by | 08 december 2023 · 13:58

Den längsta natten      

Luciadagen kom mitt i julstöket. Nu skulle grisen helst vara slaktad. Men på en del håll slaktade man grisen tidigt på morgonen på själva Luciadagen. Ofta gick man upp redan klockan två och fick lysa med stora bloss för att se något. Många bönder i västra Sverige menade också att all säd man skördat på sensommaren skulle vara färdigtröskad denna dag. För dem var lussedagen sista tröskdagen. Säden skulle tröskas tidigt på morgonen för att tröskningen skulle vara undanstökad när det blev ljust ute. Det kallades för ottetröskning. Ibland sparade man lite av säden och ottetröskade det sista julaftons morgon.

Lussenatten, natten mellan den 12 och 13 december, betraktades som den längsta natten på året. Det var en uppfattning som levde kvar från medeltiden då vintersolståndet inföll ungefär vid Lucia. Det var bäst att ge extra foder till djuren denna natt, för att de skulle slippa svälta. Under lussenatten kunde också djuren tala.

Den långa lussenatten  

Lussenatten var så lång att kon bet tre gånger i båset av svält.

– Lusse natt är mäkta lång, sa oxen.

– Hon är så god som två, inföll gumsen.

– Det är ömkligt att en sådan natt får finnas, bräkte geten.                                             

Bonden som tjuvlyssnade på djuren

En girig bonde var nyfiken på vad korna talade om lussenatten. Han gömde sig på logen.

– Vi får svälta ihjäl i vinter, sa en ko.

– Ånej, sa skällkon, det finns tre tunnor havre kvar i halmen, så vi reder oss nog.

När den snåle bonden hörde detta tog han sig för att tröska halmen på nytt. Han fick mycket riktigt tre tunnor säd ur halmen. Men korna svalt ihjäl under vintern.

Märkliga ting kunde hända lussenatten. Det sades att vattnet i källor och åar förvandlades till vin. Denna natt måste också kvarnhjulet stå stilla för att inte störa näcken, kvarngubben och annat trolltyg. Det är inte att undra på att allt oknytt och lortatyg var ute och rörde på sig denna långa mörka natt. På många håll i landet drog lussefärden eller ”Lussefärs släkte” fram, särskilt vanlig var den uppfattningen i Västsverige. Det var inget trevligt följe att råka ut för. Detta Luciafölje hade ingen som helst likhet med det italienska helgonet som gett dagen sitt namn. Den kristna Lucia visste folk knappast något om. Många menade att Lucia eller Lusse i själva verket var ett troll, som for fram genom mörkret med sitt följe av övernaturliga väsen. Lusseföljet gjorde ont, rövade barn och kom man i dess väg kunde man få en ordentlig dask så man slogs till marken.

Lucifer är namnet på djävulen. Likheten mellan namnen Lucifer och Lucia gjorde att Lucia kom att förknippas med hin onde själv och annat trolltyg. Lucia fick också folk att tänka på ett mindre trevligt djur, den lilla lusen. I Dalsland stängdes dörrar till lador och logar extra noggrant lussekvällen, för att Lucia som körande med sitt luslass inte skulle kunna tippa in lössen och lusa ner gårdsfolket.

I mellersta Norrland var det vanligt att människor trodde att Lucia från början varit Adams första hustru. Men hon hade fött så många barn, ja rent av ynglat  av sig som djuren, så hon försköts av Adam. Eller kort och gott ansågs Lucia vara en lättfärdig kvinna.

Lussenatt i natt, klabbedask

Se, Lussenatten har fått sitt namn efter ett troll som hette Lusse. Lusse gjorde alltmöjligt ont, så det var nåt riktigt fanstyg. En karl som var ute och gick en Lussenatt, råkade gå över en bro. Där låg Lusse gömd under bron, och han sa:

– Här är Lussenatt i natt, klabbedask. Här är Lussenatt i natt, klabbedask.

Men jag skall säga, den som blev rädd och sprang det lilla han orkade, det var karln.

Lussefärs släkte

Om lusse var här folk som svävade i luften och liksom slogs och förde oväsen. De kallades lussefärssläkta. Det var onda andar, ingenting annat. Handlaren i en by i Fjärås socken i norra Halland hade en däga och en gosse, som hade varit i Göteborg och hämtat hem varor till jul. När de hade kört en bit hemåt och kom förbi en grusgrop var det som om folk hade gormat och slagits något förfärligt. De vågade inte fortsätta den vägen fram utan fann för gott att köra en annan väg hem, även om det blev en lång omväg.

Lucia gömde barnen

Lucia var en lättfärdig kvinna som hade många barn. När Frälsaren kom på besök gömde hon dem. När han frågade henne efter hennes barn, sade hon att hon inga hade. Till straff för denna lögn dömdes hon och hennes avkomma att vistas osynliga på jorden till tidernas slut.

Kvarnen som stannade lussenatten

I början av 1800-talet, lite före jul, satt det fullt med bönder och drängar i kvarnkammaren i Kvarnagård i  den lilla smålandsbyn Dannäs. Somliga väntade på att få malt, andra hade gått dit för att sitta med kring den stora vedbrasan och lyssna på vad som pratades. När de satt där och språkade kom mjölnaren in. Det var en kraftig karl och han hade ord om sig att inte vara rädd för någonting. En bonde sade till honom:

– Borde du inte låta kvarnen stå stilla denna natt. Vet du inte att det är Lucianatt i natt. Det brukar alltid vara vanligt att kvarnen får stanna åtminstone ett par timmar den natten.

