Författararkiv: anna lilljequist

November är grå, men en dag var det riktigt härlig sol. Då vill jag förstås ut, komma ner i skogen. Kanske få tag i lite blåbärsris? Blåbärsris är fint att ta in på vintern, det blir små löv, ljust skära små klockor. Jag hämtar min jacka, hittar en sax. Hundarna ska självfallet med.

Så sagolikt vackert i skogen. Helt stilla, bara enstaka fågelkvitter då och då. Solen står novemberlåg, ljuset silar mellan trädstammarna. Ett och annat löv hänger kvar, glimmar som guld. Mossan böljar lysande grön, lika grön som gräset om våren. Lite längre bort är stora myren, ockragul, djupsvart den här tiden på året. Jag står mitt i detta. Andas in solljuset, andas färgerna och den kärva doften av höst, andas. Sedan tar jag den vanliga stigen, den som leder rakt in i skogen. Hundarna skuttar före, saliga att komma ut.

Med ens skiftar det om. Skogen blir annorlunda, kan inte riktigt säga vad det är. Kanske mera som en aning. Men något finns där, något olycksbådande. Solen har börjat sjunka, ljust violetta dimstråk stiger upp från myren. Skymningen kommer, fort går det. Bäst att koppla hundarna, bäst komma tillbaka hem.

Men hundarna har försvunnit. Jag ropar, visslar, men de är som uppslukade av jorden. Stigen tar slut, jag banar mig vidare, snåren blir tätare, mörkret faller och någon ficklampa fick jag inte med mig. Och plötsligt vet jag inte alls var jag är. Det är inte de vanliga träden eller stubbarna. Jag har kommit ut i ett helt annat parti av skogen, här har jag aldrig varit. Inga träd, inga buskar, bara en hel hop med stora stenar.

Då blänker det till i mörkret. Vid varje sten tänds ljus, som små lyktor eller som gravljus. Kring den största stenen finns en hel krans av ljus. Och där är det några som rör sig. Små grå gestalter, korta som sexårsbarn. Det ser ut att vara en dans, en dans i ring. De mumlar lågt, de nynnar på en säregen melodi, stegar runt långsamt, drömlikt. Och nu ser jag hundarna, de är där, försöker dansa de också, går på bakbenen, trippar med struttiga steg. En av figurerna lösgör sig ur ringen, kommer inpå mig. Jag ser ett ansikte. Inte ungt och inte gammalt, varken kvinna eller man, någon som ler brett, en röst som säger:

– Kom lilla flicka, var med oss i dansen!

Men jag vill bara få tag i mina hundar och sedan vill jag bort från den här platsen. Jag blir vild, skriker på hundarna med mina lungors fulla kraft och till sist lyder Hulda som är den äldre av dem. Hon kommer, sitter fogligt vid min sida. Men Elvira unghunden lyssnar inte. Bara dansar vidare, hennes tandrad är blottad, det ser ut som hon skrattar, ögonen lyser som glödande kol. Jag ska ha Elvira med mig hem. Rusar fram och sliter åt mig hunden, hon sprattlar vilt, tuggar fradga. Jag håller henne stadigt, hårt.

Så ser jag att dansen har stannat av. Sången har tystnat. De grå gestalterna kommer närmare. De verkar uppretade, muttrar dovt, grälar. Flockas runt mig, räcker ut sina fingrar och tar på mig, jag är nära att tappa Elvira. Då kommer jag att tänka på saxen, saxen som jag har i jackfickan. Får upp den, sträcker fram den. Och genast hörs höga rop och kvidanden från de små varelserna:

– Hon har stål, hon har kallt stål!

Det blir dödstyst, det blir helt stilla. Varelserna är borta. Lyktorna släckta. Jag är ensam, det är kolmörkt och jag skakar i hela kroppen men hundarna är med mig. Hulda går lydigt och snällt men Elvira unghunden är som besatt. Kastar sig hit och dit, ylar, vill upp på bakbenen, till sist får jag på henne kopplet. Sen får Hulda gå före, hon vet hur man hittar vägen hem.

Hemma var allt som det skulle. Vi kom undan med bara förskräckelsen. Hundarna verkade inte heller tagit skada. Men så är det Elvira den unga, hon är konstig ibland. När jag kom in i köket en gång stod hon på två ben, visade tänderna, ögonen hade en elak glans. Jag röt åt henne, då lade hon sig ner. Men sedan har det hänt igen och igen. Som att hon ännu är i varelsernas våld? Vet inte hur vi ska få henne att sluta upp med detta, vi vet verkligen inte.

         Text och foto: Anna Lilljequist

Det är afton när jag till sist stiger ut ur mitt belamrade vardagsrum. Apparaterna är stängda och mörkläggningsgardinerna undandragna. Det är sommar här utanför. Dags att sjunka ner i en trädgårdsstol med ett glas vin och fundera lite över det här med performance storytelling.

Jag har återigen gett mig in i ett krävande projekt där jag inte nöjer mig med att bara berätta några av de fascinerande historier som jag har hittat. Om några dagar åker jag till Wales för att ha premiär för en ny föreställning på Beyond the Border International Storytelling Festival. ”Metamorf” heter den och består av överraskande myter och legender kring gender. Med mig har jag folkmusikern Emma Reid som jag samarbetat med under många år. Men som om det inte räcker, tar jag med mina manicker: MacBook Pro, iPad Pro, Apple Pen, Wacom Intuos Pro, Photoshop, Astropad, nätverk, adapters, sladdar… Ja rader av apparater och programvaror som de flesta nog inte bryr sig om.

Att jag samlat på mig dem beror i första hand på att jag med min bakgrund som bildkonstnär behöver digitala verktyg för att producera de bilder, posters och logotyper som många i berättarvärlden är bekanta med. Och nu tänker jag ta med mig dem upp på scenen för att måla live på en stor bioduk medan jag berättar.

Ibland ryser jag inför utmaningen. Under arbetet har jag ibland undrat varför jag gör det svårt för mig. Dessa traditionella myter och legender som jag samlat är ju enastående bra i sig själva, så varför ge sig ut i okänd terräng? Varför riskera att trassla in mig i en massa teknik när jag vet hur jag kan levandegöra dem på det gamla viset? Det simpla svaret är: Ren nyfikenhet, jag vill veta om det går.

För några veckor sedan hade vi en öppen repetition på en teater och bjöd in ett gäng scenkonstnärer för att få feedback. Det blev inte alls bra. Jag gick vilse bland reglagen och berättade uselt medan jag försökte hantera all teknik. Efteråt var jag rätt modfälld. Varför försöker jag vara tekniker, konstnär och berättare på samma gång? Varför inte nöja sig med det som jag behärskar? Återigen är svaret: Nyfikenhet. Jag bara måste försöka…

Och här är vi framme vid begreppet ”performance storytelling”. Så vitt jag vet har det myntats bland brittiska scenberättare och betyder ungefär ”artistiskt berättande”, dvs en berättarform som har konstnärliga anspråk. Det är inte alla i berättarvärlden som sett på detta med blida ögon. Det finns ju en del föreställningar om vad som är berättandets ”natur”. Ofta har man föredragit ett avskalat berättande där berättelsens förmodade innehåll står i förgrunden och där sagespersonen bör inrätta sig i en tradition.

Ibland har det varit otroligt avskalat. Mina intryck från t ex Kanadas berättarrörelse, är ett ideal där berättaren knappt rör sig – därför att det sägs stjäla något från berättelsen. När det uppstår sådana normer kring hur man ”får” berätta, är det hämmande för de lekfulla och sökande konstnärerna. Men samtidigt har det haft ett värde särskilt i skriftlösa kulturer där det är viktigt att minnas och bevara stammens berättelser i deras förmodat ursprungliga form, och där man inte har råd med att påhittiga personer har sina egna excesser kring stammens tradition.

