Om inte, får du reda på det om du kommer till Tagels gård lördag 26 augusti. Då är det stor berättareftermiddag för hela familjen. Hela programmet hittar du här.
Välkommen!
”Tacka Gud för maten”
I morgon, onsdag 5 juli kommer Siw Swensson och jag att berätta prosten Carl Fredrik Cavallius´sagor. Välkommen kl 18.00 till Hönetorp Västregård i Vislanda, där prosten bodde ett tiotal år i början av 1800-talet.
Prosten samlade sagor till sin son Gunnar Olof Hyltén-Cavallius som på 1840-talet gav ut vårt lands första större sagosamling med svenska folksagor. Prosten lyssnade på ”gräbborna” i trakten och utformade sen sagorna på sitt eget personliga sätt. Ofta blev sagorna till små predikningar som lyfte fram Guds godhet. I ett brev till sonen skrev han att ”varje saga har sin moral”.
Här följer en saga där vi mycket tydligt hör Carl Fredrik Cavallius röst.
TACKA GUD FÖR MATEN
Det var en gång en kung som var mycket road av jakt. Nästan dagligen hördes hans hundar driva i nejden omkring huvudstaden.
En vacker dag samlar han kring sig alla sina hovherrar och tågar längre bort, än han eljest var van. Jakten gick lyckligt och han märkte inte, att solen lutade till nedgång. Innan han visste ordet av, var han i en stor skog omgiven av så gräsligt mörker, att han omöjligt kunde hitta hem. Han trevade sig fram så gott han kunde bland trädstammarna. Ledsen och trött vandrade han där och visste inte hur det skulle sluta.
I en hast får han se ett litet ljus flämta på avstånd. Han följer det och kommer till en kolmila, där han fann en gammal smetig gubbe.
– God afton, kära far! Kan du visa mig ur denna skog? Jag är en av kungens hovmän och har gått vilse under jakten och vill gärna komma hem.
– Jag kan inte i kväll visa er ur skogen. Ingen väg finns. Jag har bleckat30 träden och endast därefter kan jag själv leta mig härifrån. Vila i min koja över natten!
Nöden har ingen lag. Kungen måste låta sig behaga.
Gubben pysslade om sin gäst och framsatte mat. Men vilken mat för en kung! Den bestod av havrebröd, sill och sur mjölk. Kungen var mycket hungrig, men det gick bra trögt med ätandet.
– Ät min vän och håll till godo! Maten är god. Den gode Guden har gett oss den. Vi bör äta och tacka.
Då gubben sa detta, såg kungen en ljus ängel glänta på dörren och nicka så vänligt. Kungen trugade ned något litet och la sig att sova.
Om morgonen när solen gått upp, väckte gubben sin gäst och förde honom så ut ur skogen. Kungen tackade sin värd och bad honom komma till sig i slottet en viss dag. Gubben lovade komma.
På sagda dag tvättade gubben bort smetet på ansikte och händer och traskade åstad till slottet. Vid ankomsten mottogs han av en guldsmidd kammarherre och fördes in till kungen. Denne mottog gubben mycket nådigt och tackade för sist.
– Du trakterade mig efter dina tillgångar. Nu vill jag traktera dig igen.
Dörrarna öppnades till matsalen. Kungen tog sin gäst vid handen och förde honom in. Något sådant hade gubben aldrig sett. Bordet dignade av mat och vin. Fat stod vid fat och allt lyste av guld och silver. Hovmännen samlades. Men i stället för att be den gode Guden välsigna maten brydde de knappt sig om att knäppa ihop händerna och ännu mindre läsa en andäktig bön. Kungen satte gubben vid sin sida och trugade honom att äta. Med de första rätterna var gubbens hunger stillad. Av de övriga ville han inte smaka.
Kungen förundrade sig däröver och sa:
– Ät min vän! Den mat jag har att ge är inte så dålig heller. Väl har kocken, må fan ta honom, i dag slarvat förfärligt. Men det kan väl gå an för dig, som är van vid något helt annat.
Men gubben lät sig inte övertalas. Han satt där blek och förskräckt vid kungens sida.
– Vad går det åt dig? frågade kungen.
– Hu! Om ni såg vad jag ser, så kunde ni inte heller äta.
– Vad ser du då?
– Jo, där borta sitter Hin Håle själv och grinar så förskräckligt av glädje över det syndiga bordskick, som hålles i detta hus.