– Jo, det vet jag, att det är Lucianatt i natt, svarade mjölnaren. Och då far näcken fram i vattnet, men det bryr jag mig inte om. Jag är inte rädd, varken för troll eller spöke.

Och så berättade mjölnaren hur han i fjol skrämt bort själva skogssnuvan, när han mött henne i skogen, genom att kasta ett brinnande vedträ på henne.

– För övrigt, fortsatte mjölnaren, är här så många som väntar på att få malt, så kvarnen måste gå natt och dag fram till jul.

Samtalet fortsatte om annat. Bäst som de satt där och pratade stannade kvarnen plötsligt. Alla skrek till, men mjölnaren sprang upp från bänken där han satt och nappade åt sig en furusticka. Han stack den i elden för att lysa sig fram och sprang nerför trappan till bottenvåningen. Där fick han se en liten gubbe med röd luva på huvudet. Gubben satt och höll i ett kugghjul. Då vände mjölnaren upp i kvarnkammaren igen. När han öppnade dörren vändes alla blickar mot honom. Någon frågade vad det var.

– Å, där sitter en gubbdjävul och håller i kugghjulet.

Mjölnaren sprang fram till spisen och tog ett stort brinnande vedträ. Han rusade på nytt nerför trappan  och rände till gubben med vedträet. Gubben släppte taget om kugghjulet. Kvarnen började gå igen. Men rätt som det var började kvarnen gå så rysligt häftigt. Det var som den gick i ilska. Kvarnen började skaka. Folket till att skrika, alla utom mjölnaren.

Mjölnaren tog fatt i en stor klubba. Han skrek att han minsann skulle slå ner dammluckan och stänga dammen, så att inget mer vatten skulle komma till kvarnen. Då skulle allt gubben få slita för att få runt kvarnhjulet.

Mjölnaren rusade ut ur kammaren och med några slag slog han ner dammluckan. Allt blev tyst. På hjulstocken stod en stor vit gast. Och vad fick mjölnaren se när han kom tillbaka in i kvarnkammaren. Gamle soldat Klöver hade blivit så rädd att han fått hjärtslag och låg död på kvarnkammargolvet.

Skomakaren som arbetade lussenatten

En skomakare i Halland satt uppe och arbetade på lussenatten. Plötsligt hörde han något som grymtade till vid golvet. Mellan ett par golvbrädor stack ett hemskt gristryne upp. Skomakaren tog sin vassa kniv och högg efter trynet. Då försvann det, men snart stack trynet upp ur golvet på ett annat ställe. Då högg skomakaren till med kniven på nytt. Trynet försvann, men bara för att komma upp på ett nytt ställe. Skomakaren måttade med kniven och ånyo försvann trynet. Så höll de två på ett bra tag, tills skomakaren gav upp och gick och lade sig.

På morgonen när skomakaren kom ut i sin verkstad blev han förfärad. Alla de skor han hade under arbete stod där på golvet med tåhättorna avskurna. Det var dem han hade träffat på natten när han högg efter gristrynet.

Aldrig mer arbetade han sedan någon lussenatt.

”Skälver har bränt mej”

I en by i Halland var förr en gammal kvarn. I den brukade trollen hålla till om lussenatten, samt två nätter före och två nätter efter. Trollen kokade tjära i en gammal gryta.

En dräng hade hört talas om detta. Han gick dit för att se hurudana trollen såg ut. När han fick se dem, blev han så rädd att han skälvde i hela kroppen. Ett av trollen frågade drängen, vad han hette.

– Skälver, svarade drängen.

Sen tog han sleven ur tjärgrytan och slog till trollet med den. Den kokande tjäran brände trollet i ryggen. Då sprang trollet omkring och vrålade:

– Skälver har bränt mej. Skälver har bränt mej.

De andra trollen svarade bara:

– Har du själv bränt dig, får du själv ha det.

Visst var man rädd för allt ont som drog omkring lussenatten, men när väl Luciadagens morgon kom firades dagen som en festdag. Man åt en bastant frukost tidigt på morgonen. På en del håll skulle man äta tre frukostar innan det blev ljust, på andra håll hela sju. Denna årets längsta natt skulle man se till att stärka kroppen med mat och dryck och få krafter inför det kommande året. Rikligt med mat Luciadagen lovade ett rikt kommande hår med ”hälsa och trevnad”.

Den ljusklädda Lucia som bjöd frukost tidigt i ottan var okänd för de flesta utom på herrgårdarna. Vanligare var det att traktens ungdomar klädde ut sig till allt annat än vackra lussegubbar och drog runt i stugorna och sjöng och skrålade.

Inte alltid betraktades Lucia som ett troll som drog omkring med djävulens anhang. Det finns berättelser om Lucia som lyckobringare och hjälpare i tider av svår nöd.

Lucia lindrar hungersnöd

I  Värmland härjade svår hungersnöd. Då såg folk hur Lucia uppenbarade sig i ljusgestalt med ett stort skepp på Vänern. Skeppet var lastat med revbensspjäll, skinka, fläskkorv och alla slags grisrätter samt även med mycken öl och vin. Med denna dyrbara last seglade Lucia från strand till strand och utdelade frikostigt av sitt förråd till de hungrande skarorna.