Ändå har det alltid funnits konstnärligt berättande. Överallt i historien där det funnits ett behov av professionella berättare har formen utvecklats på överraskande sätt. På europeiska furstehov, på indiska religiösa fester och på kinesiska tehus har skickliga berättare förnyat traditionen. Och nu i modern tid kan man som artist trotsa både scenkonstnormen där text och skådespeleri dominerar, och berättarnormen där det avskalade sägs vara rätt natur. Och bara pröva, utifrån sin nyfikenhet – finns det andra sätt att göra det här?

Det här tänker jag blogga om under en period framöver, medan jag kämpar med vår nya föreställning. Det skall väl sägas att Emma och jag lyckades lyfta föreställningen ordentligt efter värdefull kritik från kollegorna. Nu samlar vi oss för Wales Jag återkommer snart med rapporter därifrån.

Mats Rehnman

Jag var väl en sju-åtta år. Jag hade mina funderingar, en av dem gick ut på att jag gärna ville vara med om en julotta. Men i min familj gick man inte i kyrkan. Den här julen skulle emellertid farmor komma på besök, ända ifrån Malmö. Farmor var kyrklig av sig. Noga med julottan, det visste jag. Tänk om hon och jag kunde gå?

Farmor var lång som en stör, rakryggad, med grått knollrigt hår. Självfallet skulle hon i julottan. Och visst skulle jag få följa med. Men orkar du vakna så tidigt? Vi får stiga upp vid fem, avgjorde farmor.

Det blev svårt att sova, jag knottrades av förväntan. Vad föreställde jag mig? Lycksalighet, gränslös glädje, en ljusfest utan all like. Farmor skulle ta mig med. Mitt i natten tassade jag upp, satt på huk vid hennes säng. – Är inte klockan fem snart? Irriterad över att ha blivit väckt besinnade hon sig, bjöd mig sin arm och sa kom och ligg här. Klockan är inte fem, inte på långa vägar. Nu ska jag berätta något.

– Jag var nog så gammal som du är nu. Också jag låg vaken på julnatten. Det var helt omöjligt att sova. Månen lyste in, det var som klara dagen. Min syster sov men jag steg ur sängen, jag smög mig ut. Stod på förstubron och bara tittade. Allt var höljt i rimfrost. Det glittrade och glimmade, månljuset tände stjärnor i det vita, allt var som i en saga. Och sen hördes avlägsen musik, klara silvriga toner…..

– Det var ingen vanlig musik. Var det änglarna som sjöng? Nej, änglar kunde inte låta så. Kanske stjärnorna? Jag blev stående förtrollad, glömde att jag var alldeles för tunt klädd. Så tittade jag bortåt backen, där fanns ett par gamla jättebjörkar helt vita i frosten. Och kring den största av dem rörde sig någonting. Små figurer, det såg ut som dom hade toppluvor. Dom höll varandras händer och dom sjöng….

– Dom rörde sig runt björken i någon sorts dans, musiken blev allt starkare, det var som harpor och orgelpipor, men några instrument syntes inte till. Det måste ha varit deras röster, fast inte lät det som några vanliga människoröster…. Och den stora björken glimmade och lyste, hade dom hängt upp lyktor i grenarna? Eller smycken av guld och silver? Jag vet inte. Jag stod kvar. Tiden liksom stannade. Så kom jag att tänka på min syster. Hon måste ju bara få se detta. Så jag rusade in, fram till hennes säng, puttade henne, drog i henne och sa du måste komma ut och titta. Någonting helt underbart.

– Men min syster var trögväckt. Hon stretade mot, hon borrade ner huvudet i kudden. Efter mycket om och men fick jag liv i henne och fick henne med ut på förstubron….men då var allt bara mörker och tystnad. Musiken var borta. Vädret hade slagit om, månen och stjärnorna syntes inte mer. Det hade börjat snöa, det droppade från träden. Och inte ett spår av dom små gestalterna med toppluva. Ingenting glittrade längre i den gamla björkens grenar.

