house with the paintings. The performance began with me giving the audience a tiny glass of red wine and a bit of bread. The festival kindly provided all this for me!


I returned to the festival again, I think around 2005. I had been travelling in Central Asia and performed the epic of Dede Korkut that I had been working on. The artists Rolf Lind, Raine Navin and Gunilla Skyttla were there, doing surreal and experimental performance art, which I loved and which opened the boundaries of storytelling. I bought their book and still enjoy it.

Then in 2013 I returned again, to perform ‘Night Visit’, which has a Swedish influence. It told the story of my Great Grandparents’ and Grandparents’ interest in the ideas of Emmanuel Swedenborg and their experiments with spiritualism. It weaves their lives with the life and visions of Swedenborg. The festival made a huge investment in this challenging piece of storytelling. The performance had quadraphonic surround sound and projections, and the festival hired the technical equipment we needed including an electric drum kit! They gave us a brilliant technician and a lot of time in the theatre. Such costs are not covered by the price of tickets.

The festival believes in supporting and developing storytellers, helping their work to deepen artistically and to spread beyond the festival itself. This is very rare. The festival brought Swedenborgian researchers, academics and curators to discuss his work and influence. And it was a huge honour to be part of this event. Sadly the dolls house shop had gone. But ‘The Museum of Legends’ – ‘Sagomuseet’ – had come into existence, a playful and magical place where stories come to life.

At the festival in 2013

The festival is still transforming, still expanding, still supporting storytellers. I am thrilled to return to the festival this year, bringing my latest performance ‘The Mighty Goddess’. It goes back into the deep roots of myth, evoking powerful goddesses from across the globe, entwining myth with memory, spells with songs, comedy with ceremony. It also goes back to my own deep roots as a storyteller, just me, words and sounds, and the images the story creates.

There is no tech for the festival to provide! The losses during covid and the dreadful cuts to the arts in the UK are part of paring back of my work, but as an older artist I wanted to stand in the utter power of just the story and see what I could do. ‘The Mighty Goddess’ is X-rated and for adults only! So be prepared. It follows the Goddess, from Vesta the fiery virgin, to Cybele the Mother Goddess who fathered a child, to Ishtar whose passion takes her down to the Land of the Dead. And the audience have the chance to receive a message from the Goddess’s oracle! So if you have a burning question – do come!

The Mighty Godess

Over 26 years my work has grown with the help of this festival, what an incredible and unique gift to be given. And I am not even Swedish! Thankyou Sagobygdens Musik and Berättar Festival, from my heart, I can’t wait to see the midsummer night sun again!

At the festival 1998

If you want to read more about Pomme. please look into her homepage:
https://sallypommeclayton.com/

If you want to get in touch please write to Pomme:
sallypommeclayton@hotmail.com

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Historia

Krokängsbanditen

Krokängsparken är en liten grön oas i Göteborg. Idag är parken inklämd mellan bostadsområdena Bräcke och Eriksberg. I början av 1900-talet var parken mycket större och känd för två saker. Det var arbetarrörelsens stora nöjespark och det var platsen där krokängsbanditen härjade.

Göteborgare i alla åldrar tog ångbåt över älven, till den del av parken som var nöjesfält. Där kunde de roa sig med bland annat lyckohjul, ringkastning och skjutbana. Det som drog allra mest folk var de två dansbanorna med en mässingsorkester i mitten. Ena banan var för stadsborna och den andra för hisingsbor. Den som gick till fel dansbana kunde riskera att bli slagen både gul och blå.

Ändå var det inte risken för att få stryk på dansbanan som skrämde folk mest. Nä, en våldsverkare drog omkring i parken och hade under flera år överfallit kvinnor. Övergreppen skedde i parkens mindre öppna delar, utmed de små stigarna. Ofta under mörka kvällar, men även mitt på dagen, alltid på vardagar. 
Som alltid vid skrämmande händelser spreds det massor av rykten. Bland annat sas det att våldsmannen nästan ljudlöst smög sig på sina offer och att han alltid var omaskerad, som om han var helt orädd för att bli igenkänd. Det ryktades också om att poliskonstaplar patrullerade på stigarna, utklädda till kvinnor, helt utan framgång

En dag när 18-årige Karl kom hem från arbetet mötte han sin mamma gråtande i köket. Hon berättade, medan tårarna forsade utmed kinderna, att hon blivit överfallen av krokängsbanditen.
– Han gömde sig bakom Pölsebo ladugård och sprang på mig bakifrån. Som tur var, lyckades jag slita mig loss och springa ner till gårdsbyggnaden och ropa på hjälp. Arrendatorn ryckte till sig geväret och sprang mot ladugården, men då hade den uslingen redan försvunnit

