Wendela Hebbe (1808-1899) har kallats för vårt lands första kvinnliga journalist. I Aftonbladet skrev hon socialreportage, publicerade både noveller som hon översatt och egna berättelser. Hon publicerade tre samlingsvolymer med sagor: I skogen 1871, Bland Trollen 1877, Nya sannsagor för ungdom 1884. De två sistnämnda volymerna rymmer ett blandat innehåll: franska fesagor några svenska folksagor, berättelser inspirerade av folksägner och folksagor, berättelser byggda på historiska händelser. I skogen är en mer sammanhållen kompositioner med sagor om djur. Jag återkommer till den samlingen i ett senare inlägg.
Här publicerar vi en i Sverige ovanlig saga ur Bland trollen. Stavningen är moderniserad. Det är en novellsaga med ATU-nummer 976. Förutom Hebbes variant har jag endast hittat en uppteckning av denna saga i Sverige. Den återfinnes i George Stephens arkiv på Landsbiblioteket i Växjö. Härkomsten anges till Uppland efter skriftligt meddelande, någon annan källangivelse har vi inte. Sagan är publicerade i mitt och Ulf Palmenfelts verk Folksagan i Sverige del 3, sid 579f.
Sagan är känd från Indien på 200-talet efter vår tideräkning och återfinns i buddismens heliga skrift Tripitaka. Den finns också i Tusen och en natt, men med ett annorlunda slut. Här förenas, med den rike mannens välsignelse, det unga paret. Boccaccio berättar den i Decamerone, som kom ut under 1300-talet i nuvarande Italien.
Brudriddarna
Det var en gång en ung man, som älskade en ung flicka, och båda önskade att få bli man och hustru; men hennes föräldrar hade sina egna beräkningar och lovade dottern till en annan.
När flickan fick veta detta, gick hon ut och grät bittert; i detsamma mötte hon sin käraste
– Du känner ej, du, snyftade hon, vad som pågår där hemma; mina föräldrar vill gifta bort mig och det med en man, som jag varken sett eller känner; jag måste överge det glada hoppet att bli din!
– O mitt hjärtas vän, mina ögons ljus, mitt livs sol, utropade han, vad ska det bli av mig? … hellre dö än skiljas.
Och så började även han att gråta, och båda sörjde och klagade tillsammans, så att det kunnat röra en sten. Men flickan, som var god som guld, sökte slutligen trösta sin vän så gott hon förmådde och lovade honom i hans sorg, vid allt vad henne kärt var, att han än en gång och det på själva bröllopsaftonen skulle få mottaga ett besök av henne. Detta lugnade honom något och så skildes de åt. Emellertid gjordes anstalter till bröllopet och flickan vigdes vid den man, som föräldrarna valt.
När så kvällen kom och de nygifta blev allena, började bruden att gråta överljutt.
– Vad vill detta säga? frågade mannen bestört. Varför gråter du? Om du hyser motvilja för mig, varför har du inte sagt mig det förut? Aldrig har jag velat tvinga någon att mot sin vilja bliva min.
Hustrun svarade, att hon icke hyste någon särskild motvilja för honom.
– Om så är, invände han, varför gråter du? … tala öppet med mig.
Och så fortfor han att bedja och nödga, tills hon slutligen bekände, att hon haft ett äldre tycke, men att hennes tårar egentligen och huvudsakligast gällde ett löftesbrott, som nu tyngde hennes samvete, och så berättade hon hela historien.
– Min vän, jag ärar din öppenhjärtlighet i så hög grad, att jag för dess skull ej allenast vill förlåta ditt obetänksamma och förhastade löfte, utan till och med tillåter dig att uppfylla det.
– Huru, min herre och man! utropade hon, du tillåter att jag nu går och besöker min forne vän? Och hon såg på honom med stora, barnsligt förvånade ögon.
– Ja, min vän, sade han, jag samtycker därtill, dock med det villkor, att det är sista gången du avger ett dylikt löfte; och som du är av en öppen och ärlig natur, så vet jag ock, att jag kan lita på dina ord.
