Kategoriarkiv: Att berätta

Krokängsparken är en liten grön oas i Göteborg. Idag är parken inklämd mellan bostadsområdena Bräcke och Eriksberg. I början av 1900-talet var parken mycket större och känd för två saker. Det var arbetarrörelsens stora nöjespark och det var platsen där krokängsbanditen härjade.

Göteborgare i alla åldrar tog ångbåt över älven, till den del av parken som var nöjesfält. Där kunde de roa sig med bland annat lyckohjul, ringkastning och skjutbana. Det som drog allra mest folk var de två dansbanorna med en mässingsorkester i mitten. Ena banan var för stadsborna och den andra för hisingsbor. Den som gick till fel dansbana kunde riskera att bli slagen både gul och blå.

Ändå var det inte risken för att få stryk på dansbanan som skrämde folk mest. Nä, en våldsverkare drog omkring i parken och hade under flera år överfallit kvinnor. Övergreppen skedde i parkens mindre öppna delar, utmed de små stigarna. Ofta under mörka kvällar, men även mitt på dagen, alltid på vardagar. 
Som alltid vid skrämmande händelser spreds det massor av rykten. Bland annat sas det att våldsmannen nästan ljudlöst smög sig på sina offer och att han alltid var omaskerad, som om han var helt orädd för att bli igenkänd. Det ryktades också om att poliskonstaplar patrullerade på stigarna, utklädda till kvinnor, helt utan framgång

En dag när 18-årige Karl kom hem från arbetet mötte han sin mamma gråtande i köket. Hon berättade, medan tårarna forsade utmed kinderna, att hon blivit överfallen av krokängsbanditen.
– Han gömde sig bakom Pölsebo ladugård och sprang på mig bakifrån. Som tur var, lyckades jag slita mig loss och springa ner till gårdsbyggnaden och ropa på hjälp. Arrendatorn ryckte till sig geväret och sprang mot ladugården, men då hade den uslingen redan försvunnit

När Karl såg och hörde sin förtvivlade mamma, bestämde han sig för att göra det som polisen misslyckats med; gripa den som plågade traktens kvinnor
Han tog kontakt med en jämngammal kamrat och de bestämde sig för att leta efter den skyldige. De turades om med att patrullera på dagtid i parken.
När detta inte gav något resultat, gav sig kamraten ut även om natten. Beväpnad med kniv vandrade han utmed Krokängsparkens mörka stigar. När Karl fick höra detta bestämde han sig för att göra om samma promenad nästa natt. Med bultande hjärta vandrade han mitt i mörkret utmed en hög hagtornshäck. Plötsligt hördes en kvist brytas på andra sidan häcken. Livrädd fortsatte Karl långsamt sin vandring. Snart hördes åter ljud från andra sidan. Utan tvekan var det så att någon smög på honom. Det var först nu Karls insåg att han var helt obeväpnad. I brist på annat böjde han sig ner och greppade den största sten han kunde hitta i mörkret.
Häcken tog slut, landskapet öppnade upp sig och en stor, mörk, och skugglik varelse närmade sig i mörkret. Karl höjde stenen, beredd att försvara sig. Plötsligt var främlingen alldeles nära, drog eld på en tändsticka och för ett ögonblick syntes ett skäggigt ansikte med stickande ögon
– Fan anamma! en han!
Tändstickan kastades till marken och mannen försvann springande bort i mörkret. Med stenen fortfarande krampaktigt i handen vandrade Karl hemåt på skakiga ben. Efter denna händelse bestämde han sig för att lämna spaningsarbetet åt polisen.

Åren gick. Krokängsbanditen slutade så småningom med sina övergrepp, men blev aldrig avslöjad och gripen.
Många år senare, när Karl var på besök hos sin nu åldrande mor, kom de åter att tala om krokängsbanditen. Karl beklagade att den skyldige aldrig blivit avslöjad, då mamman avbröt med orden:
– Jag vet vem han var.
Hon berättade nu att hon, några år efter dåden, gjorde ett av alla sina hembesök som barnmorska. Det var en höggravid kvinna i Kyrkbyn som behövde hjälp. Efter en stunds behandling dök mannen i huset upp. Hon kände genast igen honom – de stickande ögonen, det yviga skägget.
– Fan anamma! skrek mannen och for ut genom dörren.
– Vad tog det åt honom? Han som alltid är så beskedlig, undrade hustrun

Karls mamma angav aldrig mannen. Hon berättade aldrig för någon annan vad hon sett. Våldsverkaren visste var hon bodde, vilka hennes barn var. Hon var helt enkelt rädd för hämnd.
Sanningen stannade hos Karl och hans mor. Men en höstdag 1971 satte sig den då åldrande Karl vid skrivmaskinen och skrev. Hans mor var borta och sanningen kunde äntligen berättas. När Karl skrivit färdigt lämnade han sin text, inte till polisen, utan till folkminnesarkivet i Göteborg.

