Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

Cup song

Har du hört du hört och sett cup song? Likt en löpeld har den spridit sig under det senaste året. På skolgårdar, i klassrum och på fikabord görs numera denna ekvilibristiska övning. Det är en kombination av sång, klapplek och muggjonglering. Leken har spridits över stora delar av världen genom att vandra från mun till mun och från hand till hand.

Men hur började det? Olika klapplekar, där även redskap ingått, är något som funnits i alla tider. Just den aktuella leken och sången kommer från filmen Pitch Perfect. Där är det skådespelerskan Anna Kendrick som framträder med mugg och sång. Jag är dock övertygad om att de flesta skolbarn som leker och utvecklar cup song inte vet något om varken filmen eller Anna Kendrick. Leken lever sitt eget liv, utvecklas och vandrar vidare från person till person precis så som lekar, berättelser och sånger alltid gjort. Numera hjälper dock webben till med spridningen. Nedan ser ni först orginalet och sedan några av de varianter som finns på webben. Vill du se fler versioner? Då rekommenderar jag att du går till en skola nära dig eller frågar en släkting i skolåldern. Säkert får du då många fler varianter på denna populära lek och sång. Varför inte prova själv?

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Hembygdens berättelser

oovj_linjebild

Under den rubriken gör jag och Siw Svensson allt fler berättarföreställningar i Kronobergs skolor.
Jag brukar inleda med orden:
”Nu skall jag berätta gamla historier från platser som ni känner väl. Men jag kommer inte från er ort, nä, inte ens från Småland. Hur kommer det sig då att jag kan berätta berättelser härifrån?”
Svaret på den frågan blir berättelsen om Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och om hur han tidigt samlade in och skrev ner berättelser från barnens hembygd.  Därefter blir det den ena lokala sägnen efter den andra. Mellan berättelserna fälls kommentarer och frågor som.
”Där har jag varit” 
”En sådan har jag sett”
”Är den sann?”

Mot slutet av berättarstunden tar vi oss an någon eller några av de berättelser som är fragmentariska. Senast lät det så här:
”En kväll när några unga män satt på en kulle i Ramnåsa såg de en drake. Den visade sig aldrig igen”
– Var kom draken ifrån? Vad gjorde männen när de sett draken? och hur slutade det? frågade jag och tillade: ingen vet, så vi får försöka hitta på svaren själva.
Barnen nappade snabbt på den idén och snart hade vi tillsammans byggt en betydligt längre historia med drakens hem, skatter och en dramatiskt strid.

Besöken avslutas med att Jag ber barnen om sina hembygds berättelser. Händelser som de själva varit med om eller hört någon annan berätta. På det viset knyts allt samman och vi avlutar förhoppningsvis med insikten att hembygdens berättelser har alltid funnits,kommer alltid att finnas och de kommer ständigt nya, åtmistonde så länge det finns människor som kan berätta dem.

 

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik

Berätta om Halloween

imagehandlingDialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg genomför i höst ett större insamlingsprojekt rörande tankar om och firandet av Hallonween. Du kan bidra med dina egna upplevelser och tankar och på så sätt ge en bild av traditionen i Sverige i dag.

Läs mer om insamlingen här.

foto: Fredrik Skott

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

En kulturhistorisk vandring i Angelstad socken

Hembygdsrunda reklambladBerättandet spirar i vårt land. I går skrev jag om ett exempel där berättandet används för att levandegöra en gårds och en bys historia.

Ett annat inspirerande initiativ är Angelstads hembygdsförenings kulturhistoriska hembygdsrunda. Angelstad ligger en mil väster om Ljungby. Rundan är 6,5 kilometer och på 15 platser berättar texter i vackra skyltskåp om personer som levt på platsen och om minnesvärda händelser. Visserligen handlar det om skrivna berättelser men dessa bygger till stora delar på muntligt traderade historier.

