På väg till Thingvellir, en av Islands historiskt viktigaste platser. Här möttes man, stötte och blötte de frågor som angick alla. Även kvinnorna var med.
Alltinget grundades år 930. Avstånden var stora. Gårdarna låg utspridda. Ändå tog man sig dit, till fots eller till häst. Tidpunkten höll man väl reda på med hjälp av solens gång och månens faser.
Blodberget är en av Sagobygdens sägenplatser i Alvesta kommun..
Vill du besöka Blodberget så kör gamla vägen till Växjö.
Strax efter Huseby svänger du till höger mot Kalvsvik.
Sedan är det bara att köra tills du kommer till Sagobygdsskylten.
Du åker in på smala, krokiga väger genom ett öppet landskap.
Överallt ligger det bondgårdar och andra hus.
Plötsligt får man se en vik av sjön Åsnen.
Vid en grå lada tar vägen slut och du är framme vid Blodberget.
Som vid alla Sagobygdens sägenplatser finns det ett rött sägenskåp på platsen.
Öppna skåpet och du kan läsa legenden om Blodberget.
Jag kom dit efter att ha irrat runt på småvägar men i gengäld fick jag uppleva den vackra naturen runt byn Odensjö och pratat mig fram med ett antal bybor.
Jag svängde för tidigt, långt innan skylten med Sagobygden men som sagt ingen skada skedd.
Legenden om Blända.
Det sägs att för länge, länge sedan kom den danske hövdingen Taxe med sin krigshär till platsen.
Han hade hört att hövdingen i Småland hade tagit sin krigshär och gett sig iväg norrut i Sverige för att kriga.
Så nu tänkte Taxe passa på att ta hela Småland och göra det danskt.
Skåne hade han tagit innan.
När Taxe kom till Blodberget stannade han där med alla sina krigare för att vila.
Sedan skulle de bränna byar och härja i bygden.
Men tack vare en ung kvinna som hette Blända så blev det aldrig så.
Blända samlade många andra kvinnor och de lurade Taxe och hans män.
De bjöd på mat och dryck och när alla blev trötta och somnade då dödade de Taxe och hans krigare.
Efter att kvinnorna dödat alla gick de ner till sjön och badade av sig allt blod.
Därför kallas viken för Blodviken.
Tack vare att Blända var så modig så är Småland svenskt ännu idag.
Och inte nog med det för efter Bländas lyckade kupp mot den danske hövdingen så ändrades arvsrätten i Småland.
Tidigare var det bara män och söner som ärvde men efter detta så var det lika arvsrätt mellan kvinnor och män och mellan syster och broder.
Blodberget
När du vandrat upp till bergets topp har du en fantastisk utsikt över sjön Åsnen.
Det var en underbar kväll och människor kom vandrande uppför stigarna för att vara med och lyssna till berättelser i sommarkväll.
Solen sken och det var fågelkvitter i alla träden.
Göken gol i väster.
Det sägs ju att västergök är bästergök.
En hackspett med sitt röda huvud och sin röda bakkropp satt i ett träd och hackade i stammen.
Här tog vi fram fikakorgen och bredde ut våra filtar.
Nu var det dags för fika och berättande om den duktiga Blända och hennes kvinnor som räddade Småland en gång för länge sedan. Att jag tog en version av Blända som åhörarna inte hört innan blev bara positivt.
Text och foto: Agneta Json Granemalm
Det är morgon, jag kommer ut i pyramidväxthuset. Då har pingstliljorna vid östra väggen har slagit ut, en gammaldags och rar sort. Doften är överväldigande, den fyller hela rummet. Inget är sig riktigt likt i det gamla växthuset. Jag måste komma nära blommorna, se dem, andas in. På knä, nej, platt ner på magen i jorden. Inte många växter har den utstrålningen. Finlemmad. Älsklig. Samtidigt så rakryggad, liksom okuvlig. Narcissen är en han, helt visst är det en han. En yngling. En ädling, vacker, självtillräcklig, bortskämd. Hans öga är rött och kronbladen lysande vita.
I de grekiska gudasagorna har det berättats om Narcissus. Son till flodguden och till nymfen Liriope, utmärkte han sig redan som liten gosse för sin skönhet. Orolig gick hans mor till oraklet: ”Hur kommer hans liv att bli”? Svaret var: ”Han får ett långt liv om han kan undvika att se sig själv”.
