I min serie om äldre ortsbeskrivningar har turen kommit till lantmätare Jonas Allvins småländska häradsbeskrivningar. Allvin far var skogsvaktare och han växte upp under små omständigheter i en barnrik familj. Översten och chefen för Wista komapni av Kungliga Jönköpings regemente råkade vid en genomresa i kontakt med familjen och tog hand om den lille pojken, som snart visade sig hågad för studier. I början av1800-talet blev han lantmätare och 1830 förste lantmätare i Jönköpings län. Han blev ledamot av Svenska fornskriftssällskapet och Witterhets-Historie och Antikvitets-Akademien.
Allvins mest kända verk är de fyra beskrivningarna över Östbo härad 1852, Wästbo härad 1846, Wista härad 1859 och Mo samt Norra och Södra Wedbo härader 1857. Beskrivningarna är mycket detaljerade och innehållsrika och tar upp natur, näringar, folkets levnadssätt och kyrkor, gårdar, fornlämningar i de olika socknarna. Själv har jag flitigt använt böckerna som en källa till platsanknutna sägner.
Vi kan ta Östbobeskrivningen som ett exempel. Här återfinns de välkända sägnerna om rovet av dryckeshornet vid Trolle klippa, den tragiska kärlekshistorien om uppkomsten av Träle källa, korset i Drömminge som minner om ett brödradråp samt tillblivelsen av Stora hålan på Rydaholms kyrkogård.
Här återger jag en mindre känd uppgift från Rydaholms socken.
På Upplid Mellangårds äng Hylle, i öster från byn, är en ovalformad bergkulle helt och hållet omsluten av ett sankt kärr, och kallad Hylleberg. I denna har folktron en bergsfru benämnd Hyllefrun. Hon är svåra rik, särdeles på silver och linne, det hon någon gång utbreder och uthänger i solskenet. Hon åstadkommer annars icke något ont och tillhör sålunda bergens goda väsen.
Allvin härleder folktroföreställningen om Hyllefrun till att någon nordisk gudomlighet dyrkats i trakten. Han beskriver en jättesten, 6 alnar hög, som står vid kullens fot, och anför att denna kan vara en andaktssten eller en offerhåll.
Som vanligt återkommer sägnerna från Allvins häradsbeskrivningar i senare utgivna verk, bland annat Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige som började utges 1859.
Jag fortsätter med bloggserien över äldre ortsbeskrivningar. Nu inspirerad av en nyligen företagen vandring i Osbecks bokskogar på Hallandsåsen vid Hasslöv. Skogen som är naturreservat har sitt namn efter Linnélärjungen Pehr Osbeck (1723-1805). Liksom många av den tidens lärda blev han präst för att kunna försörja sig. Han tillträdde kyrkoherdetjänsten i Hallandssocknarna Hasslöv och Våxtorp 1760. Och liksom många av den tidens präster skrev han en beskrivning över sitt pastorat. Den utgavs aldrig under hans livstid, först 1922 trycktes den med titeln Utkast til beskrifning öfver Laholms prosteri. Osbeck arbetade med beskrivning under en mycket lång tid och det finns många utkast till beskrivningen. En del ur koncepten publiceras i den tryckta utgåvan.
Osbeck var livligt verksam på många områden och synnerligen uppskattad på sin tid. Samuel Ödman skrev att Osbeck vid sin död ”icke uppnått den i övrigt föga mödosamma konsten att förvärva sig en enda ovän”.
Väl hemma efter vandringen bläddrar jag i Osbecks bok och finner att han berättar om alla de odlingsrösen vi passerade. Han återger folktraditionen kring drottning Hacka och tiden med svår hungersnöd. Folk fick en hacka och rätt att hacka upp åker på utmarkerna för att kunna överleva. Han nämner också det gamla torpstället vi passerade som kallas för Hackarhuset. Under vår vandring kom vi också till Lassahusstenen, ett stort kluvet flyttblock med hällristningar och skålgropar, där folk offrade i. Osbeck redovisar en sten vid Baramossa, lite längre upp på åsen, med jättegryta och älvkvarnar, där han uppger att folk malt säd och även offrat ”runstycken, halvören, nålar och hästskosöm”.
I konceptet till prosteribeskrivningen skildrar Osbeck seder och bruk samt vidskepelsen i trakten. Här några axplock, språkligt redigerade.