Tack vare att han gjorde det har jag nu kunnat berätta detta för er.

Källa:
IFGH 6400. Ursprungstexten är bearbetat av artikelförfattaren för att passa i sitt nya sammanhang

Det var en berättarkväll. Som vanligt hade jag gjort ett hopkok, historier både från Småland och från fjärran land. En del sorgesamt, en del helt galet. Jag blev avtackad, jag fick vackra blommor. Folket började resa sej, gå mot utgången. Men ett par av dem dröjde sig kvar, ville höra mera, veta mera. – Hur kan du komma ihåg så många berättelser? Och: var får du alla historier ifrån?

– Ja, svarade jag, det är från böcker och arkiv. Och från nätet ibland. Men det var inte riktigt sant det jag sa. För en av de historier jag drog denna kväll hade jag lyssnat mej till. Någon berättade och jag hörde på. Och blev så tagen, så förtrollad att jag slängde mej över papper och penna (i bilen), fick ner innehållet i stora drag och skrev rent därhemma.

Det var på Sagomuseet, kanske 15 år sen nu. Jag en hade en grupp, en förening som efter guidningen skulle förplägas med kaffe och mackor. Vi satt runt stora bordet på övervåningen. De var upplivade och glada. Pratade mycket. En kvinna sa: När jag hörde dej berätta så kom jag att tänka på en annan historia. Vill du höra? Så här…

En ung man som var ute på arbetsvandring. Han hade gått från gård till gård, stannat och jobbat några dagar. Nu skulle han vidare till ett nytt ställe. Men vägen blev lång. Han gick och gick utan att träffa på någon gård. Och hett var det, en riktig torrsommar och mannen – vi kan kalla honom Carl – blev törstig. Men inte minsta vattendrag någonstans, till och med dikena var uttorkade. Då fick han se en smal körväg upp till vänster. – Där måste det ju finnas folk, tänkte han. Han kom uppför backen och fram till en öppen plats, ett tun. Men där fanns bara några gamla husgrunder, inte ett spår av byggnader, inget liv. Bedrövad och utmattad sjönk han ner på marken. Slumrade kanske till en stund. Men plötsligt….. där var ju klara, ljusa barnröster. Och ljudet av en dörr som slogs upp, en kvinnostämma ropade: Kom in och ät!

Och där låg ju en hel liten gård mitt framför honom, boningshus, lada och uthus och allt. Hur hade han kunnat missa det? Han steg in i köket. Där satt mor och far och tre små lintottar till ungar vid matbordet. – God dag! hälsade Carl, men ingen tittade upp, bara fortsatte äta – Kunde man möjligen få sej lite vatten? Men ingen svarade, ingen såg på honom. Mor i huset reste sig för att hämta något vid spiseln. Men hon märkte inte Carl, var nära att gå rakt på honom.

Men där stod ju vattenspannen med skopan i. Så Carl tog för sig, han drack rejält, passade också på att fylla sin vattenflaska. – Tack så mycket gott folk, sa han. Ingen reaktion, nej ingen alls. Så han greppade sin ryggsäck och var snart nere på landsvägen igen. Efter en stund kom en hästskjuts ifatt honom. Carl fick åka med och han kom i samspråk med kusken. De talade om ditt och datt, men så sa Carl: Vad är det för konstigt folk dom som bor där uppe i backen, till vänster om vägen? Och han beskrev platsen noga. Men kusken sa: Det där har du nog drömt. Där finns ingen som bor.

– Jamen jag såg dom ju! Jag var i deras kök, dom satt vid bordet och åt. Men det var så konstigt, ingen såg på mej, ingen svarade när jag sa goddag. Som att jag inte fanns. Jag försökte flera gånger. Så märkliga människor. Är dom döva och blinda, eller?