Narcissus blev bara vackrare med åren. Redan vid sexton hade han krossat en hel rad hjärtan. Själv var han egendomligt oberörd. En dag fick den unga skogsnymfen Echo syn på honom och sedan kunde hon inte tänka på annat. Echo hade förargat gudarna och som straff mist sin talförmåga; hon kunde bara upprepa de sista ord som hon hört. Nu förföljde hon Narcissus. Han blev mest irriterad, han avvisade henne. Echo tynade bort i sorg. Hennes hud och blod torkade ut och kvar var bara rösten. Vi kan höra den än idag.
Men Nemesis, hämndens gudinna såg Narcissus´ lättsinne och vredgades. Hon lagade så att ynglingen på sin väg kom förbi en klar källa, samt att han satte sig att vila just där. Narcissus såg ner i vattnet och skådade en underskön varelse därnere. För första gången i sitt liv greps han av kärlek, häftig kärlek. Han ville omfamna varelsen, men där fanns naturligtvis ingen att omfamna. Narcissus blev som vansinnig. Dag efter dag satt han vid källan, gång efter annan sträckte han sig mot ansiktet som strålade emot honom från vattenytan. Till sist sjönk Narcissus ihop, segnade ner. Hans kärlek till sig själv hade dödat honom. Men på platsen sprang vita, ljuvligt doftande blommor ur jorden. Det var pingstliljorna….
Text och foto: Anna
Eva Andersson är husfru på Fylleskog. Här berättar hon för Berättarnätets medlemmar om en annan husfru som hette Anna Beata
För någon vecka sedan hade Berättarnätet Kronoberg sitt årsmöte.
Årsmötet var hos Eva Andersson på Fylleskogs säteri.
Fylleskog ligger mellan Ryssby och Rydaholm.
Det kändes varmt och ombonat att stiga in i salen där de röda sammetsgardinerna hängde framför de höga fönstren.
Där samlades medlemmarna och årsmötet kunde börja.
Anna Lilljequist blev omvald som ordförande ett år till.
Två ledamöter hade tackat nej till fortsatt arbete i styrelsen så det blev två nyval, Saga Alexanderson och Birgitta Kristoffersson.
Utöver valet var den stora punkten förändringar av Berättarnätets stadgar.
Under mötet framkom att en del justeringar behövde göras i förslaget så medlemmarna kommer att bli kallade till ett nytt föreningsmöte.
När mötet var slut var det dags för mat.
Eva Andersson är känd för sin goda mat.
Det doftade förrädiskt gott från hallen där Eva dukat fram goda smårätter.
Där var både potatiskaka och olika skinkor och korvar.
Grönkålen som Eva rostat i ugnen smakade ljuvligt.
Eva är en van berättare och hon bor ju i ett hus där det spökar.
Så av naturliga skäl avslutades kvällen med berättelser från Fylleskogs säteri.
Eva berättade både om hushållerskan Sigrid och om husfrun Anna Beata Bock.
Det sägs att Anna Beata mördade sin man kaptenen Abraham Detlof von Krakewitz och därför aldrig fick ro i sin själ.
Eva berättade att när hon flyttade dit kände hon att det var något i huset som ville göra sig påmint på olika sätt och efter ett tag förstod Eva att det var Anna Beata från 1600- talet som ville visa sina krafter för den nyinflyttade familjen.
Att ha årsmötet på en så sägenomspunnen plats som Fylleskog kunde inte passat bättre för medlemmarna i Berättarnätet Kronoberg
Text och foto: Agneta Json Granemalm
foto: Agneta J:son Granemalm
Ja, så otroligt mycket det finns. Vi var överväldigade, vi som satt där i Sagomuseets berättarrum och lyssnade till Per Gustavsson. Det var första föredraget i en serie om fyra. Rubriken var ”Så mycket märkvärdigt det finns”.
