Kategoriarkiv: Att berätta

My name is Kinga and I’m a second year Design + Change student at Linnaeus university in Växjö. During the last few months I have worked on a project in collaboration with Sagomuseet in Ljungby and in this post I’d like to invite you to learn more about the fun process of storytelling, e-waste and experiments.

So how do design and stories tie together? – well at the core of each great design is an even better story. So for the module focused around the region of Småland I decided to delve deeper and explore the world of local folk stories through the lens of design practice. Later on I also added a lens of electronic waste – in a sense combing the old with the new.

The project is called Fabularum – from Latin the stories belonging to the people – and consists of two parts. The first half invites you into the Småland’s land of legends – Sagobygden, where the local stories live on at the Sagomuseet in Ljungby. For this I designed three story-inspired rings, where engraved visuals become a wearable narrative. Thus the rings aren’t only decorative, they are also portable – and with that portability comes an opportunity to create interest and conversations also outside of the wearer.

I chosed three local to Småland stories that Lina and Per from Sagomuseet sent to me and preserved them in a form of a visual engraving on the rings. These were supported by packaging designs meant to mimic the appearance of a story book. The stories I chose to work with were: “The devil’s appendage”, which explains the origin of so many folk creatures found around Sagobygden; “The treasure of Högarör”, which I choose partially because of my personal interest in dragons; and “The Maiden Ragnhild and The Neck of Hjärtanäs”, which is a humorous tale about a local Näcken with a bit of a plot-twist.

In order top to bottom: “The devil’s appendage”, “The treasure of Högarör”, “The Maiden Ragnhild and The Neck of Hjärtanäs”. These vector sketches were later embossed onto the ring models.

3D printed ring models of each story-ring. These were later glued onto sprues and used to create casting mould.

The packaging designs for the rings are inspired by story books. Each “book” features the story of the ring as well as short information about the origin of the copper used to make them and a piece of the metal.

The second part of the project dives into e-waste – and how a lack of modularity impacts the amount of unnecessary electronic trash produced worldwide. For this I designed seven beads that are meant to be a part of a necklace or a bracelet. On one side of each bead is a laptop component; on the other, a part of a “modular” story. The computer parts chosen for the beads came from the most well-known parts required to build a PC or a laptop. These include: central processing unit (CPU), graphics processing unit (GPU), random access memory (RAM), motherboard, keyboard, power supply and a display screen.

On the other side of the beads, viewers can see a short story following a robotic dragon as the focal character. The story “modules” include different panels of the dragon’s tale – some more positive, others negative. The viewer is meant to engage with this story as its narrator – literally representing their power to modify and compose their own narrative and by proxy design and repair their own electronics.

The seven story-beads printed in grey resin. As the participant arranges and adds them in various order new variants of the story are created.

Lastly, after all the designing and modelling process, there came a time to test the designs out. I’ll admit I have never metal cast before and the process is fairly difficult, hence the final results look a little different than I expected, but none the less they look very antique and fun. The process of metal casting starts with printing all the models in a castable resin and curing it to harden and keep its shape. After that the model is inserted into a casting flask and submerged in plaster, which creates a mould, into which we can later pour molten metal. The flask is then put into a kiln and the model gets burnt out, leaving a hollow cavity. After that flask gets placed into a vacuum device, and copper gets melted at a staggering temperature of 1150 degrees Celsius (extremely hot). And then we finally pour it in and hope for the best!

On the left a sprue with all the models assembled using jewellery wax. On the right a flask with hardening plaster – as you can see mistakes are part of the process!

Left: cable copper ready to be melted down in a lab furnace. Right: Cast sprue (I was so happy it actually worked)

I was also asked to create a poster for the project, which we later exhibited at Regionshuset in Växjö together with my classmate’s posters.

I’d like to thank Sagomuseet, especially Lina and Per, for providing me with the wonderful stories and inspiration for this project and I hope that you liked the process pictures!

Kinga Kurmanowska

Fattigmans tröja. Ja, så kallades skogen förr i tiden. Den skyddade mot blåsten. Träden blev ved till brasan, virke till hus, möbler och redskap. Under sommaren betade djuren i skogen. Människorna plockade bär, fiskade och jagade. Och den som själv var jagad kunde använda skogen till att gömma sig i. Men här fanns också rövare. Och väsen av olika slag.