Text ur min bok Julberättelser i vintermörkret, Carlssons bokförlag 1994. Bild: Birgitta Adolfsson

9 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Taggat som ,

by | 07 december 2023 · 14:09

Sagobygden – en del av Historien om Sverige. Från stenåldern fram till nutid.

Inför varje avsnitt av Sveriges Televisions storsatsning Historien om Sverige har vi valt ut tio platser och berättelser i Sagobygden, en för varje avsnitt som har koppling till tiden och handlingen. Hittills har vi släppt fem stycken. De övriga fem kommer att släppas från och med söndag 14 januari 2024, och därefter fyra söndagar framöver.
Länk till de första fem filmerna finns här och längst ner på sidan.

Det var en gång… Stenåldern, ca 14 500 – 3700 år sedan

Så länge vi människor har haft ett språk, så har vi berättat för varandra. Om kvällarna runt elden, på fester eller när vi tagit en paus i arbetet. Inte minst har vi berättat sägner. En sägen kan förklara en märklig stenhög eller varför en sjö har en konstig form. Och den kan på ett fantasifullt sätt förklara varför en plats heter som den gör, eller skrämma oss för det som är farligt.

Skatten i Högarör. Metallernas tid, ca 1700 f Kr – 500 e Kr

Högarör är ett gravröse från bronsåldern. Det sägs att en mäktig och betydande man begravdes här på höjden. Föreställningen om att det fanns skatter i såna här forngravar var mycket vanlig och många gravrösen är nersjunkna i mitten, vilket kan tolkas som ett tecken på att någon har letat efter en skatt.

Agundaborg. Vikingarnas tid, 500-talet – slutet av 1000-talet

Den helige Sigfrid kom till Sverige från England i början av 1000-talet för att missionera den kristna läran. Den förnäma borgfrun Agunda på Brånanäs vid Agunnarydsjön lät döpa sig och just på den här platsen lät hon bygga traktens första kyrka.

Flickebacken. Gud ger och Gud tar, 1100-talet – slutet av 1300-talet

Vid mitten av 1300-talet utplånades en stor del av Sveriges befolkning genom en fasansfull pestsmitta som fick namnet digerdöden. Olika metoder användes för att försöka stoppa pestens framfart. Man grävde ner levande djur som offer, och det sägs även att människor blev levande begravda.

Brudgummehallen. Kampen om tronen, år 1361 – 1560

När Gustav Vasa kom till makten i Sverige infördes många nyordningar. Kungens fogdar fick större makt, skatterna ökade och kungen la beslag på stora delar av kyrkornas värdeföremål. I Småland, där bönderna tidigare hade upplevt ett stort självstyre, var missnöjet stort och Nils Dacke kallade till uppror.

För att se filmerna som finns på Sagobygdens hemsida, klicka här:

Sagobygden – en del av Historien om Sverige i 10 delar

Lämna en kommentar

Under Att berätta

by | 04 december 2023 · 10:28

Piksborg – Wilhelmina Schröder del 4

I Borg- och folksägner hittar jag en sägen som jag själv brukar berätta. Den handlar om borgen Piksborg och hur samhället Lidhult fått sitt namn. Så här låter den i Wilhelmina Schröders version.

På ön Bolmsö i sjön Bolmen finns några med gräs och buskar överväxta stenhögar, utvisande den plats, där i långt försvunnen tid kung Pigge lät åt sig uppföra en borg, som han kallade Piksborg.

Denne sjökonung levde i en mycket orolig tid. Knapp var hans borg färdig, so kom vilda krigarhopar och belägrade den. Länge försvarade sig konungen. Men de flesta av hans män hade stupat, och barbarerna satte eld på borgen. I deras händer ville drotten likväl inte falla. Allas hans skepp var förstörda. Men han smög sig ned i fataburen och tog därur en stor kopparkittel. Dold av nattens mörker bar han denna till stranden, satte sig däri och rodde med ett par stakar ut på sjön. Natten var kall och stormig och han fick utstå svåra lidanden. Mot morgonen nådde han land. Några fattiga fiskare fick den svårt medtagne in i sin hydda och vårdade honom ömt.

Till minne av sitt stora lidande och den huldhet, varmed han vårdades, kallade drotten platsen för Lid-hult och socknen där heter ännu Lidhults socken.

Den här sägnen återfinns i Rosengrens Ny Smålands beskrifning som utgavs från 1896 och många år framåt som bilaga till Nya Vexiöbladet. Sägnen går tillbaka på Peter Wieselgrens verk med samma titel som utkom 1844-46. 

Schröders placering av Piksborg till Bolmsö är felaktig. Piksborg ligger vid Bolmens sydöstra strand.  

Schröders berättelse utgör inledningen till en diktad berättelse om en högmodig herreman i trakten, Jep Snorreson, som strävar efter att bygga en borg med tinnar och torn, liknande Piksborg. Tidigare generationer av släkten har alltid varit arbetsamma, enkla och flärdfria. Med stor möda har de röjt mark och skapat stora åkrar. Men Jep bryter med traditionen och söker ära och berömmelse. Han byter namn till Jep Örn och blir kung Erik trogen. Han umgås helst med fogden på Piksborg.

