Kategoriarkiv: Litteratur

by | 23 februari 2026 · 13:46

Ny bok om Odens jakt

Skräddaren och Odens jakt

En skräddare fick inte julkläderna färdiga förrän sent på julafton. Gårdsfolket bad honom stanna kvar, men han ville nödvändigt till sitt eget hem. Han fick julbröd och ost med  sig.

Han skyndade genom skogen. Plötsligt hörde han ett häftig flåsande bakom sig och hemska hundskall. Han hoppade åt sidan. Då fick han se ett fruntimmer, högt som självaste trädtopparna. Tungan hängde ur munnen och brösten var slängda över axlarna och räckte ända ner till midjan.

– Hör skräddare, flåsade kvinnfolket, när du möter hundarna, så säg hass, hass men inte hiss, hiss!

Han lovade göra detta och jättekvinnan rusade vidare. Snart var hundarna framme. Något farligare hade skräddaren aldrig sett. Ögonen brann som eld och en eldröd tunga hängde ur käften. De glodde på honom. I rädslan bröt han julbrödet itu, kastade en hälft åt vardera och ropade hiss, hiss. Utropet manade ju på hundarna och de sprang fort vidare.

Rätt som det var, får han se en högrest, alldeles svart ryttare komma sättandes på en stor svart häst. Med vrede såg ryttaren på den stackars skräddaren och befallde honom stanna där han stod. Skräddaren stannade och tänkte att  hans sista stund var kommen. Men ryttaren red fort vidare. Snart fick skräddaren höra hemska skall och en förfärlig knall, det brakade i hela skogen. Ögonblicket därefter kom ryttaren tillbaka och nu hängde det stora kvinnfolket över hästryggen.

– Nu borde jag göra med dig på samma sätt, eftersom du är ute denna kväll, då var man är hemma. Men då du gav kristet bröd till mina hundar och de fick kraft att sönderslita detta troll, skall du denna gång få gå. Men nästa julkväll du är ute, skjuter jag dig. Denna kväll hör mig, Oden till. Jag är dömd att som straff för mina skälmstycken evigt jaga troll och jättar.

Skräddaren gick sedan aldrig mer ut så sent någon julkväll.

Den här sägnen sände prosten Carl Fredrik Cavallius 1840 till sin son, fornforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Sägnen om Odens jakt berättades allmänt i Småland på den här tiden. I Wärend och Wirdarnes första del som utkom 1863-64 skrev Hyltén-Cavallius utförligt om Odensägner och menade att de byggde på uppfattningar från hednisk tid.

Det finns också en ytterligare sägentyp av Odens jakt. Här drar Oden fram i luften med brak och larm och hundskall i täten för ett stort jaktfölje. Följet bestod av längesen döda. I Norge, där den här sägentypen är mycket vanlig, kallas följet för oskoreien eller julereien.

Folkloristen Åsa Nyman har skrivit översiktligt om de här två sägentyperna i Atlas över svensk folkkultur II:2 (1976). Hon återger en lång rad sägner och redogör kortfattat för den internationella  forskningen om de omdiskuterade sägentyperna. Många forskare har ansett att bakgrunden till sägnerna är en gammal Odenkult. En annan teori är att den vilda jakten återgår på ”ett gammalt kultbruk som uppehölls av hemliga förbund av maskerade män”.

Även folkloristen Hilding Celander har behandlat sägentypen. I artikeln Oskoreien (Saga och sed 1943) diskuterar han en rad av sägnens motiv. Celander anser generellt att sentida sägner och traditioner i hög grad går tillbaka på en förkristen föreställningsvärld , så även sägnen om Odens jakt, även om den är influerad av medeltida kristna föreställningar om straffdom över syndfulla människor.

Åsa Nyman konstaterar att sägnerna om Odens jakt hör till ”ett stort komplex av sägner och trosföreställningar som inom sig rymmer rester av olika kulturepokers idévärld och värderingar… Säkerligen kan förkristna föreställningar ligga bakom åtminstone vissa delar av dessa traditioner.”

Nu har arkeologerna Anders Kaliff och Terje Østigård utgiven boken Odens jakt med undertiteln En uråldrig indoeuropeisk myt. I boken lutar de sig en hel del mot Nyman och Celander och den forskning de anför. Det nya är att författarna menar att modern dna-teknik nu slagit fast att det skett en folkvandring, med början omkring 3000 f.Kr., från stäpperna norr om Svarta havet och Kaspiska havet både västerut till Europa och öster- och söderut till t ex Iran och Indien. Den här spridningen överensstämmer med lingvisternas modeller för de indoeuropeiska språkens utveckling och med arkeologiska fynd. Författarna menar att det finns en gemensam ålderdomlig myt  om livet och döden, som är ursprunget till de sägner om Odens jakt som är spridda över världen. De anför gemensamma trosföreställningar om döden, gemensamma ritualer, arkeologiska fynd och kvarlevande utklädningsupptåg som ett tecken på detta.

Odens uppträdanden i de nordiska sägenvarianterna hänger ihop med gudens koppling till död och krig, magi och fruktbarhet. I Indien har Oden sin motsvarighet i guden Indra.

Boken är skriven i polemik mot historiska forskare som begränsat sig till skiftliga källor och utifrån avsaknaden av bevis avfärdat alternativa hypoteser. Ett sentida exempel författarna tar upp är när historieprofessorn Dick Harrison 2020 i Svenska Dagbladet slår fast att berättelsen om Oden som anförare för ett krigiskt följe är en 1800-talsföreteelser. Bröderna Grimms uppfattning att sägnen går tillbaka på förkristna germanska myter är bara en konstruktion.

Bokens Odens jakt är intressant läsning för den som vill orientera sig om ett fascinerande sägenkomplex. Författarna har försett boken med en utförlig notförteckning, där de redovisar sina källor, men jag saknar en ordentlig litteraturförteckning. Nu får man söka fram och tillbaka i noterna för att kunna hitta referenserna eftersom källans titel bara anges vid första referensen.