Berättarrummet flödade av svartkonstböcker, likpredikningar och skillingtryck. Folklivsskildringar, örtaböcker, slitna och tummade, från 1600 till 1800-talets slut. Många i frakturstil och med blad så sköra att man borde tagit i dem med silkesvantar. När boktryckarkonsten slog igenom, och i och med att mycket gavs ut i form av skillingtryck, spreds skrifterna bland den ändå rätt hyfsat läskunniga allmogen. På så sätt blev det en växelverkan mellan muntligt och bokligt. En del sipprade ”ner”, annat sipprade ”upp”.
Andra föreläsningen var 11 mars och ägde rum i Smålandsrummet. Den handlade om Gunnar Olov Hyltén-Cavallius, hans produktion och hans livsgärning som forskare och upptecknare. Stora bokskåpet hade öppnats, böcker fanns i höga travar på skrivbordet och även golvet. Där låg bland annat den allra första svenska folksagosamlingen ”Svenska folksagor och äventyr del 1” som H-C gav ut 1844. Men det kom aldrig någon del 2. Den höviskt högstämda stil H-C vinnlagt sig om föll inte i god jord, varken hos dåtidens intellektuella eller i folkets breda lager. Detta skulle H-C komma att ta igen hundrafalt med tiden…
Missa inte tredje delen i föreläsningsserien. Den sker den 22 mars på Huseby den här gången, och tonvikten kommer att ligga på Hyltén-Cavallius´ vapendragare, George Stevens. Till detta krävs föranmälan. Den fjärde och sista delen äger rum 25 mars på Sagomuseet. Då kommer vi att få höra om, och även diskutera, hur man designar ett berättarprogram. Hur vi väver berättelsens väv.
På senvintern är jag alltid rastlös. Fröerna som vi ska så är beställda och levererade, de ligger här. Några har jag påtat ner i små lådor. Men det är alltför snabbt överstökat. Jag vill så mycket mer. Att gräva i jorden är ännu inte att tänka på. I brist på bättre och för att inte krypa ur skinnet går jag lös på kartongerna uppe på vinden. Några av dem ser spännande ut. Det luktar papper och det luktar gammalt.
Det dröjer inte länge förrän köksbordet är täckt av gamla tidningsurklipp. Några helt ointressanta. Några av dem berör mig, eftersom personerna på bilderna är folk jag känner. Men dagens stora fynd är en julhistoria jag inte sett förut. Lite dålig tajming – snart har vi mars. Men tiden går fort och om några månader blir den här lilla sägnen perfekt för en grupp med blandade åldrar eller med bara barn:
Växjöbladet 14/1 1981
Små gråklädda gubbar dansade kring trädet
Året 1798 tjänade min farmor på kronofogdebostället Lunden i Tävelsås socken. På juldagsmorgonen steg hon upp ganska tidigt för att se om vädret var passligt för att gå till julottan i kyrkan. Månen stod högt på himmelen, stjärnorna tindrade så klara, lugnt och stilla, men – vad var det? – avlägsen musik hördes! Hon tittade bortåt backen, där de gamla jättebjörkarna stå. Där, kring den största av dem, ordnar sig minst ett tjogtal små gråklädda gubbar med långa vita skägg och röda toppluvor. De ordna sig till dans kring trädet, tar varandra i händerna och börjar sakta svänga omkring, till underbar musik, vilken lät avlägsen i början men närmade sig under dansens gång och hördes kraftigare. Det sågs inte till vare sig musikanter eller instrument. Den stora björken syntes vara alldeles fullhängd med guld- och silverliknande – men odefinierbara saker. Farmor lyssnade och såg, glömde bort både julotta, sin kamrat och sig själv, tills helt plötsligt hon kom att tänka på sin kamrat, som ännu låg i sin säng. Hon sprang nu in och kallade på henne att komma ut och se och höra. Hon gick så ut igen, men – hur i all världen?? – allt är mörkt och tyst, den julklädda björken såg ut som en svart skugga.
Moln skymde både måne och stjärnor och snöflingor började falla. Farmor kände sig underlig till mods och hennes färd till kyrkan inställdes. Farmor var begåvad med ovanligt gott musiksinne och den melodi som spelades och tycktes komma från harpa eller gitarr, kanske båda delarna, fäste sig i hennes minne att hon kunde sjunga den för mig många gånger. Jag lärde mig den och har på senare tid upptecknat den på noter.