Tora Walls bok Skogen i folktro, sägner och sagor nominerades till Augustpriset i kategorin Årets svenska fackbok 2024. I alla tider har skogen varit betydelsefull för människan och boken har sin utgångspunkt i det gamla bondesamhällets folktro, traditioner, sagor och sägner. Med avstamp i den nordiska mytologins Yggdrasil, världsträdet, tar författaren sig an flera heliga och mytiska träd – Mimers träd, vårdträd, trollträd… Hon skriver om skogen som en förtrollad plats och om skogsbrynet som ett gränsland där det gällde att vara extra försiktig.

I skogen finns älvkvarnar där älvorna troddes mala sin säd, och jordfasta stenar som ansågs särskilt magiska och kunde användas av kloka vid både bot och sot. Skogsrået rådde över skogen, djuren och alla som vistades där. Hon kunde hjälpa jägaren att fälla sitt villebråd, men också lura människor vilse och locka ensamma män till sig. Trollen bodde i bergen och under stora stenar. De lockade in människor och djur i bergen så de blev bergtagna eller bytte sina trollungar mot människobarn, så kallade bortbytingar I de norra delarna av Sverige var det i stället vittrorna som hade dessa egenskaper.

I denna rikligt och vackert illustrerade bok skriver författaren fortsättningsvis om skogens växter och djur, deras egenskaper och människors förställningar kring dem. Hon skriver om mästerskyttar, rövare och snapphanar. Och inte minst om alla de sagor och sägner där skogen spelar en stor roll. Avslutningsvis tar hon också upp skogens funktion för människan idag.

Tora Wall (2024): Skogen. I folktro, sägner och sagor. Stockholm: Bokförlaget Stolpe. Tora har tidigare gett ut två böcker vid samma förlag: Folktrons väsen och Traditioner och högtider.

På Sagomuseet i Ljungby finns ”Skogens rum” och mitt i rummet står en knotig trädstam. Det är toppen av Trollträdet i Torpa, som blåste ner när stormen Gudrun härjade för ganska exakt tjugo år sedan. En katastrof för många människor, både ekonomiskt och känslomässigt. Korpral Holm (född 1830) bodde i närheten av Trollträdet. När han hade tandvärk tog han och petade i den onda tanden med en spik så att det kom blod på den. Sedan slog han in spiken i stammen för att värken skulle föras över till trädet. Långt nere i Torpaskogen står resterna av Trollträdet kvar och om du tittar riktigt noga kan du se var spikarna slagits in.

2. Trollträdet

Ett annat trollträd är Mates i Glasnäs trollbjörk som du kan bekanta dig med i Sägenresan Sverige. https://sagenresan.sagobygden.se/ (Värmland, Trollbjörken i Glasnäs)

En massa kartonger har ramlat in i vårt hus, står i kammaren innanför köket staplade på varandra. Dom innehåller gamla dokument som tillhört min morfar och mormor. Någon måste ändå ta hand om bråten, som en familjemedlem uttryckte saken. Och det fick bli jag.

Jag gräver, letar lite planlöst i kartongerna. Det är foton, dagböcker, brev och åter brev, böcker och tidskrifter. Allt väldigt intressant förstås. Men vad som genast drar ögonen till sej är en skrift från 1932, Sydhalländsk bygd, utgiven av Södra Hallands Hembygds- och Fornminnesförening. På framsidan står med skrivstil: Till John Berg som minne av….resten är oläsligt.

John Berg – det var morfar. Han var lärare (adjunkt hette det tydligen) på Norra Latin i Stockholm, han lärde ut historia och modersmålet, som man sade då. Både han och mormor var i hög grad läsande och skrivande. Den samling de lämnat efter sej är med andra ord omfångsrik, för att inte säga oöverblickbar. Tänk om jag hade fått lära känna morfar John och mormor Frida! Men de gick bort innan jag ens var talbar.

I häftet från Södra Hallands Hembygds- och Fornminnesförening hittar jag en hel del intressant. Artiklar om folktro, byggnadsstil, klädedräkter, lustiga öknamn och – bäst av allt – ett antal sägner från trakten. Och det är här jag hittar den halländske Ivar.

