Sagobygdens Blogg

Min kollega Dörthe Drewsen och jag gästade nyligen Värnamo filmhistoriska festival med en föreläsning där vi bl.a. berättade om Astrid Lindgrens betydelse för muntligt berättande och immateriellt kulturarv. Och på Ljungby kulturnatt hade jag ett boksamtal med Annelis Johansson om hennes senaste bok Mitt liv som KING. En bok som Annelis, som jobbar som skolbibliotekarie, främst har skrivit för de pojkar i mellanstadieåldern som hon ofta träffar på biblioteket och som inte riktigt vet vad de vill läsa.

De här båda händelserna fick mig att tänka på när jag själv arbetade extra på bibliotek under min studietid, och då ofta på ett skolbibliotek i Mölndals kommun. Och som av en händelse har jag, då jag 2019 läste kursen ”Muntligt berättande i förskola och skola” på Linnéuniversitetet (from. hösten 2023 ”Muntligt berättande i pedagogisk praktik”), reflekterat över en särskild händelse i en uppgift om muntligt berättande och flerspråkighet. En händelse som uppenbarligen fastnat så pass djupt i mig att jag i stort sett ordagrant har kunnat återberätta den 17 år senare. Och eftersom den finns nedskriven vill jag gärna dela med mig av den här. Ett fint minne helt enkelt, som jag blir lite extra varm i hjärtat av.

Jag skulle vilja berätta om mitt möte med Hamza. Jag arbetade extra på Lindome skolbibliotek där det ofta var bråk om datorerna och Hamza, som då var i tioårsåldern, var ofta inblandad i dessa bråk.

Så dog Astrid Lindgren och vi ställde fram ett inramat kort av henne på lånedisken. En dag var det helt tomt på biblioteket och jag satt i lånedisken när Hamza kom in. Han styrde sina steg mot de lediga datorerna, men stannade upp framför fotografiet av Astrid och betraktade det en stund under tystnad innan han sa: ”Vem är den gamla tanten? Är hon en kändis? Varför har ni ett kort på henne?” Jag svarade att hon var en känd författare som hade skrivit väldigt många böcker för barn och att vissa av böckerna till och med var översatta till arabiska och att anledningen till att vi hade ett kort på henne var att hon nyss hade dött. Och så berättade jag lite om Pippi Långstrump och visade en bok som råkade ligga på lånedisken.

Nöjd med svaret släntrade Hamza bort till datorerna som nu var upptagna, men det uppstod inget av det väntade bråket och strax kom Hamza tillbaka till lånedisken: ”Varför dog hon? Var hon väldigt gammal?” Jag svarade att ja hon var väldigt gammal och att det var därför hon dog. Hamza såg lite fundersam ut, men sa inget mer.

Ett par dagar senare satt jag återigen i lånedisken när Hamza kom in. Kortet på Astrid stod kvar och han stannade återigen framför det och studerade det en stund innan han sa med allvarlig, nästan myndig stämma: ”Hon hette Astrid Lindgren och var en känd författare som skrev böcker på arabiska. Om en flicka med rött hår som är jättestark. Hon har en apa och en häst och jättemycket pengar, men ingen mamma. Bara en pappa som bor i havet. Men hon är död nu. Hon blev jättegammal. Min mormor är också jättegammal, men hon är inte död. När jag blir stor ska jag åka och hälsa på henne. Hon är jättesnäll och bjuder på kakor. Det gjorde Astrid Lindgren också för det gör gamla tanter.”

Jag kan inte direkt påstå att Hamza blev mindre stökig, men jag kände att jag fick en helt annan kontakt med honom. Han hälsade alltid glatt när han såg mig, ställde ofta frågor och ibland pratade vi om Astrid Lindgren och jag berättade om någon av hennes karaktärer. Ibland återberättade han det för mig. Men om han lånade någon bok, det vet jag faktiskt inte.