Upptecknat av Aug. Strömberg, Jät
Under Att berätta
Jag fick ett bekymmer i somras. Hade fått jobbet att berätta sägner på ett slåttergille. Trevligt, men jag saknade historier. Satte igång att tokleta. Roliga berättelser om slåttern, eller hösten som vi säger än idag här i de gamla gränsbygderna, var finns dom? Tre berättelser hade jag fått ihop, men jag behövde en fjärde. Efter mycket sökande på nätet och i böcker och alla möjliga och omöjliga papperssamlingar, råkade min hand en dag snudda vid en bunt gulnade tidningsurklipp längst ner i en byrålåda. Bläddrade flyögt igenom packen, alltmer missmodig – här finns förstås inget. Tills min blick plötsligt föll på rubriken ”Trollungen och hölasset”.
Det här urklippet har legat länge i lådan. Hur kom det dit och när? Ingen vet. Min man ”har aldrig sett det förut”, så det måste vara svärmor. Hon tyckte om att klippa saker ur tidningar och samla på hög. Dock inte lika bra på att datera eller att ange källan. Men vänder jag på tidningsklippet ser jag att det är taget ur Smålänningen, dock inget datum, inget namn. ”Hålö skog” – antagligen från Agunnaryd, så mycket kan jag lista ut. Hursomhelst, jag fick min fjärde berättelse; ibland måste man ha lite tur. Varsågoda:
Trollungen och hölasset
För långeliga tider sedan i en bondgård fanns ett barn som var mycket besvärligt. Makarna hade en lejegräbba som ibland skulle se efter ungen, men flickan var så tjur av barnet så att det var det värsta hon visste. Makarna var också tjura på den, och undrade om det inte var en trollunge de fått.
Så en dag om hösten skulle det köras in hö; bonden körde och när han kom fram till ladudörren välte han av lasset där utanför, och så blev lejegräbban befalld att häva in höet medan han körde. Men samtidigt skulle hon se efter ungen. Men ungen var så vresig och tog så mycket tid att hon inte hann med att häva in höet. Då blev bonden arg och bannande gräbban, så välte han av lasset och körde igen, och flickan blev mer och mer efter. Till sist var det så många lass hö liggande, så när bonden kom med ännu ett, och fick se att det var så lite uträttat blev han så rasande så han slog lejegräbban. Det hjälpte inte att hon sa att det var ungens fel.
När han så kört igen och gräbban var ensam med ungen, så öppnar ungen sin mun och säger: ”Vill du lova att du inte pratar om det för någon så ska jag hjälpa dig”. Det löftet gav hon naturligtvis. ”Men innan du gör det så ta bort spetorna jag har i knäna”, sa ungen.
Detta gjorde gräbban gärna. Sedan blev det fart på höhävningen och när bonden kom nästa gång var allt hö inne i ladan. Bonden blev mäkta förvånad och ville veta vem som hjälpt henne, men det var hon ju förbjuden att säga. Därför visste hon ingen annan råd än att säga att hon gjort det själv. Bonden trodde henne inte. Han trodde det var något trolltyg med i spelet.
Senare på kvällen när alla var komna in i stugan, satte sig gräbban på golvet och medans hon satt så kom katten och strök sig mot henne. Då tog hon den i knät och talade om hur det gick till med höhävningen. ”Jag kan tala om det för dig”, sa hon till katten och hela familjen hörde förstås vad hon sa.
”Då hade vi rätt ändå”, sa föräldrarna då de kom för sig själva, ”att det var en trollunge. Men vi ska försöka få den att bekänna själv.” Hustrun satte deg i ett äggskal och ungen som såg det undrade vad det skulle vara bra för.
”Jo, jag ska baka en kaka till kungen”, svarade modern. Då utbrast ungen: ”Jag är så gammal så jag sett Hålö skog växa upp och huggas ner sju gånget, men jag har aldrig sett någon baka i ett äggskal förut. ”Jaså”, sa modern du är allt en trollunge och dej ska vi kasta in i bakugnen.”
Men när modern började elda upp bakugnen kom trollen och hämtade sin unge.
