En sagoberättares helgläsning

Långhelger ger rika möjligheter till att försjunka i litteratur. Vad läser då en sagoberättare?

Först av allt en diger lunta på 2 kilo och nära 500 sidor. Det är boken  Ortnamnsforskaren Jöran Sahlgren. Hans liv och verk. Jöran Sahlgren var initiativtagare till grundandet av Kungl. Gustav Adolfs Akademien 1932. Ett minnessymposium skulle ha genomförts 2021, 50 år efter Sahlgrens död, men blev pga pandemin uppskjutet ett år. Nu har föredragen, utvidgade och kompletterade, samlats i denna volym.

Varför ska man då läsa en sådan här boken? Jöran Sahlgrens namn dyker då och då upp när man läser och söker efter folksagor. Han var en viktig person bakom Akademiens utgivande, med start 1937, av den vetenskapliga editionen Svenska sagor och sägner, som lyfte fram en stor skatt av tidigare outgivna sagor. I populärutgåvor för en bredare läsekrets återgav han också sagorna lätt bearbetade. En annan viktig utgåva är Svenska folkböcker i sju band. För den som inte känner till Sahlgrens insats vad gäller folkminnen ger Bengt af Klintbergs bidrag i den här volymen en bra introduktion till Sahlgrens folkloristiska författarskap.

De fyra första volymerna av Svenska sagor och sägner gavs ut i samarbete mellan Sahlgren och sagoforskaren Sven Liljeblad. När jag mötte Liljeblad på 1990-talet berättade han att samarbetet med Sahlgren hade varit besvärligt och sa några mindre smickrande ord om sin redaktörskollega. Flera av uppsatserna i den här samlingsvolymen vittnar om att Sahlgren var en stridbar person som var indragen i många konflikter. En bakgrund till alla konflikter, som också var så vanliga bland folklivsforskare, var de få tjänsterna för disputerade forskare och den dåliga betalningen.

Det är intressant att läsa om Sahlgrens gärning som ortnamnsforskare, särskild hans övertygelse om att forskaren måste ge sig ut i landskapet och lära känna trakten för att kunna tolka hur ortnamnen bildats. Det är mycket välgörande med tanke på all fantasifull tolkning av ortnamn som har florerat.

En forskare som också vill ge läsaren faktabaserad kunskap och tolkningar av vår kulturhistoria är Martina Böök, verksam som historiker vid Linnéuniversitetet. Hennes doktorsavhandling heter Traditionella nyheter. Kläder, ekonomi och politik i Virestads socken 1750-1850. När etnologer under 1900-talets första hälft undersökte allmogekulturen, var de främst intresserade av områden där ålderdomliga kulturformer levde kvar. Områden kallades för reliktområden och beskrevs som gammalmodiga, statiska och isolerade både geografiskt och kulturmässigt från mer centrala områden som förändrades i snabb takt. Ett sådant reliktområde var Virestad, som Carl von Linné redan beskrivit på 1740-talet.

Martina Böök undersöker människors klädval genom ingående studier av bouppteckningar. Det präglas av ålderdomlighet och allvarsamhet, men förnyas också. Hon menar att föreställningen att det var ungdomar som införde nytt mode inte stämmer. Ofta var det de äldre och etablerade kvinnorna som kunde förnya sin garderob med nya tyger, färgval och detaljer. Böök lusläser  sockenstämmoprotokoll och skrivelser och visar att Virestads socken hade en livaktig ekonomisk verksamhet, rika kontakter både lokalt och regionalt och inte var någon isolerad ö. Skolundervisning infördes tidigt. Befolkningen var inte konservativ till sitt sinnelag, även om man kunde välja att konsumera ålderdomligt. Tvärtom innebar fasthållandet vid traditionen inom ett visst område en stabiliserande faktor och möjliggjorde utveckling på andra områden.

Jag tänker på att jag som sagoberättare brukar framhålla att det muntliga berättandet har överlevt längre i trakter som legat isolerade och där en ålderdomlig kultur har bevarats. I Virestad socken har många sägner levt kvar i muntlig tradition, till exempel om den grymme fogden Trotte som hängde upp honom misshagliga personer mellan de stenar som kallas för Galgahallarna och trollen i Röckla som rövade bort bondhustrun Kerstin. Bööks forskning ger perspektiv även på folkdikten. Kanske är det så att dessa skapat en kulturell identitet och en medvetenhet om traditionen som möjliggjort en förändring av samhället. Läs och fundera själva!

