Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

by | 04 januari 2013 · 10:18

Stallo

stalloSamtidigt som det muntliga berättandet de senaste decennierna lyft fram folkliga berättargenrer som sagor och sägner, har folktrons väsen även intagit den skrivna diktningen. Vi har mött spiritusar och basilisker, vampyrer och älvor samt döda som firat nattliga gudstjänster.

Nu har Stefan Spjut skrivit en spänningsroman med namnet Stallo. I samisk folktro är stallo trollfolket. De var stora som jättar och talade samma språk som samerna, var klädda som dem och hade renar. De var både onda och goda, men inte särskilt kloka, så ofta blev de lurade av samerna. Stallo kunde, precis som de sydsvenska trollen, röva bort små barn.

I Stefan Spjuts roman kan stallona ta djurgestalt, en parallell till alla berättelser om hamnbjörnen, en människa i björnens skepnad. Det är romanens förklaring till att stallon och små vättar ha existerat i hundratals år utan att människor i dagens samhälle har varit medvetna om deras reella existens.

Stefan Spjut tar ut svängarna ordentligt men har svårt att hålla ihop historien. När boken slutar efter 600 ibland alltför pratiga sidor, hänger fortfarande många trådar lösa. Som läsare förstår jag aldrig riktigt varför en grupp människor håller sig med stallon och vättar i sina hus och inte ens drar sig för mord för att bevara sin hemlighet.

Spännande? Ja, bitvis.

Läsvärd? Ja, om man som jag är intresserad av folktron. Och jag gillar skrönartade inslag som förbindelsen mellan stallo och trolltecknaren John Bauer.

Per Gustavsson

Stefan Spjut: Stallo. Stockholm, 2012. ISBN 978-91-0-012119-7

Vill du läsa läsa sägner om Stallo rekommenderar jag Daga Nybergs bok Solskatten som kom ut 1986.

1 kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Taggat som , , ,

by | 18 december 2012 · 9:40

Julläsning om ”spöken, medier och astrala resor”

För 10 år sedan efterlyste etnologen Per-Anders Östling berättelser om övernaturliga upplevelser och erfarenheter av healing, schamanism, magi och andra alternativa världsåskådningar. I år har Institutet för språk och folkminnen, SOFI, givit ut hans bok Spöken, medier och astrala resor. Trots att det är ett antal år sedan berättelserna samlades in, tror jag att de ger en bra bild av människors föreställningsvärld i dagens Sverige. Här i norra Skåne där jag bor arrangeras det med jämna mellanrum mässor där det är möjlighet att att knyta kontakter både med spökutdrivare och healers.

spökenDet längsta kapitlet handlar om modern spöktro. Östling jämför med tidigare insamling av spökberättelser och konstaterar att den avgörande förändringen är att många idag upplever mötet med spöken som positivt eftersom det innebär en kontakt med avlidna anhöriga och vänner. Spökberättelserna förr i tiden betonade ofta vad som hände om människan förde ett orättfärdigt liv. Idag har den försonande och förlåtande hållningen blivit starkare än den straffande och ett livstecken från ”andra sidan” betonar att allt är bra. De flesta berättelserna är väldigt likartade, vilket Östling menar är ett tecken på att spöktron är fast etablerad i dagens föreställningsvärld.

100 sidor av boken ägnas åt alternativa världsåskådning. En mycket bra och givande genomgång av allt från anden i glaset, vandring på kol, asatro till satanistisk magi. Boken inleds med en översiktlig genomgång av tidigare forskning och hur människors föreställningsvärld idag påverkats av Swedenborg, fantasy och New Age-litteraturen.

Boken kan beställas från SOFI.

Per Gustavsson

Östling, Per-Anders: Spöken, medier och astrala resor. Övernaturliga upplevelser, folktro och alterbativa världsåskådningar i våra dagars Sverige. Skrifter utgivna av Institutet för språk och folkminnen, Dialekt- och ortnamnsarkivet i Uppsala, B:24. Uppsala, 2012. ISBN 978-91-86959-02-9

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

by | 09 december 2012 · 13:13

Julläsning: De forsvundne. Hedens sidste fortællere

Tang

Pottemager Erik Larsen som bl.a. berättade om Rejsen till Troms kirke, en trollkunnig kärings möte med djävulen.

Som berättare har jag under årens lopp haft stor glädje av eventyr och sagn som Evald Tang  Kristensen tecknade upp under sin 50-åriga gärning som folkminnesinsamlare. Tang Kristensen är inte bara Nordens flitigaste upptecknare utan säkert också världens främste insamlare av folkdikt. Han föddes 1843 och dog 1929.