Här möter besökaren den legendariska friskytten Löparen, som historierna är otaliga om. Mer bortglömd men lika fascinerad var den trollkunnige Busenkiss som gick årsgång och skådade in i framtiden. Mickel i Långhult har lånat hans namn till en av sina sagohjältar. Vid Älanele, dvs. Erland le, grind, bodde Erland Plits som en julnatt sett julljusets låga dela sig i två, när tolvslaget förkunnade att Jesusbarnet föddes. Hans systers vård visade sig förresten i Bruadungen, samma höst hon blev överkörd av tåget.

Den här hembygdsrundan är perfekt för en vandring eller en cykeltur med kaffekorg och går delvis på en av de vackraste vägarna i Kronobergs län.

Läs mer om rundan på hembygdsföreningens hemsida.

Har du själv exempel på berättarinitiativ i det fördolda, så skriv gärna en kommentar och berätta, till glädje för oss alla som gärna besöker bygder där berättelsen lyfts fram.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Att vandra i kulturlandskapet – exemplet Backgården i Lavad

IMG_1268Ingbritt vid den gamla hålvägen. Det kunde hända att hästen tappade en sko. Den här från 1600-t har sex spikhål.

Jag har varit i Lavad nära Lidköping och berättat. Där träffade jag Ingbritt Johansson som är en eldsjäl som vill lyfta fram det lokala berättandet i bygden. På släktgården Backgården som varit i familjens ägo sedan 1600-talet har hon skapat en vacker vandringsled som tar besökaren med genom historien från laga skifte till nutid.

I mulet och regnigt väder vandrar jag tillsammans med Ingbritt genom det kuperade landskapet med gamla askar, ålderstigna syrenbuskage och gamla boplatser. Ingbritt berättar och fram träder de personer som en gång bott och verkat här. Vallpojken som gömmer sig under bron med en bok och som sedermera blir lektor i Skara. Sven och Johanna som på ålderns höst flyttar till fattigstugan. De bevarar polkagriskarameller i en glasburk det varit skosvärta i och sugar ibland på dem. Besökare i stugan får också suga en stund på en karamell.

Ingbritt bjuder mig en karamell ur en gammal burk med Vikings skosvärta, men jag avstår från att suga på den. Jag vet nämligen att Ingbritt har många besökare som njuter av att vandra och lyssna på hennes berättelser, så polkagrisarna är nog väl insugna. Däremot dricker jag gärna av syrensaften (inte visste jag att man kunde göra saft på syrenklasarna) när vi kommer till syrenbuskaget och äter den goda havrekakan, efter ett gammalt släktrecept.

Ingbritt har verkligen lagt ner ett stort arbete på sin vandringsled. Inte bara all den tid som forskningen om gårdens och traktens historia tagit, utan också genom att till exempel bygga en ny bro (på samma ställe som den gamla) över Storebergsån och även återskapa kyrkstockarna, som en del kyrkobesökare vandrade över på vägen till den gamla medeltida kyrkan.

Ingbritts vandringsled är ett fint exempel på hur berättandet levandegör ett värdefullt kulturarv och väver ihop natur, historia och turism. Vill du veta mer om Ingbritts arbete kan du besöka hennes hemsida.

IMG_1271

Den gamla apeln vid fattigstugan

IMG_1269Lavads medeltida kyrka en regnig dag. I förgrunden syns den mörka Storebergsån, där en skatt lär finnas.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Sagor i skogen