Anders Kaliff och Terje Østigård: Odens jakt. En uråldrig indoeuropeisk myt. Carlsson förlag, Stockholm, 2025.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Taggat som , ,

by | 10 februari 2026 · 8:53

Naturlagarna av Eiríkur Örn Norðdahl – fascinerande fabuleringskonst 

Året är 1925. Platsen är nordvästra Island. Det är prästmöte i Ísafjörður. I bygden sägs det att om sju präster och en enögd står framför kyrkporten i Ísafjörður ska en klippa lossna från Eyrarfjall och rasa ned över staden. 

Nu samlar Islands nye unge biskop sju präster och en enögd framför kyrkan, för att bevisa att folktron bara är humbug och dåraktiga föreställningar. Vad händer?

Ett ras utlöses. Sten och jordmassor krossar hus och folk begravs av rasmassorna.

Och kanske är det självaste Gud folk skådat på fjällets topp? En jättegestalt i alltför små kläder.

Sen händer nya under och mirakler och ofattbara händelser i denna omåttligt underhållande bok.

Och det är tur att boken är 690 sidor tjock, så att läsaren verkligen får hänge sig åt denna myllrande berättelse.

Eiríkur Örn Norðdah: Naturlagarna. Rámus forlag 2025. Översättning av Johan Swedenmark.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Taggat som ,

by | 19 december 2025 · 14:52

Tora Wall recenserar Stora Pockers öga

På äventyr bland oknytt och otyg i mörkaste Småland

Stora Pockers öga är skriven av sagoberättaren Per Gustavsson. Det är den senaste i en lång rad med böcker om sägner, sagor och berättande av en författare med en nästan magisk förmåga att hitta nya berättelser att trollbinda sina sina läsare med. Småland har en särskild plats i hans hjärta, det märker man inte minst i denna bok som är utformad som en litterär sägenresa genom kommunerna Alvesta, Ljungby och Älmhults – det område som kallas Sagobygden. Per Gustavsson är även en av grundarna till Sagomuseet i Ljungby, där det immateriella kulturarvet lyfts fram och gestaltas. 

Vem är då denne Pocker som titeln talar om? Jo, Pocker det är, förklarar Gustavsson, ett annat namn för djävulen. För att inte riskera att kalla på djävulen ersatte man hans rätta namn med en annan benämning (noanamn), så som brukligt var när man hade att göra med något farligt. Och Stora Pockers öga, det är en skogsgöl (formad som ett öga) som ligger gömd i den småländska tallskogen. En plats att akta sig för – eller kanske en plats för den äventyrslystne att besöka, för att se om det verkligen finns så mycket oknytt där som namnet antyder?

Boken har ett pedagogiskt upplägg, där läsaren på första uppslaget möts av karta över Sagobygden, med alla sägenplatser utmärkta. Behändigt för den som vill planera sin resa men också givande för den som besöker platserna i fantasin, eftersom kartan gör det lättare att visualisera vart i Småland man befinner sig. I inledningen får läsaren en kort bakgrund till folkminnesinsamlingens historia samt vilket källmaterial Gustavsson använder sig av i boken. Den som vill söka sig vidare på egen hand får också tips om hur de ska gå till väga.

Sedan tar författaren med läsaren på en resa mellan den ena platsen mer fantastisk än den andra. Till Odens grav i Odensjö, runstenen i Trotteslöv och till Färjansö, där skogsrået håller till. Vi möter prästen som fick sig en ofrivillig ridtur på glosons rygg, trollen som firar jul i det ohyggliga Kuggaberget och den modiga Blända som samlade alla Värends kvinnor och besegrade den danska hären. Boken är på 320 sidor (illustrerad med färgfotografier), så de exempel som nämns här är bara ett axplock av innehållet. 

Språket är lättillgängligt och målande. Efter varje sägen som återges finns källhänvisningar och gps-koordinater samt en faktatext som placerar berättelsen i en kulturhistorisk kontext, vilket ger boken en folkbildande tyngd vid sidan av den smittande berättarglädjen,

Jag rekommenderar varmt denna bok till alla som vill ge sig av på äventyr (i verkligheten eller i fantasin), till trollfantaster och drakälskare, till den kulturhistoriskt intresserade och inte minst till den som är på julklappsjakt! 

Tora Wall

Boken säljs på Sagomuseet i Ljungby och där böcker säljs

1 kommentar

Under Litteratur

Taggat som , ,

by | 23 september 2025 · 21:52

Sagobygdens nya geocachingrunda – i Wärend och Wirdarnes fotspår

Häromveckan invigdes Sagobygdens senaste geocaching-runda. Sagobygden har sedan flera år tillbaka arbetat med geocaching som ett av flera sätt att levandegöra och nå ut med sägner, myter och berättelser.

Den nu nyinvigda rundan är helt baserad på en av våra äldsta svenska etnologiska böcker; Wärend och Wirdarne – ett försök i svensk etnologi (1863-68), skriven av den för oss i Sagobygden så betydelsefulle Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818-1889).

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius var en svensk diplomat, folklivsforskare och etnolog. För vår del här i Sagobygden är det de sistnämnda rollerna som spelat störst roll. Hyltén-Cavallius var nämligen en av våra allra tidigaste sagosamlare, i samma anda som de så välkända Bröderna Grimm. De samlade folksagor runt om i de tyskspråkiga delarna av Centraleuropa, Hyltén-Cavallius gjorde det i Sverige, och främst i Småland med omnejd. Detta sagosamlande resulterade bland annat i boken Svenska folksagor och äfventyr (1844-49).

Hyltén-Cavallius samlade dock mer än sagor. Han samlade även in traditioner, dialektala uttryck, ordspråk, sångtexter, ortsnamnsursprung och förstås sägner. Sägner liknar ibland sagor, men de är berättade mer för att tros på. De bygger på folktro och lokala berättelser som förts vidare via muntlig tradering. Ofta innehåller de, utöver de mer fantastiska inslagen som väsen och trolldom, även kopplingar till särskilda platser eller mer eller mindre historiska händelser.