Sägnen om Ivars kyrka. Som vi alla har hört. Ivar som var så from att han kunde gå på vattnet precis som Jesus. Han gick inte i kyrkan – ogillade den nya protestantiska ordningen – utan höll sina andakter invid den stora sten som sedan kom att kallas för Ivars kyrka. Ni vet ju hur det gick. Ivar tog sig ändå till kyrkan en dag. Där fick han se att självaste djävulen slagit sej ner under predikstolen. Dagens predikan var lång och utdragen, flera av kyrkbesökarna slumrade till. Detta var en svår synd och de som somnat blev genast uppskrivna på den oxhud djävulen hade mellan sina klor. Till sist blev även Ivar uppskriven….

Men sägnen i det sydhalländska häftet? Det är delvis en annan historia, mannen hette säkert inte Ivar. Men här finns så många gemensamma drag att det inte kan vara en slump. Sägnen måste ha färdats från mun till mun, berättats, återberättats och omstöpts. Vem hittade på detta från början….?

För många århundraden sedan bodde en mycket gudfruktig man uppe i Veinge skogsbygd i Rävhultsby vid Smålandsgränsen. Nere på slätten hade Veinge kyrka nyss blivit uppförd, men som den gudfruktige mannen var gammal och skröplig och vägen dit ner lång och besvärlig, bevistade han inte gudstjänsten där utan höll andakt i närheten av sitt hem under ett gammalt ekträd, varest han av stenar byggt ett altare. När prästen i Veinge, som hört talas om den fromme mannen, en gång var på socknabud i närheten, passade han på att besöka honom och övertalade honom då att gå i kyrkan, vilket mannen också slutligen lovade att göra.

Så en söndag begav han sig åstad och kom efter en lång och mödosam vandring till Antorps sjö. Trött som han var, ville han inte gå den långa vägen runtom sjön, utan fortsatte utöver vattnet, förlitande på sin tro. Gudstjänsten hade redan börjat när han omsider kom fram, och därför satte han sig längst ner mot utgången. När predikan varat någon tid, började kyrkobesökarna slumra till en efter en. Plötsligt hörde den gudfruktige mannen prassel vid sidan av sig och vände sig då åt det håll varifrån det mystiska ljudet hördes. Vem får han se om inte själva Hornper, som satt och skrev upp de sovandes namn på ett kalvskinn. Han skrev upp fler och fler, allt eftersom tiden led, och till sist ville inte kalvskinnet räcka till, utan Hornpelle försökte göra det längre genom att bita i ett hörn och sträcka det. Men därvid glattade det undan och Hornpelle slog huvudet i väggen så att det skrall efter det. Det såg så dråpligt ut att den gudfruktige mannen inte kunde låta bli att skratta, vilket genast straffades med uppskrivning på skinnet. På hemvägen ville han åter gå rakt över sjön, men nu bar vattnet inte upp honom längre, utan han måste gå vägen omkring.

(Upptecknat efter Joh:s Erlandsson)

Anna Lilljequist

Under året har jag, Jakob Elofsson, haft äran att leda tre unga berättare i projektet Cassandra – ett initiativ som syftar till att lyfta fram socialt engagerat berättande för unga.

Genom projektet får berättarna skapa föreställningar med samhällsfrågor som grund, där de genom intervjuer och research med olika samhällsgrupper utvecklar materialet till sina framträdanden.

Deltagarna kan arbeta med livsberättelser eller använda sagor och berättelser – både traditionella och egenkomponerade – som verktyg för att reflektera över vår samtid. Ungdomarna har själva fått välja teman för sina föreställningar, baserat på vad som engagerar dem mest.

Vi har tre fantastiska deltagare i projektet:

• Sarah Andersson, som tidigare deltagit i Sagobygdens LNU-kurs Muntligt berättande i pedagogisk praktik och varit med i Erasmus+-projektet One Voice, Many Stories, kommer att göra en familjeföreställning om våld i hemmet. Hon har intervjuat experter från BRIS och andra som arbetar med barn i utsatta miljöer och har skapat en berättelse om en groda som lever under svåra förhållanden.
• Meja Olsson Rodriguez, Sagobygdens egen berättarveteran, har studerat muntligt berättande på kulturskolan i flera år och deltagit i otaliga projekt och föreställningar. Hennes föreställning fokuserar på generationsberättelser om invandring och förlorade historier, inspirerade av hennes egen familjs berättelser.
• Meja Johansson, ny inom berättarvärlden men med gedigen erfarenhet inom teater, konst och musik från Lokal 16 och andra sammanhang, kommer att göra en föreställning om en kvinnas sökande efter mening och Gud. Hon har intervjuat personer som funnit en religion de inte vuxit upp med, och deras resa har format grunden till hennes berättelse.

