När jag var liten letade vi barn på påskaftonen gömda pappägg med godis. De var gömda inomhus, inte ute i trädgården. Och vi var fullt medvetna om att det var våra föräldrar som hade gömt äggen. Det är en påsktradition som jag fört vidare. Vi har gömt godisägg både för våra egna barn och nu barnbarnen. Först som vuxen blev jag medveten om att en del andra barn letade ägg som påskharen sades ha värpt, och då ofta på något svårtillgängligt ställe utomhus. Påskharen hade jag som barn helt missat, och fortfarande har jag inget personligt förhållande till detta påhittade djur.
Hur katten kommer då påskharen in i vårt påskfirande? Den som undrar finner svaret i Bengt af Klintbergs nya bok som heter just Påskharen. Den har undertiteln Folklore om årets dagar, månens fläckar och nedpålade döda. Som undertiteln visar är det en samling artiklar och föredrag om väsensskilda företeelser som belyser hur vi tänkt, trott och diktat. En del av artiklarna har tidigare tryckts, medan andra bygger på opublicerade föredrag. Det är värdefullt att få dessa samlade i den här mycket vackert utformade boken.
Jag vet få som i likhet med Bengt af Klintberg kan skriva så enkelt och klart, om inte alltid lättolkade traditioner och föreställningar, utan att tumma på den vetenskapliga noggrannheten. Och det är hela tiden underhållande läsning.
Hur var det då med påskharen? Klintberg visar övertygande att det rör sig om en skämtsam tradition skapad av vuxna för att roa barnen. Påskharen har inte haft någon plats i äldre tiders påskfirande i Sverige och spred sig först i landet under 1900-talet. Påskharen har inte några rötter i någon gammal antik myt och sed, som en del forskare har hävdat. Däremot har det utifrån den nya traditionen med en påskhare som värper ägg diktas nya berättelser som anknyter till antika gudar och stjärnbilder, men det är något helt annat.
Förutom underrubrikens ämnen rymmer boken också artiklar om bland annat katten som blev utkörd på julafton och inte tyckte det var någon ordning och så om vandrande skogar. Bengt af Klintberg hinner också berättas om Linné som folklorist, om Gustaf Ericsson och Ella Odstedt som båda sticker ut som intressanta upptecknare av folklig dikt samt Folke Dahlbergs intresse för folkligt berättande, som det kommer till uttryck i författarens klassiska skrift Vättern.
Lycklig den som får boken Påskharen i sitt påskägg. Glad påsk
önskar Per Gustavsson
af Klintberg, Bengt: Påskharen. Folklore om årets dagar, månens fläckar och nedpålade döda. Atlantis, 2018. ISBN 978-91-7353-899-2
Sagobygdens Blogg 
Hej!
Min svärson, nu 36 år, växte upp i Kalmartrakten och på Öland. Där var det vanligt att barnen fick leta utomhus efter ägg som påskharen hade varit och gömt. Det har nu hela min familj tagit efter så på påskafton bygger vi riktiga fina bon av fjolårsgräs, som vi gömmer under buskarna och låter barnbarnen leta både länge och väl.
Redan när jag själv var barn på 50-talet förekom haren, precis som kycklingen, på påskpynt och dukar. Enligt min mamma kom traditionen med haren som påsksymbol från Tyskland. (Mamma var lärare i tyska och hade många vänner i Tyskland dit hon ofta reste.)
Med vänlig hälsning Helena Heyman
Precis, påskharen föddes i Tyskland.
Menar du att den grekiska berättelsen om Lepus – som är en fågel, men förvandlas till en hare och sedan får tillbaka förmågan att lägga ägg – är en efterkonstruktion?
Ja, och Bengt af Klintberg visar detta övertygande. Berättelsen har spridits i Sverige genom Maj Samzelius populära bok ”Hjältar och monster på himlavalvet” där den återfinns i del 1. Den har blivit särskild populär i skola och förskola. Samzelius källa är boken ”Våra stjärnbilder” som kom ut på svenska 1964. Den är skriven av Julius D. W. Staal, som var biträdande chef för ett planetarium i Johannesburg. Klintberg har inte lyckats spåra Staals källa, men gissar att det är en tysk barnsaga från 1900-talets första hälft. För någon antik myt om en påskhare och en vårens gudinna Ostara, finns inte.