För några veckor sedan hade vi i släkten en kusinträff. Det blev en munter kväll där den ena anekdoten avlöste den andra. En av deltagarna hade med sig en historia som 2003 var införd i byaskriften Kolbulletinen, vilken sedermera bytte namn till Agunnaryds Allehanda. Här följer berättelsen som kusin Willy Uvebrant i hög grad var inblandad i.

Frisöndag i Passagården på 50-talet

Kusinerna Rolf och Börje, lillebror Inge och jag prövade frihet utan alltför mycket ansvar en söndag när vi var ensamma hemma.

Alla vuxna var bjudna på kalas och skulle vara borta hela söndagen. Det var en dag som vi barn hade planerat för och sett fram emot. Middagen hade faster Axie lagat och gett oss instruktioner hur vi skulle förfara.

Våra kusiner från Lammakulla, Rolf och Börje, hade kommit tidigt. Jag var i tioårsåldern och Rolf var fyra år äldre. Småbröderna var bara åtta. Rolf var vår givne ledare. Vi hade redan stora förhoppningar inför vår frisöndag. Nu skulle vi utan tillsyn disponera bössan, dynamiten, snusburken, rökpipan m. m.

Först på dagordningen var sprängning av fisk i Helgeån med dynamit i flaska. Från sötostafatet på översta hyllan i skafferiet hämtade vi ner sprängmedel, tändhattar och stubin. Med alla nödvändiga attiraljer startade kvartetten marschen mot ån, som rinner 500 meter bakom ladugården.

Nu började den kvalificerade hanteringen: peta ner dynamiten i flaskan, nypa fast stubinen vattentätt i tändhatten och till slut försluta med en vanlig kork med en utskuren skåra för stubinen.
Efter tändning och sjösättning flöt bomben rykande i ån. Vi tog skydd bakom den stora aspen en bit därifrån.

PANG! Det blev en smäll som överträffade allas förväntan. En vattenpelare sprutade som en gejser säkert 25 meter upp mot sommarhimlen. I samma stund kom våra grannar Kalle och Edit ner vid sin lada som ligger 200 meter från ån. De var ute och ”gröatittade” på söndagsförmiddagen. Kalle kom rusande förbannad och uppjagad och skrek:

-Va faen gör ni herar?!

I vårt uppskrämda tillstånd över att ha blivit påkomna höll vi tyst, men då visade vår kusin Rolf sina ledaregenskaper och tog till orda: -Vi bara smällde en 2-kronors påskasmäll.

Den förklaringen köpte Kalle mycket misstroget. Så vi gick fria.

Det blev inte många fiskar, bara några småfiskar som flöt nedåt ån. Men klockan var bara 10 på söndagsförmiddagen, så vi travade hemåt mot nya äventyr. Mycket måste hända en frihetssöndag som vi sett fram emot.

Allt vill jag inte berätta men på eftermiddagen kom fars snusburk fram. Nu skulle vi tävla om vem som kunde lägga in mest snus. Min bror Inge som var yngst kunde inte tekniken, utan trodde att snus skulle sväljas. Efter en stund blev han liggande utslagen och spydde. Där lämnade vi honom och cyklade iväg till Lammakulla. Som tur var hade kalaset slutat och de vuxna kom hem. Inge låg utslagen i gräset borta vid våran vedbod. Orolig sprang far dit, ryckte upp pojken och frågade vad han gjort. Inge satte sig upp, grönblek i ansiktet:
-Hur ska det gå för Willy och Rolf och Börje? De cyklade till Lammakulla – och så som jorden lutar, mumlade han oroligt. Inge, det var en omtänksam grabb det.

Dagen efter kom det stora förhöret. Vi hade tappat en tändhatt på skafferigolvet. Axie hade hittat den. Men hur det slutade är en annan historia. Söndagen hade i alla fall varit bra.

Nedtecknat av Willy 2003, här återgivet av Saga, lillkusinen i Lammakulla.