När den isländske författaren Sjón sätter punkt för sin sexhundrasidiga roman Codex 1962 är han tvungen att skriva en epilog, där han konstaterar att en författare inte kan sätta punkt för en berättelse. Den lever vidare i läsaren som kanske återberättar den, nystar vidare på en lös tråd och knyter ihop den med en annan tråd. Sådant som bara omnämnts i förbigående kan leva vidare i nya berättelser, skriftliga eller muntliga. Det mest som finns i nydanande verk ”är så fornt att det har gått tusentals år sedan det först formades i en berätterskas tankar och hon fortsatte mäla fram det muntligt ända tills det skrevs ned på en lertavla, pergament, papper ….”. Och han fortsätter:
Alla berättelser har sitt ursprung långt innan människan uppfann metoder för att bevara dem någon annanstans än i sitt minne, och därför spelar det ingen roll ifall böcker förstörs vid läsning, upplagor försvinner under sjötransport, makuleras så att de kan tryckas nya, eller bränns upp till sista exemplar. Den livskraft som bor i de lösa trådar och halvkvädna visor som böcker innehåller (ja, och dessa är grundval både för mästerverk och deckare) är sådan att om den far in i huvudet på en enda läsare har den kommit i svang likt en förbannelse eller en välsignelse som följer samma släkt generation efter generation. Och för varje återberättande och förvanskning, alla missförstånd och kontaminationer, växer människans värld av sånger och berättelser.
Sjons roman, som kan uppfattas fragmentiserad och splittrad, hämtar kraft från myter och legender, från deckare, sf-romaner och isländska sagor. Den judiska legenden om hur Rabbi Loew på 1500 i Prag skapade en varelse av lera, en golem, genomsyrar hela boken. Efter en dramatisk flykt undan döden i andra världskrigets Europa kommer Leo Löwe till Island och med sig i en hattask har ett barn som efter många år på Island får liv och föds 1962 som Josef Löewe. Det är samma år och dag som författaren Sjon är född.
Det är inte alltid helt lätt att greppa romanen och vem berättarrösten är, men så småningom knyts allt samman och det jag inte fullt ut förstod i början, förstår jag mer av vid läsningens slut. Och då får jag lust att läsa om boken, men först får den vila lite. Men för den berättarintresserade är den mycket givande. Så här kan ett människoöde också berättas.
Per Gustavsson
Sjón: Codex 1962. Översättning: Anna Gunnarsdotter Grönberg och John Swedenmark. Rámus förlag, Malmö. 2021.
Sagobygdens Blogg 