Detta insamlande är det som ligger till grund för Hyltén-Cavallius kanske allra mest framstående verk Wärend och Wirdarne – ett försök i svensk etnologi. Det är alltså en bok som berättar om folkliv, folktro och folkliga traditioner i området Värend.

För den etnologiskt och kulturhistoriskt intresserade är det en alldeles underbar bok. Så innehållsrik och så mångsidig! Trots, eller kanske på grund av, dess karakteristiska 1800-tals svenska är den fortfarande väldigt läsvärd.

Titelns ”Wärend” syftar på ett område som omfattar större delen av Kronoberg. Det var ett att av de ”små länder” som kom att utgöra det som senare blev Småland. Det allra äldsta belägget för namnet Värend finns på en runsten i Alvesta där det framgår att det var en ”värendsk bonde” som runorna ristades för.

De som levde här före virdarna lämnade förstås också spår efter sig. Därför kan vi hitta spår efter dem i form av de fornlämningar som vi idag skulle koppla till stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Hyltén-Cavallius kopplar samman, precis som flera i hans samtid, dessa spår med de i sägnerna omtalade trollen och jättarna. Folket som bodde här i urtid, urbyggarna som han kallar dem, var alltså samma folkslag som de troll som återkommer i muntligt traderade berättelser.

Virdar såväl som deras påstådda föregångare hade förstås utöver de materiella spåren även religiösa ritualer och trossystem långt före att kristendomen kom till Småland. Blotplatser, ritualer, offerritualer, tron på hedniska gudar, diverse högtider…. Dessa gås igenom i boken. 

Dessutom förekommer det berättelser om sådant som mer hör bondesamhällets folktro till. Väsen som näckar, skogsrån, bergsrån, vättar, gloson, tomtegubbar, älvor, kyrkogrimmen, nattramnen, gengångare… och diverse sägner om dessa olika figurer och de platser de sagts och sägs vistas på. En hel del av det har vi plockat med i vår cacherunda.

Wärend och Wirdarne ger också en hel del väldigt konkret och mer jordnära information. Som hur olika bostäder, fordon, arbetsredskap och föremål var utformade och namn och ord som mer eller mindre fallit i glömska redan vid mitten av 1800-talet. Boken innehåller många fina illustrationer där föremål och platser avbildas. Exempelvis finns en avbildning av ett skämtdryckeskärl, en så kallad ”Koppa lustig”. Det ”lustiga” med den är att bara en av sidorna fungerar att dricka ur. Alla andra leder till att den som försöker dricka spiller ner sig med drycken.

Ett annat föremål som avbildas är ätteklubban, varav det fanns en förvarad bakom Skatelövs gamla kyrkas altare. Hyltén-Cavallius menar att enligt en allmänt utbredd folksägen ”hafva detta slags klubbor i hedendomen varit af våra förfäder brukade, för att dermed dräpa deras sjuka och åldersstigna.” Då samma sorts berättelse även finns hos Procopius om folkgruppen heruler menar Hyltén-Cavallius att vi ”hafva desto mer anledning att tro på tillförlitiligheten af denna sägen”. Senare tiders forskning har dock inte lika stor tilltro till sanningshalten kring detta makabra bruk, på samma sätt som att berättelser om de s.k. ättestuporna numera inte ses som fullt ut historiskt korrekta. Men visst är det en fascinerande tanke?

En av mina personliga favoritkategorier i Wärend och Wirdarne är djurtydor. Alltså hur olika djurs närvaro eller beteende kunde förutspå eller till och med orsaka diverse händelser. Exempelvis får vi veta om korpen att ”han flyger bort och hemtar en sten, hvarmed han göra sitt bo osynligt. Kan någon menniska skaffa sig en sådan Korpasten, så kan han dermed göra sig osynlig.”

Om en gosse när han fångat sitt livs första gädda tar dess hjärta och ”förtär det medan fisken ännu lefver, så får han god lycka till fiske, och äfven god håg dertill.” Om detta gäller även för flickor framgår dock ej…

Och så min favorit bland djurtydor: ”Höljer man icke upp sängen, när man stiger upp, och flyger så en fogel öfver sängen, så får man gul-soten.” Så se till att bädda sängen, varje dag!

Hyltén-Cavallius och hans verk har alltså, som ni förstår, en alldeles särskild betydelse för oss på Sagobygden.

Och en särskild betydelse har han även för Skatelöv och dess hembygdsförening då det är i den socknen hans släktgård ligger och också där han bodde sina sista 20 år i livet. Det är på Skatelövs gamla kyrkogård som den bautasten med runliknande inskrift som rests över honom tronar vänd emot den intilliggande Åsnen. Det är på Skatelövs hembygdsgård man hittar Hyltén-Cavallius egen sägenplats och det är där det snidade drakhuvudet som en gång prydde hans kyrkbåt finns upphängt.

Det var också där vi valde att hålla invigningen av vår nya geocache-runda.

Invigningen skedde på kulturarvsdagen den 13 september. Kulturarvsdagen är Riksantikvarieämbetets årliga temadag som är till för att ”bidra till att skapa förståelse, intresse och engagemang för kulturarv och kulturmiljöer”. Runt om i Sverige anordnar organisationer och privatpersoner olika aktiviteter utifrån kulturarvsdagens syfte, som en del i Europarådets och Europeiska kommissionens gemensamma program ”European Heritage Days”.

Höll i invigningen gjorde Jakob Elofsson, berättarpedagog på Sagomuseet, och Maria Svartberg, styrelseledamot i Berättarnätet Kronoberg. Besökarna bjöds på kaffe och kringla samtidigt som de fick lyssna på Jakobs sägenberättande och Marias föredrag om Hyltén-Cavallius och hans Wärend och Wirdarne.