– Vi gick in igen, hon somnade genast. Men jag var vaken, jag tänkte på vad jag hört och sett. Och sen blev jag sjuk, riktigt sjuk. När dom vuxna kom på benen, när det var dags att klä sig och åka till julottan, då hade jag fått stark feber. Jag måste stanna hemma, ligga i sängen. Jag kommer ihåg att jag låg där. Hur jag undrade om allt varit en dröm. Nej, för jag mindes musiken så tydligt, precis hur den lät, ja, jag minns den än idag. Vänta lite….

Och farmor satte munnen till mitt öra och gnolade tyst en melodi, en mycket, mycket sällsam melodi. Inte alls som de vanliga sångerna vi brukade sjunga.

                                                text och foto: Anna Lilljequist

Regnet har hällt ner hela natten och en bit in på morgonen. Men när vi möts vid Målaskogs naturreservat, då har det klarnat upp. Solen lyser och det är ännu bara början på hösten. Vi ställer våra bilar, vi börjar gå, tvärs över vägen och inåt skogen. Och där mitt på stigen kommer han, självaste Mickel i Långhult. I nött gammal prästrock, tovad ullhatt, träskostövlar och sin vandringsstav av hasselträ. Han hälsar glatt, ber oss göra sällskap på promenaden, men så ursäktar han sig: ”Herrskapet får ha överseende, jag är känd för att vara pratträngd, lite glappkäftad av mej… ”

Så börjar vi gå och Mickel, alias Per Gustavsson, visar vägen. Det är smala krokiga stigar genom täta snår, det är mycket sten, ibland plaskar vi ner i dypölar och rätt vad det är öppnar sig en grön glänta där vi får stanna och vila fötterna och så berättar Per ännu en av Mickels historier. Ett vackert och bångstyrigt landskap, det rimmar rätt väl med Mickels sagor, säger Per.

Mickel i Långhult, född 1778 och avliden 1860, han fick ett långt liv. Sista åren bodde han utfattig i en liten backstuga, ingen vet längre var exakt den låg. Han var en ovanlig begåvning, hårt kroppsarbete låg inte för Mickel, han hade fullt upp med sina tankar och funderingar. Han läste, han skrev och – helt unikt för den tiden – han tecknade med egen hand ner sina sagor. Sagor som var vanliga i hans trakt, men när Mickel återberättar gör han det på sitt eget vis. Hans historier är drastiska och mustiga, fyllda av målande detaljer ur vardagslivet. Genom Mickels sagor kommer vi den tidens människor riktigt nära.

Gruppen står stilla, vi lyssnar andäktigt. Så går vi vidare och kommer så småningom fram till byn Långhult. Där står bordet dukat, på en bänk intill har Eva Andersson satt fram maten. Och vilken mat. Stekt fläsk med kryddigt matvete, små munsbitar av lax, sallad på selleri med hallonvinägermajonäs, gräddig trattkantarellsoppa, bönor marinerade i apelsin och kanel, för att bara nämna några rätter. Bröd med honungssmör eller svampsmör. Till efterrätt änglamat, gjord på lingon, sockerskorpor och grädde. Just som vi sitter där skyar det upp, en regnskur drar förbi, skålar, karotter och korgar måste snabbt in under tak.

Vår vandring går mot sitt slut. Vi har rört oss i cirkel. Efter att ha passerat Kuggaberg följer vi landsvägen tillbaka till Målaskog. Men innan vi skiljs åt var det visst en historia till! Sagan om mannen och hustrun som var så innerligt kära och levde så lyckliga tillsammans. Men deras kärlek var en nagel i ögat på den Onde. Med hjälp av en elak kärring och hennes illistiga knep fick han makarna att både träta, svära och slåss. Det var slutet på den kärleken….

Även korna lyssnade med vidöppna öron.

  text och foto: Anna Lilljequist

Kejsarkronan står och gråter. Den gråter för den skäms så förfärligt.