Gossebarn låter de rida på häst innan de döpas, och tror att de därav med tiden ska bli mycket hurtiga. Seden kallas att rida hedning.
En nål sätts i handen på späda flickebarn innan de döpes och barnets hand styrs som om det skulle sy. De blir då duktiga i kvinnoarbeten.
Myrstackars får förökas utan att någon förstör dem, för folk inbillar sig att myrorna i fordom tid varit jungfrur.
Om en kvinna går ut på markerna innan hon blir kyrktagen, tror man att näckamannen gör henne skada. Om hon går in i ett hus går lerkärlen sönder mycket det året.
Julabröd gömmes i sädesbingen tills åkerbruket börjas om våren. Då äter både drängar och pigor av brödet och blir mycket starkare. För samma orsaks skull skrapar drängar och pigor grötgrytan jul-, nyårs- och trettondedagsafton.
Om det regnar i brudens krona när hon åker till kyrkan ska det vara ett lyckligt tecken.
När ett barn plågas av skäver (rakitis) tigger de mjöl av 9 kvinnor. Av allt detta bakar de en helt tunn kaka med så stort runt hål i, att barnet kan krypa igenom det två söndagsmorgnar och en torsdagsmorgon. Barnet äter sen upp kakan på fastande mage.
Som synes en hel del välkänt, men också en del lite mer ovanliga föreställningar.
Osbecks omtalade älskvärdhet och vidsynthet tycker jag kommer fram i följande stycke, som jag inte kan låta bli att återge:
Kvinnfolket har efter allt utseende det trägnaste arbetet: de måste inte allenast räfsa efter slåtterkarlen, en efter var karl, vända och bära tillsammans höet m.m. Taga upp den avslagna säden på åkern, hjälpa till med dels torkning och hemkörsel, räfsa åkern, lassa på gödseln, breda ut henne på åkern, förutom deras arbete på herrgården i samma sak. De måste tvätta mannens, barnens, sina egna och tjänstefolkets kläder, koka, baka, brygga, bränna, bära mat till folket om sommaren, jämte det de sköta sina barn och lära dem läsa, samt dess emellan så väl hemma som på vägar sticka strumpor, eller spinna och väva. Så det är underligt att kvinnor kunna så länge uthärda och i allmänhet uppnå 70, 80 och 90 år.
Osbecks beskrivning är en rik källa för den som är intresserad av folkliga föreställningar i södra Halland. Den avslutas med kortare beskrivningar av andra pastorat i den här delen av landskapet.
Osbecks studier av djurlivet kring Hasslöv utkom i en rikt illustrerad utgåva 1996 med titeln Djur och natur i södra Halland under 1700-talet.
I föregående blogginlägg skrev jag om ortsbeskrivningar och att de är en källa till kunskap om sägner och folktro. Här är en sägen just ur Jöns Hagerlöfs beskrivning från 1856 över Grönby pastorat i Trelleborgs kommun. Jag återberättar sägnen lätt redigerad.
Nära Anderslöv ligger en tämligen hög och spetsig backe, som kallas Lerbjer. Förr i tiden beboddes den av en trollpacka, Lerbjerskäringen. Hon var mäkta rik på guld och silver. Stundom ställde hon till med präktiga gästabud och då kom älvor och troll i tusental. Varje lillejulafton den 23:e december upplyftes högen på stöttor, och den som hade lust och mod, kunde då skåda in i hennes salar som lyste och glittrade som dyrbara smycken.
Gumman hade liksom så många andra, sina dyrbarheter i lerkar. När Anderslövs kyrktorns två klockor ljöd för första gången sprack lerkärlen. i vredesmos samlade käringen ihop sina skatter och dyrbarheter och drog åstad till Jordberga kullar, som ligger sydost om Anderslöv. Det sägs att hon fortfarande bor kvar där. I Lerbergsbacken har då åtminstone ingen sett henne mer.
Backen har istället varit en samlingsplats för de omkringliggande byarnas vallherdar.
Anderslövs kyrka byggdes på 1100-talet. En sommardag 1869 slog åskan ner och spiran brann och kyrkklockorna smälte. Två år senare stod det nya tornet klart. Läs mer om Anderslövs kyrka här. Bilden av Anderslövs kyrka kommer från denna sida.
