(en folksaga från Sydamerika)
Det var en gång en flicka som hette Alba. Hon levde ensam i sin hydda i en liten by, nära flodstranden. Flickan var både vacker, glad och vänlig, något som gjorde att hon var hon omtyckt av alla byborna. Alba hade en liten vän som besökte henne varenda eftermiddag: en kolibri. Den lilla fågeln brukade ta några varv runt Albas hydda och satte sig sedan invid hennes fönster. Alba var glad av dessa dagliga besök. På natten, när hon lade sig för att sova, glömde hon aldrig att tacka sin vän med ett leende på läpparna. Vid ett tillfälle, medan alla byborna sov, närmade sig en bevingad varelse Albas hängmatta. Hon kände dess närvaro och öppnade ögonen. När hon såg den blev hon rädd. Hon gav till ett skrik som gjorde att inkräktaren sprang iväg.
Alba reste sig ur sin hängmatta, gick ut ur sin hydda och tittade sig omkring, men såg ingenting konstigt. På morgonen tittade hon misstänksamt på alla män i byn. Flickan hoppades att hon skulle kunna avslöja den nattliga besökaren men kunde inte känna igen någon av dem. Till slut gick Alba till byns äldste och berättade om sitt bekymmer. Den vise gamle mannen lovade att han skulle utreda händelsen, men detta gav inget resultat.
En av de följande nätterna vaknade Alba av att någon ryckte i hennes hängmatta. Den som gjorde det sprang sin väg så att flickan inte hann se vem det var. Följande dag, tillbringade Alba sin tid med att göra planer på vad skulle hon göra för att själv avslöja den objudne gästen. Hon smide en massa planer, men sedan förkastade hon missnöjt den ena efter den andra. Hennes lilla vän, kolibrin, fortsatte komma till henne varje dag, som om ingenting har hänt. En dag märkte fågeln att Alba inte var lika glad som förut. Då frågade kolibrin henne:
– Vad är det som bekymrar den vackra flickan och gör att hon inte är lika glad som förut?
– Jag tänker på de avlägsna stjärnorna, svarade flickan.
– Vill du att jag ska flyga till himlen och plocka ner en av dem till dig?, skojade kolibrin.
Alba svarade inte för att hon grubblade fortfarande på vad hon skulle göra för att fånga den nattliga besökaren. Plötsligt fick hon en idé! Hon gick till köket, tog fram en kastrull och gjorde en blandning av sot och juice och ställde den nära sin hängmatta. Precis den natten, kom inkräktaren igen! Denna gång var Alba på sin vakt och när varelsen var så nära henne att hon kunde nå dennes ansikte, räckte hon ut sin hand och smetade ner den med sina insmorda fingrar. Varelsen sprang sin väg, men Alba tänkte att nu kommer hon att lista ut vem som var den skyldige.
Nästa morgon gick Alba runtomkring i byn och granskade ansiktet på alla män och kvinnor som hon mötte. Hela dagen letade hon efter den nattliga besökaren, men till sin besvikelse, hade ingen av byborna några spår av den klibbiga blandningen på ansiktet. Trött och ledsen återvände hon till stugan. Det var dags att lägga sig, men hon kunde inte somna, utan tänkte hela tiden på den obehagliga händelsen från förra natten. Det var fullmåne. Alla byborna hade somnat i sina hyddor. Även Alba förberedde sig för att sova i sin hängmatta. Plötsligt ryckte hon till och gav till ett skrik av förvåning:
– Månen. Det var något märkligt med den! Vad är det som har hänt med månen?
Folket i byn väcktes av flickans rop och kom till hennes hydda för att se vad som hände. Flickan satt där bara och stirrade mot himlen. Där såg hon att månens ansikte, som förut varit helt vitt, nu var fullt av mörka fläckar. Då förstod Alba vem som brukade besöka henne under nätterna då hon hade väckts. Sedan dess kunde månen aldrig bli av med de svarta sotfläckarna som hon fick under sitt sista besök hos Alba. Och flickan kunde sova ostört utan nattliga besök.
Sagobygdens Blogg 