Bob Pegg
Berättarnätet Kronoberg ger sig nu åter ut på en spännande berättarresa. Målet denna gång är Skottland. Ett mytomspunnet land med spännande berättelser och vacker natur.
Vi skall bland annat hinna med Stirling Castle, Loch Ness, whiskyprovning och mycket, mycket mer. Några av dagarna blir Bob Pegg vår ciceron. Bob är en legendarisk stoyteller och folkmusiker.
En hel del av våra upplevelser hoppas vi kunna berätta om här på bloggen. Följ oss!!
Som de flesta vet arbetar jag sedan 2008 på Sagomuseet i Ljungby, men jag har mina rötter på västkusten. Långt innan jag fördjupade mig i de småländska berättelserna var jag full av historier från Bohuslän i allmänhet och från Kungälvs bygden i synnerhet.
Nu har jag tagit mig samman och lagt ut några av Kungälvs berättelser på en hemsida. Texterna illustreras med Steve Andersons fina bilder.
Här är ett exempel på berättelse och bild:
En dag kom fienden åter tågande. De var fler än någonsin tidigare. Det var en flod av människor och vapen. Nu, äntligen, skulle Bohus fästning intas. Upp på Fontinberget rullade man enorma monsterliknande kanoner. Den största kallades Skägga. Om den sas det att ”när Skägga gnäggar rasar både tak och väggar”. Uppifrån det höga berget lät man nu ett regn av kanonkulor falla ner över fästningen. Man sköt i dagar. Man sköt i veckor. Fästningen föll sakta men säkert sönder. Människor dog som flugor, många av kanonkulorna, men de flesta av svält. Det var nämligen omöjligt att få mat in till fästningen så länge belägringen varade.
När läget syntes helt hopplöst fick högsta befälet på fästningen – kommendanten – besök av en av sina allra yngsta och minsta soldater.
– Jag har en ide, sa ynglingen. Det borde gå att ta reda på exakt var fiendens kanoner är placerade, så vi kan skjuta sönder dem. Jag vill ta mig över till fiende sidan, leta upp kanonerna och återvända .
Kommendanten tittade med rynkat ansikte på sin soldat:
– Inte nog med att du ser ut som en pojkvasker, du är galen också, sa han
– Nä, jag är inte galen men jag skall spela galen
Då kunde guvernanten inte låta bli att dra en aning på munnen, samtidigt som han sa:
– Ja, Ja, gör du som du tänkt, men jag hoppas att du förstår att det är ett livsfarligt uppdrag.
Snabbt likt blixten började den unge mannen klä av sig plagg för plagg tills han stod spritt språngande naken framför sitt chockade befäl. Därefter smörjde han in hela kroppen i såpa – så han såg ut som en grönglänsande ödla i skinnet – sprang ut ur fästningen, ner till älven, hoppade i en roddbåt och rodde i full fart över till fiende sidan.
Det tittades häpet på den nakna, gröna mannen i båten. Fiende soldaterna höll på att tappa sina vapen av förvåning och när den nakne la till med båten, sprang upp på stranden och började dansa i sin nakenhet. Ja, då brast fiende soldaterna ut i gapskratt. Så mycket skrattade de att de inte brydde sig om att den nakne snabbt sprang upp för Fontinberget. Väl uppe på toppen såg han snart kanonerna.
– Jag måste fram till dem, tänkte han. Men hur skulle det gå till.? Det stod hundratals med beväpnade män runt om.
– Nu får jag spela galnare än någonsin, mumlade han och sprang fram till kanonerna, slog ut med armarna och skrek:
– Åh, mina älskade kanoner.
Han kramade kanonrören , kysste dem ömt och upprepade:
– Mina älskade
Fiende soldaterna skakade på huvudet, skrattade och sa:
– Vilken tok!
Men medan de skrattade så passade den unge mannen på att krita runt kanonrörens mynningar, tills de blev alldeles vita.
Med ett vigt hopp tog han sig sedan ner. Fortsatte springande utför berget, men han kunde inte hålla sig längre, utan vände sig om och ropade:
– Ni är allt bra dumma!
Nu vaknade fienden till liv. Flera tog upp jakten på den galne och det dröjde inte länge förrän en av dem kastade sig och fick ett rejält grepp kring midjan. Men den nakne unge mannen var ju insmord i såpa . Han gled ur greppet med ett plopp, likt en tvål som glider ur handen när man försöker krama den.
– Ta honom!
