Milt fint väder, fast vi har mitten av oktober. Gnistrande guldfärger, solen tittar fram ibland och bättrar på. Jag står och ser på gula löv, hur de rör sig i vinden, släpper taget, faller. Det snöar gult. Mattor över gräset, över dammen, över hela trädgården, men vad gör det. Det är så vackert.
Tänker på sagor om gyllene löv, spelande löv. Men det låter nog inte om de här löven. Ändå är det som en klang i luften, en ton, alls inte vemodig. Det här är inget annat än överdåd; än är det långt till gråhösten.
En saga. Tre gyllene löv som svänger i vinden, som ger ifrån sig så ljuvliga toner att till och med hästarna måste dansa. Sagan om prins Hatt under jorden. Kungen ska resa till marknaden i staden, hans döttrar prinsessorna ska få önska sig något. De två äldsta vill ha siden, sammet och klirrande smycken medan den yngsta ber om tre små spelande löv. Klänningar fanns, halsband fanns. Men de tre löven gick inte att uppbringa i stora staden. Missmodig rider deras far, konungen, tillbaka hem. Men då sker någonting.
Här ett utdrag ur sagan. Jag har valt den version där den först kom ut i bokform i mitten av 1800-talet. Stilen är uppstyltad, visst. Arkaiserande även för sin tid. Men jag gillar den.
Bäst han nu färdades vägen fram i djupa tankar, fick han plötsligt höra en klang liksom av harpor och strängaspel, och var den så övermåttan fager, att han aldrig hört dess like i all sin tid. Härav blev han mycket förundrad, höll in sin gångare och satte sig att lyssna, och ju längre han lyddes, desto ljuvligare blev sången. Men kvällen var mörk, så han inte kunde se, varifrån ljudet kom. Han besinnade sig så icke länge, utan red in på en stor grön äng, varest tonerna hördes, och ju längre han for, desto klarare och ljuvligare ljöd sången emot honom.
När han så ridit ett stycke, kom han änteligen till en hasselbuske. Överst på busken voro tre gyllene löv, som rörde sig av och an, och allt som de spelade, blev där en klang och en låt, så ingen det rätteligen kan omtala. Nu vart konungen inte litet glad, ty han förstod, att detta var de tre sjungande löven, varom hans dotter hade talat. Han ville så genast bryta dem, men första tid han räckte handen därefter, veko de undan, och där ljöd en stark röst under busken: ”Låt bli mina löv!”
Härvid blev konungen just lite häpen, men han hämtade sig snart och frågade, vem det var, och om han inte kunde få köpa löven för guld eller goda ord. Rösten svarade: ”Jag är prins Hatt under jorden, och du får inte mina löv varken med ondo eller med godo, såsom du äskar. Likväl skall jag föresätta dig ett annat villkor.” ”Vad är det för ett villkor?” frågade konungen med stor iver. ”Jo,” svarade rösten, ”detta är mitt villkor, att du skall lova mig det första liv du möter när du kommer hem i din gård.” Sådant tycktes konungen vara ett underligt förslag; men han tänkte på sin unga dotter, och på sitt löfte, och gav så sitt samtyckte till prinsens begäran. Nu veko kvistarna ej längre undan, utan han fick bryta dem, och vände sedan gladeligen om till sitt folk igen. Men allt som han red, höllo löven icke upp att sjunga, utan rörde sig av och an, och där blev en klang och ett spel, så att hästarna dansade av glädje, och konungens hemfärd mera liknade ett segertåg än en marknadsresa.
Alla har vi hört vad som sedan hände. Den första som kungen möter vid slottsporten är naturligtvis yngsta dottern, hans eget älsklingsbarn. Han har lovat att lämna bort henne till en okänd. Inget kommer att bli sig likt. Det är en gruvlig och berörande, djupt mänsklig saga. Jag fick läsa den och läsa igen. Till sist tog den tag.
Jag fortsätter att gå bland de dansande, fallande löven. Sjunger det lite om dem? Mina öron är nog för trubbiga. Men visst finns en ton i luften och den är gul. Än är det långt till svarta vintern.
Text och foto: Anna Lilljequist
Fotnot: Svenska folksagor och äfventyr Gunnar Olof Hyltén-Cavallius/George Stephens 1844
Sagobygdens Blogg 