Då såg kusken så underligt på honom och sa: Nej det bor ingen där. Men det har bott. För tjugofem år sen ungefär. Det var en ung familj, tre små barn hade dom. Så slog åskan ner en natt. Det tog fyr och allt brann som fnöske. Hela familjen blev innebränd. En förskräcklig historia…

Carl blev tyst. Han blev mycket tyst.  Så småningom kom de fram till en ganska stor gård. Folket välkomnade Carl och visst hade man behov av ett par händer extra. Carl blev anvisad en bädd i en drängkammare.  Och han skulle sova men han kunde inte. Det snurrade i hans huvud. Den där familjen. Hade han drömt eller sett syner där i hettan? Men han visste ju att han hade druckit vatten och att han fyllt sin flaska. Flaskan ja! Den låg i hans ryggsäck. Han fick fram flaskan och visst var det vatten i den. Då hade det alltså hänt ändå.

Den här historien fick ligga till sig ett tag. Sedan berättade jag den och det gick bra, den började leva sitt eget liv så som berättelser gör. Detaljer, färger och sinnesstämningar kom till. Och senare jag kom på idén att förlägga den i min egen släkt. Det var ju min egen farmors far som upplevt detta! Och han var så skakad av händelsen att han höll tyst om den hela sitt liv. Tills han var en bit över nittio och snart skulle gå bort. Då berättade han om sin upplevelse för barn och barnbarn.

Det där sista är förstås påhittelser. Men faktum är att min farmors far hette just Carl. Och att han var en bondson som växte upp i Ljushult inte alls långt från där jag själv bor (detta är dagsens sanning, duktiga släktforskare i Vrå har tagit fram uppgifterna). Och det är inte omöjligt att Carl gav sig ut på arbetsvandringar när han var ung. Det gjorde nästan alla här, de som var barn till självägande bönder. Det förekom ända till slutet av 1950-talet. Min egen man tog sig till södra Halland ihop med några grannpojkar och gallrade betor på stora gårdar. Men de for med bil.

Så vävdes berättelsen ihop. Ett tillfälligt prat, ett infall och något tog form och började gro. Men som under lång tid var konturlöst och ofärdigt. Historien behövde ligga till sej och mogna. Precis som goda viner och ostar.

Anna Lilljequist

På Sagobygden arbetar vi med det muntliga berättandet som en grund för att stärka språk och kommunikation genom övningar och berättelser som knyter an till demokrati, jämställdhet och respekt – alla ska känna att de har en röst och att de kan använda den.

Selma Lagerlöf använde sin röst för att bryta normen om hur en kvinna skulle vara. Hennes drivkraft var att hon ville berätta. Och hon ville skriva. Hon ville skriva ner alla berättelser som hon hade inom sig så att andra skulle få ta del av dem. Flera av dem hade hon i sin tur fått berättade för sig av sin farmor. Men på den tiden var det inte självklart att en kvinna skulle få ägna sig åt att skriva. Selma lyckades vända detta, och hon använde sin popularitet och sin röst till att få folk att engagera sig i bland annat kvinnlig rösträtt.

Selma berättade gärna sagor och spökhistorier. Hon berättade om kärlek och äventyr, men hon vävde även in den tidens begränsningar av kvinnors livsvillkor. En av karaktärerna i Selmas debutroman, Gösta Berlings saga, är Majorskan på Ekeby. Hon som är ”den mäktigaste frun i Värmland”, tvingas ändå till att ge sig ut och tigga då hon som gift kvinna inte har någon äganderätt.

Historien om hur Blända och Värends kvinnor med list och mod besegrade de danska soldaterna må vara en småländsk sägen, men den hade lika gärna kunnat ingå i en berättelse av Selma Lagerlöf.

En gång i tiden regerade kung Alle över Småland. När västgötarna angreps av en stor norsk här skyndade kung Alle till undsättning och Småland blev utan försvar. Då passade danskarna på att angripa. De skövlade och brände, folk dödades eller tvingades fly.

Men då var det en rådig kvinna vid namn Blända som kallade till sig alla kvinnor i Värend. De bjöd in den danska hären på ett stort gästabud och lät meddela att eftersom deras egna män övergivit dem så ville de gärna bli danskarnas hustrur.