8712046205Nu har etnologen Palle Ove Christiansen skrivit en mycket vacker och fängslande bok om Tang Kristensen insamlingsarbete 1873. Han reser i Tang Kristensens spår och skildrar hans vedermödor och framförallt mötet med folkliga berättare som levde på den jylländska heden belägen mellan Ringkøping och Silkeborg. Boken är rikt illustrerad med samtida målningar och fotografier samt nytagna fotografier avHenrik Saxgren, som visar landskapets förändring.

Ibland sägs det att sagor och sägner berättades av alla och inte diktades av någon särskild person. Det är en sanning med modifikation och i den här boken träder berättare fram som har ett personligt förhållningssätt till folkdikten och vi får lära känna både deras diktande och liv.

Boken är ett fynd för alla som vill ha en lättillgänglig introduktion till folkligt berättande i allmänhet och Tang Kristensens storartade gärning i synnerhet.

Per Gustavsson

Christansen, Palle Ove: De forsvundne. Hedens sidste fortællere. Gads forlag, 2011. ISBN 978-87-12-04620-2

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Litteratur

Taggat som , ,

by | 30 november 2012 · 14:39

Bergtagning i juletid

6115724662_23f1f3c0bd_b

Här kommer en gammal sägen från Hålta socken, i nuvarande Kungälv. Den är ursprungligen berättat av August Hansson, född år 1844 i Hålta/ Mikael

För längesedan var det en flicka som skulle mjölka i skogen. Bäst hon satt där kom det ut en gubbe ut i Pickelhätta och drog henne in i  närmsta berg. Där fick hon va ett helt år  med trollgubben och hans kärring.  Men på julafton släpptes flickan ut för att hon skulle gå efter brännvin till bergsfolket.
Hon fick lova att inte berätta för någon levande människa om var hon varit.
Väl hemma tog hennes fästman emot henne med massor av frågor, men hon svarade  inte, upprepade bara samma ord:
– Ge mig brännvin
Men när gårdens katt  kom fram och strök sig utmed benen, fick flickan  en idé. Hon tog upp  katten i famnen och berättade för honom allt vad hon varit med om. Då hade hon ändå inte berättat för någon levande människa. Folket på gården hörde förstås varenda ord och det bestämdes att tösen skulle stanna inne och inte gå med något brännvin till trollen.

Efter en tid tyckte dock flickan  synd om bergsfolket och gick därför  dit med brännvinet en mörk natt.
– Jag lägger buteljen utanför berget och går hem igen, tänkte hon
Plötsligt kom gubben med pickelhätta ut , fick tag i hennes hand och drog flickan in mot berget. Flickans  fästman hade följt efter och fattade nu tag i hennes andra arm. Det blev det en dragkamp som höll på att klyva tösen på mitten.
Då hördes trollkärringens röst innifrån berget:
– Släpp na!
Gubben med pickelhättan lossade sitt grepp och det unga paret kunde rusa hem.

Flickans hand blev sig dock aldrig lik. Hela livet såg den liksom vissen ut.

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

by | 15 november 2012 · 16:26

Ormbunken blommar på midsommarnatten.

Häromdagen berättade Daniel Onaca om Mjölnarens son och ormbunkens blomma. Då kan det ju passa att publicera en liten berättelse ur den svenska sägentraditionen och folktron om ormbunken. Den återfinns i min lättlästa bok Midsommar, historier om kärlek och trolldom från 1997. Berättelsen bygger på sägner upptecknade av Eva Wigström och Elias Grip. En bra sammanfattning av folktron kring skatter och ormbunken, med internationell utblick, finns i Tobias  Nordlinds bok Skattsägner, 1918. I Bengt af Klintbergs The Types of the Swedish Folk Legend har sägentypen beteckningen R171 och där hittar den vetgirige fler referenser.

Ormbunken blommar på midsommarnatten.
Precis klockan tolv på natten slår den ut.
Blomman är vacker och lyser som en stjärna.
Den som plockar blomman
får alla sina önskningar uppfyllda.
Hon kan också göra sig osynlig.
Men man måste vara alldeles tyst
när man plockar blomman.
Man får varken prata eller skratta.

En pojke gick en vacker midsommarnatt iväg
för att plocka ormbunkens blomma.
Klockan tolv fick han se en massa ormar.
Pojken tyckte det var otäckt
men han stannade ändå kvar vid ormbunken.
Plötsligt kom tjurar med stora horn rusande,
följda av en mängd andra vilddjur.
Nu blev pojken verkligen rädd.
Men han stannade kvar,
trots att han skakade i hela kroppen.
Han var fast besluten att plocka blomman.