En sagosamling har jag också hunnit med, Daniel Onacas samling av folksagor från Banat. Banat är ett område som ligger i skärningspunkten mellan Rumänien, Serbien och Ungern. Daniel Onaca är själv uppvuxen i den här regionen. Han har tidigare utgivit Från jordelivet till himlens tullar (1916), en samling rumänska folksagor och sägner. Den nya volymen har titeln Mellan Donau, Tisa och Mures-dalen och innehåller åtta sagor.

Med stort intresse och glädje har jag läst den lilla sagosamling. Många av sagorna är varianter på välkända sagotyper, men ibland med överraskande slut och förankrade i rumänsk folktradition. Det gillar jag. 

I sagan Ghiocel, Pesten och döden hejdar den unge mannen Ghiocel Pestens framfart genom list och dränker Pesten i en sjö. Gud som sänt Pesten till jorden för att straffa syndare, skickar ut Sankte Pär för att ta reda på vad som hänt. Ghiocel bjuder Sankte Pär på mat och sovplats och får som tack önska sig något. Ghiocel ösnkar att den som kommer till hans stuga och sätter sig på pallen vid eldstaden, inte ska kunna resa sig igen. Önskan uppfylls. När döden kommer till Ghiocels stuga för att hämta denne, vilar Döden en stund på pallen och fastnar. Vi känner igen motivet från andra sagor, men slutet blir annorlunda och drastiskt.

Sagan om Domaren och kloka Victoria är en variant på Den kloka bonddottern och följer ganska väl den traditionella sagotypen. Men dialogen och uppgifterna flickan föreläggs gör den här sagan extra bra. 

Sista sagan är en variant på sagan De två skrinen, men slutet med förankring i den rumänska traditionen om att vilda hästar gör trakten osäker för unga flickor under fastetiden före påsk, gör den extra intressant.

En av sagorna i samlingen, Drängen Bujorel och ormarnas herre, har vi nyligen publicerat på Sagobygdens blogg. Daniel har utlovat att fler rumänska folksagor följer under våren.  

Jag har också slukat Lars Myttings böcker Systerklockorna och Hekneväven, och väntar nu på den tredje delen Skrapenatta, som utkommer på svenska i juni i år. Flera av er har säkert redan läst böckerna, som ingår i den trend som också finns i Sverige, att använda folktro och sägner som utgångspunkt för romanbyggandet. Mytting förlägger sin fiktiva by där händelserna utspelas till Gudbrandsdalen och bygger på gamla sägner från området. Även om man som läsare i hög grad förstår vad som kommer att hända och att Mytting låter romanens personer i lite för hög utsträckning ana något samband och känna att något är fel, är det spännande läsning. Idag då det finns ett stort intresse för folktro är det lätta att förhärliga gamla tider och lyfta fram forna föreställningar som djup andlighet, är det bra att påminnas om tidens fattigdom och umbäranden.

Illustration: Porträttet av Göran Sahlgren är hämtad från mitt exemplar av Svenska sagor del 1. Den har texten: Denna bok är tryckt i många exemplar varav detta är DET ENDA i denna utstyrsel och tryckt för AKADEMISEKRETERAREN PROFESSORN OCH SAGOBERÄTTAREN JÖRAN SAHLGREN den 8 april 1944 av vänner Einar Norelius och Gunnar Ekstrand.

Ortnamnsforskaren Jöran Sahlgren. Hans liv och verk. Red. Carl Frängsmyr. Kungl. Gustav Adolfs Akademien. Uppsala, 2023.

Martina Böök: Traditionella nyheter. Kläder, ekonomi och politik i Virestads socken 1750-1850. Gidlunds förlag.Möklinta, 2023.

Daniel Onaca: Mellan Donau, Tisa och Mures-dalen. Folksagor från Banat. Recito förlag. Borås 2023.

Lars Mytting: Systerklockorna och Hekneväven. Wahlström & Widstrand. Stockholm 2019 resp 2022.