Anna Lilljequist
Under Att berätta
En söndagsmorgon i september och jag stökar i mitt kök. Vaskar kastruller och byttor, tar itu med gamla tidningar och annat skräp. Allt i min egen takt och godan ro, för ur radion kommer de ljuvligaste toner. Söndagsmorgon i P2, mitt favoritprogram. Men nu ska det visst bli opera av Bartok, den enda han någonsin skrev. Opera är inte riktigt min grej, men programledaren inleder med att berätta själva handlingen. Och från det ögonblicket ser och hör jag inget annat, bara denna röst. Tror nästan en kastrull for i golvet. Tror faktiskt att jag skalv där jag stod.
Det är Riddar Blåskägg. Den gamla sagan jag läste som liten och rös av fasa. Som skrämmer mig än idag och har skrämt så många generationer sen den kom i tryck vid slutet av 1600-talet. Men detta är inte Riddar Blåskägg som jag brukade tänka mig honom, ondskefull och sataniskt grinande. Denne Blåskägg är mänsklig. Stillsam och sorgsen. Fåordig, vek.
Judith följer den beryktade Riddar Blåskägg till hans mörka borg. Hon ska bli hans fjärde hustru. För hans skull har hon brutit med sin trolovade och satt sig upp mot sina föräldrar. Judith är uppfylld av kärlek, hon räds inte den dystra slutna borgen. Säkert ska hon kunna fylla den med både ljus och liv. I stora salen finns sju dörrar, alla är de svarta, alla väl tillslutna. Judith ber om nyckeln till den första dörren. Det ska väl inte finnas några hemligheter mellan henne och hennes älskade? Motvilligt ger han henne den. Då hörs tunga suckar, och inne i rummet ligger förfärliga tortyrredskap fläckade av blod. Judith ryggar tillbaka men tänker att Riddaren nog gisslat sig själv därinne, arme man. Hon öppnar andra dörren, ljuset därinne är gulrött, och rummet visar sig innehålla diverse vapen och krigsredskap.
För varje dörr Judith öppnar tänds borgen upp, det blir allt ljusare. Riddaren tycks nu ha övervunnit sin tvekan. Han rentav uppmanar Judith att öppna den tredje dörren. Därinne finns smycken och kostbara skatter, men tittar man närmare ser man att guldet har fläckar av intorkat blod.
Bakom den fjärde dörren öppnar sig en underskön trädgård. Men några stjälkar är avslitna och blommorna har blodstänk. Judith undrar vems blod det är men Riddaren ber henne att inte ställa frågor. Öppna i stället den femte dörren! Därinne är det skinande vitt, ut flödar ljuset och fyller hela den mörka borgen med sitt sken. Framför Judith ligger nu Blåskäggs väldiga rike, med stora skogar, gröna lunder, åkrar och ängar, glittrande sjöar… Riddaren tar henne i sina armar. Säger att allt detta ska bli hennes om hon vill stanna hos honom, vara hans för evigt.
Nu vill Riddaren inte öppna fler dörrar. Han håller Judith hårt i sina armar och bönfaller. Vi har ju varandra och vår kärlek. Kan vi inte låta det förflutna vara, räcker det inte nu? Judith sliter sig loss, hon måste se vad som finns bakom den sjätte dörren. Därinne är ljuset dämpat, snyftningar hörs och hon kan urskilja en vattensamling. Det är en sjö av tårar.
Slutligen får Judith upp den sjunde och sista dörren. Ut träder tre vackra, bleka och härjade men alltjämt levande kvinnor. Det är Blåskäggs hustrur från hans livs tre tidigare stadier, Morgonen, Middagen och Kvällen. Riddarens ansikte har stelnat i smärta. Han höljer Judith med Nattens stjärnmantel. Judith ska nu följa de förra hustrurna in i minnenas rike. Själv blir han kvar, ensam igen. Återigen lägger sig mörkret över borgens inre.
Sagan, eller rättare sagt, den här versionen av sagan överrumplar mig, gör mig tagen. Jag grunnar på den hela dagen. Att den är en allegori är bara helt klart. Det är inre skeenden som beskrivs. Jag läser att operan kom till just när psykoanalysen var ny och enormt i ropet. Det gör inte historien mindre fasansfull.