Blomman slog ut.
Men just som pojken tänkte plocka den
kom en liten höna.
Den drog på ett stort hölass.
Pojken blev glad att det hemska var slut.
Han skrattade till
för det såg så löjligt ut med hönan.
Det skulle han aldrig ha gjort.
I detsamma försvann blomman
och ormbunken stod där som vanligt.

En annan pojke råkade ut för något märkligt.
På midsommarnatten gick han över en äng.
Utan att han märkte det,
föll en ormbunksblomma i hans ena sko.
När han sedan kom fram till sina kamrater
och pratade med dem,
kunde de inte se honom.
Han hade blivit osynlig.

Först när han klädde av sig för att i sängen
blev han synlig igen.

Den som vill plocka ormbunkens blomma
måste vara modig.
Men det räcker inte bara med mod.
Man måste också ha tur,
för ormbunken blommar bara en gång
vart hundrade år.

Per Gustavsson

bild: Boel Werner

Boken Midsommar är slutsåld, men sägnen ingår också i samlingsvolymen Skatten i berget, som finns att köpa på Sagomuseet. Sagopmuseet säljer också Klintbergs sägenförteckning.

4 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 03 november 2012 · 16:20

Syndabördan

En man som hette Per Svensson hade gjort en flicka med barn.
Han var ung och ville inte gifta sig än
och han ville absolut inte bli pappa nu.
Han övertalade flickan att ta bort barnet.
Per skaffade gift och gav det till flickan.
Men hur det nu var tog flickan för mycket av giftet och dog.
Per blev alldeles olycklig,
för han hade ju tyckt om flickan
och så här skulle det inte ha gått.

Till råga på all olycka, bad flickans föräldrar,
att Per skulle köra kistan till kyrkogården när begravningen skulle ske.
Per kunde inte säga nej.
Det hade verkat underligt.

När begravningen var över körde Per hem med häst och vagn.
Då satt den döda flickan bredvid honom på kuskbocken.
På kvällen när han skulle lägga sig
kröp den döda ner bredvid honom under täcket.
Varenda kväll den sommaren,
när solen gick ner,
kom flickan till Per.
Varenda natt låg hon bredvid honom i sängen.
Per frös och huttrade.
Det var kallt och rått och fuktigt i sängen.
Per blev stel i armar och ben, ja i hela kroppen.
Han sov knappt någonting.
Om han väl somnade,
drömde han istället hemska mardrömmar.
På dagarna gick han omkring som i dimma.
Han åt dåligt, maten smakade inte gott
och han blev bara magrare och magrare.
Per var alldeles förtvivlad
och folk sa
att det var nästan som att se ett levande lik vandra omkring.
De frågade Per hur det var fatt.
Per kunde förstås inte säga som det var utan svarade bara:
– Det är inget särskilt.
Jag sover bara lite dåligt.

Till slut stod han inte ut längre.
Han gick till en klok gumma
som brukade hjälpa folk när de var sjuka eller hade bekymmer.
Per berättade allt för henne.
Hon sa att det bästa han kunde göra
var att gå till flickans grav och be om förlåtelse.

– Om du gör som jag säger, sa gumman,
så kanske hon förlåter dig.
Men det är inte helt säkert.
Ser du Per,
det är så att varje människa har ett visst antal levnadsår.
Det är bestämt hur länge vi ska leva när vi föds.
Dör människan innan den utmätta tiden,
får hon ingen ro i sin grav.
Hon går igen som en gengångare
ända tills hon skulle ha dött en naturlig död.
Den här flickan skulle ha levt länge,
om du inte hade gett henne giftet.

– Jag orkar inte ha det så här, svarade Per.
Även om jag ångrar mig och ber om förlåtelse,
blir det kanske ingen ändring.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till
om det fortsätter på det här viset.

Den kloka gumman var tyst en liten stund och sa sedan:
– Jag ska ge dig något
så att du slipper se henne,
även om hon fortsätter att spöka.

Så gav gumman Per en liten påse av skinn.
I påsen var det en bit stål, en underlig liten sten och en bränd träbit.
Gumman sa till honom att alltid bära påsen runt halsen.

Per gjorde som gumman sa.
Han gick till graven och la sig på knä på marken.
Han knäppte sina händer och bad om förlåtelse.
Per bar sedan alltid påsen kring halsen,
både på dagen och på natten.

En dag när han hade tvättat sig
glömde han att ta på sig påsen.
Då var den döda där igen.
Per såg henne
och flickan såg på honom med en sorgsen blick.
Hur konstigt det än kan låta var den ändå kärleksfull.
– Förlåt mig, förlåt mig, bad Per igen.
Kan du inte förlåta mig?

