Jag har tidigare skrivit om att ormbunken blommar den magiska midsommarnatten. Det kan du läsa om här. I Småland sägs blomman vara eldröd, i andra landskap är den blå. Frö från ormbunkar kan ge jaktlycka. Låsbräken kan ge förmåga att öppna alla lås. Bryter du av en ormbunksstjälk kan du se initialerna av din tillkommande.
Vill du veta mer om ormbunkar, både rent botaniskt och i kulturhistorien, kan jag tipsa om Anton Sundins bok, som kort och gott heter Ormbunkar och kom ut 2019.
Under Litteratur
När året nått fram till midsommartid är det alltid några olika minnen som kommer för mej. Det är midsommarafton som den var då jag var barn. Vi firade ofta hemma, med bara familjen eller med grannarna, traditionsenligt med nypotatis, sill till middag och midsommarstången som vi lövade och sedan dansade runt. På kvällen skulle vi barn, jag och mina två systrar somna med öppet fönster för barnkammarens fönster vette mot skogen och där i skogen låg ett hus ”Winquistas”, där det alltid spelades dragspelsmusik på midsommarafton. Så vi somnade till dragspelsmusik och sommarvindens sus, samt med 7 sorters blommor ( som vi plockat på en sen promenad). under huvudkudden. Midsommardagen hände det att vi åkte till Linne´s Råshult där det var dans runt midsommarstång, folkdanslag och kaffeservering.
Midsommarminnen är också minnen från då mina barn växte upp, även då firade vi oftast inom familjen men någon gång hände det att jag arbetade midsommarhelgen, och det är ett sådant tillfälle jag tänkte berätta om nu.
Det hände i slutet av 1990-talet då jag arbetade inom äldreomsorgen i Lönsboda i nordöstra hörnet av Skåne. De äldre talade om att det inte var den riktiga midsommarafton, denna fredag utan att det var först om några dagar, egentligen. De tänkte på gamla tider då midsommarafton alltid inföll den 23 juni, och midsommardagen således den 24 juni. Detta ändrades 1952, för att därefter alltid infalla en fredag.
Sill och nypotatis fick de såklart till lunch, där på äldreboendet och på eftermiddagen vankades det kaffe med gräddtårta rikligt dekorerad med jordgubbar i mängder! Jag serverade kaffet, gick runt och pratade lite med de äldre och bjöd påtår. Det satt två män lite för sig själva, och pratade. De sa då jag kom med kaffet, att det var synd att jag jobbade på midsommar. De tyckte att jag som var ung skulle väl hitta på roligare saker, t ex gå på dans, och inte jobba en dag som denna. Så kom det sig att jag frågade hur de hade firat midsommar förr, när de var unga.
De båda äldre herrarna tittade på varandra, och sen började de berätta på sin genuina dialekt! När den ena tystnade fyllde den andra i, det kom det ena minnet efter det andra. Jag fick en bild uppmålad för mig och när jag kom hem skrev jag en dikt om det.
Missömmerdauns:
Ja sporde twau gobba
påu himmet i åns
har då ginge
påu missömmerdauns
Dåu såu ja hå de lyste
i yvona ( ögonen) påu de twåu
å de begynte prada
om hå de va dåu
De prada om na dansebana
vi nu ej länge konna ana
den låu nå ve Hjärtasjön
å va te missömmar
lövad o grön
Dit nå de ginge o cykla
i stora flocka
å herana va karia ( stolta)
som onga tocka (tuppar)
Gräbborna va granna
å hade nya klär
solen sken påu himmelen
ja de va vackot vär
Sen de dansa o skratta
ja de ble tjo o tjim
o klöckena hon ble mitt öm nötten
när de begynte ge se him
Ja jag sporde twåu gobba
om missömmerdauns
å finge så twåu onga hera ( i detta fall ynglingar)
i deras yvons ( ögons) glans/
Midsommartid sägs vara en magisk tid och om du använder lite ”fantasimagi” så hoppas och tror jag, att du kan läsa dikten, även då den är skriven på göingska.
Glad midsommar!
Under Att berätta
För några veckor sen vandrade vi på Öland. På Karum bys ägor passerar vi stenar som avgränsar en över 20 meter lång yta. En jättegrav!
Ja, så kallade ölänningarna förr sådana här lämningar. Stenarna visade med andra ord hur lång den begravda personen hade varit.
Det här var inte ölänningarna ensamma om. Den mest kända jätten som fått liv ur den här föreställningen är jätten Vrål i Skee socken i Bohuslän. Några hundra meter söder om Hästskede gård gör landsvägen en liten böj och där finns en idag ganska så oansenlig gravhög. Gamla beskrivningar av högen säger att det fanns fyra stora stenar där förut och avståndet mellan stenarna visade hur stor jätten Vrål hade varit. Vrål åt en gång 23 stycken hästskosömmar, som hans fru lagt i gröten för att bli kvitt honom. Men det bet inte på jätten. En gång klagade han över småskräp i ögat. Det var en stor grankotte som fastnat i ögat.
Men åter till Karum. I själva verket är stenarna lämningar efter ett långhus från ca 500 e.Kr.