En dag när han jagar försvinner hans falk. När han når några gravkullar, där det sägs att han förfäder har begravts, lyser det ur en kulle. Kullen öppnar sig och riddaren går in. I rummet därinne möter han sina förfäder, som råder honom fortsätta in i nästa rum. Och in i nästa. I det tredje rummet möts han av orden: ”Med grämelse har vi, dina förfäder, sett din dårskap. Bli rättrådig, eljest blir ditt fall stort.” ”Tjurhuvuden, hur vågar ni”, ryter Jep förgrymmad. I detsamma får han ett hårt slag i ryggen och faller framstupa. När han vaknar ligger han utanför en av högarna.

När Engelbrekts upprorshär på 1430-talet anföll Piksborg, erbjöd anföraren Jep Örn att ansluta sig till de upproriska bönderna, med hänvisning till att han var ”en son av frie fäder”. Jep vägrade. Bönderna satte eld på hans torn och riddaren blev innebränd.

Historien slutar med orden: 

När fromma vandrar gick förbi där tornet stått och Jep Snorreson funnit sitt ömkliga slut, korsade de sig och sa: ”Högmod går före fall”.

Den här berättelsen belyser hur Wilhelmina Schröder skapat många av sina berättelser. Utifrån en sägen lokaliserad till en bestämd plats, sägenmotivet att döda anförvanter kan visa sig och en historisk händelse under Engelbrektstiden, diktar hon en berättelse med en tydlig moralisk uppmaning.

Schröders verk saknar innehållsförteckning och kan vara lite svår att hitta i. Ovanstående berättelse finns på sidan 540. Med det här inlägger avslutar jag berättelsen om Wilhelmina Schröders verk. Om du blivit intresserad av att botanisera vidare i Borg- och folksägner kanske du hittar berättelser som anknyter till en plats i din närhet. Känner du till bakgrunden till berättelsen får du gärna höra av dig.

Trevlig julläsning!

ILL: Bönder bränner en borg. Ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken.

1 kommentar

Under Berättelser, Litteratur

Taggat som , ,

by | 29 november 2023 · 8:53

Prins Olofs kors – Wilhelmina Schröder del 3

På Rönnarpsbjär, en höjd knappt en kilometer norr om järnvägsstationen i Tågarp, Ottarps socken står ett bronskors som minner om att här stupade den danske prinsen Oluf Haraldsen 1143. Det här korset ersatte ett trasigt järnkors på 1960-talet. Redan i Richard Dybecks tidskrift RUNA berättas det i andra häftet 1842 om korset. Då var det av ek och hade stått där sen ”urminnes tider”. Det berättas att ”så snart detta kors fallit omkull, har folket i gården nedanför bjäret ej fått någon ro, förr än det åter blifvit upprest”. 

Det här korset och traditionen omkring det är utgångspunkt för berättelsen Prins Olofs kors i Schröders Borg-och folksägner. Hon uppger att korset är grovt tillyxat av tjocka timmerstockar och liknar mer en galge än ett kors.

Hon förlägger sin historia till 1840-talet. Några ynglingar, däribland gästgivarens brorson Sven,  driver gäck med gästgivaren och binder hans häst vid korset. Det skulle de aldrig har gjort. De hade bara kommit halvvägs nerför backen då de hörde hovslag av en galopperande häst bakom sig. I nästa ögonblick for blixtsnabbt en vit häst förbi dem. Hästen hade ett guldstickat schabrak och stigbyglar av guld. Svens hand fick ett hårt slag av den ena stigbygeln. Så var hästen bort. När ynglingarna vände sig om fick de se hur gästgivarens häst sprang runt korset i vild galopp.

Vid tvåtiden på natten vaknade folket i gästgivargården av hästtramp. Deras svarta häst galopperade kring gården tills han stupade. Svens hand svullnade och värkte, och det dröjde länge innan han kunde arbeta igen.

Det mest märkliga var att korset inte hade skadats. Det talades mycket om denna händelse i bygden.

Två danskar, som köpt varsin herrgård i trakten, pratade några år senare om korset och vad som hade hänt där. De menade att folk var bra skrockfulla. En av karlarna sa att han inte alls var rädd för korset. De slog vad om 200 kronor att han på natten skulle skära fyra skåror i korset. Det gjorde han också och var glad över de lätt vunna 200 kronorna. 

Den som förlorade harmades. Nu börjar han gräva vid korset efter de dyrbarheter som folk sa var nergrävda vid korset. Åtta dagar därefter slog åskan ner i grävarens gård. Huvudbyggnad och tre ladugårdar med halmtak brann ner till grunden. Med nöd och näppe lyckades herremannen rädda sig själv och sin familj från att brinna inne.

Den andre herremannen fick barn följande år. Flickan var ”harmynt”. De tre barn som föddes därefter hade alla samma lyte. ”Det är straffet för att jag gjorde de fyra skårornai korset”, brukade herremannen ofta vemodigt säga.

Vid en snabb sökning har jag inte hittat någon källa till den här berättelsen. Den kan finnas, men Wilhelmina Schröder kan också skapat berättelsen utifrån den korta utsagan om vad som händer när korset på Rönnarpsbjär inte underhålls. Det är ett vanligt sägenmotiv, att ett kors som inte underhålls leder till olycka. Detsamma gäller om ett kors vanhelgas. De straff som herremännen fick anknyter också till välkända motiv.