Skriket ekade över berget. Fler kom springande och det blev det en vild jakt ner för backen där branten, trädrötter, stenar och hålor gjorde marken till en livsfarlig plats att springa på .Gång på gång fick man tag i den gröne, men alltid gled han ur greppen med ett knyckande och ett finurligt flin på läpparna. Nere vid älven hoppade han i båten och rodde med kulor vinande runt öronen, innan han kom över till fästningen och stod framför en djupt imponerad överordnad.
– Guvernant, jag vet var kanonerna är, sa han med ett pustande
– Det vet jag med, sa en nöjd guvernant. Kanonrörens mynningar lyser likt vita prickar uppe på berget. Nu skall vi skjuta sönder deras kanoner.
Och det var precis vad man gjorde. På bara några dagar var fiendens så försvagad att man valde att ge upp. Det sägs att när trupperna lämnade Fontinberget bakom sig lär fiende generalen ha sagt:
– Elfsborg, den röda, den tar jag utan möda. Men Bohus den stora grå kan inte katten rå på.
Hur gick det då för den modige ynglingen? Jo det berättas att han blev rikligt belönad.
Under Att berätta
Det var en gång en kung som bodde i ett stort slott med tinnar och torn. Han ägde nästan allt man kan tänka sig, men ändå var han fylld av sorg. En ond häxa hade nämligen tagit hans son och det tycktes inte finnas något hopp om att få prinsen tillbaka. För att trösta sig gick konungen varje dag ut genom slottsporten, över vallgraven och in i den stora skogen. På sin vandring passerade han ofta en röd liten stuga, där det alltid satt en ung kvinna, utanför. Hon var klädd i enkla kläder, hennes hud var smutsig, men hennes ögon lyste av klokhet.
En dag när kungen, som vanligt, öppnade porten, hade en stor Lindorm lagt sig över vägen. Odjuret var nästan tio meter långt och hade ett gap som lätt kunde sluka en människa.
– Flytta på dig! skrek kungen. Jag skall fram!
– Jag flyttar mig inte förrän jag får en hustru, väste ormen
– Dumheter, jag känner inga lindormsflickor, sa kungen
– Jag vill inte ha någon Lindorm. Jag skall gifta mig med en människo-flicka, blev svaret.
– Dumheter, upprepade kungen och slog igen porten.
Lindormen låg kvar utanför porten. Dag efter dag låg den väldiga varelsen och hindrade alla från att komma in i eller ut ur slottet. Ingen tycktes kunna få bort odjuret och oron spred sig på slottet och i den närliggande staden.
En dag bestämde sig kungen. Han gick ner i slottet djupaste källare, letade sig fram till en fängelsehåla där en fattig flicka satt fängslad och gav henne följande val:
– Antingen får du sitta här i mörkret tills du dör eller så får du komma upp ljuset, men då måste du gifta dig med en Lindorm.
– Hellre än att plågas här, så gifter jag mig med ett monster, svarade flickan.
Hon skickades genast upp. kläddes till brud och fördes in i kyrkan, där Lindormen redan väntade. De två vigdes och fördes sedan in i en brudkammare där dörrarna stängdes om dem. Ingen kunde se vad som nu hände, men märkliga ljud hördes ut, tuggande ljud. När morgonen kom öppnades dörrarna och kungen rusade nyfiket in i brudkammaren. Ingen flicka syntes, allt han såg var en stor orm som låg på golvet.
– Vad har du gjort av flickan, skrek kungen
– Hon smakade gott, svarade ormen och slickade sig om munnen.
Därefter ringlade han ut ur rummet, genom porten och la sig åter för att spärra vägen
– Jag vill ha en fru till, väste odjuret.
En andra, tredje och fjärde fattig flicka hämtades upp och giftes bort. Alla gick samma hemska öde till mötes. En dag när kungen åter stod där i porten med odjuret framför sig, skrek han:
– Nu får du inga fler flickor. Jag vägrar
Då syntes en ung flicka komma ut ur skogen. Hon gick rakt emot dem med rest huvud. Kungen kände genast igen hennes kloka ögon.
– Jag förstår att ni har problem. Jag kan gifta mig med Lindormen, sa hon med lugn stämma.
– Är du tokig, svarade kungen. Vet du inte vad som har hänt med de andra flickorna?
– Jo, men jag vet vad jag skall göra. Ge mig bara sju vita klänningar, en tunna med varmt vatten och en skurborste.