Under 1700- och 1800-talet kom det ut en lång rad ortsbeskrivningar som skildrade socknar och härader runt om i vårt land. Författarna var präster, lantmätare, professorer och andra ämbetsmän. Ett syfte med beskrivningarna var att föreslå reformer som kunde bidra till landets utveckling. Författarna efterlyste en modernare hushållning och ett sedligare levnadssätt. De kritiserade att allmogen levde efter invanda ålderdomliga seder och bruk, var obenägen till förändring och styrdes av en ödestro.
Kyrkoherden i Jämshögs socken i Blekinge Jöran Johan Öller skrev en beskrivning över sin socken år 1800. Han konstaterade att ”ju dummare och enfaldigare et folk är, ju mera är det benäget för wantro och wiskepelser”. Han beskriver hur ynglingar och karlar sköt i luften påskafton för att träffa trollpackor. Folk trodde att vissa personer hade makt att förorsaka otur med kreatur och till exempel vid bryggning och smörkärnande. Han skildrar också tron på kloka. En sådan här beskrivning av allmogen föreställningsvärld går igen i många ortsbeskrivningar.
Drygt 50 år efter Öller skriver Jöns Hagerlöf en skildring av Grönby pastorat i nuvarande Trelleborgs kommun. Han ger en helt annan bild av människors tankar och tro:
Folket är till lynnet stilla och saktmodigt, fredligt och wänligt, hafwande slättbons kända tröghet uppspädd med en wiss tillsats af skogsbons lifligare natur. Brott begås sällan och det är glädjande att kunna nämna, det sedligheten hållit jemna steg med upplysningens stigande under sednare år. Begifwenheten på brännwin, som för ett par decennier sedan war temligen allmän, har betydligen aftagit och för närvarande finnes det inom församlingarne intet bränneri och ingen krog, utom ett gästgifweri. …Hwad lefnadssättet i öfrigt widkommer, så hafwa snygghet och hyfsning trädt i stället för den tillförene rådande osnyggheten och råheten, bildning och kunskaper i stället för okunnighetens och fördomarnes mörker. Tron på ”bäckatrasken”, ”kyrkogrimmen” trollpackor och annat skrock, som för ett halft århundrade sedan war så fast rotad i folkmedwetandet, kan numera anses för utdöd. Åtskilliga populärt skrifna arbeten i naturkunnigheten, hwaribland särskilt förtjenar att nämnas Professor Berlins Läsebok i Naturläran, ur hwilken äfwen den enfaldigaste får hemta en klar insigt i Naturens hushållning, äro de, som till widskepelsens förskingrande i icke ringa mån medverkat.
De här gamla ortsbeskrivningarna är en värdefull källa för kunskap om forna tiders folktro och de innehåller ofta fängslande sägner.
Vill du veta mer om det här källmaterialet så har etnologen Maria Adolfsson skrivit avhandlingen Fäderneslandets kännedom. Om svenska ortsbeskrivningsprojekt och ämbetsmäns folklivsskildringar under 1700- och 1800-talet. Stockholm, 2000.
Om inte, får du reda på det om du kommer till Tagels gård lördag 26 augusti. Då är det stor berättareftermiddag för hela familjen. Hela programmet hittar du här.
I morgon, onsdag 5 juli kommer Siw Swensson och jag att berätta prosten Carl Fredrik Cavallius´sagor. Välkommen kl 18.00 till Hönetorp Västregård i Vislanda, där prosten bodde ett tiotal år i början av 1800-talet.
Prosten samlade sagor till sin son Gunnar Olof Hyltén-Cavallius som på 1840-talet gav ut vårt lands första större sagosamling med svenska folksagor. Prosten lyssnade på ”gräbborna” i trakten och utformade sen sagorna på sitt eget personliga sätt. Ofta blev sagorna till små predikningar som lyfte fram Guds godhet. I ett brev till sonen skrev han att ”varje saga har sin moral”.
Här följer en saga där vi mycket tydligt hör Carl Fredrik Cavallius röst.
TACKA GUD FÖR MATEN
Det var en gång en kung som var mycket road av jakt. Nästan dagligen hördes hans hundar driva i nejden omkring huvudstaden.
En vacker dag samlar han kring sig alla sina hovherrar och tågar längre bort, än han eljest var van. Jakten gick lyckligt och han märkte inte, att solen lutade till nedgång. Innan han visste ordet av, var han i en stor skog omgiven av så gräsligt mörker, att han omöjligt kunde hitta hem. Han trevade sig fram så gott han kunde bland trädstammarna. Ledsen och trött vandrade han där och visste inte hur det skulle sluta.