Själva sägnen om korset och vikten av att underhålla det återges i Gustaf Ljunggrens verk Skånska herrgårdar, som jag är övertygad om är en källa till många berättelser i Borg- och folksägner. Ljunggren nämner sägnen kring korset när han skriver om Bälteberga gård, som ligger i närheten.

Källor:

Borg- och folksägner, sid 1220ff.

Bref från Skåne, rörande sess fornminnen. RUNA, 1842:2 s. 51f

Fornsök, RAÄ Ottarp 3:2

Ljunggren, Gustaf: Skånska herrgårdar 1 s. 43.

Bild av korset: http://www.fridhem.nl/sob/05-2/ronnarp.html

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Taggat som , , , ,

by | 27 november 2023 · 7:49

Var fick hon sina skräckberättelser ifrån?Wilhelmina Schröder del 2

Var fick då Wilhelmina sina berättelser ifrån?

Den i det tidigare blogginlägget publicerade sägnen om Hin Håle och slottsherren innehåller många klassiska sägenmotivet: den obeskrivligt grymme slottsherren; en plågsam död; djävulen som kommer i sin vagn för att hämta den dödes själ; spökerier som slutar när den gömda rikedomen hittas. Schröder kan ha haft en förlaga eller bara diktat ihop en historia utifrån traditionella ingredienser.

Jag känner igen en hel del berättelser som sägner, som traderats både före och efter det att Schröder skrev sin bok. Här finns sägnen om den grymme riddaren Peder Oxe, herre till Björkeberga i Göinge. Andra exempel från Skåne är skatten i källaren till Knutstorps slott och den igenmurade frun i Gyllebo slott (som Schröder kallar Gylteborg) och Munkklostret vid Gyllebosjön. Mattias Fyhr menar att en möjlig källa till Wilhelmina Schröders berättelser kan vara Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige som utkom 1859-1869. Så kan det vara. Verket refererar en hel del sägner som ofta återges efter äldre ortsbeskrivningar. Jag förmodar att Gustaf Ljunggrens verk Skånska herrgårdar som utkom i två illustrerade band 1852-1863 varit en viktig källa, för det stora antalet berättelser från Skåne. I verket finns gott om genealogiska uppgifter och sägner. Vid en snabb kontroll visar det sig att jag hittar flera av de grundmotiv som finns i Schröders berättelser i Skånska herrgårdar. Sen har författaren broderat ut berättelserna i nationalromantisk anda.

Hon har också använt sig av Herman Hotbergs Svenska folksägner som utkom 1882. Det var Sveriges första utgåva av sägner från hela landet. Hofberg berättar om Katrineholms herrgård invid Svartån, nära Aneby i Småland. Den röda tråden i berättelserna är identiska, men detaljerna skiljer sig åt. 

Hofberg berättar att herrgården byggdes på ett berg där bergakungen härskade. Hos Schröder är det gårdstomtarna som rår över byggplatsen. Herrgårdsfrun på Katrineholm hjälper till att förlösa bergakungens gemål och får som tack ett dyrbart skrin, med ädla stenar och andra dyrbarheter. Men hon får inte omtala vad som hänt. I Schröders berättelse gör herrgårdsfrun jordvättens hustru frisk och får som tack en ring. Så länge hon bär den på sitt finger och inte talar om var den kommer ifrån ska det gå henne väl. I båda versionerna får herremannen syn på den dyrbara gåvan och tvingar hustrun att berätta var den kommer ifrån. Snart flyter en förtrollad ö upp i sjön nedanför vattenfallet. Mannen ror med sina små gossar ut till ön för att undersöka den. När barnen hoppar i land sjunker ön och de följer med ner i djupet. Hos Hofberg sörjer sig den stackars frun till död och mannen reser till främmande land. Hos Schröder springer den förtvivlade modern ut i vattnet och drunknar och inte långt därefter dör mannen av sorg.

En mer systematisk granskning av Schröders samling behövs för att hitta alla förlagor. Sen är säkert en hel del ren dikt. Bland annat finns i samlingen en längre berättelse om Vittsjöborg, i min grannby, som i det stora hela förefaller vara författaren alldeles egna berättelse.

En intressant fråga är också i vilken grad berättelser ur Borg- och folksägner traderats vidare muntligt. Det stora intresset för folkliga sägner knutna till hembygden kring sekelskiftet 1900 innebar att en hel del berättelser, som kanske inte alls var folkliga, togs till vara och berättades vidare.

Bild: Hjalmar Eneroths vinjettbild till sägnen om herrgården Katrineholm.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur

Taggat som , ,

by | 22 november 2023 · 10:14

Kungens älskarinna var Sveriges första skräckförfattare. Wilhelmina Schröder del 1.

Jag tvekade ett tag, innan jag skrev den här rubriken, påverkad av kvällstidningarnas sensationsjournalistik. Som så mycket i dag och igår, är den ett uttryck för ett patriarkaliskt samhälle. För Wilhelmina Schröder är värd att lyfta fram för sin egen skull. 1902-1905 utkom hennes över tusensidiga verk Borg- och folksägner där berättelserna sägs vara ”samlade och upptecknade” av författaren. Boken är illustrerad av Hjalmar Eneroth. Berättelserna hade tidigare utkommit häftesvis och även samlats i en betydligt tunnare bok 1902. Det är litteraturvetaren Mattias Fyhr som i sitt imponerande verk Svensk skräcklitteratur kallar henne  ”Sveriges första skräckförfattare”, om man med det avser en författare som enbart skrev skräck och hade en omfattande produktion.