En gång växte den i Paradiset – då hade den precis blivit till. Glad och stolt sträckte den sina skimrande blomkalkar, uppåt, uppåt. Mot solen. Allt högre, den blev längre och ståtligare än själva tulpanen. Men vår Herre såg allt och han vredgades. Vad var detta för högmod? Han lyfte sin hand – vips fälldes alla de vackra blomklockorna ner och vände sig mot jorden. Och sådan har kejsarkronan förblivit.

Det gjorde inte saken bättre att kejsarkronan – det var långt senare – begick en annan svår synd. Den var nämligen enda blomman som inte böjde sig upp mot Jesus när han kom vandrande med sitt kors, på väg till Golgata. Nu fick kejsarkronan ännu mer att ångra och sörja.

Där står den nu. Tittar man efter så rinner det droppar på insidan av varje kronblad. Vätskan smakar sött och gott, det är inga salta tårar. Och sin fräcka doft har kejsarkronan behållit. Den luktar nämligen – räv.

                                                                   text och foto: Anna Lilljequist

Tre dagar till jul. Hon hade fejat och donat. Dragit ut soffor och fåtöljer, städat varje vrå. Tvättat mattorna. Satt adventsstakarna i fönstren och skönt doftande hyacinter runtom i huset. Putsat mässing och gjort julkakor. Lussekatter, pepparkakor och finaste fruktkakan, den med apelsinlikör.

Ibland hade hon hejdat sig mitt i en rörelse. Ibland hade hon tyckt sig höra ljudet av lätta steg. Det var något där. Små försiktiga fötter som tassade i huset, vad var det? Naturligtvis ingenting. Grannens katt, möjligen. Hon slog bort det. Jag är trött helt enkelt, avgjorde hon, så trött att jag hör i syne.

I övermorgon kommer gästerna, tänkte hon i sängen om kvällen. Hon kunde inte sova, hjärtat slog så hårt. Fruktkaka, klenäter och mandelmusslor, rabblade hon. I morgon ska jag stryka julgardinerna. Och ordna med maten.

Då var det där igen. Små knäppningar, knappt hörbara steg, någonting rörde sig på bottenvåningen. Inbillning bara. Dörren är stängd och låst, jag är så trött, måste få sova, det blir tufft i morgon. Hon knep ihop ögonen, försökte andas djupt. Upprepade på väg in i drömmen: fruktkaka och klenäter och knäck, får inte glömma knäck….

Nästa morgon när hon skulle till att stryka blev hon stående utan att begripa. Julgardinerna låg där, redan klara. Perfekt släta utan ett veck och järnet var ordentligt avstängt. Men strök jag ändå? Innan jag gick och lade mej? Varför minns jag det i så fall inte? Nu håller jag visst på att bli alldeles virrig.

Hon sköt bort det, bråttom nu. Julmaten. Brunkål och långkål, köttbullar, sillsallad och sylta. Hon snodde och slet i många timmar, fötterna ömmade och ryggen kved, hon tänkte inte mer på gardinerna, inte heller på de lätta små stegen. Disken fick bara vara. Hon måste orka klä julgranen och hänga upp den fint broderade julbonaden. Sen skulle hon sätta sig lite.

Hon måste ha slumrat till i stolen. När hon såg upp var det någon i rummet. Som stod rakt framför henne, han såg ut precis som på bilderna: liten, lurvig, uråldrig. Grå luva, skrynkligt ansikte. Hennes första impuls var att rusa upp. Nu håller jag nog på att bli snurrig på riktigt.

Han fanns, han var där. Han lyfte sin hand som för att hejda henne. Det såg ut som han log lite. Ögonen var smala svarta springor.

Sitt stilla. Vila. Framför allt, du måste vila…..rösten var knarrig nästan som när en katt spinner. Det var inte en människas röst. Bara vara stilla, vila…… Rösten sjönk till en viskning, sen var han borta.