Jag kan känna igen mig i Judith. Även jag har fascinerats av tystlåtna melankoliska män. Försökt öppna deras hemliga dörrar – det gick sådär. I flera dagar grubblar jag över Judith, på mina promenader, vid sysslorna, vid mina ensamma stunder med böckerna och datorn. Hur Judith försökte, hur hon verkligen försökte. Men vem är Riddaren? Har jag alls inget gemensamt med honom? Jovisst. Mina egna dörrar. Inte gläntar jag på dem i första taget. Riddaren är också en del av mig, en del av oss alla.
Jag kan inte sluta tänka på den här berättelsen. Mer och mer börjar jag tycka att den är riktigt vacker. Att den rentav kan lära mig något.
Se bara vad en saga kan ställa till.
Text och bild: Anna Lilljequist
I Ghana berättar man gärna sagor om Anansi, varelsen som är både spindel, människa och gud. Han är son till himmelens härskare Nyame och jordens gudinna Asase Ya. Någon gång i tidernas begynnelse blev Anansi utslängd ifrån gudavärlden. Han ställde till för mycket oreda med alla sina idéer och galna påhitt. Nu blev han skickad till människornas värld, satt att leva där.
När Anansi väl funnit sig tillrätta tyckte han inte det var så dumt. Han fortsatte besöka sin far, himlaguden. Med sin osynliga tråd kunde han snabbt och behändigt röra sig mellan världarna. Anansi kom därför att bli ett slags människornas ombud hos himmelens härskare. Det var mycket som behövde rättas till.
Jorden var en eländig plats på den tiden. Det rådde mörker och inget regn föll. Människor och djur led svårt. Anansi svingade sig upp till himlaguden, med lock och pock lyckades han förhandla sig till att det blev natt och dag och att vi fick årstider i världen. Han lärde människorna bruka jorden, visade hur man bygger de runda husen och naturligtvis, gav han oss även vävkonsten.
Men Anansi är i grund och botten inte god. Han hjälper oss människor bara när det passar honom. Anansi är full av motsägelser. Gudason och spindel, och samtidigt människa med en människas svagheter. Han är hjälten som med list och knep besegrar fiender mycket större och farligare än han själv. Han är även trixaren som överskrider alla gränser, full av tokiga infall och spratt. Ibland beter sig Anansi så korttänkt och korkat att han hamnar rejält i klistret:
Hur Anansi fick sina långa ben
Anansi älskar mat, det vet alla. Trots att han får rikligt att äta hemma är han ständigt på vandring för att se om hans grannar är i färd med att laga något gott. En dag kom han förbi Kanins hus. Där doftade härligt av kokt kål. Kanin, hans gode vän, bjöd honom stiga in. ”Men maten är inte riktigt klar”, sa Kanin, vill du inte sitta ner och vänta”? Det ville Anansi inte. Kanin skulle bara sätta honom i arbete, det hade hänt förr. Men han fick en idé. ”Jag kan spinna en tråd, fästa ena änden hos dig och den andra i mitt ben. Så rycker du till när maten är klar och då kommer jag”.
Ananasi gick vidare. Då kom en mäktig doft av bönor i kryddig sås emot honom, det var från broder Apas hus. Samma sak, han var så välkommen men maten var ännu inte färdig. Aanansi spann en ny tråd, satte fast den hos Apan och vid sitt andra ben. Strax därpå kände han – alldeles tydligt – att det luktade sötpotatis lagad i honung, och där var ju Grisens hus! Anansi var vid det här laget ordentligt hungrig, men maten var inte klar. Han fick spinna ännu en tråd och den fäste han vid sitt tredje ben. Alla grannarna höll visst på att laga mat! Från ett ställe doftade det hirsgröt – underbart – och på ett annat ställe höll man på att rosta kött. Anansi gick till alla husen, spann fler och fler trådar. Nu hade han en tråd kopplad till vart och ett av sina åtta ben. Det var bara att vänta! Mycket belåten slog han sig ner vid flodbädden och drömde om alla de ljuvligheter han skulle få smaka.