Projektet är en del av ett internationellt samarbete där unga berättare från Polen, Holland, Norge och Belgien också har skapat sina egna föreställningar med liknande teman. Totalt deltar sexton unga berättare i projektet, alla med varierande erfarenheter och perspektiv inom berättande.

Men oroa er inte – ni behöver inte resa hela vägen till Amsterdam för att uppleva dessa föreställningar! De kommer även att framföras här i Ljungby under nästa upplaga av Sagobygdens Musik- & Berättarfestival 12-15 Juni 2025, något jag ser mycket fram emot.

Jakob Elofsson

Nästan hela mitt vuxna liv har jag sysslat med muntligt berättande mer eller mindre professionellt. Många gånger har jag fått frågor som; vad fick dig att börja berätta? vad inspirerade dig? Svaren har varierat. Jag har skyllt på en puss i barndomen, berättat om kollo där det förväntades att man skulle berätta och beskrivit fritisbarnens tefats stora ögon. Det ligger en viss sanning i alla de svaren, men den som verkligen fick mig att börja berätta och som har inspirerat mig allra mest är min mamma. Hennes berättande var en så självklar del av min barndoms vardag att jag först på senare år insett att det var hon som väckte min berättar-lust .
Mamma berättade ofta på kvällarna, när kvällsmaten var uppäten och det var dags att gå till sängs. Hennes publik bestod av mig och min fyra år äldre bror Repertoaren var berättelser om oss när vi var små

Det kunde låta så här:
”En dag när ni båda var små stod jag och lagade mat. Ni var bakom ryggen på mig och lekte så fint på golvet. Det var nästan misstänkt tyst. Då hörde jag plötsligt ett trummande ljud och vände mig om.
Där satt du (blick på storebror) och trummade på Mikaels upp och nervända badbalja, men jag såg inte dig( blick på mig). Jag sprang fram och lyfte på badbaljan. Och där låg du, helt lugn.

Eller så här:
”En dag när du var bebis (blick på mig) hade vi besök av en hemsyster*. Du var ute på gården och lekte (blick på storebror). Plötsligt kom du inrusande, jättearg. Du for upp i ett av köksskåpen, hämtade en stor stoppnål och sprang mot ytterdörren igen,
Men hemsystern ställde sig i vägen och sa: – Vad ska du med den där?
– Jag ska sticka dom ävlarna, skrek du.
Ute på gården hade du kommit ihop dig med dom stora pojkarna och nu skulle du sticka dom med nålen.
Hemsystern sa att så länge hon var i huset kom du inte ut med den där spetsiga saken.
Då skrek du: ”Ävla ärring, du stämmer inte i detta huset, det gör icevärden”

Gång på gång berättade mamma dessa och liknande historier. Vi älskade det och ville höra om och om igen, men berättelserna var lite olika varje gång. När vi påpekade detta log hon och svarade: ”Sån är berättelsen”
Mamma var en naturlig berättare och var fullständig trygg så länge hon hade bara oss som lyssnare. Hon stod, var jag vet, aldrig inför någon annan publik . I större sällskap var hon en lågmäld person som helst inte pratade med mer än en åt gången. Ändå gav hon mig, genom sitt sätt att berätta, de första och kanske de viktigaste lärdomarna om muntligt berättande:
Den muntliga berättelsen har ett egenvärde.
Berättandet är ett sätt att umgås.
Och den muntliga berättelsen förändras varje gång man berättar den.
De sanningarna har jag burit med mig sedan barndomen och det har definitivt påverkat mitt eget sätt att berätta.

Tack mamma!

*En hemsyster hjälpte till i arbetarhem där mamman var sjuk. Detta betalades av kommunen.

En regnig måndagmorgon i april för flera år sedan, när jag fortfarande bodde i lägenhet, träffade jag en granne i hissen. Eftersom vi båda hade vänligheten att tilltala varandra fastän vi inte kände varandra, så började vi prata om att det var måndag morgon och att regnet öste ner. Just när vi skulle skiljas åt sa grannen: ”Men vi ska faktiskt vara nöjda med att det regnar nu för mycket regn innan midsommar gör en vacker sommar.” Och så tillade hon: ”Det var åtminstone vad dom gamla brukade säga.”