Därefter var det dags för geocaching! Vi värmde först upp med att besöka den geocache som sedan tidigare redan fanns på hembygdsgårdens område. De som inte hade testat på geocaching förut guidades genom processen. Klockan kvart över tolv var det dags för premiär av våra nya geocacher. En av dessa finns i närheten av hembygdsgården och det var förstås den vi valde att hitta tillsammans. Snabbast av alla med att hitta cacherundans första cache var dagens mest entusiastiske skattletare, Wille. En liten groda fick han med sig från sitt fynd.

Den nya geocacherundan består av nio cacher som finns utspridda kring ett större område och den som vill följa den i dess helhet bör med fördel ha tillgång till bil. Vi har nämligen placerat cacherna vid olika platser som på olika sätt nämns i Wärend och Wirdarne. Således sträcker sig rundan från Odensjö i nordost till Fanhult i sydväst. Till varje cache finns en liten introduktionstext i appen. När man nått fram till cachen följs introduktionstexten upp med en berättelse baserat på, och ett citat ur, Wärend och Wirdarne.

Kanske hittar du berättelser som är helt nya för dig? Kanske får den dig nyfiken på att ta dig an hela boken? Om inte annat garanterar geocaching en eller flera utflykter ut i naturen, och det är ju aldrig fel!

Vi hoppas att ni kommer uppskatta den nya cacherundan lika mycket som vi tyckt om att arbeta med den!

På Sagobygdens blogg har vi flera gånger tidigare skrivit om Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. De inläggen finns att läsa här: https://sagobygden.blog/tag/gunnar-olof-hylten-cavallius/

Mer om våra andra geocacher kan man läsa via länkarna https://sagobygden.se/sv/sagoskatter/ och https://sagobygden.se/sv/mickel-i-langhult-geocaching/.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Historia, Litteratur

Taggat som , , ,

by | 27 augusti 2025 · 11:04

Ny bok om Sagobygdens sägner

Nu när jag åter blivit smålänningen handlar, passande nog, min nya bok just om småländskt sägenberättande. I 40 år har jag grävt djupt i berättartraditionen i Sagobygden, alltså i de tre kommunerna Alvesta, Ljungby och Älmhult. I boken sammanfattar jag mina kunskaper och tankar.

Boken har fått titeln Stora Pockers öga. En sägenresa i Sagobygden. Stora Pockers öga är en liten rund skogsgöl mellan byarna Össjö och Fiskeryd i Södra Ljunga socken. Den ligger glömd och gömd mitt inne i tallskogen och ingen stig leder dit. Pocker är en omskrivning av djävulen. Det kunde vara farligt och utmanande att nämna djävulen vid hans rätta namn. Namnet pekar på att här höll oknytt, djävulens anhang till. För dem och sjön var det bästa att akta sig. Kanske var det här som ett brudfölje en gång försvann ner i det mörka vattnet. Vi vet inte riktigt säkert, men något hemlighetsfullt ruvar gölen på. 

Kanske vittnar namnet om tron på att djävulen såg allt som människor företog sig. Inget kunde döljas, varken för Gud eller den onde. Och här i skogen mellan två små byar finns hans öga som skådar världen. Det är den världen, där det enligt kyrkans lära pågår en dragkamp mellan Gud och djävulen, mellan gott och ont, som de gamla folksägnerna berättar om.

Det är det här som jag tycker är så intressant med folksägner. De är spännande, roliga, tänkvärda och sorgliga berättelser, samtidigt  som de handlar om människors syn på världen, deras drömmar och förhoppningar. Och inte minst lär vi känna ett strävsamt vardagslivet. Med hjälp av detta immateriella kulturarv lär vi känna de människor som levde för inte alltför länge sen.

Boken vill också inspirera både gamla och unga, gärna tillsammans, att ge sig ut i skog och mark och leta upp de sägenomspunna platserna. En del platser är välkända, men många ligger bortom allfarvägarna och bjuder på nya upplevelser. En resa i sägnernas spår är ett sätt att upptäcka kulturlandskapet och känna sig hemma i det. För att du ska hitta rätt finns en karta i boken och gps-koordinater till alla platser.

I boken återberättar jag långt mer än 150 sägner och dessutom många varianter till dessa. Jag redogör för den historiska bakgrunden och fyller på med kulturhistoriska kommentarer. Ibland kan en sägen vara kort, men kommentaren blir flerfaldigt längre. Bokens 320 sidor innehåller också utförliga register och rikligt med lästips för dig som vill veta mer.

Färjansö är en av de platser jag berättar om. Här höll skogssnuvan till.

Onsdag 8 oktober blir det släppfest på Eskilsgården, mittemot Sagomuseet. Då medverkar också Björn Gullander som tagit många av bokens bilder. Vi bjuder på småländsk ostkaka från Piggaboda och jag har plockat lingon i smålandsskogen, så det blir rårörda lingon och även hemkokt jordgubbssylt. Lite fest ska det vara när nu Sagobygdens sägner presenteras i bokform.

Boken ges ut av Sagobygden. Omslagsfoto och fotot från Färjansö: Rikard Arvidsson.

4 kommentarer

Under Berättelser, Litteratur

Taggat som , ,

by | 29 maj 2025 · 10:37

Händelser ur Sveriges ohistoria: en försvunnen tid

Hur gammal blev Ane den gamle? Drunknade verkligen kung Fjolner i ett mjödkar? Vem var Ingjald Illråde? Vad hände med kärlekssagan mellan Ingeborg och Hjalmar och hur gick det egentligen till vid slaget på Bråvallarna?

Och kanske den största frågan av alla, fanns dessa människor och inträffade dessa händelser i verkligheten?

Daniel Sävborg är i sin bok Händelser ur Sveriges ohistoria: en försvunnen tid från början tydlig med att ingen av bokens berättelser egentligen har skett. Det handlar inte om historiska händelser. Men. Behöver de vara irrelevanta för det? Hur ska man förhålla sig till dem? Det är här det blir intressant.