När Karl såg och hörde sin förtvivlade mamma, bestämde han sig för att göra det som polisen misslyckats med; gripa den som plågade traktens kvinnor
Han tog kontakt med en jämngammal kamrat och de bestämde sig för att leta efter den skyldige. De turades om med att patrullera på dagtid i parken.
När detta inte gav något resultat, gav sig kamraten ut även om natten. Beväpnad med kniv vandrade han utmed Krokängsparkens mörka stigar. När Karl fick höra detta bestämde han sig för att göra om samma promenad nästa natt. Med bultande hjärta vandrade han mitt i mörkret utmed en hög hagtornshäck. Plötsligt hördes en kvist brytas på andra sidan häcken. Livrädd fortsatte Karl långsamt sin vandring. Snart hördes åter ljud från andra sidan. Utan tvekan var det så att någon smög på honom. Det var först nu Karls insåg att han var helt obeväpnad. I brist på annat böjde han sig ner och greppade den största sten han kunde hitta i mörkret.
Häcken tog slut, landskapet öppnade upp sig och en stor, mörk, och skugglik varelse närmade sig i mörkret. Karl höjde stenen, beredd att försvara sig. Plötsligt var främlingen alldeles nära, drog eld på en tändsticka och för ett ögonblick syntes ett skäggigt ansikte med stickande ögon
– Fan anamma! en han!
Tändstickan kastades till marken och mannen försvann springande bort i mörkret. Med stenen fortfarande krampaktigt i handen vandrade Karl hemåt på skakiga ben. Efter denna händelse bestämde han sig för att lämna spaningsarbetet åt polisen.

Dagens Krokängspark, Foto: Peter Svensson

Åren gick. Krokängsbanditen slutade så småningom med sina övergrepp, men blev aldrig avslöjad och gripen.
Många år senare, när Karl var på besök hos sin nu åldrande mor, kom de åter att tala om krokängsbanditen. Karl beklagade att den skyldige aldrig blivit avslöjad, då mamman avbröt med orden:
– Jag vet vem han var.
Hon berättade nu att hon, några år efter dåden, gjorde ett av alla sina hembesök som barnmorska. Det var en höggravid kvinna i Kyrkbyn som behövde hjälp. Efter en stunds behandling dök mannen i huset upp. Hon kände genast igen honom – de stickande ögonen, det yviga skägget.
– Fan anamma! skrek mannen och for ut genom dörren.
– Vad tog det åt honom? Han som alltid är så beskedlig, undrade hustrun

Karls mamma angav aldrig mannen. Hon berättade aldrig för någon annan vad hon sett. Våldsverkaren visste var hon bodde, vilka hennes barn var. Hon var helt enkelt rädd för hämnd.
Sanningen stannade hos Karl och hans mor. Men en höstdag 1971 satte sig den då åldrande Karl vid skrivmaskinen och skrev. Hans mor var borta och sanningen kunde äntligen berättas. När Karl skrivit färdigt lämnade han sin text, inte till polisen, utan till folkminnesarkivet i Göteborg.

Tack vare att han gjorde det har jag nu kunnat berätta detta för er.

Källa:
IFGH 6400. Ursprungstexten är bearbetat av artikelförfattaren för att passa i sitt nya sammanhang

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Hemligt samtal i tullen (en rumänsk folksaga)

En bonde kom fram till tullen med en skrinda full med tunga säckar. Hans häst var mager och såg mycket trött ut. Vid bommen stoppades bonden av tulltjänstemannen:

– Vad har du i dina säckar?

Bonden böjde sig ner mot tullmannen och sade något i hans öra.

– Jag förstår inte, säg det högre!, gormade mannen.

Bonden böjde sig igen och viskade, men tullmannen förstod fortfarande inte.

— Säg det högre!

– Jag har havre, sade bonden med låg röst.

– Jaaa, och varför pratar du inte högre?

– Så att hästen inte hör mig, förklarade bonden.

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Den modiga möllardottern och berättelsens förlaga

I ett tidigare blogginlägg frågar Anna Lilljequist var alla historier kommer ifrån. Hon berättar om hur hon för en historia, som fångat hennes hjärta vidare.

Ja, vi hänförs och inspireras av andras historier. Vi lånar och imiterar, medvetet och omedvetet. Här är ett till exempel.

När jag var liten skrattade jag åt bildberättelsen om buspojkarna Max och Moritz. Bilden av hur de hamnade i brödsmeten och gräddades i ugnen och kom ut som inbakade bröd minns jag fortfarande med skärpa. Alla deras upptåg var så våldsamt överdrivna, så de blev varken elaka eller hemska.