007
Barnen lägger grankottar runt fröken

Denna rubrik är en ny produkt som Sagomuseet säljer in till skolor.
Så här kan ett program se ut.
Jag förbereder mig genom att besöka skogen. Undersöker vilka träd och stenar som finns, eldstad, vilka djur bo här, myror, ekorrar, fåglar.
När barnen kommer har jag förvandlat mig till trollmor. Möter barnen innan de går in i skogen.
Vi smyger runt en liten bergsknalle, där berättar jag första sagan om trollen som bor i berget. Om trollens krafter och skatter.
Vi människor använder ordspråk som: När man talar om trollen står de i farstun! Rik som ett troll! Samtalar med barnen om detta.
Vi vandrar sedan bort sjungande till eldstaden där jag förberett med ved och stickor. Vi hjälps åt att tända elden, känna värmen. Vi pratar om tändstickorna, vad kommer de ifrån?
Känner alla till några träd: Spring till en björk, sedan till en tall, sedan till en gran. Hur känns dessa på barken?
Tar upp grankotten, vilket djur äter grankottar? Visar en som ekorren ätit, visar fröna. Visste ni att: Ekorren äter under en kall vinterdag 100 grankottar. Barnen får nu plockar 10 högar med kottar, tio stycken i varje hög, lika med 100. En pedagog får lägga sig ner på marken, ut med armar och ben. Nu lägger barnen de kottar som plockats runt pedagogen. Räckte det med 100 grankottar? Pedagogen ställer sig upp så vi alla kan se kroppens kontur.
Så fortsätter lektionen, jag varvar med berättelser, lek, matte, sång och läran om naturen.
Att få vara ute i naturen är guld värt. Man blir varm i kroppen när man ser så många glada barn.
Siw på Sagomuseet

4 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik

Klövasten i Glemminge

IMG_1223

Ett av Sveriges mest omtalade jättekast är Klövasten i Glemminge socken. I förra veckan passade jag på att leta upp den och se den för första gången. Stenen är lätt att hitta där den ligger strax söder om Glemmingebro precis bredvid landsvägen mot Ystad.

I förra veckan kritiserade jag Länsstyrelsen i Skåne för dålig skyltning av kulturarvsplatser. Vid Klövastenen finns en bra, om än lite sliten skylt, som informerar om sägnerna bakom Klövastenen. Jag gissar att skylten kommit upp för länge sedan på initiativ av människor i Glemmingebro, eftersom stenen kan sägas vara en symbol för samhället.

Det ska ha varit en jättekvinna på Bornholm som band sitt strumpeband om den här stenen och slungade den mot Glemminge kyrka för att tysta den förhatliga klockklangen. Men just då steg solen upp och jättekvinnan förlorade lite av sin styrka och kastet blev dåligt. Stenen hamnade en bit från kyrkan. Strumpebandet drogs åt vid kastet, så att stenen klövs mitt itu då den föll ner på åkern.

Till  stenen knyts också en rad andra sägner och föreställningar. Det är en vanlig föreställning att ett jättekast snurrar när den känner lukten av nybakat bröd. När Klövastenen luktar nybakat bröd eller ärtsoppa går bitarna samman.

IMG_1225Jag uppskattar att mer skämtsamma små historier också återges.

En gång befann sig en skräddare i gången mellan bitarna just som dessa slogs ihop. Han blev platt som en pannkaka. Hans barn kallas sedan för plättarna.

Jag kunde naturligtvis inte motstå frestelsen att gå genom gången mellan stenarna, trots att det sägs att den som gör det får synen förvänd. Det har hänt att en moder inte kände igen sitt eget barn och en karl gick och la sig med grannens hustru. För säkerhets skull gick jag genom klyftan i motsatt riktning på en gång. Det upphäver förtrollningen.

3 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Borgen Vallen, Jens Grim och urusel skyltning av en spännande kulturarvsplats

IMG_1236

I går berättade jag i Tomelilla kulturhus och passade då på att besöka borgen Vallen, fem kilometer söder om Tomelilla. Det är inte så lätt att hitta dit eftersom skyltar saknas. Detta trots att det är Skånes största borganläggning och vallarna och kullarna är av imponerande storlek.

Dessutom är en fascinerande sägen knuten till borgen. Där härskade enligt sägnen Jens Grim på 1300-talet. Han kallades för Grymmer eftersom han plundrade och for våldsamt fram. En gång flådde han bytjuren i Löderup levande. Prästen i Löderup bannlyste borgherren. men Grims krigare högg huvudet av prästen.