I en hast får han se ett litet ljus flämta på avstånd. Han följer det och kommer till en kolmila, där han fann en gammal smetig gubbe.
– God afton, kära far! Kan du visa mig ur denna skog? Jag är en av kungens hovmän och har gått vilse under jakten och vill gärna komma hem.
– Jag kan inte i kväll visa er ur skogen. Ingen väg finns. Jag har bleckat30 träden och endast därefter kan jag själv leta mig härifrån. Vila i min koja över natten!
Nöden har ingen lag. Kungen måste låta sig behaga.
Gubben pysslade om sin gäst och framsatte mat. Men vilken mat för en kung! Den bestod av havrebröd, sill och sur mjölk. Kungen var mycket hungrig, men det gick bra trögt med ätandet.
– Ät min vän och håll till godo! Maten är god. Den gode Guden har gett oss den. Vi bör äta och tacka.
Då gubben sa detta, såg kungen en ljus ängel glänta på dörren och nicka så vänligt. Kungen trugade ned något litet och la sig att sova.
Om morgonen när solen gått upp, väckte gubben sin gäst och förde honom så ut ur skogen. Kungen tackade sin värd och bad honom komma till sig i slottet en viss dag. Gubben lovade komma.
På sagda dag tvättade gubben bort smetet på ansikte och händer och traskade åstad till slottet. Vid ankomsten mottogs han av en guldsmidd kammarherre och fördes in till kungen. Denne mottog gubben mycket nådigt och tackade för sist.
– Du trakterade mig efter dina tillgångar. Nu vill jag traktera dig igen.
Dörrarna öppnades till matsalen. Kungen tog sin gäst vid handen och förde honom in. Något sådant hade gubben aldrig sett. Bordet dignade av mat och vin. Fat stod vid fat och allt lyste av guld och silver. Hovmännen samlades. Men i stället för att be den gode Guden välsigna maten brydde de knappt sig om att knäppa ihop händerna och ännu mindre läsa en andäktig bön. Kungen satte gubben vid sin sida och trugade honom att äta. Med de första rätterna var gubbens hunger stillad. Av de övriga ville han inte smaka.
Kungen förundrade sig däröver och sa:
– Ät min vän! Den mat jag har att ge är inte så dålig heller. Väl har kocken, må fan ta honom, i dag slarvat förfärligt. Men det kan väl gå an för dig, som är van vid något helt annat.
Men gubben lät sig inte övertalas. Han satt där blek och förskräckt vid kungens sida.
– Vad går det åt dig? frågade kungen.
– Hu! Om ni såg vad jag ser, så kunde ni inte heller äta.
– Vad ser du då?
– Jo, där borta sitter Hin Håle själv och grinar så förskräckligt av glädje över det syndiga bordskick, som hålles i detta hus.
– Vad säger du? Sitter Hin Håle vid mitt bord?
– Jo men, gör han så.
Kungen rusade upp och även hans gäster.
– Mina herrar! Denne kolare är mer värd än vi alla tillsammans. För några dagar sen var jag gäst i hans koja. Han framsatte för mig, vad han i sin fattigdom kunde. Han hade inte vin och inga kryddor, men han kryddade sitt havrebröd, sin sill och sin sura mjölk med bön och tacksägelse. Och när jag inte ville äta av hans grova mat, så sa han: »Ät och håll tillgodo, maten är god, den gode Guden har gett oss den, vi bör äta och tacka.« Och jag såg en ljusets ängel glänta på dörren och nicka så vänligt. Och nu sitter han vid mitt bord. Intet vin och inga kryddor felas, men bön och gudsfruktan är borta. Och nu ser han avgrundsfursten själv sitta ibland oss. I sanning, denne kolare är vida mer värd än vi.
Och gubben vandrade hem till sin koja i skogen och bad Gud vara nådig och bevara honom från att någonsin komma i något hus, där man inte med bön började sin måltid, där man anser maten vara sin och inte en gåva av Gud, där man inte tackar även för sill och havrebröd.
Jag har tidigare skrivit om att ormbunken blommar den magiska midsommarnatten. Det kan du läsa om här. I Småland sägs blomman vara eldröd, i andra landskap är den blå. Frö från ormbunkar kan ge jaktlycka. Låsbräken kan ge förmåga att öppna alla lås. Bryter du av en ormbunksstjälk kan du se initialerna av din tillkommande.