– Du må vara galen, men du skall få vad du begär, sa kungen
Allt gick nu mycket fort, paret vigdes, stängdes in i brudkammaren och ormen ringlade sig fram mot flickan, medan han röt:
– Ta av dig!
– Kan jag väl göra, svarade hon. Men om jag skall ta av mig är det inte mer än rätt att du gör detsamma.
Hon tog av sig den första av de sju vita klänningar som prydde hennes kropp. Odjuret blev så förvånad av uppmaningen att han genast ömsade skinn, så som ormar gör.
– Ta av dig mer, väste ormen och flickan tog av sig den andra klänningen. Så höll de på, flickan tog av klänning och ormen ömsade skinn, ända tills det inte fanns någon orm längre. På rumsgolvet låg istället en stor, slemmig, grön hög, Flickan greppade skurborsten, doppade den i vattnet och skurade slemhögen. Svetten rann av henne, armen värkte, men äntligen gav arbetet resultat. En hand syntes, fot, öra, ben och armar. När hon skurat färdigt var det ingen slemhög längre, ingen Lindorm heller, utan en ung man, som sa:
– Jag är slottets prins. Häxan hade förvandlat mig till en Lindorm. Tack vare din klokhet och ditt mod, så har hennes förbannelse brutits.
Glädjen var obeskrivlig på slottet. Kungen hade fått tillbaka sin son, sonen hade hittat flickan han älskade och i samma ögonblick som de två kysstes kom de fyra uppätna flickorna tillbaka till livet. Så levde alla lyckliga…..
En folksaga som bygger på den danska/sydsvenska sagan Prins Lindorm/Kung Lindorm. Denna version har vuxit fram i barngrupp.
På denna blogg dominerar berättelser från Sverige och Rumänien. Detta är en historia från en helt annan del av världen. Den har berättats bland Haidafolket som lever utmed Nordamerikas nordvästra kust, i nuvarande Kanada.
När korpen stal solen
En gång för längesedan låg hela världen i mörker. Korpen, som funnits långt före tiden började gå, förstod att det inte stod rätt till, någonstans måste ljuset finnas. Han fick då höra talas om en man som bodde ensam med sin dotter. Det ryktades att mannen gömde på en låda som innehöll en andra låda, som i sin tur bar på en tredje, men vad som var inuti den visste ingen. Korpen som var listigare än någon annan bestämde sig för att undersöka lådorna närmare.
En dag när mannens dotter som vanligt gick ner till floden för att hämta vatten, förvandlade sig korpen till ett granbarr och la sig att flyta i vattnet. Dottern fyllde sin kruka, vad hon inte såg var att på vattenytan flöt ett barr. När hon sakta drack av vattnet gled barret ner i kvinnans mage och ännu en gång förvandlade sig korpen. Dotterns mage började växa, blev allt större, snart var det dags att föda. Ut ur magen kom inget granbarr, utan en söt liten människobaby.
Både mannen och hans dotter blev mycket förvånade när den lilla varelsen hoppade ut, sprang fram till de vuxna. viftade med armarna och skrek:
– Hejsan på er
– Kan du gå och till och med prata, sa mannen
– Klart jag kan, blev svaret. Nu vill jag leka.
Babyn for runt bland alla saker i huset, och letade efter roliga leksaker. Då fick han syn på en stor låda.
– Den får du inte röra, röt mannen
– Jo, jag vill, skrek den lille och började gråta så att tårarna sprutade likt ur en dusch.
Trots att den nyfödde var en minst sagt märklig figur, så hade mannen redan börjat tycka mycket om sitt barnbarn.
– Ja,ja, jag ger mig, sa den gamle. Det är faktiskt tre lådor. Du kan få låna den första, men var försiktig.
Babyn började nu en lek han tyckte var mycket rolig. Han gömde lådan och letade sedan själv upp den. I flera timmar höll han på och skrattade högt, men så plötsligt var lådan borta. Hur man än sökte var den omöjlig att finna.
– Jag vill ha en ny låda, skrek den lille, medan tårarna åter sprutade
Mannen tvekade, men han kunde inte stå ut med att se sitt barnbarn så ledsen.
– Ja, ja du får väl den andra lådan också då. Denna gång får du inte slarva bort den.
Sprudlade glad tog babyn lådan och började åter sin favoritlek. Till att börja med skrattade och skrek han av förtjusning, men snart hördes åter gråt.