Händelser ur Sveriges ohistoria: En försvunnen tid. Författare Daniel Sävborg. Förlag: Dialogos.

Berättelserna om de gamla ”sagokungarna” har ofta sitt ursprung i en tidig muntlig tradition som sedan länge glömts bort om den inte förts vidare via någon form av nedskrivning. De äldsta källor som idag finns bevarade är som bäst fragmentariska berättelser eller enstaka strofer ur exempelvis Ynglingatal från 900-talet. Dessa har sedan plockats upp genom historiens gång av olika tolkare, översättare, författare och historiker vilka ömsom broderat ut, ömsom förenklat, ömsom förändrat och ömsom förvanskat dem.

Samtliga förändringar får man följa i boken. Varje enskild kung eller berättelse följs nogsamt från de tidigaste uppteckningarna och vad dessa kan ha för muntligt ursprung för att sedan steg för steg diskuteras genom de senare omskrivningarna och översättningarna. Därefter kommenteras och redogörs för historikernas, arkeologernas och religionsvetarnas tolkningar samt de kulturella och historiska betydelser de fått och har än idag. De omfattande redogörelserna kan stundvis göra läsningen ganska tung men det intressanta innehållet väger dock upp för det.

Kung Ane den gamle ligger till sängs med sitt dihorn och tittar på när hans yngste son släpas iväg för att bli offrad. Konstnär: Erik Werenskiold.

I och med det tidiga 1900-talshistorikernas fokus på källkritik avskrevs stora delar av den tidigare svenska historieskrivningen som icke-historisk. Detta fanns det förstås en viktig poäng med, men i samma veva menar Sävborg att vi har berövats något viktigt. Från att dessa berättelser varit allmängods som ingick i allas skolgång och allmänbildning har de idag glömts bort av de allra flesta.

Sävborg menar att vi har missat en stor och färgglad del av vår historia genom att bortse från allt som inte följer källkritikens krav. Han jämför med berättelserna om Robin Hood, en person som i allra högsta grad är en levande del i det brittiska kulturhistoriska arvet utan att troligtvis ha levt alls. Att en karaktär inte existerat av kött och blod behöver inte betyda att den inte spelat och ännu spelar en stor roll för vår gemensamma kulturhistoria. Berättelser, sanna eller ej, skapar en betydelsebärande väv som ger historien liv på ett sätt som annars inte vore möjligt.

Kung Ingjald Illråde bränner ihjäl tolv småkungar. Konstnär: Hugo Hamilton, 1830.

Ta exempelvis Bolmsö, mitt inne i Sagobygden. Här finns många fornminnen, bland annat ett gravröse som kallas för Kungshögen eller Hergrims borg (RAÄ Bolmsö 17:1). Vem som ska vara gravlagd där råder det skilda meningar om, men på en skylt intill gravfältet står det om bärsärken Hergrim som sägs ha haft sitt högsäte vid denna plats. Denne bärsärk finns omnämnd i Hervararsagan, en fantastisk isländsk fornaldrarsaga där bland annat det förtrollade svärdet Tyrfing spelar en framträdande roll. Hergrim ska ha varit farfar till Angantyr, som i sagan dräper Hjalmar den hugstore. Hjalmar dör därmed en ärorik men tragisk död och när hans fästmö Ingeborg får ta emot budet om hans död ska hon omedelbart ha fallit död tillbaka i stolen. Hon dog alltså av ett brustet hjärta. Så sorgligt. Så romantiskt. Och helt plötsligt har utflykten till Bolmsö givits ytterligare dimensioner genom kopplingen till de forna sagorna.

Berättelsen om Ingeborg och Hjalmar var länge oerhört populär. Från 1868 och långt in på 1900-talet fanns den med i Läsebok för folkskolan vilket innebar att snart sagt alla svenskar kände till den. Det gjorde i sin tur att konstmotiv som inspirerats av sagan, som exempelvis August Malmströms målning av Ingeborg som tar emot dödsbudet, för den samtida publiken inte behövde förklaras närmare. Idag är berättelsen inte på långa vägar allmängods och en nutida publik hade sannolikt inte lika självklart förstått den fulla innebörden av motivet.

Orvar Odd informerar Ingeborg om att Hjalmar är död. Konstnär: August Malmström, 1859.
Läsebok för Folkskolan. Tryckår 1918.

Jag håller med Sävborg om att vi missar mycket när vi glömmer berättelsernas karaktärer och deras öden. Det är viktigt att skilja på historia och saga i historieskrivningen, men när sagorna spelat stor roll för vårt sätt att tänka, berätta och förstå historien och kulturen i flera århundraden så blir även de historiskt relevanta i sig. De blir en del av en immateriell kulturhistoria som är minst lika relevant som konkreta historiska händelseförlopp.

Händelser ur Sveriges ohistoria: en försvunnen tid är givande läsning för den som är intresserad av Sveriges och Nordens forntid såväl som den som är intresserad av hur det går till när berättelser förändras över tid. Boken ger läsaren en större förståelse och fördjupad känsla för historiska, eller förment historiska, platser runt om i landet. För att inte tala om den ökade kunskapen kring de konstverk och skönlitterära verk som Sävborg analyserar i relation till berättelserna de inspirerats av.

Hjalmars avsked av Orvar Odd efter striden på Samsö. Konstnär Mårten Eskil Winge.