– Vad säger du? Sitter Hin Håle vid mitt bord?
– Jo men, gör han så.
Kungen rusade upp och även hans gäster.
– Mina herrar! Denne kolare är mer värd än vi alla tillsammans. För några dagar sen var jag gäst i hans koja. Han framsatte för mig, vad han i sin fattigdom kunde. Han hade inte vin och inga kryddor, men han kryddade sitt havrebröd, sin sill och sin sura mjölk med bön och tacksägelse. Och när jag inte ville äta av hans grova mat, så sa han: »Ät och håll tillgodo, maten är god, den gode Guden har gett oss den, vi bör äta och tacka.« Och jag såg en ljusets ängel glänta på dörren och nicka så vänligt. Och nu sitter han vid mitt bord. Intet vin och inga kryddor felas, men bön och gudsfruktan är borta. Och nu ser han avgrundsfursten själv sitta ibland oss. I sanning, denne kolare är vida mer värd än vi.
Och gubben vandrade hem till sin koja i skogen och bad Gud vara nådig och bevara honom från att någonsin komma i något hus, där man inte med bön började sin måltid, där man anser maten vara sin och inte en gåva av Gud, där man inte tackar även för sill och havrebröd.
Jag har tidigare skrivit om att ormbunken blommar den magiska midsommarnatten. Det kan du läsa om här. I Småland sägs blomman vara eldröd, i andra landskap är den blå. Frö från ormbunkar kan ge jaktlycka. Låsbräken kan ge förmåga att öppna alla lås. Bryter du av en ormbunksstjälk kan du se initialerna av din tillkommande.
Vill du veta mer om ormbunkar, både rent botaniskt och i kulturhistorien, kan jag tipsa om Anton Sundins bok, som kort och gott heter Ormbunkar och kom ut 2019.
Under Litteratur
Midsommardans
När året nått fram till midsommartid är det alltid några olika minnen som kommer för mej. Det är midsommarafton som den var då jag var barn. Vi firade ofta hemma, med bara familjen eller med grannarna, traditionsenligt med nypotatis, sill till middag och midsommarstången som vi lövade och sedan dansade runt. På kvällen skulle vi barn, jag och mina två systrar somna med öppet fönster för barnkammarens fönster vette mot skogen och där i skogen låg ett hus ”Winquistas”, där det alltid spelades dragspelsmusik på midsommarafton. Så vi somnade till dragspelsmusik och sommarvindens sus, samt med 7 sorters blommor ( som vi plockat på en sen promenad). under huvudkudden. Midsommardagen hände det att vi åkte till Linne´s Råshult där det var dans runt midsommarstång, folkdanslag och kaffeservering.
Midsommarminnen är också minnen från då mina barn växte upp, även då firade vi oftast inom familjen men någon gång hände det att jag arbetade midsommarhelgen, och det är ett sådant tillfälle jag tänkte berätta om nu.
Det hände i slutet av 1990-talet då jag arbetade inom äldreomsorgen i Lönsboda i nordöstra hörnet av Skåne. De äldre talade om att det inte var den riktiga midsommarafton, denna fredag utan att det var först om några dagar, egentligen. De tänkte på gamla tider då midsommarafton alltid inföll den 23 juni, och midsommardagen således den 24 juni. Detta ändrades 1952, för att därefter alltid infalla en fredag.
Sill och nypotatis fick de såklart till lunch, där på äldreboendet och på eftermiddagen vankades det kaffe med gräddtårta rikligt dekorerad med jordgubbar i mängder! Jag serverade kaffet, gick runt och pratade lite med de äldre och bjöd påtår. Det satt två män lite för sig själva, och pratade. De sa då jag kom med kaffet, att det var synd att jag jobbade på midsommar. De tyckte att jag som var ung skulle väl hitta på roligare saker, t ex gå på dans, och inte jobba en dag som denna. Så kom det sig att jag frågade hur de hade firat midsommar förr, när de var unga.
De båda äldre herrarna tittade på varandra, och sen började de berätta på sin genuina dialekt! När den ena tystnade fyllde den andra i, det kom det ena minnet efter det andra. Jag fick en bild uppmålad för mig och när jag kom hem skrev jag en dikt om det.