– Den är borta, den är borta. Lådan är borta, jag måste ha en ny skreks det mellan tårarna
– Du får inte den sista lådan. Den lämnar jag aldrig ut, vrålade den gamle
I tre hela dagar grät och skrek babyn, tårarna skapade översvämning och skriken gjorde hål i hjärtat på både dotter och morfar. Tillslut sa mannen:
– Du får låna den sista lådan om du lovar att inte gömma den. Du får bara ha den här framför mig.
Tårarna slutade rinna, skriken tystnade och den lille gick nöjt upp och ställde sig på lådan. Den var varm och gav ifrån sig ett svagt, mystiskt sken. När babyn stod där hände något mycket märkligt. Fötterna förvandlades till klor, armarna till vingar, huden blev svarta fjädrar och ur näsan växte en stor näbb fram. Korpen grep runt lådan, höjde sina vingar och flög ut ur huset.
– Nej, nej, den är min, bara min skrek mannen förtvivlat, men allt var försent.
Högt upp i skyn flög han, där släppte klorna greppet. Lådan öppnades och ur föll solen. Genast lyste den upp världen. Solen gav ljus och värme till alla på vår jord. Det gör den än idag.
På Brudbergsskolan i Hisings Backa, Göteborg har läraren och berättaren Anna-Karin Ärnström utsetts till förstelärare. Så vitt vi vet är hon den enda läraren med muntligt berättande som specialitet som fått en sådan tjänst. Vi på Sagomuseet blev nyfikna och tog kontakt med henne. 
Hej Anna-Karin – grattis till tjänsten!
Tack!
Vad är en förstelärare?
Det är en karriärtjänst som Alliansen inrättade för att man tänkte att skolan blir bättre om lärare får karriärmöjlighter. Om det avsätts tid och ges ett tydligt uppdrag till försteläraren kan det bli bra för då blir det skolutveckling.
Kan du berätta lite om din bakgrund?
Jag har arbetat i många år som lärare i svenska som andraspråk. Jag upptäckte tidigt att om man berättar för barn kan man lägga orden så att de ligger på barnens nivå. På så vis förstår de mycket mer. Via min bror, Ulf Ärnström, inspirerades jag till att arbeta vidare även med barnens berättande. Det visade sig att barnen gärna ville berätta och att elever med lite svenska kunde få fram sina minnen och känslor mycket bättre när de berättade muntligt. På Brudbergsskolan har vi under åren tränat barnen på att berätta muntligt, skriva frågor till berättelser, argumentera och göra muntliga presentationer. Själv har jag berättat flera gånger i veckan för eleverna.
Vad vill du göra som förstelärare?
Jag vill utveckla den muntliga förmågan hos eleverna. Vi är tre förstelärare på skolan som planerat tillsammans för att skapa en röd tråd i arbetet. Vi har bestämt att lågstadiet skall jobba med att skapa en muntlig grund. Där ingår bland annat läsning på djupet, där muntlig träning är en del. Man kommer även att jobba med att ge barnen folksagor, göra bildserier för att memorera berättelser och träna på enkla berättarövningar. Sedan kommer jag in i fyran och fortsätter. Jag lär dem att berätta mer utvecklat och tränar dem i att argumentera och instruera. I femman arbetar vi med muntliga presentationer. Min dröm är att på sikt även få till ett samarbete med högstadiet.
Låter spännande – lycka till med arbetet!
Tack så mycket!
Under Att berätta, Pedagogik
Sagomuseet har med stöd av Kulturrådet startat upp ett nytt projekt.
I samarbete med Astradskolan i Ljungby kommer vi att arbeta med att öka skolans mellanstadie-elevers läslust och litterära intresse. Verktyg som kommer att användas är muntligt berättande, digital teknik och rollspel. Berättandet skapar lugn och ro samt ger en positiv väg in i berättelsernas och litteraturens värld. Digitala spel samt rollspel är verktyg som inte alltid har en plats i den ordinarie verksamheten, även om dess syfte går hand i hand med läroplanen.
Projektet består av fyra steg:
1. Berättande
Berättarpedagoger berättar traditionellt material och litteratur på temat för projektet. Eleverna får då kunskap om folksagornas- och sägnernas värld och folktro. Vilket gör att de kan dra paralleller mellan folktrons värld och det som finns i fantasy litteratur t.ex. i Harry Potter och Tolkien m.fl.