För skojs skull ville jag kolla om mina egna morföräldrar kände till sagan. Nu är de båda döda sedan många år men jag har deras skolböcker sparade. I en utgåva av Läsebok för folkskolan med tryckår 1918 står min mormors namn prydligt skrivet på insidan av pärmen. Bläddrar man så hittar man mycket riktigt sagan om Ingeborg och Hjalmar. Även hon var alltså ett av de tusentals skolbarn som fick ta del av Hjalmars tragiska död och Ingeborgs krossade hjärta.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Historia, Litteratur

Taggat som , ,

by | 07 mars 2025 · 16:05

Ulvemælk – en roman om Evald Tang Kristensen

Under de senaste åren har det kommit ut en rad böcker om historiska personer, där författaren skildrar huvudpersonens tankar och känslor med närmast dokumentära anspråk. Går det att ha en folkminnessamlare som huvudperson i en sådan bok? Ja, åtminstone om han heter Evald Tang Kristensen och var världens flitigaste insamlare av folkminnen.

Den danska författaren Charlotte Weitze har nyligen utkommit med boken Ulvemælk och den kretsar kring Tang Kristensens gärning. En annan huvudperson är författaren Inga, som bor på en gammal gård i Tværmose, just där Tang Kristensen en gång i tiden samlade in folkminnen bland fattigfolket som bebodde det vidsträckta hedområdet på västra Jylland. Ett stort område söder om Holsterbro, norr om Esbjerg och väster om Silkeborg och Vejle.

När jag läser boken tar jag fram etnologen Palle Ove Christiansens bok De forsvundne, som just dokumenterar de sista berättarna på Heden. På kartor i boken kan jag följa Tang Kristensens vandringar på Heden, se fotografier av berättarna och inte minst miljöbilder både från idag och äldre tider. Läs mer om den här boken här.

Ulvemælk utspelar sig på tre tidsplan. Författaren Anna lever på gården i Tværmose 2040. Hon har utgivit några böcker, men nu är det stopp. Samhället har förändrats och det finns inte längre utrymme för skrivna böcker. De flesta historier skapas av OS, ett digitalt avancerad system som bygger på AI. OS har också kontroll på människors rörelser, deras tankar och känslor.

Heden på 1900-talet. Ur: Christiansen: De forsvundne.

Människan i 2040-talets Danmark är ständigt uppkopplad och alla har ett ”device”, som har blivit en förlängning av människans kropp. Människor har på sig OS-glasögon och en ny vanlig sjukdom är skärmfeber. 

Anne söker bland Tang Kristensens folkminnesuppteckningar i hopp om att finna berättelse som ännu inte är inscannade i OS. Kanske kan dessa inspirera henne att skriva något, som ett förlag trots allt vill ge ut.

170 år tidigare bor Tang Kristensen i Lund Skole nära Gjellerup och så ofta han har tillfälle ger han sig ut på Heden för att rädda den skatt som sagor, sägner och visor utgör. I Tværmose möter han Ane Povlsdatter, som bodde i det hus där Anne senare bor. Ane delger honom en märklig saga om Jomfruen och ulvehunden. Men hon orkar inte berätta slutet på historien, eftersom  hon är sjuk. Tang Kristensen ger sig en kväll iväg på en mycket strapatsrik och dramatisk färd till Ane, och med på vandring är hans skolelev Marie, som långt senare kommer att bli hans tredje hustru. 

Det tredje tidsplanet är 1906 då Tang Kristensen sitter i sitt sovrum i sin bostad nära Vejle. På bottenvåning ska Marie föda deras barn och Tang Kristensens är inte välkommen ner. Han tänker tillbaka på sitt liv och skriver ner sina minnen av vandringen till Tværmose för länge sen och i de här avsnitten finns det utdrag ur Tang Kristensens levnadsskildring Minder og Oplevelser, som utkom i fyra band 1918-1928. 

Evald Tang Kristensen (1843-1929), här knapp 30 år gammal. Ur: Christiansen: De försvunne.

2040 har Heden förändrats sen 1872 då Tang Kristensen vandrade fram på den. Klimatet är varmare. Skog har planterats på heden och även på jordbruksmark för att försöka hindra den hotade miljökatastrofen. Lantbruket har i hög grad avvecklats och bönderna har fått ersättning för att upphöra med odlingen. Vargen är tillbaka och den har en central betydelse i skildringen. 

Romanens tre tidsplanen glider stundom ihop i drömmar och fantasier. Titeln Ulvemælk syftar på örten daggtörel, som använts inom folkmedicinen. Som liten bor Marie hos sin farmor och farfar och längtar efter sin mor. Farmodern baddar flickans panna med ulvemælk, för att hon ska glömma saknaden. Men ordet kan också tolkas bokstavligt som vargmjölk, och både Marie och flickan i Anes saga överlever genom att dricka ulvemælk.

Vargens kringströvande på Heden på 1870-talet är en grogrund för sägner om människor i ulvehamn  och Weitze återger en rad varulvssägner ur Tang Kristensens samlingar. Och vad är det Anne hör utanför huset när månen skiner i mörkret? Är det varg eller rent av en varulv som ylar. Eller är det Tang Kristensen som går igen på ständig jakt efter slutet på historien om Jomfruen och ulvehunden, ett slut som han aldrig fick. I drömscener förvandlas folkminnessamlaren till en varulv med gula tänder och tassar med klor.

I ett centralt avsnitt funderar Tang Kristensen över varulvsskepnaden:

”Bliver man till varulv, når man mister kæligheden fra sin mor? Når hun ikke ser ens smerta? Bliver man til halvt menneske, halvt dyr? Den, der går hjemmefra i fuldmånenætter og kommer tilbage med historiernes kød och stoftrævler mellem tænderne, fordi man trængte ind på folk. Prøvede at finde deres røde hjerter, derinde hvor minderne og lyset kommer fra. Hvor barnet og den tidlige barndom findes, måske sammen med kærlighetslyset?”

Just tankarna kring vad som händer när folkdikten skiljs från sitt sammanhang och samhället förändras är för mig en stor behållning av boken. Likaså skildringen av berättarmiljöer, berättare och berättarögonblick.

Det finns en stor likhet mellan 1870-talet då den muntligt berättade historien blev mer sällsynt och 2040-talets västvärld där AI-genererade berättelser tar över. Som Anna reflekterar: den tiden håller på att ta slut då en berättelse är en gåva från en människas hjärta och fantasi till en annan människa, en kärleksgåva.