Missömmerdauns:
Ja sporde twau gobba
påu himmet i åns
har då ginge
påu missömmerdauns
Dåu såu ja hå de lyste
i yvona ( ögonen) påu de twåu
å de begynte prada
om hå de va dåu
De prada om na dansebana
vi nu ej länge konna ana
den låu nå ve Hjärtasjön
å va te missömmar
lövad o grön
Dit nå de ginge o cykla
i stora flocka
å herana va karia ( stolta)
som onga tocka (tuppar)
Gräbborna va granna
å hade nya klär
solen sken påu himmelen
ja de va vackot vär
Sen de dansa o skratta
ja de ble tjo o tjim
o klöckena hon ble mitt öm nötten
när de begynte ge se him
Ja jag sporde twåu gobba
om missömmerdauns
å finge så twåu onga hera ( i detta fall ynglingar)
i deras yvons ( ögons) glans/
Midsommartid sägs vara en magisk tid och om du använder lite ”fantasimagi” så hoppas och tror jag, att du kan läsa dikten, även då den är skriven på göingska.
Glad midsommar!
Under Att berätta
En jättegrav på Öland?
För några veckor sen vandrade vi på Öland. På Karum bys ägor passerar vi stenar som avgränsar en över 20 meter lång yta. En jättegrav!
Ja, så kallade ölänningarna förr sådana här lämningar. Stenarna visade med andra ord hur lång den begravda personen hade varit.
Det här var inte ölänningarna ensamma om. Den mest kända jätten som fått liv ur den här föreställningen är jätten Vrål i Skee socken i Bohuslän. Några hundra meter söder om Hästskede gård gör landsvägen en liten böj och där finns en idag ganska så oansenlig gravhög. Gamla beskrivningar av högen säger att det fanns fyra stora stenar där förut och avståndet mellan stenarna visade hur stor jätten Vrål hade varit. Vrål åt en gång 23 stycken hästskosömmar, som hans fru lagt i gröten för att bli kvitt honom. Men det bet inte på jätten. En gång klagade han över småskräp i ögat. Det var en stor grankotte som fastnat i ögat.
Men åter till Karum. I själva verket är stenarna lämningar efter ett långhus från ca 500 e.Kr.
Att vandra på de gamla markerna kring Karum är fascinerande. Snart når vi ängen där gullvivor och orkideer blommar. Idag finns det ett 50-tal röjda och återskapade ängar i Karum. Alla i byn hjälptes åt vi slåttern. Just den här arbetsgemenskapen är en viktigt bakgrund till det muntliga berättandet, som florerade när människor kom samman i vardag och fest. Ängarnas namn såsom Köket, Salen och Vardagsrummet är också ett uttryck för människors fantasilust.
Jorden odlas på samma sätt som förr, i tresäde. Det innebär att råg odlas ett år, följt av korn och det tredje året ligger åkern i träda.
Jag har nog aldrig vandrat på en led där skyltningen är så genomtänkt. Jag lär mig massor. Och det blir inte sämre av att naturen är så omväxlande och vacker. När vi går blommar allt på en gång: blåsippor, vitsippor och gulsippor. Och leden blir inte sämre av en roande lekfullhet.
Vi började vår vandring på Karum bys allvar, vid skeppsättningen Noaks ark. Vi följde Mittlandsleden fram till byn, tog därefter Karumsleden och Ängsleden. Här kan du läsa mer om Karum.
Astrid Lindgren och Hamza – ett minne
Min kollega Dörthe Drewsen och jag gästade nyligen Värnamo filmhistoriska festival med en föreläsning där vi bl.a. berättade om Astrid Lindgrens betydelse för muntligt berättande och immateriellt kulturarv. Och på Ljungby kulturnatt hade jag ett boksamtal med Annelis Johansson om hennes senaste bok Mitt liv som KING. En bok som Annelis, som jobbar som skolbibliotekarie, främst har skrivit för de pojkar i mellanstadieåldern som hon ofta träffar på biblioteket och som inte riktigt vet vad de vill läsa.
De här båda händelserna fick mig att tänka på när jag själv arbetade extra på bibliotek under min studietid, och då ofta på ett skolbibliotek i Mölndals kommun. Och som av en händelse har jag, då jag 2019 läste kursen ”Muntligt berättande i förskola och skola” på Linnéuniversitetet (from. hösten 2023 ”Muntligt berättande i pedagogisk praktik”), reflekterat över en särskild händelse i en uppgift om muntligt berättande och flerspråkighet. En händelse som uppenbarligen fastnat så pass djupt i mig att jag i stort sett ordagrant har kunnat återberätta den 17 år senare. Och eftersom den finns nedskriven vill jag gärna dela med mig av den här. Ett fint minne helt enkelt, som jag blir lite extra varm i hjärtat av.