Hon gnuggade sig i ögonen – så tosigt jag drömde. Men nu får jag allt ta itu med disken. I köket blev hon stående blick stilla. All smutsig disk var borta, bunkar och byttor, slevar och kastruller, allt rengjort, torkat och undanställt. Ett smalt stearinljus var tänt. Hennes slitna gamla matbord, den enda plats i huset som inte blivit julpyntad. Där låg nu en duk som hon vagt kände igen, hon hade gjort den i skolan för långa tider sen. Så en vas med en enkel grankvist, en tomtegubbe gjord av garn. En kaffekopp stod där och en termos. På fatet en sockerkringla. Den såg god ut. Hon visste bestämt att hon inte hade bakat den.

Hon sjönk ner vid bordet, hällde upp. Kaffet värmde lent. Hon mjuknade, kände för första gången på veckor något som liknade frid. Så här kunde julen vara, så här kunde den också vara. Så enkel och så innerlig. Hennes två händer. Slitna och fårade, men det var hennes händer och nu låg de stilla på var sida om en rosig kopp. En fin men taffligt broderad gammal julduk. En kringla med socker på och en granruska i en vas. En ensam liten tomte lindad av garn.

                                                                                                        Text och foto: Anna Lilljequist

Milt fint väder, fast vi har mitten av oktober. Gnistrande guldfärger, solen tittar fram ibland och bättrar på. Jag står och ser på gula löv, hur de rör sig i vinden, släpper taget, faller. Det snöar gult. Mattor över gräset, över dammen, över hela trädgården, men vad gör det. Det är så vackert.

Tänker på sagor om gyllene löv, spelande löv. Men det låter nog inte om de här löven. Ändå är det som en klang i luften, en ton, alls inte vemodig. Det här är inget annat än överdåd; än är det långt till gråhösten.

En saga. Tre gyllene löv som svänger i vinden, som ger ifrån sig så ljuvliga toner att till och med hästarna måste dansa. Sagan om prins Hatt under jorden. Kungen ska resa till marknaden i staden, hans döttrar prinsessorna ska få önska sig något. De två äldsta vill ha siden, sammet och klirrande smycken medan den yngsta ber om tre små spelande löv. Klänningar fanns, halsband fanns. Men de tre löven gick inte att uppbringa i stora staden. Missmodig rider deras far, konungen, tillbaka hem. Men då sker någonting.

Här ett utdrag ur sagan. Jag har valt den version där den först kom ut i bokform i mitten av 1800-talet. Stilen är uppstyltad, visst. Arkaiserande även för sin tid. Men jag gillar den.

Bäst han nu färdades vägen fram i djupa tankar, fick han plötsligt höra en klang liksom av harpor och strängaspel, och var den så övermåttan fager, att han aldrig hört dess like i all sin tid. Härav blev han mycket förundrad, höll in sin gångare och satte sig att lyssna, och ju längre han lyddes, desto ljuvligare blev sången. Men kvällen var mörk, så han inte kunde se, varifrån ljudet kom. Han besinnade sig så icke länge, utan red in på en stor grön äng, varest tonerna hördes, och ju längre han for, desto klarare och ljuvligare ljöd sången emot honom.

När han så ridit ett stycke, kom han änteligen till en hasselbuske. Överst på busken voro tre gyllene löv, som rörde sig av och an, och allt som de spelade, blev där en klang och en låt, så ingen det rätteligen kan omtala. Nu vart konungen inte litet glad, ty han förstod, att detta var de tre sjungande löven, varom hans dotter hade talat. Han ville så genast bryta dem, men första tid han räckte handen därefter, veko de undan, och där ljöd en stark röst under busken: ”Låt bli mina löv!”