Vill du veta mer om ormbunkar, både rent botaniskt och i kulturhistorien, kan jag tipsa om Anton Sundins bok, som kort och gott heter Ormbunkar och kom ut 2019.
För några veckor sen vandrade vi på Öland. På Karum bys ägor passerar vi stenar som avgränsar en över 20 meter lång yta. En jättegrav!
Ja, så kallade ölänningarna förr sådana här lämningar. Stenarna visade med andra ord hur lång den begravda personen hade varit.
Det här var inte ölänningarna ensamma om. Den mest kända jätten som fått liv ur den här föreställningen är jätten Vrål i Skee socken i Bohuslän. Några hundra meter söder om Hästskede gård gör landsvägen en liten böj och där finns en idag ganska så oansenlig gravhög. Gamla beskrivningar av högen säger att det fanns fyra stora stenar där förut och avståndet mellan stenarna visade hur stor jätten Vrål hade varit. Vrål åt en gång 23 stycken hästskosömmar, som hans fru lagt i gröten för att bli kvitt honom. Men det bet inte på jätten. En gång klagade han över småskräp i ögat. Det var en stor grankotte som fastnat i ögat.
Men åter till Karum. I själva verket är stenarna lämningar efter ett långhus från ca 500 e.Kr.
Att vandra på de gamla markerna kring Karum är fascinerande. Snart når vi ängen där gullvivor och orkideer blommar. Idag finns det ett 50-tal röjda och återskapade ängar i Karum. Alla i byn hjälptes åt vi slåttern. Just den här arbetsgemenskapen är en viktigt bakgrund till det muntliga berättandet, som florerade när människor kom samman i vardag och fest. Ängarnas namn såsom Köket, Salen och Vardagsrummet är också ett uttryck för människors fantasilust.
Jorden odlas på samma sätt som förr, i tresäde. Det innebär att råg odlas ett år, följt av korn och det tredje året ligger åkern i träda.
Jag har nog aldrig vandrat på en led där skyltningen är så genomtänkt. Jag lär mig massor. Och det blir inte sämre av att naturen är så omväxlande och vacker. När vi går blommar allt på en gång: blåsippor, vitsippor och gulsippor. Och leden blir inte sämre av en roande lekfullhet.
Vi började vår vandring på Karum bys allvar, vid skeppsättningen Noaks ark. Vi följde Mittlandsleden fram till byn, tog därefter Karumsleden och Ängsleden. Här kan du läsa mer om Karum.
En av mina favoritsägenplatser är Björketorpsstenen. Häromveckan passerade jag platsen och stannade för en stilla fikapaus.
Björketorpsstenen är en märklig runsten. Den står nära Listerby invid E22:an mellan Ronneby och Karlskrona. Den ovanliga och skrämmande inskriften på stenen lyder:
Mäktiga runors hemlighet dolde jag här, kraftfulla runor. Den som förbryter sig mot detta minnesmärke, skall ständigt plågas av olyckor. Svekfull död skall träffa honom. Jag spår fördärv.
Hur har det då gått för folk som inte visat vördnad för platsen?
För snart 200 år sedan ville bonden, som ägde marken där stenen står, odla upp jorden. Han samlade ris och lade en stor rishög runt stenen och hoppades att värmen från elden skulle spränga sönder den. Det var lugnt och fint väder. Precis när han tände elden kom det en häftig vind som fick eldslågorna att vända och antända mannens hår. Bonden slängde sig på marken och försökte släcka elden, men förgäves. Snart brann också kläderna och mannen fick en plågsam död. Däremot slocknade elden i risbålet. Det var som en stor hand bara lagt sig över rishögen och kvävt elden.
Så gick det många år. En dag var två bröder ute och körde med häst och vagn. De hade druckit alldeles för mycket och piskade besinningslöst på hästarna. I fyllan och villan körde de rakt på Björketorpsstenen. En av karlarna ramlade mellan hästarna och fick skallen söndersparkad. Den andre föll så olyckligt att ett kärrhjul körde över halsen och skilde huvudet från kroppen.
På 1920-talet slog några luffare läger vid stenen. De gjorde upp eld nära stenen och uträttade sina behov bakom den. På natten blåste det upp till storm. Luffarna kurade tätt ihop sig. Träden vajade och en 30 meter hög tall föll plötsligt rakt över luffarna. Två av luffarna blev ihjälslagna på en gång. En tredje fick båda benen avslagna och den fjärde fick trädgrenarna över sig och ansiktet formligen flåddes.