Jag tycker det är en rik roman, som manar till eftertanke, samtidigt som dent hela tiden är spännande läsning. Tang Kristensen framträder inte som en sympatisk person, han är präglad av sin tid och sin barndom. Han offrar barn och familj i den ständiga jakten på alla de varianter som finns av folkets muntliga berättelser.

Charlotte Weitze: Ulvemælk. Gutkind Forlag, 2025.

PS På titelbladets baksida står det: ”Denne roman er skrevet af en meneske.”

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Taggat som , ,

by | 22 december 2024 · 15:30

God Jul

Vi önskar alla bloggläsare en riktigt God Jul med den här lilla ursprungssagan.

Illustration Mia Einarsdotter

När svanarna flög ikapp

Svanarna tävlade om vem som kunde flyga längst. De flög och de flög och de flög. Så var det en skock som inte ville stanna förrän de kom till världens ände.

Ja, de kom dit, men när de kom fram var där så kallt att de frös fast i skyn. Där kan man fortfarande se dem fara och flaxa med vingarna. Vi kallar det för norrsken.

Den här sagan och andra små ursprungssagor hittar du i När svanarna flög ikapp. Små sagor och ramsor om djur av Per Gustavsson, Mia Einarsdotter och Ingvar Svanberg. Utgavs av Sagobygden 2007 och kan fortfarande köpas på Sagomuseet. Berättelsen har ursprungligen återgivits av Gunnar Olof Hyltén-.Cavallius i Wärend och Wirdarne.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Litteratur

Taggat som , ,

by | 14 februari 2024 · 20:10

Jerusalems skomakare

Låt mig ta er till Bohuslän igen.

Det sägs att i gamla tider kunde man ibland se en märklig skomakare komma gående genom landskapet. Från den ena socknen efter den andra kom vittnesmål om den gamle vandraren. Ofta bar han ränsel på ryggen och vandringsstav i ena handen. Hans mycket åldrande kropp var övervuxen med mossa och han tog sig fram med släpande steg
Främlingen gick under olika namn, Ahasverus, den vandrande juden, men oftast sa man Jerusalems skomakare.
År 1929 berättade den bohuslänske bonden August Sjöberg* följande korta historia:
”Plogen måste tas in. Den fick inte stå ute på julnatten för då kunde Jerusalems skomakare komma och sätta sig på den. Eftersom Jerusalems skomakare var förbannad av synd så skulle det inte komma att växa något annat än ogräs på den plats där plogen stått.  Hustrun hade tom rätt att ge mannen en örfil om han glömt ställa in plogen”

Var hade August Sjöberg fått en sådan föreställning ifrån? Vem var Jerusalems skomakare? Och varför var denne vandrare förbannad av synd?
Svaren på frågorna hittar man i en mycket gammal legend. Redan under medeltiden började det i stora delar av Europa spridas en föreställning om en märklig man som vandrade runt i världen.
1602 utgavs en tysk Folkbok med följande innehåll:
”En vinter i sin ungdom, när han predikade i Hamburg, lade Paulus von Eitzen märke till en jude i slitna kläder som stod mitt emot predikstolen. Varje gång Jesu namn nämndes böjde mannen på knäna, suckade ljudligt och slog sig för bröstet. Prästen sökte upp den märklige mannen och fick höra hans livshistoria. Juden påstod sig heta Ahasverus och vara född i Jerusalem redan i Kristi tid, där han varit skomakare. Som så många andra i staden var han positiv till korsfästandet av Jesus och hade gått ut för att se när den dömde kom förbi. Precis vid Ahasverus hus stannade Jesus upp för att vila, allt tröttare under sitt tunga kors. Ahasverus rusade till och ropade åt honom att gå sin väg, att gå dit han skulle. Då svarade Jesus: ”Jag vill nu stå här litet stilla och vila mig, men du skall hädanefter ingen ro eller vila ha i denna  världen, utan skall ostadig och flyktig vandra omkring i hela världen alltintill domedagen.” Och så hade det också blivit. Ahasverus hade vandrat, odödlig och rastlös, genom världen i ett och ett halvt årtusende”

Historien kom i skriven form på svenska under 1700-talet. Det gjordes också en visa som skillingtryck och den fick stor spridning under 1800-talet, särskilt i Götaland

I takt med att berättelsen spreds i olika former, blev vittnesmålen i Sverige allt vanligare. Hade man inte själv sett skomakaren så hade man hört hur någon annan stött på den märklige vandraren.  Över 200 berättelser, som handlar om Jerusalems skomakare finns i folkminnesarkiven, de flesta från Götaland. De har ofta hämtat formuleringar från legenden och visan, men man hittar också berättelser som sticker ut. Ett sådant exempel är just att Jerusalems skomakare kunde sätta sig på en plog på julnatten. Det är är ingen uppgift som man hittar varken i legenden eller visan. I folkliga varianter kan man också läsa att Jerusalems skomakare kunde flyga över hustaken om nätterna. Från ett bohuslänskt fiskeläge kommer uppgiften att skomakaren fått sitt straff sedan han sytt otäta fiskarstövlar till aposteln Petrus. Det finns till och med spår av berättelsen bland samer i Lappland. Där träffar vandraren renar.

Själv har jag motstridiga känslor inför denna gamla legend.  Det är fascinerande att berättelsen påverkat så många människor i generation efter generation. Men det går inte att blunda för att den säkert bidragit till det hat och den förföljelse som judar utsatts för genom historien.

I August Sjöbergs ord kan jag inte utläsa rasism och judehat, snarare en förundran och en viss rädsla för att en flera tusen år gammal vandrare skulle förstöra viktig jordbruksmark.