Härvid blev konungen just lite häpen, men han hämtade sig snart och frågade, vem det var, och om han inte kunde få köpa löven för guld eller goda ord. Rösten svarade: ”Jag är prins Hatt under jorden, och du får inte mina löv varken med ondo eller med godo, såsom du äskar. Likväl skall jag föresätta dig ett annat villkor.” ”Vad är det för ett villkor?” frågade konungen med stor iver. ”Jo,” svarade rösten, ”detta är mitt villkor, att du skall lova mig det första liv du möter när du kommer hem i din gård.” Sådant tycktes konungen vara ett underligt förslag; men han tänkte på sin unga dotter, och på sitt löfte, och gav så sitt samtyckte till prinsens begäran. Nu veko kvistarna ej längre undan, utan han fick bryta dem, och vände sedan gladeligen om till sitt folk igen. Men allt som han red, höllo löven icke upp att sjunga, utan rörde sig av och an, och där blev en klang och ett spel, så att hästarna dansade av glädje, och konungens hemfärd mera liknade ett segertåg än en marknadsresa.

Alla har vi hört vad som sedan hände. Den första som kungen möter vid slottsporten är naturligtvis yngsta dottern, hans eget älsklingsbarn. Han har lovat att lämna bort henne till en okänd. Inget kommer att bli sig likt. Det är en gruvlig och berörande, djupt mänsklig saga. Jag fick läsa den och läsa igen. Till sist tog den tag.

Jag fortsätter att gå bland de dansande, fallande löven. Sjunger det lite om dem? Mina öron är nog för trubbiga. Men visst finns en ton i luften och den är gul. Än är det långt till svarta vintern.

Text och foto: Anna Lilljequist

 Fotnot: Svenska folksagor och äfventyr Gunnar Olof Hyltén-Cavallius/George Stephens 1844

Det är morgon, jag kommer ut i pyramidväxthuset. Då har pingstliljorna vid östra väggen har slagit ut, en gammaldags och rar sort. Doften är överväldigande, den fyller hela rummet. Inget är sig riktigt likt i det gamla växthuset. Jag måste komma nära blommorna, se dem, andas in. På knä, nej, platt ner på magen i jorden. Inte många växter har den utstrålningen. Finlemmad. Älsklig. Samtidigt så rakryggad, liksom okuvlig. Narcissen är en han, helt visst är det en han. En yngling. En ädling, vacker, självtillräcklig, bortskämd. Hans öga är rött och kronbladen lysande vita.

I de grekiska gudasagorna har det berättats om Narcissus. Son till flodguden och till nymfen Liriope, utmärkte han sig redan som liten gosse för sin skönhet. Orolig gick hans mor till oraklet: ”Hur kommer hans liv att bli”? Svaret var: ”Han får ett långt liv om han kan undvika att se sig själv”.

Narcissus blev bara vackrare med åren. Redan vid sexton hade han krossat en hel rad hjärtan. Själv var han egendomligt oberörd. En dag fick den unga skogsnymfen Echo syn på honom och sedan kunde hon inte tänka på annat. Echo hade förargat gudarna och som straff mist sin talförmåga; hon kunde bara upprepa de sista ord som hon hört. Nu förföljde hon Narcissus. Han blev mest irriterad, han avvisade henne. Echo tynade bort i sorg. Hennes hud och blod torkade ut och kvar var bara rösten. Vi kan höra den än idag.

Men Nemesis, hämndens gudinna såg Narcissus´ lättsinne och vredgades. Hon lagade så att ynglingen på sin väg kom förbi en klar källa, samt att han satte sig att vila just där. Narcissus såg ner i vattnet och skådade en underskön varelse därnere. För första gången i sitt liv greps han av kärlek, häftig kärlek. Han ville omfamna varelsen, men där fanns naturligtvis ingen att omfamna. Narcissus blev som vansinnig. Dag efter dag satt han vid källan, gång efter annan sträckte han sig mot ansiktet som strålade emot honom från vattenytan. Till sist sjönk Narcissus ihop, segnade ner. Hans kärlek till sig själv hade dödat honom. Men på platsen sprang vita, ljuvligt doftande blommor ur jorden. Det var pingstliljorna….

                                                                          Text och foto: Anna