Månadsarkiv: februari 2011

Tibast och vänderot

Nu är det stora knoppar på tibasten. Då tänker jag på en sägen om skogsfrun. Här är en lättläst text av en ganska svår sägen. Den är hämtad ur min bok Skatten i berget och andra folksägner (LL-förlaget 2005).

En karl som varit tillsammans med skogsfrun
har svårt att bli fri från henne.

En gång var det en bonde
som haft ihop det med skogsfrun.
Så fort hon lockade på honom inifrån skogen
skyndade han till henne.
Han lämnade hustru och barn.
Han lämnade allt han hade att göra på gården
och sprang till skogs.
Tillbaka kom han trött och slak,
utan all mannakraft.

Hans hustru tyckte det var eländigt.
En sådan karl var inte mycket att ha.

En dag när han gick i skogen
mötte hon skogsfrun.

– Jag har en tjur därhemma, sade bondkvinnan.
Den springer ständigt och jämt till grannars ladugårdar
och har ihop det med korna.
Hur ska jag få den att stanna hemma?
Har frun något råd?

– Använd tibast och vänderot, svarade skogsfrun.
Det hjälper.

Bondkvinnan tackade för rådet.
Hon gick hem och plockade växterna.
Vem tror ni
att hon gav medicinen.
Ja, inte tjuren.
Men väl till sin karl.
Sedan var det han
som var tvungen att stanna hemma i stugan,
till hustruns stora glädje och förnöjelse.
Aldrig mer försvann han till skogs,
hur mycket skogsfrun än kallade.

I skogen gick skogsfrun ensam och klagade:
– Tibast och vänderot,
tvi vale som lärde dig bot.

Per Gustavsson

illustration: Boel Werner, se www.boelwerner.com

5 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Glädjens fåglar

Det här hör väl egentligen inte hemma på en blogg om berättande. Men jag kan inte låta bli att lägga in en bild på de stjärtmesar som då och då dyker upp i trädgården. Plötsligt är dessa pigga och roliga fåglar här och lika snabbt är de borta. Men jag blir glad och får kraft att arbeta vidare inomhus vid datorn

I Jämtland, där den är ovanlig, kallas stjärtmesen för  långstylteta. Style betyder stjärt.

Jag har ju ingen bra kamera, men jag hoppas ända att bilden kan förmedla lite härlig glädje. Och kanske väcka ett minne, en berättelse till liv.

Per Gustavsson

3 kommentarer

Under Att berätta

Den bortskämda geten

 

 

     En gång i tiden var geten mycket omtyckt på gården, där den levde tillsammans med andra djur. Det var, när den heliga Maria skötte en trädgård med alla slags blommor och ett litet grönsaksland.

I Marias täppa växte morötter, persilja, tomater, rädisor, gröna bönor och jag vet inte vad mer. Den helige Josef, Marias man, brukade svalka sig med getens mjölk, trött som han var efter allt slit med sin såg och hyvel. Därför skällde ingen på geten när den, lekandes med fåret, ibland råkade trampa ner blommor och grönsaker. Varje gång, efter en sådan händelse, tog den milde Josef sin verktygslåda och satte igång med att laga staketet där geten slank igenom.

     Fast en dag gick geten för långt. Väl inne i trädgården, trampade den ner massor av blommor. Sedan smakade den på grönsakerna och märkte att de var goda. Då åt geten så mycket den orkade. Om den hade stannat vid det! Men nej, geten klättrade upp i fruktträden och gnagde på frukten. Sedan gav den sig på löven och på de små grenarna. De som inte blev uppätna, bröts ner och föll på marken. Till och med barken på trädstammarna förstördes.

     När den heliga Maria såg allt detta, blev hon både ledsen och arg. Hon kallade geten till sig och förbannade dennes tänder och naglar. Meningen var att, på det viset, hindra den att göra mer skada på träden. Från och med den dagen har geten kluvna tår och saknar tänder på överkäken. Men den glömde aldrig, hur gott frukten och kvistarna på träden i heliga Marias trädgård smakade. Därför fortsätter den att klättra i träden och gnaga på allt den kommer åt, trots sitt lyte.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner