Tranorna kommer med sommaren

Fredag morgon den 25 februari låg det snö på marken igen. Det var den andra dagen av Rysslands invasion av Ukraina. Jag gick ut med hunden och plötsligt… ett välbekant ljud nerifrån sjön. Tranor! Och detta, på dagen, en månad före självaste tranedagen.

Om tranan finns det flera sagor berättade runt om i världen och en är den om hur tranan fick sin långa näbb. En stam hos ursprungsbefolkningen i Nordamerika berättar om när guden Alis träffade tranan som höll på att vässa ett spjut av en sten. Alis undrade vad tranan gjorde och tranan, som inte kände igen Alis, svarade: ”Jag vässar mitt spjut och när Alis kommer ska jag döda honom.” ”Får jag se?”, sa Alis, och i samma ögonblick som han fick spjutet i sin hand satte han den mot tranans panna, förvandlade den till en näbb och sa: ”Så här ska du bära ditt spjut.” Sedan tog han lite smörja från brynstenen och strök över tranans fjäderdräkt. Och från den dagen är tranans fjäderdräkt grå och näbben lång.

Den här sagan är inte helt olik den som berättar om hur spillkråkan blev till. När Gud en dag var ute och vandrade så kom han till en stuga där en gumma med rött huckle höll på att baka bröd. Gud bad om att få en bit, men gumman var snål så hon bröt bara av en liten bit av brödet och gav till Gud. Gud läste då en ramsa över den snåla gumman: ”Från och med nu ska du flyga i mark, hacka i bark och äta mask.” Vips förvandlades bakspaden till en näbb och gumman blev en fågel som flög upp genom skorstenen och blev alldeles sotsvart. Det var bara det röda hucklet på huvudet som fortfarande var rött. Och så blev spillkråkan till.

Sagor världen över liknar varandra. De är en del av vårt gemensamma kulturarv. I en värld som mynnat ut i ett fullskaligt krig ungefär lika långt borta, eller nära, som det är mellan Sagobygden och Riksgränsen, med människor på flykt som tvingats lämna allt. Där kulturarv i form av byggnader, fornlämningar och föremål hotas av bomber, förstörelse och förödelse. Kulturarv som enligt Haagkonventionen 1954 är skyddade enligt folkrätten och oavsett vilket lands kulturegendom som skadas så är det ”liktydigt med skada på hela mänsklighetens kulturarv.” Men om inte små galna makthavare bryr sig om konventionen? Eller om människorna? Vad finns då kvar?

Den här texten var tänkt att handla om tranor. Om sagor, sägner och föreställningar kring tranan. Om vårens ankomst. Men någonstans tog den en liten omväg.

——————————————————————————————————————–

Världen står i brand och häromdagen tog vi farväl av min mans mormor, om någon månad skulle hon fylla 108 år. Hon föddes före de ödesdigra skotten i Sarajevo. Hennes mamma var från Lilla Edet och pappa från det som idag är Ukraina. Han försvann under den ryska revolutionen när hon var fyra år. Hon tyckte mycket om Zacharias Topelius, Finlands stora sagofarbror, och flera julaftnar har jag haft lyckan att få höra henne deklamera dikten om hur vintergatan blev till. En dikt hon lärde sig som barn och där varje ord fanns kvar i hennes huvud efter hon fyllt hundra år. För första gången läser jag den själv och slås av orden, hur väl de passar in här och nu – och jag lägger den till mitt hjärta. Och mitt i all sorg finns ändå en lättnad hos oss som är kvar. Att hon slapp vara med om det som nu händer – det hade krossat hennes hjärta.

Vintergatan (Zacharias Topelius 1852)

Och nu är lampan släckt, och nu är natten tyst och klar,
och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar,
och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå,
och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.

De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans,
så saligt leende, som om ej död på jorden fanns.
Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än,
jag har den lärt av stjärnorna, och vill du höra den?

Långt på en stjärna bodde han i aftonhimlens prakt;
hon bodde i en annan sol och i en annan trakt.
Och Salami så hette hon, och Zulamith var han,
och båda älskade så högt och älskade varann.

De bott på jorden båda förr och älskat redan då,
men skildes åt av natt och död och sorg och synd också.
Sen växte vita vingar fort på dem i dödens ro;
de dömdes långt ifrån varann på skilda stjärnor bo.

Men på varandra tänkte de i blåa höjdens hem.
Omätlig låg en rymd av glans och solar mellan dem;
tallösa världar, underverk av skaparns visa hand,
sig bredde mellan Salami och Zulamith i brand.

Och då har Zulamith en kväll, av längtans makt förtärd,
begynt att bygga sig en bro av ljus från värld till värld;
och då har Salami, som han, från randen av sin sol
begynt att bygga, också hon, en bro från pol till pol.

I tusen år så byggde de med omotståndlig tro,
och så blev Vintergatan byggd, en strålig stjärnebro,
som famnar himlens högsta valv och zodiakens ban
och binder samman strand vid strand av rymdens ocean.

Förfäran grep keruberna; till Gud steg deras flykt:
»O Herre, se vad Salami och Zulamith ha byggt!»
Men Gud allsmäktig log, och klart ett sken sig vida spred:
»Vad kärlek i min värld har byggt, det river jag ej ned.»

Och Salami och Zulamith, när bryggan färdig var,
de sprungo i varandras famn – och strax en stjärna klar,
den klaraste på himlens valv, rann upp i deras spår,
som efter tusen år av sorg i blom ett hjärta slår.

Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt av synd och sorg och kval och död och natt,
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro,
var viss, det skall sin kärlek nå, dess längtan skall få ro.

———————————————————————————————————–

För när allt måste lämnas kvar är det sagorna vi får med oss. Sagorna som berättas och sångerna som sjungs. Orden. I skyddsrummen, på tågen, på vägen hemifrån. Det är traditionerna, kunskaperna, ritualerna. De immateriella kulturarven. Det som finns i våra huvuden, i våra händer och fötter. Som återförenar och får oss att känna tillhörighet. De finns med när vi tvingas lämna våra hem, liksom när vi blir gamla.

Inuiterna vid Berings sund berättar att en höstdag när tranorna samlades för att flyga söderut fick de se en vacker flicka. De slöt upp omkring henne, lyfte henne på sina vingar och för att överrösta hennes rop på hjälp så skriade alla tranorna så högt de kunde. Sedan den dagen har ingen sett flickan. Men varje höst samlas tranorna och kretsar runt i luften med höga rop innan de återigen ger sig av på den långa resan söderut.  

Men än så är det långt till höst. Först ska vi ha en vår och en sommar. Och tranorna ska komma och landa på åkrarna runtomkring. De flesta flyger vidare, men ett par brukar stanna. En gång såg jag dem dansa på ängen bakom huset. Det sägs att man ska skynda sig att räkna till nio, framlänges och sedan baklänges, när man ser de första tranorna för då stannar de i socknen.

Tranorna kommer med sommaren – och sommaren stannar med tranorna.

Lina Midholm

5 kommentarer

Under Att berätta

5 svar till “Tranorna kommer med sommaren

  1. Anonym

    Så bra och tänkvärt!

  2. Anonym

    Så fint skrivet alltihop. Sagan ger oss liksom dikten hopp. Mvh Anki, Mias mamma

  3. Så fint du skriver, Lina. Och tack för dikten om de älskande, den är så vacker.

Lämna ett svar till Lina Midholm Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s