Och i en arkivuppteckning från 1931 berättar en kvinna född 1864 att när grodrommen ligger högt upp, nästan vid vattenytan, då blir försommaren blöt och det är bara bra för vi kan aldrig få för mycket regn före midsommar.

Flera talesätt visar hur vädret vid jul eller påsk sades förutspå vädret till midsommar: Den vind som blåser på påskdagens morgon kommer att blåsa till midsommar, lika många dagar som det töar före jul, lika många dagar ska det regna före midsommar och lika djupt som oxen trampar i leran vid jul, lika djupt går torkan vid midsommar. I Västergötland ger en torr midsommar en dålig sommar, i Småland är det i stället en våt midsommar som ger samma resultat.

I den gamla kalendern är det flera helgondagar som förutspår vädret, och även om vissa med tiden tagits bort och ersatts med mer moderna namn i dagens kalender, så lever de fortfarande kvar i människors medvetande. Sjusovardagen den 27 juli (sedan 1901 är dagens namn Marta) är ett sådant exempel, då det sägs att om det regnar den dagen så kommer det att regna i sju veckor framåt.

Äldre tiders vädertydor kopplade till almanackan, för att förutspå hur det bland annat skulle gå med skörden, plockas idag upp av massmedia som gärna citerar Bondepraktikan inför högtidsdagar och semester. Och även om tiderna förändras, och förutsägelserna kanske inte alltid går i uppfyllelse, så är det ett sätt att hålla liv i dessa kunskaper som gått från generation till generation. De är en del av vår historia, en del av vårt kulturarv.

Lina Midholm

Källor:

Klintberg, Bengt af (1996): En liten väderbok. Stockholm: FIB:s lyrikklubb.

Klintberg, Bengt af (2001): Namnen i almnackan. Stockholm: Nordstedts ordbok

Uppteckningar från Institutet för språk och folkminnen, avdelningen för arkiv och forskning i Göteborg: IFGH 2427:12, VFF 1827:79, IFGH 1478, IFGH 2481, VFF 1066

Krokängsparken är en liten grön oas i Göteborg. Idag är parken inklämd mellan bostadsområdena Bräcke och Eriksberg. I början av 1900-talet var parken mycket större och känd för två saker. Det var arbetarrörelsens stora nöjespark och det var platsen där krokängsbanditen härjade.

Göteborgare i alla åldrar tog ångbåt över älven, till den del av parken som var nöjesfält. Där kunde de roa sig med bland annat lyckohjul, ringkastning och skjutbana. Det som drog allra mest folk var de två dansbanorna med en mässingsorkester i mitten. Ena banan var för stadsborna och den andra för hisingsbor. Den som gick till fel dansbana kunde riskera att bli slagen både gul och blå.

Ändå var det inte risken för att få stryk på dansbanan som skrämde folk mest. Nä, en våldsverkare drog omkring i parken och hade under flera år överfallit kvinnor. Övergreppen skedde i parkens mindre öppna delar, utmed de små stigarna. Ofta under mörka kvällar, men även mitt på dagen, alltid på vardagar. 
Som alltid vid skrämmande händelser spreds det massor av rykten. Bland annat sas det att våldsmannen nästan ljudlöst smög sig på sina offer och att han alltid var omaskerad, som om han var helt orädd för att bli igenkänd. Det ryktades också om att poliskonstaplar patrullerade på stigarna, utklädda till kvinnor, helt utan framgång

En dag när 18-årige Karl kom hem från arbetet mötte han sin mamma gråtande i köket. Hon berättade, medan tårarna forsade utmed kinderna, att hon blivit överfallen av krokängsbanditen.
– Han gömde sig bakom Pölsebo ladugård och sprang på mig bakifrån. Som tur var, lyckades jag slita mig loss och springa ner till gårdsbyggnaden och ropa på hjälp. Arrendatorn ryckte till sig geväret och sprang mot ladugården, men då hade den uslingen redan försvunnit