Tycker du om att läsa under julhelgen kan det vara läge för att leta rätt på Wilhelmina Schröders berättelsesamling. De 1100 sidorna tarvar ju lite tid.  Komplettera gärna med Mattias Fyhrs verk, de två delarna är ”bara” på 900 sidor.

Vem var då Wilhelmina Schröder? Vi vet inte mycket om henne. Hon har mest figurerat, som Karl den XV:s älskarinna, i böcker om släkten Bernadotte. Hon var född i Skåne och dog i maj 1924, 84 år gammal. Då var hon ogift och bodde i Ulriksdal. Hon arbetade på postkontoret i Hällestad väster om Norrköping. 1866 blev hon kungens älskarinna. Eftersom resorna var långa flyttade hon 1869 till Stockholm, där kungen hade ordnat en våning till henne på Drottninggatan. Lars Elgklou som skrivit om Bernadottesläkten karakteriserar henne som ”en ung ambitiös dam med god uppfostran” som ”ville försörja sig själv.” I Wilhelmina Schröder fick kungen ”en god lyssnerska” och ”en privat själavårdare”. Hennes spiritiska intressen fascinerade, enligt Elgklou, kungen. Hennes spiritiska intressen går igen i Borg- och folksägner, här vimlar de av andar som på olika sätt vill meddela sig till de ännu levande.

Schröders bok innehåller 74 berättelser. De flesta är på 3-5 sidor, men en del växer ut till 25-sidiga noveller. I berättelserna figurerar ofta kungar, drottningar, riddare och högreståndspersoner och de tilldrar sig ofta på slott och herrgårdar. Tidsmässigt är de ofta förlagda till medeltiden och forntiden. Geografiskt finns det en övervikt av berättelser som utspelar sig i Skåne. Många av berättelserna har en diffus lokalisering och platsens namn har anonymiserats.  

Hur låter då Wilhelmina Schröder när hon berättar? Vi kan ta Hin Håle och slottsherrn som ett belysande exempel.

I början  af förra århundradet lefde å ett slott i sydligaste Skåne en f.d. embetsman och handlande, Svante X. Elak öfver all beskrifning, var han en skräck för alla sina grannar. Hans stora förmögenhet, till största delen orättvist tillkommen, växer allt mer, och i samman mån hårdnade hans sinne, och många menniskor bringade han till tiggarstafven. Sin hushållerska, med hvilken han under äktenskapslöfte aflat barn, misshandlade han och fördref ur sitt hus.

Hans bror, en mycket gudfruktig prest, afled helt hastigt i små omständigheter. Enkan, hans svåger. besökte honom för att om möjligt leda honom till edftertanke och besinning af sina svåra synder. I sin ifver att frälsa hans själ gick honså långt, att hon gifte sig med honom… Men allt var förgäfves. Hans ondska tilltog ned hvarje dag. Slutligen kom döden. Med en svordom på sina läppar lemnade han det jordiska.

Det är inte svårt att gissa vad som kommer att hända, särskilt som den döende i sina plågor utropade ”Jag försvär mig åt djefvulen, om mörkrets furste blott för en stund lisar mina qval!”

I samma stund bullrar slottsporten. När den döendes hustru och hans sjuksköterska tittar ut genom ett fönster, skriker hustrun till och faller sanslös till golvet. In genom slottsporten rullade

en vagn, omgifven av lågor och dragen av fyra nattsvarta hästar, ur hvilkas vidöppna näsborrar strömmar af eldgnistor framhvälfde. I vagnen satt en hemsk skepnad, iklädd en kolsvart drägt. Han var försedd med horn i pannan, och med undantag deraf, samt att ögonen sprutade eld och lågor, tycktes skepnaden vara en mensklig varelse. Med stor skicklighet förde han tömmarna till fyrspannet, hvilket stannad framför stora slottstrappan. Der hoppade den hornprydde körsvennen ur, och då observerade de båda qvinnorna inne i sjukrummet, att det ena benet på honom var försedt med bockfot, och att han egde en lång svans. Derpå lät han höra en lång, egendomlig vissling, och i nästa sekund var det eldlågande ekipaget försvunnet, liksom uppslukadt af jorden.

När sen den ”hornprydda, bokfot- och svansförsedda” körsvennen kommer in i sjukrummet lyses det mörka rummet upp av ett ”intensivt, svafvelutdunstande sken”. Den inkomne, håller upp sin bok och visar att den döendes namn är inskrivet i den, och säger: ”Svante X, du har kallat på mig, och nu är jag här för att ända dina timliga qval”. Han tillägger ”Följ mig nu, min son!” I det ögonblicket ”framvällde en tjock fradga” i den sjukes mungipa och den ”ondskefulle Svante X var död”.

Som väntat får den döde ingen ro, och hans efterlämnade fru hör hans fotsteg nattetid när han går rastlös av och an i slottet. En natt hör hon honom yttra:

Under skrifbordet i mitt arbetsrum ligger en större penningsumma. Tag reda på den och använd den till det goda! Förr får jag ingen ro!

Följande dag upptogs golfvet å det anvisade stället. Skatten fanns och blef använd till goda ändamål. Sedan upphörde spökerierna.