Att vandra på de gamla markerna kring Karum är fascinerande. Snart når vi ängen där gullvivor och orkideer blommar. Idag finns det ett 50-tal röjda och återskapade ängar i Karum. Alla i byn hjälptes åt vi slåttern. Just den här arbetsgemenskapen är en viktigt bakgrund till det muntliga berättandet, som florerade när människor kom samman i vardag och fest. Ängarnas namn såsom Köket, Salen och Vardagsrummet är också ett uttryck för människors fantasilust.
Jorden odlas på samma sätt som förr, i tresäde. Det innebär att råg odlas ett år, följt av korn och det tredje året ligger åkern i träda.
Jag har nog aldrig vandrat på en led där skyltningen är så genomtänkt. Jag lär mig massor. Och det blir inte sämre av att naturen är så omväxlande och vacker. När vi går blommar allt på en gång: blåsippor, vitsippor och gulsippor. Och leden blir inte sämre av en roande lekfullhet.
Vi började vår vandring på Karum bys allvar, vid skeppsättningen Noaks ark. Vi följde Mittlandsleden fram till byn, tog därefter Karumsleden och Ängsleden. Här kan du läsa mer om Karum.
Min kollega Dörthe Drewsen och jag gästade nyligen Värnamo filmhistoriska festival med en föreläsning där vi bl.a. berättade om Astrid Lindgrens betydelse för muntligt berättande och immateriellt kulturarv. Och på Ljungby kulturnatt hade jag ett boksamtal med Annelis Johansson om hennes senaste bok Mitt liv som KING. En bok som Annelis, som jobbar som skolbibliotekarie, främst har skrivit för de pojkar i mellanstadieåldern som hon ofta träffar på biblioteket och som inte riktigt vet vad de vill läsa.
De här båda händelserna fick mig att tänka på när jag själv arbetade extra på bibliotek under min studietid, och då ofta på ett skolbibliotek i Mölndals kommun. Och som av en händelse har jag, då jag 2019 läste kursen ”Muntligt berättande i förskola och skola” på Linnéuniversitetet (from. hösten 2023 ”Muntligt berättande i pedagogisk praktik”), reflekterat över en särskild händelse i en uppgift om muntligt berättande och flerspråkighet. En händelse som uppenbarligen fastnat så pass djupt i mig att jag i stort sett ordagrant har kunnat återberätta den 17 år senare. Och eftersom den finns nedskriven vill jag gärna dela med mig av den här. Ett fint minne helt enkelt, som jag blir lite extra varm i hjärtat av.
Jag skulle vilja berätta om mitt möte med Hamza. Jag arbetade extra på Lindome skolbibliotek där det ofta var bråk om datorerna och Hamza, som då var i tioårsåldern, var ofta inblandad i dessa bråk.
Så dog Astrid Lindgren och vi ställde fram ett inramat kort av henne på lånedisken. En dag var det helt tomt på biblioteket och jag satt i lånedisken när Hamza kom in. Han styrde sina steg mot de lediga datorerna, men stannade upp framför fotografiet av Astrid och betraktade det en stund under tystnad innan han sa: ”Vem är den gamla tanten? Är hon en kändis? Varför har ni ett kort på henne?” Jag svarade att hon var en känd författare som hade skrivit väldigt många böcker för barn och att vissa av böckerna till och med var översatta till arabiska och att anledningen till att vi hade ett kort på henne var att hon nyss hade dött. Och så berättade jag lite om Pippi Långstrump och visade en bok som råkade ligga på lånedisken.
Nöjd med svaret släntrade Hamza bort till datorerna som nu var upptagna, men det uppstod inget av det väntade bråket och strax kom Hamza tillbaka till lånedisken: ”Varför dog hon? Var hon väldigt gammal?” Jag svarade att ja hon var väldigt gammal och att det var därför hon dog. Hamza såg lite fundersam ut, men sa inget mer.
Ett par dagar senare satt jag återigen i lånedisken när Hamza kom in. Kortet på Astrid stod kvar och han stannade återigen framför det och studerade det en stund innan han sa med allvarlig, nästan myndig stämma: ”Hon hette Astrid Lindgren och var en känd författare som skrev böcker på arabiska. Om en flicka med rött hår som är jättestark. Hon har en apa och en häst och jättemycket pengar, men ingen mamma. Bara en pappa som bor i havet. Men hon är död nu. Hon blev jättegammal. Min mormor är också jättegammal, men hon är inte död. När jag blir stor ska jag åka och hälsa på henne. Hon är jättesnäll och bjuder på kakor. Det gjorde Astrid Lindgren också för det gör gamla tanter.”
Jag kan inte direkt påstå att Hamza blev mindre stökig, men jag kände att jag fick en helt annan kontakt med honom. Han hälsade alltid glatt när han såg mig, ställde ofta frågor och ibland pratade vi om Astrid Lindgren och jag berättade om någon av hennes karaktärer. Ibland återberättade han det för mig. Men om han lånade någon bok, det vet jag faktiskt inte.
Under Att berätta
Sagobygdens Blogg 