Kategoriarkiv: Att berätta

De sjungande löven

hassel2

Milt fint väder, fast vi har mitten av oktober. Gnistrande guldfärger, solen tittar fram ibland och bättrar på. Jag står och ser på gula löv, hur de rör sig i vinden, släpper taget, faller. Det snöar gult. Mattor över gräset, över dammen, över hela trädgården, men vad gör det. Det är så vackert.

Tänker på sagor om gyllene löv, spelande löv. Men det låter nog inte om de här löven. Ändå är det som en klang i luften, en ton, alls inte vemodig. Det här är inget annat än överdåd; än är det långt till gråhösten.

En saga. Tre gyllene löv som svänger i vinden, som ger ifrån sig så ljuvliga toner att till och med hästarna måste dansa. Sagan om prins Hatt under jorden. Kungen ska resa till marknaden i staden, hans döttrar prinsessorna ska få önska sig något. De två äldsta vill ha siden, sammet och klirrande smycken medan den yngsta ber om tre små spelande löv. Klänningar fanns, halsband fanns. Men de tre löven gick inte att uppbringa i stora staden. Missmodig rider deras far, konungen, tillbaka hem. Men då sker någonting.

Här ett utdrag ur sagan. Jag har valt den version där den först kom ut i bokform i mitten av 1800-talet. Stilen är uppstyltad, visst. Arkaiserande även för sin tid. Men jag gillar den.

Bäst han nu färdades vägen fram i djupa tankar, fick han plötsligt höra en klang liksom av harpor och strängaspel, och var den så övermåttan fager, att han aldrig hört dess like i all sin tid. Härav blev han mycket förundrad, höll in sin gångare och satte sig att lyssna, och ju längre han lyddes, desto ljuvligare blev sången. Men kvällen var mörk, så han inte kunde se, varifrån ljudet kom. Han besinnade sig så icke länge, utan red in på en stor grön äng, varest tonerna hördes, och ju längre han for, desto klarare och ljuvligare ljöd sången emot honom.

När han så ridit ett stycke, kom han änteligen till en hasselbuske. Överst på busken voro tre gyllene löv, som rörde sig av och an, och allt som de spelade, blev där en klang och en låt, så ingen det rätteligen kan omtala. Nu vart konungen inte litet glad, ty han förstod, att detta var de tre sjungande löven, varom hans dotter hade talat. Han ville så genast bryta dem, men första tid han räckte handen därefter, veko de undan, och där ljöd en stark röst under busken: ”Låt bli mina löv!”

Härvid blev konungen just lite häpen, men han hämtade sig snart och frågade, vem det var, och om han inte kunde få köpa löven för guld eller goda ord. Rösten svarade: ”Jag är prins Hatt under jorden, och du får inte mina löv varken med ondo eller med godo, såsom du äskar. Likväl skall jag föresätta dig ett annat villkor.” ”Vad är det för ett villkor?” frågade konungen med stor iver. ”Jo,” svarade rösten, ”detta är mitt villkor, att du skall lova mig det första liv du möter när du kommer hem i din gård.” Sådant tycktes konungen vara ett underligt förslag; men han tänkte på sin unga dotter, och på sitt löfte, och gav så sitt samtyckte till prinsens begäran. Nu veko kvistarna ej längre undan, utan han fick bryta dem, och vände sedan gladeligen om till sitt folk igen. Men allt som han red, höllo löven icke upp att sjunga, utan rörde sig av och an, och där blev en klang och ett spel, så att hästarna dansade av glädje, och konungens hemfärd mera liknade ett segertåg än en marknadsresa.

Alla har vi hört vad som sedan hände. Den första som kungen möter vid slottsporten är naturligtvis yngsta dottern, hans eget älsklingsbarn. Han har lovat att lämna bort henne till en okänd. Inget kommer att bli sig likt. Det är en gruvlig och berörande, djupt mänsklig saga. Jag fick läsa den och läsa igen. Till sist tog den tag.

Jag fortsätter att gå bland de dansande, fallande löven. Sjunger det lite om dem? Mina öron är nog för trubbiga. Men visst finns en ton i luften och den är gul. Än är det långt till svarta vintern.