I kommande inlägg berättar jag mer om Schröders berättelser.

Litteratur

Wilhelmina Schröder: Borg- och folksägner. Stockholm 1902-1905. Skandias bokförlag.

Mattias Fyhr: Svensk skräcklitteratur 1-2. Lund, 2017 och 2022. Ellerströms förlag

Lars Elgklou: Bernadotte. Stockholm, 1978.

Lars Elgklou: Familjen Bernadotte. Stockholm, 1995.

Staffan Skott: Alla dessa Bernadottar. Stockholm, 1996

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur

Taggat som , , ,

by | 08 november 2023 · 9:05

En ramsa från Örkened

I nordöstra hörnet, av nordöstra delen av Skåne ligger en trakt och församling kallad Örkened. Det är en del av Östra Göinge härad och numera en del i Osby kommun, Skåne län.

Örkened gränsar till både Blekinge i öster och Småland i norr. Där, långt upp i hörnet mot Småland, och med bara några kilometer till Blekinge ligger några små byar med namn som lätt kan sätta fantasin i rörelse.

Byanamn som t ex Rumpeboda, Graveboda och Tjuvön. Om dessa byar, och ett par till, finns en i trakten känd ramsa, som speciellt barn finner både spännande och skrämmande. Den går såhär:

Det var en tjuv ifrån Tjuvön, som stal en kätta (honkatt) i Kätteboda, och skar rompan (svansen) av den i Rombeboda och begravde den i Graveboda.

En hiskelig historia i novembermörkret!

1 kommentar

Under Att berätta

Taggat som , , , , , ,

by | 07 november 2023 · 8:19

Jonas Allvins småländska häradsbeskrivningar

I min serie om äldre ortsbeskrivningar har turen kommit till lantmätare Jonas Allvins småländska häradsbeskrivningar. Allvin far var skogsvaktare och han växte upp under små omständigheter i en barnrik familj. Översten och chefen för Wista komapni av Kungliga Jönköpings regemente råkade vid en genomresa i kontakt med familjen och tog hand om den lille pojken, som snart visade sig hågad för studier. I början av1800-talet blev han lantmätare och 1830 förste lantmätare i Jönköpings län. Han blev ledamot av Svenska fornskriftssällskapet och Witterhets-Historie och Antikvitets-Akademien.

Allvins mest kända verk är de fyra beskrivningarna över Östbo härad 1852, Wästbo härad 1846, Wista härad 1859 och Mo samt Norra och Södra Wedbo härader 1857. Beskrivningarna är mycket detaljerade och innehållsrika och tar upp natur, näringar, folkets levnadssätt och kyrkor, gårdar, fornlämningar i de olika socknarna. Själv har jag flitigt använt böckerna som en källa till platsanknutna sägner.

Vi kan ta Östbobeskrivningen som ett exempel. Här återfinns de välkända sägnerna om rovet av dryckeshornet vid Trolle klippa, den tragiska kärlekshistorien om uppkomsten av Träle källa, korset i Drömminge som minner om ett brödradråp samt tillblivelsen av Stora hålan på Rydaholms kyrkogård.

Här återger jag en mindre känd uppgift från Rydaholms socken.

På Upplid Mellangårds äng Hylle, i öster från byn, är en ovalformad bergkulle helt och hållet omsluten av ett sankt kärr, och kallad Hylleberg. I denna har folktron en bergsfru benämnd Hyllefrun. Hon är svåra rik, särdeles på silver och linne, det hon någon gång utbreder och uthänger i solskenet. Hon åstadkommer annars icke något ont och tillhör sålunda bergens goda väsen. 

Allvin härleder folktroföreställningen om Hyllefrun till att någon nordisk gudomlighet dyrkats i trakten. Han beskriver en jättesten, 6 alnar hög, som står vid kullens fot, och anför att denna kan vara en andaktssten eller en offerhåll.

Som vanligt återkommer sägnerna från Allvins häradsbeskrivningar i senare utgivna verk, bland annat Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige som började utges 1859.

5 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Litteratur

Taggat som , , , , ,

by | 31 oktober 2023 · 8:39

Vandra i Osbecks bokskogar och läsa en ortsbeskrivning från 1700-talet

Jag fortsätter med bloggserien över äldre ortsbeskrivningar. Nu inspirerad av en nyligen företagen vandring i Osbecks bokskogar på Hallandsåsen vid Hasslöv. Skogen som är naturreservat har sitt namn efter Linnélärjungen Pehr Osbeck (1723-1805). Liksom många av den tidens lärda blev han präst för att kunna försörja sig. Han tillträdde kyrkoherdetjänsten i  Hallandssocknarna Hasslöv och Våxtorp 1760. Och liksom många av den tidens präster skrev han en beskrivning över sitt pastorat. Den utgavs aldrig under hans livstid, först 1922 trycktes den med titeln Utkast til beskrifning öfver Laholms prosteri. Osbeck arbetade med beskrivning under en mycket lång tid och det finns många utkast till beskrivningen. En del ur koncepten publiceras i den tryckta utgåvan.

Osbeck var livligt verksam på många områden och synnerligen uppskattad på sin tid. Samuel Ödman skrev att Osbeck vid sin död ”icke uppnått den i övrigt föga mödosamma konsten att förvärva sig en enda ovän”.