Den döda stod tyst en stund,
liksom hon tänkte över vad Per hade sagt.
Sedan sa hon:
– Jo, jag har förlåtit dig,
men du vet att jag måste gå min tid.
Jag skulle egentligen ha levt i många år till
och du skulle ha dött före mig.
Även om du inte ser mig finns jag där.
Så får du ha det så länge du lever.
Det blir ditt straff här i livet.
Det blir din syndabörda.

Det blev som hon sagt.
Per glömde aldrig mer påsen om halsen
och han såg henne aldrig mer.
Men han kände att hon fanns där.
Vart han än gick fanns den döda i hans närhet.
Det plågade honom nästan lika mycket,
som om han hade sett henne.

Per levde i tio år till.
När han hade dött
bar några karlar kistan med den döde Per till kyrkogården.
Männen sa att kistan först hade varit mycket tung,
mycket tyngre än en kista med en död människa brukade vara.
Precis när de hade kommit in på kyrkogården med den döde
hade kistan blivit lätt.
Det var ju underligt.
Folk sa att Per äntligen hade blivit kvitt syndabördan.
När den försvann vägde kistan med kroppen mycket mindre.
Per hade sonat sin skuld.

Det fanns människor som sa
att de hörde suckar från den dödas flickans grav när Per jordfästes.
Även hon hade äntligen fått frid och ro.
Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som

by | 02 november 2012 · 12:00

Var är ni på domedagen?

På en bondgård arbetade folk med att förbättra vägen
som gick fram till gården.
Det var höst och man körde ut nytt grus på vägen.
Gruset tog man från en liten kulle
där det växte höga björkar.
Gamla människor i byn sa
att det en gång i tiden hade stått en kyrka där.
Men det var för mycket länge sedan, för många hundra år sedan.

Drängarna körde med häst och vagn
och pigorna lassade på gruset.
Det var tungt och arbetsamt.
Plötsligt grävde en av pigorna fram ben och några dödskallar.
Hon blev förstås rädd
och sa att det kanske var sant att det stått en kyrka där.
Att det här var en gammal begravningsplats.
– Vi ska nog inte fortsätta ta grus här.

Men drängarna skrattade åt henne.
Det var väl inget att vara rädd för!
En av drängarna tog spaden och slog till skallarna.
De var så gamla och sköra
att det bara blev små smulor av dem.
Så fick benbitarna följa med i gruset ut på vägen.

En lördagskväll samlades ungdomarna i byn för att dansa på vägen.
Gruset var packat och hårt
och det var lätt att dansa där.
En del satt på sidan av vägen och tittade på.
I pausen mellan två danser, när det var lite tyst,
hördes plötsligt en röst som sa:
– Här ligger vi,
här dansar ni,
men var ni är på domedagen,
det får vi se.

Ungdomarna skingrades och sprang rädda därifrån.
Räddast av alla var pojken som hade slagit sönder de gamla dödskallarna.
Några av flickorna, som hade hjälpt till med körningen av grus, skyndade till bonden
och berättade vad som hade hänt.
Han blev bekymrad och sa:
– Det var illa. Man ska inte oroa de döda.
Aldrig mer ska vi ta grus i den backen.

Pojkarna och flickorna som hade varit med om grushämtningen,
glömde aldrig rösten ur gruset på vägen.
De tänkte ofta på vad de hade hört
och var rädda för vilket straff de skulle få när döden kom.

De ansträngde sig att leva som goda människor.
De var alltid beredda att hjälpa den människa som var fattig eller råkade i knipa.
När ungdomarna långt senare dog och domedagen kom hände inget hemskt.
De blev saliga och fick vila i ro på byns kyrkogård.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som ,

by | 01 november 2012 · 10:09

Här dansar fru Barbro på Brokind

Brokind slott ligger vid en sjö i Östergötland.
För länge sedan bodde en förnäm fru som hette Barbro på slottet.
Hon var hård och grym mot sina anställda.
De som inte gjorde som hon sa eller retade upp henne
kastade hon i slottets fängelse.
Hon band ihop deras händer bakom ryggen
och dukade fram mat och dryck på bordet framför dem.
När folket klagade över att hon var så elak och lät fångarna svälta ihjäl,
svarade hon bara:
– De har fått mat och dryck.
Vill de inte äta får de skylla sig själva.
Ja, hon var så elak att hon ibland hängde upp en brödlimpa i taket,
som fångarna med nöd och näppe kunde slicka på med tungan.