När de danska soldaterna kom till platsen var borden dukade, men inga kvinnor syntes till. Hungriga som de var lät de sig ändå väl smaka av mat och dryck som fanns i överflöd. Sedan somnade de, trötta och mätta, men då kom Blända och hennes kvinnor fram ur skogen. De överföll de yrvakna danskarna och skar halsen av varendaste en.

Utsikt från Blodberget över Blodviken. Foto: Sagobygden

Kvinnorna tvättade sedan av sig blodet i en vik i sjön Åsnen. Platsen kallas än idag för Blodviken, berget bredvid för Blodberget och i det stora röset Kongshögen vid Dansjöns strand begravdes den danske kungen. Dessa platser ingår idag i Sagobygden och de berättar för oss om hur Värends kvinnor, som tack för sitt stora mod, fick lika arvsrätt som männen och att på bröllopsdagen färdas till kyrkan iklädda full stridsmundering till ljudet av pukor och trummor. Det breda bandet som pryder sidan av värendsdräkten ska enligt sägnen ha sitt ursprung i gamla tiders strider, och bär än idag kungens sigill som ett tack för Bländas hjältedåd.

Värendsdräkten, högtidsdräkt för gift kvinna. /Nordiska museets arkiv

I verkligheten fick döttrar samma arvsrätt som sina bröder först 1845 och 1884 fick även gifta kvinnor råda över sin egendom och sitt arv. Men är det en sak som historien lärt oss så är det att aldrig ta något för givet, allra minst demokratin och alla människors rätt till en röst. En stark fråga, förutom rösträtt för alla, har varit kvinnans rätt att bestämma över sin egna kropp. I dag är det svårt att tro att Sovjetunionen var första landet i världen att legalisera abort redan 1920, när vi i Sverige fick fri abort först 1975. I dagens Ryssland blir rätten till abort allt mer inskränkt, rätten att höja sin röst i sann demokratisk anda allt mer begränsad.

Den 8 mars 2017 var jag med om en av de häftigare – och mäktigare – sakerna i mitt liv. Då samlades tusentals människor på Götaplatsen i Göteborg för att, i snögloppet iförda rosa så kallade pussyhats, stå upp för allas rätt och tillsammans sjunga I can´t keep quiet. Titta och njut!

Vi har alla en röst. Det är om vi har möjlighet att använda den, och i så fall hur, som gör skillnad.

Lina Midholm

Sagobygdens nya mötesplats, Eskilsgården, invigdes en februarilördag i strålande solsken. Landshövding Maria Arnholm invigningstalade inför ett nyfiket folkfyllt torg. På trappstenen vid huset gestaltade sångerskan Matilda Stjernkvist en ung Kristina Nilsson som sägs ha blivit upptäckt då hon stod och sjöng på just den här stenen under en marknad runt 1857.

Till specialfanfar av Jakob Elofson klipptes det röda bandet av deltagare från gruppen Berätta-Lätt tillsammans med landshövdingen som dagen till ära tagit med sig en egen guldförgylld sax enkom för just bandklippning.

Väl inne bjöds det på kaffe i tidensliga koppar och Siw Svenssons smålandskringlor till alla besökare. Det var stort intresse att gå husesyn och i vissa dörröppningar var det väntetid för att komma vidare. Vi tippar på att antalet besökare under dagen var runt 170 personer.

Senare anslöt Johan Ederström från Ljungby kommun och Sagobygdens grundare Per Gustavsson som båda höll tal om vikten av att samlas och utvecklas och skapa visioner om framtiden. Berättarpedagog Mia Vickell reciterade en dikt tillägnad Eskilsgårdens nya liv som en del i Sagobygdens verksamhet. Ni kan läsa den längst ner i inlägget.

En annan viktig person denna dag var Lena Göransson som vuxit upp i huset. Hon berättade livfullt om alla möjliga minnen, även om husets historia, från den ursprungliga platsen och om när huset flyttades hit till kulturreservatet, Ljungby Gamla Torg, för drygt 50 år sedan.

Dagen avrundades med vernissage för utställningen Farmors garderob & Mormors linneskåp, av och med en av Sagomuseets grundare Mia Einarsdotter tillika textilkonstnär/kläddesigner och Eva Andersson, berättare, klädkreatör, samlare och curator. Vårens utställning visas på Lilla Galleriet inne på Sagomuseet till och med den 24 maj. Delar hänger även i stora rummet på Eskilsgården. En blickpunkt under dagen var också de färgsprakande klänningar som Mia designat till berättarfestivalens invigning under nio år.  