Väl hemma efter vandringen bläddrar jag i Osbecks bok och finner att han berättar om alla de odlingsrösen vi passerade. Han återger folktraditionen kring drottning Hacka och tiden med svår hungersnöd. Folk fick en hacka och rätt att hacka upp åker på utmarkerna för att kunna överleva. Han nämner också det gamla torpstället vi passerade som kallas för Hackarhuset. Under vår vandring kom vi också till Lassahusstenen, ett stort kluvet flyttblock med hällristningar och skålgropar, där folk offrade i. Osbeck redovisar en sten vid Baramossa, lite längre upp på åsen, med jättegryta och älvkvarnar, där han uppger att folk malt säd och även offrat ”runstycken, halvören, nålar och hästskosöm”.

I konceptet till prosteribeskrivningen skildrar Osbeck seder och bruk samt vidskepelsen i trakten. Här några axplock, språkligt redigerade.

Gossebarn låter de rida på häst innan de döpas, och tror att de därav med tiden ska bli mycket hurtiga. Seden kallas att rida hedning.

En nål sätts i handen på späda flickebarn innan de döpes och barnets hand styrs som om det skulle sy. De blir då duktiga i kvinnoarbeten.

Myrstackars får förökas utan att någon förstör dem, för folk inbillar sig att myrorna i fordom tid varit jungfrur.

Om en kvinna går ut på markerna innan hon blir kyrktagen, tror man att näckamannen gör henne skada. Om hon går in i ett hus går lerkärlen sönder mycket det året.

Julabröd gömmes i sädesbingen tills åkerbruket börjas om våren. Då äter både drängar och pigor av brödet och blir mycket starkare. För samma orsaks skull skrapar drängar och pigor grötgrytan jul-, nyårs- och trettondedagsafton.

Om det regnar i brudens krona när hon åker till kyrkan ska det vara ett lyckligt tecken.

När ett barn plågas av skäver (rakitis) tigger de mjöl av 9 kvinnor. Av allt detta bakar de en helt tunn kaka med så stort runt hål i, att barnet kan krypa igenom det två söndagsmorgnar och en torsdagsmorgon. Barnet äter sen upp kakan på fastande mage.

Som synes en hel del välkänt, men också en del lite mer ovanliga föreställningar. 

Osbecks omtalade älskvärdhet och vidsynthet tycker jag kommer fram i följande stycke, som jag inte kan låta bli att återge:

Kvinnfolket har efter allt utseende det trägnaste arbetet: de måste inte allenast räfsa efter slåtterkarlen, en efter var karl, vända och bära tillsammans höet m.m. Taga upp den avslagna säden på åkern, hjälpa till med dels torkning och hemkörsel, räfsa åkern, lassa på gödseln, breda ut henne på åkern, förutom deras arbete på herrgården i samma sak. De måste tvätta mannens, barnens, sina egna och tjänstefolkets kläder, koka, baka, brygga, bränna, bära mat till folket om sommaren, jämte det de sköta sina barn och lära dem läsa, samt dess emellan så väl hemma som på vägar sticka strumpor, eller spinna och väva. Så det är underligt att kvinnor kunna så länge uthärda och i allmänhet uppnå 70, 80 och 90 år.

Osbecks beskrivning är en  rik källa för den som är intresserad av folkliga föreställningar i södra Halland. Den avslutas med kortare beskrivningar av andra pastorat i den här delen av landskapet.

Osbecks studier av djurlivet kring Hasslöv utkom i en rikt illustrerad utgåva 1996 med titeln Djur och natur i södra Halland under 1700-talet.

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Litteratur, Utflyktstips

Taggat som , ,

by | 29 oktober 2023 · 15:17

Lerbjerskäringen i Anderslöv

I föregående blogginlägg skrev jag om ortsbeskrivningar och att de är en källa till kunskap om sägner och folktro. Här är en sägen just ur Jöns Hagerlöfs beskrivning från 1856 över Grönby pastorat i Trelleborgs kommun. Jag återberättar sägnen lätt redigerad.

Nära Anderslöv ligger en tämligen hög och spetsig backe, som kallas Lerbjer. Förr i tiden beboddes den av en trollpacka, Lerbjerskäringen. Hon var mäkta rik på guld och silver. Stundom ställde hon till med präktiga gästabud och då kom älvor och troll i tusental. Varje lillejulafton den 23:e december upplyftes högen på stöttor, och den som hade lust och mod, kunde då skåda in i hennes salar som lyste och glittrade som dyrbara smycken.

Gumman hade liksom så många andra, sina dyrbarheter i lerkar. När Anderslövs kyrktorns två klockor ljöd för första gången sprack lerkärlen. i vredesmos samlade käringen ihop sina skatter och dyrbarheter och drog åstad till Jordberga kullar, som ligger sydost om Anderslöv. Det sägs att hon fortfarande bor kvar där. I Lerbergsbacken har då åtminstone ingen sett henne mer.

Backen har istället varit en samlingsplats för de omkringliggande byarnas vallherdar.

Anderslövs kyrka byggdes på 1100-talet. En sommardag 1869 slog åskan ner och spiran brann och kyrkklockorna smälte. Två år senare stod det nya tornet klart. Läs mer om Anderslövs kyrka här. Bilden av Anderslövs kyrka kommer från denna sida.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Taggat som ,