Mikael Thomasson

*August Sjöberg föddes 1864. Han blev tidigt änkling och gifte om sig med Laura som hade en son – Harald- med sig in i äktenskapet. Paret ägde och drev gården Vassbacken i Klingsdalen,Tossene socken. Som vuxen fick sonen Harald en bit mark alldeles nära huvudgården och byggde sitt eget några hundra meter längre bort. Den nya gården fick namnet Mörket.  Harald gifte sig med Anna och de fick tillsammans bland annat dottern Signe, som i sin tur fick dottern Birgitta. Som vuxen blev Birgitta min fru och för några år sedan tog vi över Mörket

Källor:
Bengt af Klintberg – Harens Klagan (Kapitlet: Jerusalems skomakare i Sverige)
Nedteckningen IFGH 1795. Upptecknat av Ingrid Settergren

3 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Litteratur

by | 05 februari 2024 · 14:29

Vårdträdets visdom – ny bok

En ståtlig asp växer på tomten nära vårt hus. Den har en karakteristisk form som avviker från omgivande träd, som den reser sig högt över. På vintern gläder oss aspens skulpturala former. På sommaren susar vinden i dess aldrig vilande löv och vi påminns om alla folkliga berättelser om varför aspens löv aldrig vilar. Ibland retar vi oss på aspen. Den skjuter ständiga rotskott som med stor envishet letar sig in i våra grönsaksland och växer upp bland sparrisknoppar, morötter och rabarber. Vi för en ojämn kamp mot aspens livskraftiga skott. Vi borde hugga ner trädet! Men det gör vi förstås inte. Den gamla aspen är en del av vår tomt. Den sätter vår fantasi i rörelse. Den skiljer sig från alla andra träd i närheten. Den har klarat konkurrensen från alla bokar och växt sig högre än dem. Den måste ha stor livskraft. Sannerligen, det är ett märkligt träd som kanske för tur med sig. Vad händer om vi hugger ner det?

Våra tankar och känslor överensstämmer i hög grad med folkminnesforskaren Carl Wilhelm von Sydows funderingar om att ovanliga träd sätter människors fantasi i rörelse och skapar berättelser. De kan vara ovanliga genom att de skiljer sig från andra träd i närheten och genom växtsätt och storlek.

De senaste 20 åren har det kommit ut en hel del böcker om ovanliga träd. Nu har kulturhistoriken Eva Carlsson Werle skrivit den första boken om vårdträd. Den heter Vårdträdets visdom och är rikligt illustrerad med fotografier på vårdträd, tagna av Dag Werle. Den bygger dels på ett omsorgsfullt studium av folklivsarkivens uppteckningar av folktraditionen kring vårdträd, dels på resor runt om i landet för att dokumentera vårdträd.

Carlsson Werles undersökning visar att vårdträd var vanligast i jordbruksbygder, framförallt vid bondgårdar och torp. De var vanligare i södra delen av landet än i norra. Vårdträdet planterades ofta mitt på gårdsplanen framför huset. Boningshusets ena gavel var en annan vanlig placering. Det vanligaste vårdträdet utgjordes av ett högväxande lövträd såsom lind, ask, alm och ek. Även oxel, lönn och kastanj var populära träd. Rönn förefaller ha varit vanligare i norra Sverige än i södra. Ibland kunde också gran eller tall förekomma.

I Norrland var det mer vanligt att man inte planterade ett träd, utan valde ut ett befintligt träd som man röjde fram på tomten där huset skulle byggas. Så gjorde man bland annat i Malåträsk. Det är ungefär så som vi själva gjort, röjt undan bok och gran kring aspen så att den framträder i all sin prakt.

Vårdträdet planterades ofta när boningshuset skulle byggas.

Vad betyder då ordet vård? Carlsson Werle lyfter i huvudsak fram två betydelser. Dels betyder det hägn, alltså beskyddande omvårdnad. Det var trädet i sig som skyddade gården och dess folk. Dels kan det betyda väktare och syfta på småfolk såsom tomtar, vättar och pysslingar av olika slag, som sades bo under vårdträdet. Det var också till dessa varelser som folk offrade genom att hälla ut mjölk eller öl på trädets rötter. Genom att plantera ett vårdträd och vara rädd om det skulle gården och dess folk försäkras lycka och trivsel och huset skulle till exempel skyddas mot brand. I uppteckningar och hos äldre forskare skymtar det också fram att en uppfattning om vården som en mer diffus egen personlig själ, en magisk kraft, hos trädet eller avlidna släktingars själar.

En förklaring till att ett träd planterades vid gården är också att det helt enkelt var en prydnad. Det var vackert.

I ett avslutande avsnitt funderar Carlsson Werle kring åldern gällande traditionen med vårdträd. Hon menar att berättelsen i Den poetiska Eddan om världsträdet Yggdrasil, en äldre tradition med byträd och arkeologiska fynd av treuddar som symbol för världsträdet kan tala för att traditionen kan sökas långt tillbaka i tiden.

Vad är det då för visdom som bokens titel syftar på? Jo, vikten av att vårda det vi har, hus, egendomar och verksamheter. På det sättet blir vårdträdet ett uttryck för gårdens ”själ”. Människor som bryr sig om trädet bryr sig också om varandra. Jag drar gärna symboliken längre. Vårdandet av ett vårdträd är också uttryck för att vi vårdar grunden för vår existens på jorden, det ekologiska sambandet.

Som det framgår tycker jag det är en givande bok Eva Carlsson Werle har skrivit. Den har sin styrka genom närläsningen av uppteckningarna om vårdträdstraditionen. Tyvärr gör den ibland ett litet splittrat intryck, eftersom det här och där i texten är insprängda extra avsnitt med fakta som visserligen ger ny kunskap men också upprepar tidigare resonemang. Alla noter med källhänvisningar är värdefulla, men en hel del av resonemanget där hade kunnat inarbetats i den löpande texten.

Eva Carlsson Werle (text) och Dag Werle (foto): Vårdträdets visdom. Svenska vårdträd i folktro och tradition. Stockholm, 2023. Carlsson bokförlag.

3 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Taggat som , , ,