Efter sin död fick fru Barbro ingen ro i sin grav.
Hon begravdes i sina föräldrars grav inne i Linköpings domkyrka.
Där började hon spöka.
Hon väsnades och slog ut fönsterrutor.
Den döda flyttades till en grav utanför kyrkan.
Men det blev inte bättre
och även härifrån måste hon flyttas.

Nu begravdes hon på kyrkogården nära Brokind slott.
Men varje natt kom hon tillbaka till slottet
och folk hörde henne dansa och sjunga:
– Här dansar fru Barbro på Brokind!
Folk som tidigt på morgonen hade besökt kyrkogården
hade sett att hennes grav på kyrkogården varit öppen
och att likkistan varit tom.

En modig dräng sa att han kunde köra bort kistan från kyrkogården och ut i en mosse.
Han sa att han inte var rädd för den döda.
Han skulle stoppa stål och vitlök i fickan.
Det skrämmer bort gastar och gengångare.
Dessutom skulle han låta tvillingoxar dra vagnen.
Tvillingoxar är också bra mot trolldom och spökerier.
Ingen skulle kunna vålla honom något ont.

Mitt på ljusa dagen körde drängen iväg med kistan.
När han kom ut på mossen grävde han ner kistan
och för säkerhets skull slog han en grov påle genom kistan och liket.
Nu var det omöjligt för den döda att gå igen.

Det hjälpte
och fru Barbro kom aldrig mer hem till slottet.
Där fick nu folket bo i lugn och ro.
Men vid mossen kan man så fort det börjar skymma på kvällen
höra hur någon klagar nerifrån underjorden:
– Barbro påle! Barbro påle!
Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 31 oktober 2012 · 9:39

Dags för spöken!

Snickaren som inte var mörkrädd
Det var en gång en snickare som sa
att han aldrig var mörkrädd.
En dag kom han till en gård
där en man nyligen dött.
Där skulle snickaren göra en likkista.
Den döde låg i ett rum på vinden
och snickaren stod och arbetade med kistan i samma rum.

En dräng som arbetade på gården bestämde sig för att skrämma snickaren.
På kvällen när snickaren var nere i köket och åt
smög drängen upp på vinden.
Liket låg på en bräda.
Nu flyttade drängen på den döde
och la kroppen i kistan som nästan var klar.
Så la han sig själv på brädan
och drog ett stort vitt lakan över sig.

Snart var snickaren tillbaka på vinden
och började göra locket till kistan.
Med en liten duns föll drängens ena arm ner från brädan och hängde mot golvet.
Snickaren gick bort till brädan,
lyfte upp och la tillbaka armen.
Efter ett tag föll armen ner igen.
Snickaren sa för sig själv:
– Konstigt! La jag inte upp den bättre.
Så gick han bort och lyfte upp armen igen.

Efter ett tag satte sig drängen upp på brädan med lakanet över sig.
Och då, samtidigt, satte sig liket i kistan också upp.
Snickaren skrek av skräck,
slängde hammare och spik ifrån sig
och rusade nerför trappan.
Men drängen kom inte efter.
Folket i huset blev lika rädda som snickaren
när de fick höra vad som hade hänt.
Ingen vågade gå upp på vinden.

Det dröjde en lång stund.
Men till slut kom drängen ner.
Han var alldeles blek och svag.
Han kunde knappt gå,
utan hasade sig nerför trappan.
Dagen efter dog han.

text: Per Gustavsson

bild: Per Gustavsson

Berättelsen är hämtad ur vår bok Gastar och gengångare. Alfabeta 2012.

Finns att köpa på Sagomuseet.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som ,

by | 22 oktober 2012 · 15:54

Jätten Finns sten

Den bekante Jätten Finn har kastat sten mot många kyrkor. Häromdagen berättade jag sägner på ett äldreboende i Tollarp. Då passade jag på att leta rätt på den sten som Finn en gång kastade mot Västra Vrams kyrka. Ja, han blev rasande när han hörde kyrklockorna ringa. Som vanligt missade han kyrkan och stenen hamnade uppe på Linderödsåsen ovanför kyrkan. Som ni ser av bilderna gick stenen sönder när den slog i backen. Den måste ha varit ofantlig stor. Vill du leta rätt på platsen hittar du stenen på koordinaterna N 55° 55.088 E 013° 57.418.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jätten Finn gjorde också själv utflykter till norra Skåne för att hämta grus och sten för att försöka begrava Lunds domkyrka. Hålet efter en sådan utfärd kallas i dag för Bosarpssjön och ligger i Häglinge socken lite söder om Hässleholm. Men säcken med grus gick sönder och allt rann ut på vägen till Lund och skapade höjder och backar.
Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Utflyktstips

Taggat som , , ,