Av en tillfällighet får jag syn på en annan bok av Wilhelm Busch (1832-1908), Die kühne Müllerstochter, alltså Den modiga möllardottern. Jag känner genast igen historien och ser att Busch har lånat den från en folksägen, som också berättats i Sverige.

Rövarekulan

Mitt i Skåne, lite norr om Löberöd, ligger Rövarkulan. Det är en frodig och mycket vacker dalgång där Bråån rinner fram. Dalgången har fått sitt namn efter de rövare som folk har berättat om. Här är berättelsen.

I dalgången bodde en kvinna med sina sju söner. Ingången till deras håla doldes av en stor sten. Sönerna var rövare, men på dagen var de ute hos folk och gjorde arbete hos bönderna precis som alla andra, så ingen anade deras rätta sinnelag.

En gång var det en piga som tjänade på ett ställe i byn Gårdarp, som ligger utmed landsvägen precis söder om ravinen. Husbondefolket skulle en kväll ut på gille. De frågade pigan om hon ville att någon skulle vara hos henne på natten, så att hon slapp vara ensam. Man visste att rövare huserade i trakten och både kor och lamm hade kommit bort. Men pigan sa att hon klarade sig bra själv.

När det blev kväll låste pigan alla dörrar och fönsterluckor, så att det inte fanns någon öppning ut, med undantag för rännstenen i köket. Genom det här hålet brukade man sopa ut skräp och vatten. Det var så stort att en karl kunde krypa igenom det. Där ställde hon sig med en yxa.

Fram emot natten kom en karl krypande in genom hålet. Pigan lyfte yxan och högg huvudet av honom. Sen släpade hon kroppen in i köket. En som stod utanför frågade:

– Hur gick det?

Pigan förändrade då rösten och svarade:

– Det gick bra.

Sen dröjde det inte längre förrän han också kom krypande in genom rännstenen. Pigan högg huvudet av den rövaren också. Så kröp den ene efter den andre in och pigan dödade dem allt eftersom de kom in. Sex av rövarna hade krupit in och den sjunde skulle just följa dem, då han kände något varmt som rann ut genom rännstenen. Det var blod. Han anade oråd och försvann. 

En tid därefter var pigan ute i skogen. Hon träffade då på rövaren. Han hade fått reda på att det var hon, som hade dödat hans bröder och nu tänkte han hämnas. Han var vänlig och pratade väl med henne och bjöd henne följa med hem. Men han måste först uträtta en liten sak och bad henne vänta vid ett träd. Rövaren skyndade hem och frågade sin mor vad han skulle göra med pigan. Men pigan hade inte stannat vid trädet, utan smugit efter rövaren till hålan och hörde hur modern sa:

– Jo, du ska sprätta upp magen på henne och ta ut tarmarna och binda fast henne vid trädet med dem. Det är ett rättvist straff för vad hon har gjort.

När pigan hört det sprang hon tillbaka till trädet och satt där när rövaren kom och ville att hon skulle följa med honom.

Det är väl inte så bråttom, sa flickan, låt mig löska dig först.

Han la sig med huvudet i hennes knä och hon började leta efter löss. Medan hon letade drog hon fram sin kniv, som hon hade gömt i kjolfickan och stack ihjäl honom.

Sen gick pigan till rövarnas kula där hon träffade deras mor.

– Kommer inte min son? frågade hon.

– Jo, sa pigan, han kommer strax efter mig.

Medan de väntade ville gumman visa henne omkring i hålan och låta henne se vad de hade. När de så kom till en kista och gumman skulle visa innehållet, knuffade pigan till gumman så att hon föll med övre delen av kroppen i kistan. Sen slog pigan ner det tunga kistlocket, så att gumman fick sitta där i kläm utan att kunna komma loss. Pigan skyndade iväg och skaffade hjälp.

Sen dess kallas platsen där rövarna bodde för Rövarekulan.

En del säger att den modiga pigan tjänade på herrgården Mariannelund, som ligger nära Rövarekulan. Pigan hette Maria och gården har fått sitt namn efter henne.

Sägnen har dokumenterats i Skåne och Bohuslän och har typbeteckningen Y23 i Klintbergs The Types of the Swedish Folk Legend. Den har också berättats i sagoform, ATU 956B i den internationella sagokatalogen, och är känd i stora delar av världen. Det är den här sägnen eller sagan som inspirerat Busch till sin bildberättelse. Han säger att den förste rövaren är ute efter flickan, den andre efter blod och den tredje efter guld.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Historia