Astrid Lindgren och Hamza – ett minne

Min kollega Dörthe Drewsen och jag gästade nyligen Värnamo filmhistoriska festival med en föreläsning där vi bl.a. berättade om Astrid Lindgrens betydelse för muntligt berättande och immateriellt kulturarv. Och på Ljungby kulturnatt hade jag ett boksamtal med Annelis Johansson om hennes senaste bok Mitt liv som KING. En bok som Annelis, som jobbar som skolbibliotekarie, främst har skrivit för de pojkar i mellanstadieåldern som hon ofta träffar på biblioteket och som inte riktigt vet vad de vill läsa.

De här båda händelserna fick mig att tänka på när jag själv arbetade extra på bibliotek under min studietid, och då ofta på ett skolbibliotek i Mölndals kommun. Och som av en händelse har jag, då jag 2019 läste kursen ”Muntligt berättande i förskola och skola” på Linnéuniversitetet (from. hösten 2023 ”Muntligt berättande i pedagogisk praktik”), reflekterat över en särskild händelse i en uppgift om muntligt berättande och flerspråkighet. En händelse som uppenbarligen fastnat så pass djupt i mig att jag i stort sett ordagrant har kunnat återberätta den 17 år senare. Och eftersom den finns nedskriven vill jag gärna dela med mig av den här. Ett fint minne helt enkelt, som jag blir lite extra varm i hjärtat av.

Jag skulle vilja berätta om mitt möte med Hamza. Jag arbetade extra på Lindome skolbibliotek där det ofta var bråk om datorerna och Hamza, som då var i tioårsåldern, var ofta inblandad i dessa bråk.

Så dog Astrid Lindgren och vi ställde fram ett inramat kort av henne på lånedisken. En dag var det helt tomt på biblioteket och jag satt i lånedisken när Hamza kom in. Han styrde sina steg mot de lediga datorerna, men stannade upp framför fotografiet av Astrid och betraktade det en stund under tystnad innan han sa: ”Vem är den gamla tanten? Är hon en kändis? Varför har ni ett kort på henne?” Jag svarade att hon var en känd författare som hade skrivit väldigt många böcker för barn och att vissa av böckerna till och med var översatta till arabiska och att anledningen till att vi hade ett kort på henne var att hon nyss hade dött. Och så berättade jag lite om Pippi Långstrump och visade en bok som råkade ligga på lånedisken.

Nöjd med svaret släntrade Hamza bort till datorerna som nu var upptagna, men det uppstod inget av det väntade bråket och strax kom Hamza tillbaka till lånedisken: ”Varför dog hon? Var hon väldigt gammal?” Jag svarade att ja hon var väldigt gammal och att det var därför hon dog. Hamza såg lite fundersam ut, men sa inget mer.

Ett par dagar senare satt jag återigen i lånedisken när Hamza kom in. Kortet på Astrid stod kvar och han stannade återigen framför det och studerade det en stund innan han sa med allvarlig, nästan myndig stämma: ”Hon hette Astrid Lindgren och var en känd författare som skrev böcker på arabiska. Om en flicka med rött hår som är jättestark. Hon har en apa och en häst och jättemycket pengar, men ingen mamma. Bara en pappa som bor i havet. Men hon är död nu. Hon blev jättegammal. Min mormor är också jättegammal, men hon är inte död. När jag blir stor ska jag åka och hälsa på henne. Hon är jättesnäll och bjuder på kakor. Det gjorde Astrid Lindgren också för det gör gamla tanter.”

Jag kan inte direkt påstå att Hamza blev mindre stökig, men jag kände att jag fick en helt annan kontakt med honom. Han hälsade alltid glatt när han såg mig, ställde ofta frågor och ibland pratade vi om Astrid Lindgren och jag berättade om någon av hennes karaktärer. Ibland återberättade han det för mig. Men om han lånade någon bok, det vet jag faktiskt inte.