Nu ryckte det till i första tråden – Kanins kålsoppa var färdig! Strax drog det också i andra tråden och i och tredje, det var broder Apa och fru Gris. Så den fjärde och den femte…. All mat hade visst blivit färdig samtidigt! Det ryckte och rev i alla hans åtta ben, Anansi for fram och tillbaka, ramlade omkull, han var nära att slitas itu. För att rädda sitt liv slängde han sig i floden och då löstes spindeltrådarna upp av vattnet. Men hans ben hade tänjts ut, blivit ordentligt långa och smala och så har de förblivit sedan dess.
Den här dagen fick Anansi vara utan mat.
Under Att berätta
Vintern har blivit lång. Allt jag skulle göra utomhus måste skjutas upp. Under tiden pratar jag med sagorna. En del av dem svarar direkt. Det är sådana sagor där jag lite kan känna igen mig. Berättar jag någon av dem blir det alltid en extra gnista.
Som den om prinsessan. Hon hade en smal ring av silver, men den försvann. Nu tror ingen på att hon är en riktig prinsessa. Hennes klänning är torftig, håret är trassligt. Folk tar henne för en lögnerska. Nu måste hon ge sig ut på en lång, lång vandring. Någonstans måste ringen finnas. Jag står och berättar det här och i det ögonblicket är jag prinsessan.
En annan gång så ”är” jag det lilla äppelträdet. Han som såg sin barndomsvän granen, växa sig större och ståtligare för varje år som gick. Själv tycktes han stå stilla i växten. ”Ser du inte stjärnorna?” hojtade granen så glatt däruppe. Nej, det lilla äppelträdet kunde inte se stjärnorna….
Och sagan om de tre barnen som gömde sig under ett paraply mot den rasande jätten. Det är ju vi, mina småbröder och jag. Vår pappa hade sina vredesutbrott. Då var det bäst att hålla sig undan. Men fanns det inte ett hål i paraplyet? Så att jätten kunde titta in på barnen? Minns inte exakt hur det var, bara att den sagan tog tag.
Jag var med när prinsessan Rapunzel satt inspärrad i det höga tornet utan dörr. Varje dag släppte hon ner sina långa flätor och då kom en vederstygglig trollpacka klättrande upp. På så sätt fick Rapunzel sin mat. Men en dag var det någon helt annan som kom klättrande, en fager ung man och livet tog genast fart.
Snögubben kan jag inte hoppa över. Han blev i all hast hopkladdad av några barn. Vad ingen förstod var att Snögubben hade en själ, kunde både tänka och längta. Det här är en riktigt sorglig historia och jag får hålla i mig. Berätta den lite med en klackspark, precis som sagans författare HC Andersen gör.
En annan saga av Andersen: den om tekannan. Nej, jag kan inte känna mig i denna uppblåsta tekanna med sina påmålade rosor. Men hon har vissa drag gemensamma med min lätt högfärdsgalna farmor. Därför blir det extra roligt att berätta.
En annan gång är jag Minokichi, han som gifte sig med Snökvinnan utan att veta vem hon var. De fick till och med flera barn. Först efter flera år uppdagades allt. Då fick han se hur hennes ansikte förvreds, ögonen började rulla och hennes tänder blottades i ett djävulskt grin. Svärande och gormande for hon runt, så blev hon till en vit liten rök och försvann upp i skorstenen.
Eller Vasilisa, som skulle till hemska häxan i djupa skogen och låna eld. Efter många fasor och umbäranden fick hon till sist med sig två glödande dödskallar. Men det här har jag aldrig berättat. Jag kan inte ”bli” Vasalisa, till det är jag alltför harig. Jag har heller aldrig berättat Riddar Blåskägg. Men Prins Hatt under jorden! När den unga kvinnan sitter där på sängkanten. Hon är strängt förbjuden att se sin makes ansikte. Men hon måste titta, bara måste. Tyst och försiktigt tänder hon ett stearinljus, lutar sig fram, hennes hand skälver till….när jag kommit så långt i berättelsen reser sig nackhåren på alla åtta.
Sagorna pratar med mig, det tar visst aldrig slut. Nu har det blivit morgon. Jag lämnar min skrivplats och tassar ut. Gryningen är grå, marken frusen och det snöar lätt. Är det Fimbulvintern som kommit? Påskafton idag. Tranorna borde ha dansat, men kylan släpper inte. Det går nog att hitta en saga om det också. Hitta eller hitta på.
Anna Lilljequist
Sagobygdens Blogg 