Förutom att vara en plats för möten, bibliotek, workshops och mycket mer är tanken att Eskilsgården ska vara ett hus för Berättarnätet Kronobergs medlemmar. Under året kommer det bl.a. finnas möjlighet till inte mindre än sju tillfällen av Lekfullt berättande med start måndagen den 4 mars. Självklart är även ickemedlemmar välkomna. Läs mer här: https://sagobygden.se/sv/evenemang/lekfullt-berattande-eskilsgarden-2024-6/

Så håll utkik efter vad Eskilsgården har att erbjuda – en ny samlingsplats i Ljungby och i Sagobygden!

Lotta Welmsö och Lina Midholm

Dikt till Eskilsgården av Camilla Ek, berättare på Sagobygden
Nu öppnas dörren din så fint på glänt, nyfikna önskar vi veta vad som innan där hänt.
Vem har levt där? Hållit någon kär?
Arbetat och knotat, studerat och kanske fotat?
Huset ska fyllas med berättelser om både liv och död, kärlek, sorg och väsen, fulla av berättarglöd.
Ett Bibliotek för att få veta mera, sitta i lugn och ro och studera.
Med intressanta böcker att läsa, fördjupa sig i och förundras över. Inte så mycket mer man egentligen behöver…
Jo, även att mötas i magiska berättarsammanhang, eller under musikens förtrollande klang.
När fantasin tar oss med under stora jättekliv eller vi berättar om våra egna eller andras liv.
När folktro får lyftas fram och inte endast i böcker ligga tysta och samla damm.
Ännu Ett Hus, förutom Sagomuseet att lockas till! Det är något vi önskar och verkligen vill!
Så låt känslorna med orden leta sig fram, allt från tårar till glada garv. När vi som alltid värnar vårt stolta kulturarv!

PS: Klicka här för att läsa mer om Eskilsgårdens historia

Jag läser om blommor, löv och träd. Den här tiden på året finns inte mycket annat. Vandra i trädgården? Gå runt bland plantor och buskar, andas, nypa av något utblommat, binda upp en som håller på att säcka ihop, vattna, dra upp ogräs, lägga sig raklång i gräset, titta upp i himlen… Inte nu.

För nu är allt fruset, is och snö så långt man ser. De enda färger som avtecknar sig i det vita är gråbrunt, mörkgrönt. Vissna stjälkar sticker upp som trassliga ruggar. Brutna skaft av döda solrosor. Sista grönkålen som vi inte fick skördad och som hararna varit på. Perenner som nattljus, kungsljus, pioner, mynta, kardvädd, lavendel….mina vänner, hoppas ni klarat er, så kallt som det blev ett tag.

Så stor del av mitt liv utspelas nära marken. Toner av ockragult, mossgrönt, brunt när snön äntligen ger vika. Det ljust gröna som bryter igenom. De tidiga lökväxterna som segar sig upp trots de bitska frostnätterna. Dofterna som kommer tillbaka, solen.

Växterna. Dom fattas mej nu. Nu när jag sitter här och nålvassa isande vindar drar över oss. Men så fick jag en bok i min hand, en bok som hjälpte mej uthärda. Den heter Växternas symbolik, med underrubriken Myter och nyttor. Fick hem den sent i november när himlen var som en blöt grå säck, när jag som bäst behövde den. Jag blev förtrollad. Underbar läsning, undersköna bilder. Och så mycket mer än bara örternas utseende, växtplats, användningsområde och ursprung. En trädgårdsbok, javisst. Men här får vi de historiska sammanhangen, även de kultur- och idéhistoriska. Och de folkloristiska. Varje planta som beskrivs i boken blir en resa i både tid och rum.

Ur första kapitlet: Jag har slagit följe med växter från plats till plats och till olika kontinenter på jakt efter människan i växternas historia och jag går med henne, människan, längs de gröna stigarna, till köksträdgårdar, klosterträdgårdar, ängar, apotekarträdgårdar, trädgårdar bakom plank, åkrar och vackra parker. Jag letar efter något djupt mänskligt, antar jag, efter det som finns där i skarven mellan människa, natur och kultur. De där mellanrummen i verkligheten intresserar mig oupphörligt.