                                                                                                        

Text och foto: Anna Lilljequist

 Fotnot: Svenska folksagor och äfventyr Gunnar Olof Hyltén-Cavallius/George Stephens 1844

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Drakar och monster- ett projekt för läslust

7725009824_f6f477fbca_z

Sagomuseet har med stöd av Kulturrådet startat upp ett nytt projekt.
I samarbete med Astradskolan i Ljungby kommer vi att arbeta med att öka skolans mellanstadie-elevers läslust och litterära intresse. Verktyg som kommer att användas är muntligt berättande, digital teknik och rollspel. Berättandet skapar lugn och ro samt ger en positiv väg in i berättelsernas och litteraturens värld. Digitala spel samt rollspel är verktyg som inte alltid har en plats i den ordinarie verksamheten, även om dess syfte går hand i hand med läroplanen.
Projektet består av fyra steg:
1. Berättande
Berättarpedagoger berättar traditionellt material och litteratur på temat för projektet. Eleverna får då kunskap om folksagornas- och sägnernas värld och folktro. Vilket gör att de kan dra paralleller mellan folktrons värld och det som finns i fantasy litteratur t.ex. i Harry Potter och Tolkien m.fl.

2. Digitalt spel
Sagomuseets egna dataspel, bygger på folktrons väsen, introduceras av vuxen, och tillsammans med klassen spelas det. Sedan får eleverna pröva det själva. Klaras spelet vinner man bok från Sagomuseet

3. Rollspelet
Sagomuseet har utvecklat ett rollspel byggt på sägner och folktro. Spelet kommer spelas i mindre grupper, en vuxen per grupp deltar. Tillsammans skapar man en ramberättelse, ett händelseförlopp med problem som ska lösa. Barnen tränar sin kreativitet, sitt talande språk. Det ingår läsmoment, berättande, samtal och argumentation.

4. Biblioteket – det skrivna ordet
Skolbiblioteket är aktiva i att ta fram litteratur som motsvara temat i steg 1-3. Biblioteket plockar kontinuerligt fram böcker som anknyter, med hänsyn till elevernas intressen.

Tidsmässigt är projektet på ett år och upplagt på följande sätt:
Vi arbetar i tre fyra veckors perioder. Då deltar Sagomuseets personal i ett 60 min pass i veckan. Däremellan arbetar klasserna vidare utan vår medverkan
Allt bygger på ett nära samarbete mellan skola och Sagomuseet. På 2015 års berättarfestival kommer delar av vårt arbete att presenteras under ett seminarium.

2 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik

Ett slag

Vi träffade en fantastisk man idag. Sigurdur Hansen har vigt sitt liv åt att levandegöra ett Isländskt slag från år 1246. På den troliga skådeplatsen har han lagt ut hundratals stenar, en för varje soldat.
De flesta stenar symboliserar en speciell person. De som dog har fått ett kors på sin sten.image

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Till Tings

IMG_6072

På väg till Thingvellir, en av Islands historiskt viktigaste platser. Här möttes man, stötte och blötte de frågor som angick alla. Även kvinnorna var med.
Alltinget grundades år 930. Avstånden var stora. Gårdarna låg utspridda. Ändå tog man sig dit, till fots eller till häst. Tidpunkten höll man väl reda på med hjälp av solens gång och månens faser.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Reykholt och Snorre

Snorre blickar ut över Reykholt

Snorre blickar ut över Reykholt

I går var vi i Reykholt där Snorre Sturlasson bodde. Thorvald Steen har skrivit en fin liten bok om Snorres fem sista dagar, Den lilla hästen. Han ger en levande bild av Snorres gård och skildrar rädslan och osäkerheten inför det obönhörliga slutet. Samtidigt berättar han också om Snorres liv och gärning genom en rad återblickar.

Snorres heta bad

Snorres heta bad

Lämningarna efter Snorres gård

Lämningarna efter Snorres gård

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Rökviken

IMG_6067IMG_6062
Gråmild förmiddag i Reykjavik (Rökviken).
Men vulkanrök har vi hittills inte sett till! Landade igår. Badade nästan genast i vatten som kommer
varmt direkt ur jorden.
Här är hela gruppen på rundtur i stan, vi är vid
Reykjaviks museum.
Låga, små stugor, här en kyrka byggt på 1800-talet, men i 1700-talsstil.
I bakgrunden jättelika nybyggen, kontrasten kunde
inte vara större.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Vi åker till Island

 

untitled

Den 4 september åker 28 glada själar till Island. Det är Berättarnätet Kronoberg som arrangerar resan. I sju dagar skall vi resa runt på denna sagoö och lära känna kultur, natur och – inte minst- berättelserna. Guide för hela resan kommer Nanna Hermansson att vara. Vi börjar vår resa i Reykjavik där vi bland annat kommer att besöka Nordens hus och Nationalmuseum. Under vår resa runt på ön kommer vi att  få höra Snorres historia och historier, träffa Sagoberättarnas förening, besöka sillmuseum, textilmuseum, själva berätta och mycket mer. Allt avslutas med en dag i Reykjavik då vi kan handla presenter, eller bara ströva runt.