2. Digitalt spel
Sagomuseets egna dataspel, bygger på folktrons väsen, introduceras av vuxen, och tillsammans med klassen spelas det. Sedan får eleverna pröva det själva. Klaras spelet vinner man bok från Sagomuseet
3. Rollspelet
Sagomuseet har utvecklat ett rollspel byggt på sägner och folktro. Spelet kommer spelas i mindre grupper, en vuxen per grupp deltar. Tillsammans skapar man en ramberättelse, ett händelseförlopp med problem som ska lösa. Barnen tränar sin kreativitet, sitt talande språk. Det ingår läsmoment, berättande, samtal och argumentation.
4. Biblioteket – det skrivna ordet
Skolbiblioteket är aktiva i att ta fram litteratur som motsvara temat i steg 1-3. Biblioteket plockar kontinuerligt fram böcker som anknyter, med hänsyn till elevernas intressen.
Tidsmässigt är projektet på ett år och upplagt på följande sätt:
Vi arbetar i tre fyra veckors perioder. Då deltar Sagomuseets personal i ett 60 min pass i veckan. Däremellan arbetar klasserna vidare utan vår medverkan
Allt bygger på ett nära samarbete mellan skola och Sagomuseet. På 2015 års berättarfestival kommer delar av vårt arbete att presenteras under ett seminarium.
Vi träffade en fantastisk man idag. Sigurdur Hansen har vigt sitt liv åt att levandegöra ett Isländskt slag från år 1246. På den troliga skådeplatsen har han lagt ut hundratals stenar, en för varje soldat.
De flesta stenar symboliserar en speciell person. De som dog har fått ett kors på sin sten.
Den 4 september åker 28 glada själar till Island. Det är Berättarnätet Kronoberg som arrangerar resan. I sju dagar skall vi resa runt på denna sagoö och lära känna kultur, natur och – inte minst- berättelserna. Guide för hela resan kommer Nanna Hermansson att vara. Vi börjar vår resa i Reykjavik där vi bland annat kommer att besöka Nordens hus och Nationalmuseum. Under vår resa runt på ön kommer vi att få höra Snorres historia och historier, träffa Sagoberättarnas förening, besöka sillmuseum, textilmuseum, själva berätta och mycket mer. Allt avslutas med en dag i Reykjavik då vi kan handla presenter, eller bara ströva runt.
Själv har jag längtat sedan tonåren att få besöka denna ö mitt ute i havet. Till att börja med var det nog det speciella läget och den karga naturen som lockade. I takt med att jag kommit att syssla allt mer med muntligt berättande och folktro, så har jag insett att Island också – i högsta grad- är berättelsernas ö. Islänningasagorna, såväl som sägner och folktro är några exempel på landets enorma kulturskatt.
Vill du läsa mer om vår Islandsresa? Gå då in regelbundet på denna blogg så kommer du få rapporter från oss på ön.
Under Att berätta
Här om dagen lyssnade jag på P1 om aktuell forskning kring människans minnen.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/407679?programid=1272
I programmet berättas det att forskare länge sett minnet som något statiskt, som skapas en gång för alla och fastnar på ett sätt i hjärnan för alltid. Men senare forskning visar att varje gång man återkallar ett minne så tycks det som de kan förändras lite grann. För just när vi minns tillbaka är den gamla minnesbilden aktiv och därmed påverkbar.
När jag hörde detta tänkte jag; det har jag som berättare vetat i alla år. När jag tar ett minne och berättar det för publik så vet jag, efter några framträdanden, inte om det är själva händelsen jag minns eller den berättelse som jag skapat. Jag må vara ganska extrem, men jag är inte ensam om dessa upplevelser. Tove Janson hade tydligen liknande erfarenheter. När Mumin ber Snusmumriken berätta om sin vinter så svarar Snusmumriken. ”Nä, jag vill inte för då kommer jag att minnas berättelsen och inte händelsen.”
Jag har alltid varit ganska skeptisk till dem som säger sig minnas precis vad som hänt och nu har jag alltså fått stöd av inte bara Tove Jansson, utan även av forskningen. Minnen är föränderliga, särskilt när vi berättar dem.
Det här väcker givetvis en massa frågor:
Kan man lita på vittnen i en domstol? Kan vi sudda ut eller förändra smärtsamma minnen? Är detta i så fall bra? Skulle minnesbearbetning kunna användas av makthavare för att på sätt styra vad folket minns?
Ja, frågorna är många, men svaren få. För mig som berättare är dock relationen till minnet ganska okomplicerad, strunt samma om det är sant eller ej, bara det blir en bra historia.
Sagobygdens Blogg 
