Det finns tillfällen då man kommer på något fantastiskt. En idé om något man vill genomföra, kanske en uppfinning eller ett projekt. Och i den stunden, i själva uppkomstens stund så känns det så stort, nästan heligt. Man njuter av sin egen tanke, sin idé. Man bär på den som ett mycket värdefullt frö. Och man håller den hemlig. Jag kan tänka mig att det är en viktig fas då man behöver få vara själv med sin idé, umgås med den, vända och vrida på den, landa en stund i symbiosen. Men sen, sen bör man berätta. Frön som ligger hemliga allt för länge riskerar att aldrig få växa.
Jag har en vän som ingår i en grupp där man hade kommit på världens bästa grej. En idé som skulle slå stort. Jag var så nyfiken att jag nästan sprack. Men jag fick inget veta. Det var hemligt. Superhemligt. Tiden gick och min vän sa inte ett knyst. Jag frågade förstås varje gång vi sågs, men nej. Jag fick inget veta. Efter ett år när jag nästan hade givit upp, berättade han att de kommit fram till att de inte kunde hålla det hemligt längre, det gick ju inte framåt. De berättade, och genast började omgivningen visa intresse och inom en månad hade de fått kontakt med stora namn i världen som gav stöd åt deras idé.
Jag brukar säga: Jag berättar alltså finns jag. Det samma måste gälla våra idéer, tankar och planer. Berättas de så finns de. Idrottare är vana att arbeta mot målbilder. Vad är det om inte en berättelse om framtiden? Att redan idag se sig själv högst upp på prispallen om ett år är att skapa sig en god och stödjande berättelse. Jag hörde talas om en författare, han skrev på sin bok, på sin kammare. Det kan vara ensamt att skriva en bok och kan hända sviker krafterna ibland. Men varje dag hade författaren för vana att gå ner till den lokala bokhandeln, ställa sig framför en av hyllorna och där sära på två böcker för att sedan stå och stirra på mellanrummet. Affärsinnehavaren tyckte förstås att det såg märkligt ut och gick en dag fram till honom för att höra vad han sysslade med. ”Jo det är så att jag skriver en bok. Och när den är klar, då kommer den stå där.”
Själv har jag en mängd drömmar. Det är så lätt att de förblir drömmar men jag försöker berätta om dem så att de blir lite mer verkliga. En dröm jag har är att hålla berättarkurser i en båt på det glittrande grekiska havet. Där ska jag lära ut allt jag kan om berättandets konst, samtidigt som vi njuter av de vackra öarna, den goda maten och den bitterljuva musiken.
Min farmor kom från Turkiet, hon tillhörde ett grekiskt folkslag, en minoritet som heter Pontier. 1922 fick de inte längre bo kvar i Turkiet och hon påbörjade en lång vandring mot Grekland. Väl framme byggde de hus åt sig att leva i. Och när det var klart var det dags att bygga en kyrka i byn. Det var naturligtvis männen i byn som diskuterade var kyrkan skulle byggas. Kvinnorna var ju analfabeter, och så var de ju kvinnor. Farmor var djupt troende och ville antagligen ha kyrkan nära sig. En natt drömde hon att biskopen hade dött och att han låg i en kista på tomten mitt emot farmors hus. Hon såg hur byns män lyfte upp kistan och bar den till en mer central tomt i byn. Vidare såg hon hur byns präst ensam bar kistan tillbaka till tomten mitt emot farmors hus. Detta upprepades tre gånger. Dagen därpå berättade farmor sin dröm för sin bästa väninna. Som råkade vara prästens fru. Väninnan i sin tur berättade för prästen som dagen därpå kom till farmor och ville höra drömmen. Farmor blev generad och ursäktade sig med ”det vet väl fader att vi kvinnor har långt hår, men liten hjärna. Inte är väl min dröm något att lyssna på?” Men prästen envisades och farmor berättade. Och där står den idag, kyrkan. Mitt emot farmors hus. När hon blev gammal och inte längre kunde gå, kunde hon sitta i sin trädgård och ändå höra gudstjänsterna. För att hon trodde på sina drömmar. Och för att hon vågade berätta.
Kiriaki Christoforidis
Min släkt i Pontien ca 1910. En av de yngre pojkarna är min farfar. Bilden togs för att skickas till en äldre broder som flyttat till USA, därför finns den kvar. Vid utrensningen av det pontiska folket gick allt förlorat.
Sagobygdens Blogg 