I augusti 1946 besökte en tysk turist stenen. Han hade med sig en liten hammare och tänkte slå ut en flisa som minne. Precis när han hade höjt hammaren slog blixten ner i den och slungade mannen flera meter upp i luften. Han låg länge medvetslös innan han kunde resa sig och skynda därifrån.
På 1960-talets samlades ett gäng raggare vid runstenen. De visade ingen respekt för platsen och förde oväsen. Plötsligt kom det stenar flygande från ingenstans. Raggarna klarade sig själva utan skador, men deras bilar fick stora bucklor i plåten.
En julidag 1972 försökte en berusad gotlänning måla över runorna med röd färg. Det var många andra turister på platsen samtidigt. En schäferhund hoppade upp på gotlänningen så att han föll baklänges och fick målarfärgen över ansiktet. Det gick så illa att han förlorade synen på ena ögat.
Catarina Carleson kommer från Hökön i Osby kommun. Hon är en traditionsbärare som håller den göingska dialekten levande, genom att berätta och skriva dikter på sin dialekt. En kvinna som läst en dikt av henne berömde henne med orden: ”De ä artit att du som prada såu grannt du konna skriva precis som en annan prada!” Catarina inspireras till dikter av människor hon möter och har mött i jobbet och av deras berättelser.
2005 fick hon Kommunals Kämpestipendium för sina göingedikter.
Så här presenterar Catarina sig själv:
Jag är socialarbetare, som främst arbetat inom LSS och socialpsykiatrin i många år. Litteratur, berättande och dikter har alltid intresserat mig. Egna dikter började jag tidigt att skriva och jag har gett ut en diktsamling, Bräckt vatten. Länge var jag nyfiken på att gå en kurs i Muntligt berättande och gjorde det våren -22. Ibland berättar jag och läser egna dikter, på svenska och göingska (dialekt från min hemtrakt). Då jag är rätt ny som berättare söker jag mej fram och gräver i sägner, sagoskatter och i berättelser som kommer till mej via andra personer, litteratur och från min egen fantasi.
Nu lämnar vi ordet till Catarina:
I slutet av 1990-talet jobbade jag som vikarie inom äldreomsorgen i Lönsboda, i nordöstra hörnet av Skåne. Dialekten där brukar kallas göingska, men eftersom Göinge är stort finns det lite olika former av denna dialekt. Förr kunde de höra skillnad ifrån vilken by inom samma socken folk kom ifrån, bara på dialekten. Lite coolt att tänka sig idag!
Då, när jag jobbade inom äldreomsorgen, lärde jag mig mycket och inte bara om vård och omsorgsarbete utan också om människorna jag mötte och deras liv. Om deras tankar och om tider som flytt.
En man som vi brukade gå till på kvällarna, och hjälpa med lite kvällsmat, hade ett foto i hallen. Jag hade ofta kastat blickar på det där fotot och funderat på historien bakom det, och en kväll då jag hade lite bättre om tid, frågade jag. Till svar fick jag en historielektion, en del av en livsberättelse och lokalhistoria.
Han berättade:
”Jo det där är Gylsboda blåsorkester, förstår du, jag spelade kornett i den orkestern. Gylsboda var stort på den tiden, större än Lönsboda. Det bodde massor med folk där. Många kom från när och fjärran för att arbeta med att bryta den svarta stenen, som vi kallar svart granit i daglig tal, men den heter Diabas. Det blev ett riktigt levande samhälle som blomstrade. Det fanns affärer, skola, dansbana, missionshus, nykterhetsloge och fackförening. Ja och så fanns Gylsboda blåsorkester som jag spelade i, berättade han. Ja och säkert en hel del andra föreningar, också. ”
Jag tittade på bilden, och han pekade ut vem som var vm och vad kamraterna i blåsorkestern hette och vilka instrument de spelade. Och jag minns att han ville att jag skulle gissa vem som var han, på fotot, och att jag prickade rätt. Fotot och personerna fick liv, när vi tittade på bilden och han berättade.
”Vi brukade spela vid högtider, och på första maj, då var det demonstrationståg och musik, såklart!”
När jag kom hem från jobbet, den kvällen skrev jag en kort, liten dikt, på den lokala dialekten, som ett minne över Gylsboda blåsorkester och vad mannen berättat.
Sagobygdens Blogg 