Själv har jag längtat sedan tonåren att få besöka denna ö mitt ute i havet. Till att börja med var det nog det speciella läget och den karga naturen som lockade.  I takt med att jag kommit att syssla allt mer med muntligt berättande och folktro, så har jag insett att Island också – i högsta grad- är berättelsernas ö. Islänningasagorna, såväl som sägner och folktro är några exempel på landets enorma kulturskatt.

Vill du läsa mer om vår Islandsresa? Gå då in regelbundet på denna blogg så kommer du få rapporter från oss på ön.

3 kommentarer

Under Att berätta

Odensjön och Skäralid 4

Odensjön, från Runa 1844

Odensjön, från Runa 1844

Åter till Odensjön. Kanske du minns att folk har betraktat den som bottenlös.

En gång var det en bonde som bestämde sig för att undersöka saken och mäta sjöns djup. Han begagnade sig av 18 sammanfästade hövälingar. En höväling är repet som binds om ett hölass och kan vara 24 famnar långt, alltså nära 43 meter. Då kan du själv räkna ut vilket oerhört långt rep bonden begagnade. Ändå nådde inte repet bottnen. När han drog upp repet med järnstången som hade fungerat som tyngd, var järnet borta. Istället satt där ett krumt baggehorn.

Nästan afton kom till bonden en sjö-bo med hälsning från far, att få tillbaka hans nya supasked. Bonden svarade att matskeden skulle lämnas tillbaka, då järnstången återställdes. När det gått en stund kom stången farande över taket in i gården och hornet dansade genast ut genom stugdörren och försvann.

Det här återger den omtalade klockaren i Röstånga Nils Lilja, i Richard Dybecks tidskrift RUNA 1844. Han tillägger att sjön varit ett tillhåll för sjörå och att så sent som sommaren 1822 såg flera personer en vacker kvinna vid sjön, till hälften höja sig ur en våg och strax försvinna ner i djupet.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Odensjön och Skäralid 3

Hjortsprånget omkring 1930

Hjortsprånget omkring 1930

Vid Skäralids södra sida skjuter en smal rygg ut över dalen. Det är Hjortsprånget eller Hjortaknipet. Du får inte ha anlag för svindel om du ska våga dig ut på den smala stigen omgiven av branta stup. Det berättas att klippan har fått sitt namn av att jägarna långt tillbaka i tiden drev hjortarna ut på den smala stigen och så störtade de ner i dalen.

En gång i krigstid dömdes en tillfångatagen fiende, en hövding, att med förbundna ögon rida ut på Hjortsprånget. Han sporrade sin häst och red på den smala stigen ut på klippan. Men här stegrade sig hästen framför bråddjupet, snurrade runt på bakhasorna och tog några väldiga språng tillbaka in i skogen och försvann och räddade därmed sin herre från en säker död.

 

Utsikt från Hjortsprånget i dag

Utsikt från Hjortsprånget i dag

2 kommentarer

Under Att berätta

Odensjön och Skäralid 2

Utsikt från Kopparhatten

Den högsta och vackraste utsiktspunkten i Skäralid är Kopparhatten. Enligt en släkttradition blev min mormors far, torparen Andreas Bengtsson, faktiskt erbjuden att köpa hela Kopparhatten för runt 100 riksdaler. Det var mycket pengar under 1800-talets andra hälft för en fattig torpare.  Andreas rådgjorde med sin bror, som var slöjdlärare i Klippan, om han skulle våga skuldsätta sig. Tydligen kom de fram till att det var bäst att inte ingå ett sådant stort och osäkert köp, för Kopparhatten kom aldrig i min släkts ägor.

Så här berättas det att Kopparhatten fick sitt namn.

En gång var det en rövare som fångade en ung jungfru och förde henne upp på bergets krön. Om hon inte gav sig åt honom, skulle han störta henne nerför stupet. Kvinnan bad mannen vända sig om ett ögonblick, medan hon tog av sig kläderna. Men knappt att han gjort detta, förrän den orädda unga kvinnan fattade honom i axlarna och knuffade honom ut över stupet. Hans kopparhjälm föll av och blev liggande på klippan. Det är därför klippan kallas för Kopparhatten.

Växtligheten i ravinen nedanför Kopparhatten är frodig.En växt sägs vara mycket sällsam.

I Skäralid växer en ört vars frön faller till jorden på midsommarnatten klockan 12. Hinner du fånga fröna innan de när marken blir du osynlig när du bär dem på dig. Då kan du också öppna alla läs och reglar.

Skärån i dalens botten

Skärån i dalens botten

Lämna en kommentar

Under Att berätta