Kategoriarkiv: Sagomuseets verksamhet

För andra året i rad samarbetar Sagomuseet med Nordic Business Institute (NBI) i Växjö. NBI driver sedan flera år utbildningen ”Storytelling – för strategisk kommunikation”. Det är en yrkeshögskoleutbildning på 300 poäng. Eleverna lär sig att använda berättandet i företag och organisationer. Tanken är att man med hjälp av berättelsen skall förmedla en stark känsla för organisationen eller produkten. Berättelsen skall bygga varumärket. Denna form av berättande kallas ofta för Corporate Storytelling.

Man använder flera olika medier för sitt berättande: digital storytelling, film och text.  Dessutom får de prova på det muntliga berättandet. Det är där jag kommer in . Vid tre tillfällen  undervisar jag om det muntliga berättandets historia och muntlig dramaturgi. Dessutom får de helt enkelt träna på att berätta med munnen. Allt avslutas med en liten examination där de får berätta en folksaga och ett minne.
Man kan verkligen säga att det är två olika världar som möts när jag kliver in på detta Business Institute. Just därför är det ett roligt och fruktsamt samarbete. Affärsvärldens blivande berättare får lära sig att de är en del av världens äldsta kulturform och att ibland slår det muntliga berättandet både datorer och dyra filmproduktioner. Jag har också lärt mig mycket, bl a att det muntliga berättandet hela tiden utvecklas och hittar nya former.

Mikael Thomasson

En hel dag skulle jag  jobba med niorna. Från Kl 8 till 14 skulle de få skapa sina berättelser i ett ljud och bildprogram. Väl inne i klassrummet kände jag hur nervositeten kom över mig. Tonåringarna hängde med sina huvuden, gäspade högt och inledde med att fråga om när det blir rast.
– Det här kommer aldrig att funka tänkte jag och började trevande presentera dagen:

1. Bestäm dig för vad du vill berätta
2.  Gör ett skelett, gärna i form av en tecknad serie
3. Fota de bilder du behöver.
4. Lägg in bilder, musik och tal i programmet Photostory 3
5. De som vill avslutar med att visa sin film för kamraterna

Vi pratade om vad man kan berätta. Skall man återberätta eller skapa en egen fantasi historia? Vad behövs för att en historia skall funka? hur lång bör berättelsen vara?
När svaren klarnade, blev ocklså stämmningen bättre.  Ansiktena lystes upp, fniss och skratt hördes och serier skapades i hög fart.
När det väl fått sitt skelett godkänt, var det dags att greppa kameran för att fota. Några gav sig ut på gatorna, andra fotade i skolan.
– Otroligt, tänkte jag. Morgontrötta och viljelösa ungdomar hade på någon timme förvandlats till sprudlande filmskapare.Deras sätt att bemästra kamereror och datorprogram, var så imponerande. De tillhör en generation som behandlar modern teknik lika obekymrat som vi vuxna  hanterar en blyertspenna.  Några var dock fortfarande ängsliga inför att behöva tala in sin berättelse
– Jag låter så konstigt, sa någon
– Det är inte min grej, sa någon annan
– Du måste inte, men jag är övertygad om att du kan,  upprepade jag likt ett mantra.

När dagen gick mot sitt slut hade alla gjort minst en film, alla hade talat in i datorn och de allra flesta lyste av belåtenhet. Själv gick jag hem med  minnen från en ovanligt lyckad dag.

Mikael Thomasson

Undrar du hur resultaten blev? Titta på två av berättarverkstadens filmer här:

Vi vill att Sagomuseet ska vara tillgängligt för alla. Sedan ett år tillbaka driver vi därför  projeket: Kultur- och museipedagogik för alla.  Syftet är att utveckla en museipedagogik som på bästa sätt tillgodoser behovet hos funktionshindrade barn och ungdomar, framför allt de med utvecklingsstörning eller Aspbergerdiagnos.  Som en del i detta projekt gjordes  för en tid sedan en sägenresa för funktionshindrade. Några av deltagarna skriver här om sina upplevelser

Sägenresa 11-09-07

Vi gick till Sagomuseet. Vi åkte buss till olika ställen. Eva berättade många historier i bussen. Vi fick se en stor sten som såg ut som en gumma.

Vi fikade vid Ivars kyrka. Eva bjöd på mackor, dricka och sockerkaka. Ivars kyrka var en stor sten som Gud hade delat.

På Bolmarö säteri fick vi höra om när djävulen dansade med husfrun. De dansade fortare och fortare. Husfruns skor gick sönder och fotsulorna började blöda.

Drakarna gömde skatter vid Högarör. Människorna letade efter skatterna.

Sen åkte vi tillbaka till Sagomuseet. Då började det regna.

Kulturfabriken och Sunnerbogymnasiet var också med.

Av: Carl, Jonathan, Anton och Nicklas, 6-10, Kungshög

Siw, Berättarpedagog

Mikael, Berättarpedagog

Eva, Berättarpedagog

Sagomuseets vår 2011 var en tid som fylldes av berättarverkstäder för tredjeklassare . Sjutton klasser i Ljungby kommun fick fem besök av  en berättarpedagog från museet.    Alla museets berättarpedagoger hjälptes åt för att hinna med så många  grupper. Jag tänkte berätta lite om vad vi gjorde under de fem sextiominuters passen.

Det hela började med att berättarpedagogen berättade. Två, tre längre sagor blev det oftast. Detta för att barnen skulle få en uppfattning om vad muntligt berättande kan vara.  Därefter gjorde vi enkla berättarövningar för att väcka berättarlust.

En övning som jag ofta gjorde var ”Det perfekta ordparet”.  Den går till så att man tar ett substantiv, t ex ”ko” och parar ihop det med ett annat, t ex ”villa” ( hur sämre de passar ihop desto bättre ) Sedan sätts bindesträck mellan orden så det blir ”ko-villa” och någon får förklara vad det är. Jag minns att en pojke förklarade att han byggde sin ko-villa efter att korna tjatat och bett om ett bättre hus att bo i. Ko-villan innehöll både TV och dataspel, allt anpassat för kor.

Så småningom fick barnen välja var sin lokal sägen att göra på sitt eget sätt. Jag skulle kunna berätta om hundratals barn som gjorde otroliga historier, men   jag  får nöja mig med att berätta om Pelle*.  Han valde  sägnen om varulven. Med stor inlevelse ritade han först berättelsen som serie, sedan utvecklade han historien med hjälp av övningar. Pelle lät historien handla om fotbollspelaren Messi, som försvann från fotbollsplan och kom tillbaka som varulv.

Slutligen fick alla i uppgift att berätta historien hemma för så många som möjligt. När vi träffades sista gången redovisade Pelle att han berättat för 130 personer! Det visade sig främst vara akvariefiskar och hönor, men även mamma, pappa, farmor och farfar. Enligt Pelle hade både hönsen och akvariefiskarna varit utmärkta lyssnare, farfar däremot ville helst bara läsa Smålänningen.

Jag hoppas och tror att Pelle och hans kompisar fortsätter att berätta med lika stor glädje för både djur och människor. För oss berättarpedagoger var vårens verkstäder en oförglömlig upplevelse.

*Pelle heter egentligen något annat

Mikael Thomasson