När Karl såg och hörde sin förtvivlade mamma, bestämde han sig för att göra det som polisen misslyckats med; gripa den som plågade traktens kvinnor
Han tog kontakt med en jämngammal kamrat och de bestämde sig för att leta efter den skyldige. De turades om med att patrullera på dagtid i parken.
När detta inte gav något resultat, gav sig kamraten ut även om natten. Beväpnad med kniv vandrade han utmed Krokängsparkens mörka stigar. När Karl fick höra detta bestämde han sig för att göra om samma promenad nästa natt. Med bultande hjärta vandrade han mitt i mörkret utmed en hög hagtornshäck. Plötsligt hördes en kvist brytas på andra sidan häcken. Livrädd fortsatte Karl långsamt sin vandring. Snart hördes åter ljud från andra sidan. Utan tvekan var det så att någon smög på honom. Det var först nu Karls insåg att han var helt obeväpnad. I brist på annat böjde han sig ner och greppade den största sten han kunde hitta i mörkret.
Häcken tog slut, landskapet öppnade upp sig och en stor, mörk, och skugglik varelse närmade sig i mörkret. Karl höjde stenen, beredd att försvara sig. Plötsligt var främlingen alldeles nära, drog eld på en tändsticka och för ett ögonblick syntes ett skäggigt ansikte med stickande ögon
– Fan anamma! en han!
Tändstickan kastades till marken och mannen försvann springande bort i mörkret. Med stenen fortfarande krampaktigt i handen vandrade Karl hemåt på skakiga ben. Efter denna händelse bestämde han sig för att lämna spaningsarbetet åt polisen.

Åren gick. Krokängsbanditen slutade så småningom med sina övergrepp, men blev aldrig avslöjad och gripen.
Många år senare, när Karl var på besök hos sin nu åldrande mor, kom de åter att tala om krokängsbanditen. Karl beklagade att den skyldige aldrig blivit avslöjad, då mamman avbröt med orden:
– Jag vet vem han var.
Hon berättade nu att hon, några år efter dåden, gjorde ett av alla sina hembesök som barnmorska. Det var en höggravid kvinna i Kyrkbyn som behövde hjälp. Efter en stunds behandling dök mannen i huset upp. Hon kände genast igen honom – de stickande ögonen, det yviga skägget.
– Fan anamma! skrek mannen och for ut genom dörren.
– Vad tog det åt honom? Han som alltid är så beskedlig, undrade hustrun

Karls mamma angav aldrig mannen. Hon berättade aldrig för någon annan vad hon sett. Våldsverkaren visste var hon bodde, vilka hennes barn var. Hon var helt enkelt rädd för hämnd.
Sanningen stannade hos Karl och hans mor. Men en höstdag 1971 satte sig den då åldrande Karl vid skrivmaskinen och skrev. Hans mor var borta och sanningen kunde äntligen berättas. När Karl skrivit färdigt lämnade han sin text, inte till polisen, utan till folkminnesarkivet i Göteborg.

Tack vare att han gjorde det har jag nu kunnat berätta detta för er.

Källa:
IFGH 6400. Ursprungstexten är bearbetat av artikelförfattaren för att passa i sitt nya sammanhang

Det var en berättarkväll. Som vanligt hade jag gjort ett hopkok, historier både från Småland och från fjärran land. En del sorgesamt, en del helt galet. Jag blev avtackad, jag fick vackra blommor. Folket började resa sej, gå mot utgången. Men ett par av dem dröjde sig kvar, ville höra mera, veta mera. – Hur kan du komma ihåg så många berättelser? Och: var får du alla historier ifrån?

– Ja, svarade jag, det är från böcker och arkiv. Och från nätet ibland. Men det var inte riktigt sant det jag sa. För en av de historier jag drog denna kväll hade jag lyssnat mej till. Någon berättade och jag hörde på. Och blev så tagen, så förtrollad att jag slängde mej över papper och penna (i bilen), fick ner innehållet i stora drag och skrev rent därhemma.

Det var på Sagomuseet, kanske 15 år sen nu. Jag en hade en grupp, en förening som efter guidningen skulle förplägas med kaffe och mackor. Vi satt runt stora bordet på övervåningen. De var upplivade och glada. Pratade mycket. En kvinna sa: När jag hörde dej berätta så kom jag att tänka på en annan historia. Vill du höra? Så här…

En ung man som var ute på arbetsvandring. Han hade gått från gård till gård, stannat och jobbat några dagar. Nu skulle han vidare till ett nytt ställe. Men vägen blev lång. Han gick och gick utan att träffa på någon gård. Och hett var det, en riktig torrsommar och mannen – vi kan kalla honom Carl – blev törstig. Men inte minsta vattendrag någonstans, till och med dikena var uttorkade. Då fick han se en smal körväg upp till vänster. – Där måste det ju finnas folk, tänkte han. Han kom uppför backen och fram till en öppen plats, ett tun. Men där fanns bara några gamla husgrunder, inte ett spår av byggnader, inget liv. Bedrövad och utmattad sjönk han ner på marken. Slumrade kanske till en stund. Men plötsligt….. där var ju klara, ljusa barnröster. Och ljudet av en dörr som slogs upp, en kvinnostämma ropade: Kom in och ät!