Sverige har ratificerat UNESCOs konvention om det immateriella kulturarvet och jag finner det mycket underligt att Länsstyrelsen i Skåne inte har sett till att borgen Vallen skyltas ordentligt. Desto mer märkligt är det eftersom sägnen anknyter till flera materiella lämningar, förutom själva borgen. På Löderups kyrkogård växer den ek som grönskade ur den döde prästens käpp. I kyrkans vapenhus finns den gamla kyrkdörren med rejäla yxhugg. Söder om Löderup ligger Grimshög där tjuren begravdes.

Inte så konstigt att människorna jag mötte på Kulturhuset i Tomelilla inte kände till berättelsen om Jens Grim, trots att han sprängde sig själv i luften till slut och tummarna föll ner just i Tomelilla och gav platsen dess namn.

Hela sägnen kan du läsa i min bok Sägenresan (2006) och mer om själva borgen samt en kort sägenversion finns i Anders Ödmans utmärkta bok Borgar i Skåne (2002).

IMG_1230

2 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Om den urgamla trollnationen

Neikter

Det här häftet på 75 sidor med titeln De Gente Antiqua Troll utkom åren 1793 till 1799. Det är en avhandling av professor Jacob Fredrik Neiter i Uppsala. Tråkigt nog har jag inte kunnat läsa den tidigare eftersom den är skriven på tidens avhandlingsspråk latin.

Men glädjande nog har den nu efter över 200 år kommit i översättning med titeln Om den urgamla trollnationen. Den är översatt av Krister Östlund och ingår i volymen Om människans historia, som innehåller ytterligare en skrift av Neikter. I en inledning tecknar idéhistorikern Carl Frängsmyr en bild av Neikter och hans tankevärld.

I trollskriften framför Neikter en tanke som Linné redan lyft fram och Gunnar-Olof Hyltén-Cavallius utvecklade i Wärend och Wirdarne. Han menar att trollen urpsrungligen varit ett folkslag som trängts undan, en primitiv folkstam av lapskt eller finsk härkomst. På 900-talet bodde trollen i bergsområdet mellan Sverige och Norge.

Han skriver:

Det är tillräckligt klarlagt att trollen förr var ett mänskligt släkte, även om gemene man i dag betraktar dem som ett slags demoner, eller som man brukar uttrycka sig: ‘djefvulens anhang’. Vad folk numera menar med troll anser vi vara svårt att avgöra, men det som vi kunnat få fram ur dessa vanföreställningar utfaller ungefär så, att de till sin natur skulle vara ett mellanting mellan människa och demon med en kropp och med känslor som inte skiljer sig särskilt mycket från människans – ty de äter, dricker och är uppdelade på två kön som får barn tillsammans – men när det gäller illvilja och ränker står de närmare djävulen. De håller sig gömda i det inre av bergstrakterna, de värdesätter tillgångar som guld och silver, de föder upp boskap, och inte sällan är de mycket välbeställda. De brukar förvisso vara förargade på  och hotfulla mot de människor som har ådragit sig deras antipati.

Den här föreställningen skyller Neikter på medeltidens munkar som slog samman de dunkla ryktena om troll med berättelserna om djävulens anhang i deras religiösa handböcker. Trollen har därmed också tillskrivits ett motbjudande utseende, både horn och svansar.

Trollsägnernas berättelser om bergtagna förklarar Neikter med att bondflickor ”i förlitande på föräldrarnas benägenhet att sätta tilltro till gamla sägner sagt sig vara bergtagna, för att under denna förevändning rättfärdiga sina otillåtna kärleksäventyr och sin frånvaro från hemmet.”

Bortbytingar förklarar han med att det är barn med engelska sjukan. Men denna folkliga uppfattning har inte uppstått utan orsak, eftersom personer från ”förtryckta folk, såsom judar och zigenare” både har anklagats för att röva bort barn och också dömts för detta.