Hon bedyrade, att detta besök skulle bli det sista och att hon skulle för alltid ära och älska sin nye man för hans ädelmods skull.
Vid detta löfte tryggade han sig och gick själv att öppna dörren för henne, emedan han icke ville låta betjäningen få veta något om saken. Hon svepte om sig sin kappa och begav sig åstad som hon gick och stod, i full brudskrud, översållad av pärlor och diamanter. Hon vandrade gatan framåt, men hade inte hunnit långt, innan en rövare mötte henne. Han såg vid månens sken hur ädelstenarna i brudkronan blixtrade mellan vecken av hennes slöja.
– Halt! ropade han. Vad är det jag ser? Solar och stjärnor på en gång.
Han drog kapuschongen tillbaka och ögon och diamanter blixtrade, det ambrafärgade håret glittrade, tänderna glittrade, tårarna glittrade i månskenet, och orangeblommorna i brudkronan doftade. Rövaren stod som förstenad; han var mera bländad av hennes skönhets glans än av juvelernas.
– Drömmer jag? sade han slutligen. Kan så mycken skönhet och rikedom uppenbara sig på en gång? Och hur ska jag förstå, att en sådan rik och förnäm person går ensam på gatorna vid denna tid på dygnet?
Den unga bruden berättade okonstlat hela förhållandet.
Än mer förvånad över vad han hört, än över skönheten och juvelerna, som han skådade, stod rövaren några ögonblick mållös.
– Vad, utropade han slutligen, är det möjligt, att det i världen finns en man, som äger så mycket levnadsvett, undseende och artighet mot ett fruntimmer; det vore starkt!
– Ja, min herre, så är det, svarade hon enkelt.
– Detta är ett underverk, fortfor rövaren, jag är i allra högsta mått gripen och rörd därav, och då jag tycker om högsinnade handlingar, vill jag lämna både er och era smycken i fred, emedan jag såsom landsvägsriddare inte vill stå tillbaka för er ridderlige äkta man. Ni kan obehindrat fortsätta er väg, men på det ni inte måtte råka ut för en mindre ädelmodig rövare än jag, så vill jag ledsaga er till er väns hem, och så svepte han åter kapuschongen om de strålande ögonen, juvelerna och orangeblommorna och följde henne till vägs samt avlägsnade sig först när de nått målet. Hon klappade på dörren; den öppnades och hon steg in i sin beundrares rum. Och nog blev han högst förvånad över hennes ankomst.
– O, min älskade, sade hon, det är i dag min bröllopsdag och här är jag nu, enligt mitt löfte.
– Hur är det möjligt att du kunnat utverka detta? sade han.
Och nu berättade hon honom hur saken tillgått.
Han blev inte mindre förvånad är rövaren och förmådde ej begripa, hur det var möjligt att mannen på själva sin hedersdag kunde låta sin unga hustru gå bort så där. Han utropade därför ännu en gång:
– Är det möjligt?
– Ja, min vän, svarade hon, men det är inte endast min man, du har att tacka för denna min ordhållighet, utan du står därför i förbindelse även hos en rövare, som jag mötte på vägen hit.
Och så berättade hon sitt äventyr på vägen dit.
Långt mer förbländad av denna lysande handling än rövaren varit av de blixtrande ögonen och diamanterna, tillslöt hennes vän stum sina ögon, medan han hämtade sig från sin gränslösa förvåning över detta fast otroliga dubbelädelmod.
– Ska jag tro mina öron? utbrast han slutligen, betagen av häpnad; en äkta man, som lämnar sin hustru denna frihet på bröllopsaftonen, och en rövare som inte begagnar sig av ett erbjudet tillfälle att bli rik! … Händelsen förtjänar att antecknas till kommande släktens beundran, och för att råga måttet av eftervärldens häpnad, vill jag söka likna mannen och rövaren. Således, min älskade, anhåller jag att jag genast få återföra dig till din i brudgemak väntande make.
Tidigare blogginlägg om Wendela Hebbe och sagor hittar du genom att söka på hennes namn i sökrutan.
Sagobygdens Blogg 