Och där låg ju en hel liten gård mitt framför honom, boningshus, lada och uthus och allt. Hur hade han kunnat missa det? Han steg in i köket. Där satt mor och far och tre små lintottar till ungar vid matbordet. – God dag! hälsade Carl, men ingen tittade upp, bara fortsatte äta – Kunde man möjligen få sej lite vatten? Men ingen svarade, ingen såg på honom. Mor i huset reste sig för att hämta något vid spiseln. Men hon märkte inte Carl, var nära att gå rakt på honom.

Men där stod ju vattenspannen med skopan i. Så Carl tog för sig, han drack rejält, passade också på att fylla sin vattenflaska. – Tack så mycket gott folk, sa han. Ingen reaktion, nej ingen alls. Så han greppade sin ryggsäck och var snart nere på landsvägen igen. Efter en stund kom en hästskjuts ifatt honom. Carl fick åka med och han kom i samspråk med kusken. De talade om ditt och datt, men så sa Carl: Vad är det för konstigt folk dom som bor där uppe i backen, till vänster om vägen? Och han beskrev platsen noga. Men kusken sa: Det där har du nog drömt. Där finns ingen som bor.

– Jamen jag såg dom ju! Jag var i deras kök, dom satt vid bordet och åt. Men det var så konstigt, ingen såg på mej, ingen svarade när jag sa goddag. Som att jag inte fanns. Jag försökte flera gånger. Så märkliga människor. Är dom döva och blinda, eller?

Då såg kusken så underligt på honom och sa: Nej det bor ingen där. Men det har bott. För tjugofem år sen ungefär. Det var en ung familj, tre små barn hade dom. Så slog åskan ner en natt. Det tog fyr och allt brann som fnöske. Hela familjen blev innebränd. En förskräcklig historia…

Carl blev tyst. Han blev mycket tyst.  Så småningom kom de fram till en ganska stor gård. Folket välkomnade Carl och visst hade man behov av ett par händer extra. Carl blev anvisad en bädd i en drängkammare.  Och han skulle sova men han kunde inte. Det snurrade i hans huvud. Den där familjen. Hade han drömt eller sett syner där i hettan? Men han visste ju att han hade druckit vatten och att han fyllt sin flaska. Flaskan ja! Den låg i hans ryggsäck. Han fick fram flaskan och visst var det vatten i den. Då hade det alltså hänt ändå.

Den här historien fick ligga till sig ett tag. Sedan berättade jag den och det gick bra, den började leva sitt eget liv så som berättelser gör. Detaljer, färger och sinnesstämningar kom till. Och senare jag kom på idén att förlägga den i min egen släkt. Det var ju min egen farmors far som upplevt detta! Och han var så skakad av händelsen att han höll tyst om den hela sitt liv. Tills han var en bit över nittio och snart skulle gå bort. Då berättade han om sin upplevelse för barn och barnbarn.

Det där sista är förstås påhittelser. Men faktum är att min farmors far hette just Carl. Och att han var en bondson som växte upp i Ljushult inte alls långt från där jag själv bor (detta är dagsens sanning, duktiga släktforskare i Vrå har tagit fram uppgifterna). Och det är inte omöjligt att Carl gav sig ut på arbetsvandringar när han var ung. Det gjorde nästan alla här, de som var barn till självägande bönder. Det förekom ända till slutet av 1950-talet. Min egen man tog sig till södra Halland ihop med några grannpojkar och gallrade betor på stora gårdar. Men de for med bil.

Så vävdes berättelsen ihop. Ett tillfälligt prat, ett infall och något tog form och började gro. Men som under lång tid var konturlöst och ofärdigt. Historien behövde ligga till sej och mogna. Precis som goda viner och ostar.

Anna Lilljequist