Tonläget i boken är personligt. Varje växts specifika drag, de historiska förloppen, de medicinska aspekterna och inte minst folktron – allt detta vävs ihop med författaren egna minnen och reflexioner.

Framställningen är levande. Det är en berättare som skriver. Ulrika Flodin Furås är trädgårdsguide vid Vasamuseet och vid Riksmuseet i Stockholm, hon är trädgårdsjournalist, författare och fotograf. Hennes bok är inget uppslagsverk, mera som en guidad vandring där vi får äran att hänga på. I boken strosar vi runt, vi stannar upp där det finns något att se och berätta om. Ett tag förflyttar vi oss till Spanien, får lära oss om bananträd, mandel och granatäpplen. Så tvärs över Atlanten till Nya världen. Tomater och solrosor, potatis och bönor…..hur folk har sett på dem, deras historia, hur det gick till när de hamnade här i Norden. Sedan tillbaka till Sverige igen.

I sällskap med Flodin Furås får vi gå nära inpå växten, känna in den, ana dess doft. Höra om dess många gånger brokiga historia. Vad den haft för roll i människans liv genom tiderna och i olika kulturella sammanhang. Hur den har använts. Hur den uppfattats. Finns myter och sägner förknippade med växten? Och ja, det gör det i de allra flesta fall.

Ta bara tusenskönan. Små ljust rosa prickar i gräsmattan. Somliga förargar sig, andra (som jag själv) vill gärna ha massor av den. Ursprungligen från Syd- och Mellaneuropa. Inom folkmedicinen har den varit mycket använd. Mot hosta, mot eksem och magåkommor. Den tros också varit sårläkande och inflammationshämmande. Ett tag menade man (Tyskland 1700-tal) att den var fosterfördrivande, den förbjöds rentav. Och: om du tuggar i sig de tre första tusenskönorna du ser på våren slipper du garanterat tandvärk resten av året.

 Men den har också varit en helig ört, i den nordiska mytologin vigd åt gudinnan Freja, längre fram i tiden åt jungfru Maria. Det finns en legend om hur Maria satt och broderade små blommor på en duk. Gossen Jesus såg på. Han blev så förtjust att han förvandlade dem till riktiga små blommor, tusenskönor.

I den keltiska traditionen blev ett barn som dog före födseln en ande, som för att trösta sina föräldrar strödde blommor över jorden. Tusenskönan var en av dem.

Och de små söta skära blommorna är fullt ätliga. Vi lägger dem i saftglas ibland, i bubbel om det är fest, vi strör dem över tårtor och bakelser.

Så mycket finns att berätta om en ganska vanlig och rätt oansenlig liten blomma. Det tar aldrig slut. Växterna är så djupt förankrade i våra liv, vår historia, i hela berättelsen om att vara människa. De gett oss mat och skydd, de har läkt och lugnat oss. De har hjälpt oss att klara tider av missväxt och hunger. Med växternas hjälp har vi försökt uttyda och tolka framtiden, förklara och hantera världen. De har gett oss tankar och idéer, föreställningar om varför allting är som det är.

Gör som jag, ta och läs den här boken. Livsglädje, färger, goda berättelser, massor av nya spännande kunskaper. Boken gjorde mej rikare. Jag lägger den i traven intill min säng där jag lätt kan nå den.

Redan nära midnatt, ute är det kolmörkt. Ser i skenet från gårdsbelysningen hur snöflingor virvlar runt, stora som fjärilar och blöta, de klibbar fast vid fönsterrutan. Är det månne blidväder på ingång?

Text och foto: Anna Lilljequist

Tine Winther har läst en bok med många bra tips.

På berättarfestivaler världen över träffas berättare och lyssnare med gemensamma intressen – berättelser! Georgiana Keable från England och Dawne McFarlane från Cananda träffades på en sådan festival, the Scottish International Storytelling Festival i Edinburgh. De insåg snabbt att de hade flera gemensamma intressen. De var båda Waldorflärare, brann för berättande för mindre barn och ju mer de pratade insåg de att de båda var inspirerade av samma bok, Festivals, family and food, som de ägde varsitt exemplar av, vältummat, fyllt med kladdiga fingrar, gamla kakor och massor av minnen. De bestämde sig för att de ville skriva en bok tillsammans utifrån deras gemensamma erfarenheter. Boken fick namnet Fairytales, Families & Forests. Storytelling with young children.