Neikters avhandling ger alltså rationella förklaring till en del folktrouppfattningar, samtidigt som vi idag kan förvånas över den lärda världens försök att söka ursprunget till mytiska väsen i biologiska varelser.  Om den urgamla trollnationen ger en fascinerande inblick i1700-talets idévärld.

Neikter nyOm Människans historia. Avhandlingarna Om klimatets inverkan & Om den urgamla trollnationen. Utgivna av Carl Frängsmyr & Krister Östlund.Atlantis, 2013. ISBN 978-91-7353-571-7.

4 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Litteratur

August Bondesons sagor

Fågelboet nu

August Bondeson är mest känd som författare till den klassiska romanen Skollärare John Cronschougs memoarer och en lång rad folklivsberättelser från Halland. Bondeson föddes 1854 och dog 23 september 1906. I anslutning till han dödsdag firas Bondesondagen i år den 22 september på födelsehemmet Fågelboet i Vessigebro. Fågelboet är i dag ett museum över Bondesons liv och verk. På Bondesondagen kommer jag att berätta halländska sagor och Hallands spelmansförbund spelar halländsk folkmusik. Mer om dagen kan du läsa här.

Jag tycker Bondeson framförallt är värd att uppmärksamma som bevarar av våra folksagor, en av de främsta i landet. Han gav ut tre mycket intressanta böcker. 1880 kom Halländska sagor, som innehåller 35 folksagor och är berättade på utpräglat bygdemål och  därför också försedd med ordförklaringar på över 20 sidor. En stor del av sagorna är barndomsminnen från Bondesons uppväxt. I inledningen skriver Bondeson att han har haft att välja på två sätt när han sammanställt sagorna:

antingen att ordagrant återgifva just det, som berättats, eller ock själf ingripa och gifva innehållet en ordnad form. Det senare har synts mig lämpligast; ty dels måste man hopleta spridda drag af samma saga hos ett flertal personer; dels erhåller man stundom en saga, hvilkens form, i följd av brist på förmåga och sinne hos den enskilde berättaren, ej svarar emot hännes innehåll.

I den här samlingen kan man säga att Bondeson är författare till sagorna. Han skapar en egen sagostil på dialekt. Han krusar ut och smyckar dem och förser dem med humoristiska språkliga vändningar. Ungefär som Djurklou gjorde när han gav ut Sagor och äfventyr berättade på svenska landsmål, 1883. Bondeson brevväxlade också med Djurklou och förfaringssättet låg i tiden.

Fågelboet då1883 ger Bondeson ut en ny samling sagor Svenska folksagor som innehåller berättelser inte bara från Halland utan också från Småland, Västergötland och andra sydliga landskap. I förordet skriver Bondeson att han inte bara vill ”offentliggöra nakna uppteckningar … utan låta sagan framträda … i en för alla njutbar form”. Även här griper Bondesom in och ordnar och tillrättalägger men betydligt mer återhållsamt än i Halländska sagor. Man kan säga att han är återberättare av sagor. Han gör som alla sagoberättare gör, berättar på ett personligt sätt men på traditionens grund och med respekt för det folkliga materialet.

Ytterligare tre år senare, 1886, kommer så Historiegubbar på Dal. Här är Bondeson långt före sin tid, han kan kallas modern. Bondeson är upptecknaren som låter sagoberättarna komma till tals och berätta sagorna på deras egna vis. Han skildrar gubbarnas liv och framförandesituationen. Historiegubbar på Dal är fortfarande en av de viktigaste svenska sagoböckerna.

Foto:

Fågelboet i dag: Anna Pia Åhslund, som också skrivit om Bondeson i boken I författarens fotspår – litterära utflykter i Halland, 2009.

Fågelboet förr 100 år sedan: Varbergs museum, Bondeson framför Fågelboet ca 1900.

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Litteratur, Utflyktstips