Jag skulle vilja berätta om mitt möte med Hamza. Jag arbetade extra på Lindome skolbibliotek där det ofta var bråk om datorerna och Hamza, som då var i tioårsåldern, var ofta inblandad i dessa bråk.
Så dog Astrid Lindgren och vi ställde fram ett inramat kort av henne på lånedisken. En dag var det helt tomt på biblioteket och jag satt i lånedisken när Hamza kom in. Han styrde sina steg mot de lediga datorerna, men stannade upp framför fotografiet av Astrid och betraktade det en stund under tystnad innan han sa: ”Vem är den gamla tanten? Är hon en kändis? Varför har ni ett kort på henne?” Jag svarade att hon var en känd författare som hade skrivit väldigt många böcker för barn och att vissa av böckerna till och med var översatta till arabiska och att anledningen till att vi hade ett kort på henne var att hon nyss hade dött. Och så berättade jag lite om Pippi Långstrump och visade en bok som råkade ligga på lånedisken.
Nöjd med svaret släntrade Hamza bort till datorerna som nu var upptagna, men det uppstod inget av det väntade bråket och strax kom Hamza tillbaka till lånedisken: ”Varför dog hon? Var hon väldigt gammal?” Jag svarade att ja hon var väldigt gammal och att det var därför hon dog. Hamza såg lite fundersam ut, men sa inget mer.
Ett par dagar senare satt jag återigen i lånedisken när Hamza kom in. Kortet på Astrid stod kvar och han stannade återigen framför det och studerade det en stund innan han sa med allvarlig, nästan myndig stämma: ”Hon hette Astrid Lindgren och var en känd författare som skrev böcker på arabiska. Om en flicka med rött hår som är jättestark. Hon har en apa och en häst och jättemycket pengar, men ingen mamma. Bara en pappa som bor i havet. Men hon är död nu. Hon blev jättegammal. Min mormor är också jättegammal, men hon är inte död. När jag blir stor ska jag åka och hälsa på henne. Hon är jättesnäll och bjuder på kakor. Det gjorde Astrid Lindgren också för det gör gamla tanter.”
Jag kan inte direkt påstå att Hamza blev mindre stökig, men jag kände att jag fick en helt annan kontakt med honom. Han hälsade alltid glatt när han såg mig, ställde ofta frågor och ibland pratade vi om Astrid Lindgren och jag berättade om någon av hennes karaktärer. Ibland återberättade han det för mig. Men om han lånade någon bok, det vet jag faktiskt inte.
Under Att berätta
Det gjordes hyss i Småland innan Emil föddes
För några veckor sedan hade vi i släkten en kusinträff. Det blev en munter kväll där den ena anekdoten avlöste den andra. En av deltagarna hade med sig en historia som 2003 var införd i byaskriften Kolbulletinen, vilken sedermera bytte namn till Agunnaryds Allehanda. Här följer berättelsen som kusin Willy Uvebrant i hög grad var inblandad i.
Frisöndag i Passagården på 50-talet
Kusinerna Rolf och Börje, lillebror Inge och jag prövade frihet utan alltför mycket ansvar en söndag när vi var ensamma hemma.
Alla vuxna var bjudna på kalas och skulle vara borta hela söndagen. Det var en dag som vi barn hade planerat för och sett fram emot. Middagen hade faster Axie lagat och gett oss instruktioner hur vi skulle förfara.
Våra kusiner från Lammakulla, Rolf och Börje, hade kommit tidigt. Jag var i tioårsåldern och Rolf var fyra år äldre. Småbröderna var bara åtta. Rolf var vår givne ledare. Vi hade redan stora förhoppningar inför vår frisöndag. Nu skulle vi utan tillsyn disponera bössan, dynamiten, snusburken, rökpipan m. m.
Först på dagordningen var sprängning av fisk i Helgeån med dynamit i flaska. Från sötostafatet på översta hyllan i skafferiet hämtade vi ner sprängmedel, tändhattar och stubin. Med alla nödvändiga attiraljer startade kvartetten marschen mot ån, som rinner 500 meter bakom ladugården.
Nu började den kvalificerade hanteringen: peta ner dynamiten i flaskan, nypa fast stubinen vattentätt i tändhatten och till slut försluta med en vanlig kork med en utskuren skåra för stubinen.
Efter tändning och sjösättning flöt bomben rykande i ån. Vi tog skydd bakom den stora aspen en bit därifrån.
PANG! Det blev en smäll som överträffade allas förväntan. En vattenpelare sprutade som en gejser säkert 25 meter upp mot sommarhimlen. I samma stund kom våra grannar Kalle och Edit ner vid sin lada som ligger 200 meter från ån. De var ute och ”gröatittade” på söndagsförmiddagen. Kalle kom rusande förbannad och uppjagad och skrek:
-Va faen gör ni herar?!
I vårt uppskrämda tillstånd över att ha blivit påkomna höll vi tyst, men då visade vår kusin Rolf sina ledaregenskaper och tog till orda: -Vi bara smällde en 2-kronors påskasmäll.
Den förklaringen köpte Kalle mycket misstroget. Så vi gick fria.
Det blev inte många fiskar, bara några småfiskar som flöt nedåt ån. Men klockan var bara 10 på söndagsförmiddagen, så vi travade hemåt mot nya äventyr. Mycket måste hända en frihetssöndag som vi sett fram emot.
Allt vill jag inte berätta men på eftermiddagen kom fars snusburk fram. Nu skulle vi tävla om vem som kunde lägga in mest snus. Min bror Inge som var yngst kunde inte tekniken, utan trodde att snus skulle sväljas. Efter en stund blev han liggande utslagen och spydde. Där lämnade vi honom och cyklade iväg till Lammakulla. Som tur var hade kalaset slutat och de vuxna kom hem. Inge låg utslagen i gräset borta vid våran vedbod. Orolig sprang far dit, ryckte upp pojken och frågade vad han gjort. Inge satte sig upp, grönblek i ansiktet:
-Hur ska det gå för Willy och Rolf och Börje? De cyklade till Lammakulla – och så som jorden lutar, mumlade han oroligt. Inge, det var en omtänksam grabb det.
Dagen efter kom det stora förhöret. Vi hade tappat en tändhatt på skafferigolvet. Axie hade hittat den. Men hur det slutade är en annan historia. Söndagen hade i alla fall varit bra.
Nedtecknat av Willy 2003, här återgivet av Saga, lillkusinen i Lammakulla.
Runstenen som hämnas
En av mina favoritsägenplatser är Björketorpsstenen. Häromveckan passerade jag platsen och stannade för en stilla fikapaus.
Björketorpsstenen är en märklig runsten. Den står nära Listerby invid E22:an mellan Ronneby och Karlskrona. Den ovanliga och skrämmande inskriften på stenen lyder:
Mäktiga runors hemlighet dolde jag här, kraftfulla runor. Den som förbryter sig mot detta minnesmärke, skall ständigt plågas av olyckor. Svekfull död skall träffa honom. Jag spår fördärv.
Hur har det då gått för folk som inte visat vördnad för platsen?
För snart 200 år sedan ville bonden, som ägde marken där stenen står, odla upp jorden. Han samlade ris och lade en stor rishög runt stenen och hoppades att värmen från elden skulle spränga sönder den. Det var lugnt och fint väder. Precis när han tände elden kom det en häftig vind som fick eldslågorna att vända och antända mannens hår. Bonden slängde sig på marken och försökte släcka elden, men förgäves. Snart brann också kläderna och mannen fick en plågsam död. Däremot slocknade elden i risbålet. Det var som en stor hand bara lagt sig över rishögen och kvävt elden.
Så gick det många år. En dag var två bröder ute och körde med häst och vagn. De hade druckit alldeles för mycket och piskade besinningslöst på hästarna. I fyllan och villan körde de rakt på Björketorpsstenen. En av karlarna ramlade mellan hästarna och fick skallen söndersparkad. Den andre föll så olyckligt att ett kärrhjul körde över halsen och skilde huvudet från kroppen.
På 1920-talet slog några luffare läger vid stenen. De gjorde upp eld nära stenen och uträttade sina behov bakom den. På natten blåste det upp till storm. Luffarna kurade tätt ihop sig. Träden vajade och en 30 meter hög tall föll plötsligt rakt över luffarna. Två av luffarna blev ihjälslagna på en gång. En tredje fick båda benen avslagna och den fjärde fick trädgrenarna över sig och ansiktet formligen flåddes.
I augusti 1946 besökte en tysk turist stenen. Han hade med sig en liten hammare och tänkte slå ut en flisa som minne. Precis när han hade höjt hammaren slog blixten ner i den och slungade mannen flera meter upp i luften. Han låg länge medvetslös innan han kunde resa sig och skynda därifrån.
På 1960-talets samlades ett gäng raggare vid runstenen. De visade ingen respekt för platsen och förde oväsen. Plötsligt kom det stenar flygande från ingenstans. Raggarna klarade sig själva utan skador, men deras bilar fick stora bucklor i plåten.
En julidag 1972 försökte en berusad gotlänning måla över runorna med röd färg. Det var många andra turister på platsen samtidigt. En schäferhund hoppade upp på gotlänningen så att han föll baklänges och fick målarfärgen över ansiktet. Det gick så illa att han förlorade synen på ena ögat.
Helge Pratare går igen uppe på Linderödsåsen
Författaren Michael Economou har fäst min uppmärksamhet på luffaren Helge Pratare som traditionsbärare. Nedan publicerar vi Michaels dikt om denne fängslande berättare. Men först en liten bakgrund.
Ingen vet riktigt varifrån han kom, men under lång tid levde han i Svensköps socken vid Lindrödsåsen, i nuvarande Hörby kommun. Där avled han 1876, troligtvis 67 år gammal. Han gick runt i gårdarna och delgav vad han hört och sett, sjöng egna verser och berättade historier. Som tack för glädjen han spred fick han mat, brännvin och nattlogi.
Vad var det då han berättade?
Hembygdsforskaren Ola Lundberg utgav 1898 ett 50-sidigt litet häfte med Helge Pratares verser och historier. Verserna är tillfällighetsdikter som handlar om vad som tilldragit sig i bygden och om människor han mött. En längre levnadshistoria ansluter till de populära folkliga lögnsagorna med absurda inslag. Här finns också en klassisk auktionskungörelse och folksagan om prostens hund som skulle lära sig prata.
Helge Pratare går igen uppe på Linderödsåsen
Ingenstädes var han mantalsskriven, och han var fattigare än
fågeln under himmelen, ty han ägde varken bo eller fäste.
Ola Lundberg, 1914
Ett livssken i hembygdsboken, en vision djupt inne i skogen:
Helge Pratare går igen uppe på Linderödsåsen, spelemannen
så tidlöst lövskrudad, fattigfursten smord i truten på vandring
till gårdar som drömt om fiolbesök sedan döden tog honom.
–
Tänker han hälsa och stämma av sin själ med vår? Eller
tittar han bort, förbi oss: vi som inte längre ser värdet
av luffarromantik? Helge Pratare, lustigkurre och trubadur –
ger liv åt ängars väsen, spelar som vattnet i bäcken för att
–
natur ska flyta fram till Näcken djupt inom oss. Jag ser
rödhakar i solsken: så rikt glädjen flödar när de lyssnar!
Vår hybris är förgänglig, liksom hetsen efter allt nytt
som bleknar fort i dekonstruktionsivern. Postmodernt
–
i intighet och mörker klarar sig inte utan sångens, sagans
och hjärtats glädje i alla som ser verklighet i fantasin. Se .
i björkens ljus hur mobilskärmar mörknar, hur vår kultur
skriar efter annat än uppdateringar, så lättkränkt ton!
–
Och byborna i Linderödsåsens skogssocknar hör åter
Helge berätta på bygdefesten: ton och sång är kvar i hjärtat
så att kärleken öppnar sig på allvar – den som blir levande
i fågelriket där kvittret kläs i illusionernas äkta skogtoner.
–
Jag ser dig på lövstinna stigar, Helge Pratare: din framtid
överlever oss bortom uppmärksamhet och kändisskap.
Allt gårdsprat, allt musicerande i generositetens värme
inkarnerar din själ i gungflyets grönskande lövsångare.
Michael Economou
Lästips:
Helge Pratare. Samlade slagdängor. Utgivna av Ola Lundberg. Elmhult, Svensköp, 1898.
Ola Lundberg: Svensköps sockens minnesbok. Älmhult, Svensköp, 1914.
Lennart Jönsson: Skånska luffare. Om Trued Trallare, Helge Pratare, Hans Läst, Södrens skald och andra skånska luffare. Bjärnum, 2021.
Sagobygdens Blogg 