Boken är vackert designat med färgade sidor, faktarutor, hänvisningar och praktiska tips för berättarsituationer. Fairytales, Families & Forests. Storytelling with young children är, som titeln indikera, på engelska. Första tanken kan lätt bli att detta är inget för mig, speciellt eftersom boken börjar med rim, ramsor och sånger för de allra minsta. Georgiana och Dawne ger dock läsaren hjälp på vägen och du hänvisas till deras youtube kanal där du kan lyssna och se hur de framför ramsor och sånger. De flesta av oss kommer känna igen alla sånger och de flesta ramsor från svenska sagoböcker.

I första delen av boken indelas kapitlen i ålderskategorier upp till sju års ålder. Du får många tips på berättelser som passar för olika åldrar och det är traditionella sagor som du kan hitta på svenska i olika sagosamlingar. Känner du väl till de sagor som vi berättar på Sagobygden så kommer du att känna igen flera. Georgiana och Dawne har kommenterat varje berättelse med personliga reflektioner.

I bokens andra del hittar du berättelser indelade efter olika tema, bland annat hur du kan använda berättelser ute och inne, till högtider och för att skapa gemenskap. De ger praktiska råd kring rekvisita, hur man kan arbeta tillsammans med lärare i skolan och användning av teckenspråk som stöd. I det sista kapitlet hittar du hänvisningar till forskning och tankar kring barns språkutveckling.

Alla kan hitta inspiration från denna bok, ny berättare såväl som den vana. Boken är fylld med erfarenhet och visdom och är skriven med mycket kärlek till berättelsen och barnen.

Georgiana Keable grundade Fortellerhuset och Oslo berättarfestival i Norge, hon har även fått Oslos kulturpris. Dawne McFarlane arbetar med globalt berättande och är djupt engagerat i att trygga kulturarvet.

Tine Winther

Inför varje avsnitt av Sveriges Televisions storsatsning Historien om Sverige har vi valt ut tio platser och berättelser i Sagobygden, en för varje avsnitt som har koppling till tiden och handlingen. Hittills har vi släppt fem stycken. De övriga fem kommer att släppas från och med söndag 14 januari 2024, och därefter fyra söndagar framöver.
Länk till de första fem filmerna finns här och längst ner på sidan.

Det var en gång… Stenåldern, ca 14 500 – 3700 år sedan

Så länge vi människor har haft ett språk, så har vi berättat för varandra. Om kvällarna runt elden, på fester eller när vi tagit en paus i arbetet. Inte minst har vi berättat sägner. En sägen kan förklara en märklig stenhög eller varför en sjö har en konstig form. Och den kan på ett fantasifullt sätt förklara varför en plats heter som den gör, eller skrämma oss för det som är farligt.

Skatten i Högarör. Metallernas tid, ca 1700 f Kr – 500 e Kr

Högarör är ett gravröse från bronsåldern. Det sägs att en mäktig och betydande man begravdes här på höjden. Föreställningen om att det fanns skatter i såna här forngravar var mycket vanlig och många gravrösen är nersjunkna i mitten, vilket kan tolkas som ett tecken på att någon har letat efter en skatt.

Agundaborg. Vikingarnas tid, 500-talet – slutet av 1000-talet

Den helige Sigfrid kom till Sverige från England i början av 1000-talet för att missionera den kristna läran. Den förnäma borgfrun Agunda på Brånanäs vid Agunnarydsjön lät döpa sig och just på den här platsen lät hon bygga traktens första kyrka.

Flickebacken. Gud ger och Gud tar, 1100-talet – slutet av 1300-talet

Vid mitten av 1300-talet utplånades en stor del av Sveriges befolkning genom en fasansfull pestsmitta som fick namnet digerdöden. Olika metoder användes för att försöka stoppa pestens framfart. Man grävde ner levande djur som offer, och det sägs även att människor blev levande begravda.

Brudgummehallen. Kampen om tronen, år 1361 – 1560

När Gustav Vasa kom till makten i Sverige infördes många nyordningar. Kungens fogdar fick större makt, skatterna ökade och kungen la beslag på stora delar av kyrkornas värdeföremål. I Småland, där bönderna tidigare hade upplevt ett stort självstyre, var missnöjet stort och Nils Dacke kallade till uppror.

För att se filmerna som finns på Sagobygdens hemsida, klicka här: