Sagobygdens musik- och berättarfestival har förlorat en kär vän. Margareta Strömstedt har lämnat oss. Men hon lever kvar i våra hjärtan. Vi minns en sällsynt varmhjärtad, inkännande och generös människa.
När vi startade berättarfestivalen i Ljungby var det självklart för oss att ta kontakt med Margareta Strömstedt och be henne medverka och berätta om sin uppväxt i Lagan och Torpsbruk. Hon kom, lockade en stor publik, där en hel del mindes henne trots att det var länge sen hon lämnat barndomsbygden. Hon berättade så vi både skrattade och grät.
Varje gång jag sen ringde henne och frågade om hon åter ville glädja oss med sina berättelser, så var det självklart för henne att medverka. Hon var nyfiken på vår verksamhet och ville gärna stödja oss. En höjdpunkt var den berättarresa vi arrangerade med henne som gick till Trotteslövs gamla skola, barndomens Lagan, Torpsbruk och Moheda. De som var med på resan glömmer den aldrig.
Själv glömmer jag aldrig söndagkvällen den 10 september 1995 på Toftaholms herrgårdshotell. Astrid Lindgren hade fått årets Mickelpris och på måndagen skulle Berättarnätet Kronoberg arrangera seminariet ”Astrid Lindgren och folkdikten”. Astrid Lindgren och hennes systrar Stina och Ingegerd var våra hedersgäster. Det var ett unikt tillfälle. Som synnerligen kär vän till Astrid var Margareta med. Kvällen innan samlades alla föreläsare på Toftaholm. Margareta spred sin värme och sitt goda humör och snart sjöng hon och Astrid de gamla läsarsångerna, de kunde så bra från barndomsåren. Astrid kom i berättartagen och delgav oss sina upplevelser från när hon under krigscensuren läste soldaternas kärleksbrev till sina flickor där hemma.
Bengt Göran Söderlind, Astrid Lindgren och Margareta Strömstedt. Toftaholm september 2005.
Jag glömmer inte heller Majken. De fem böckerna om Majken som Margareta skrev 1982-1991 är något av det bästa som skrivits i svensk barnlitteratur. Böckerna har sin grund i Margaretas egen uppväxt, som inte alltid var så lätt. Majken är en fantasifull flicka, som redan i tidig ålder får ta ett alltför stort ansvar, för hennes mamma är sjuk och ligger mestadels i sängen. När Majken hittar på något och det blir bråk mellan syskonen suckar mamma ”tungt och djupt och rullar in sig i täcket. Mammas suckar lägger sej som tyngder inne i Majken. Hon vet att mamma tycker att hon är dum… Nu har hon gjort mamma ledsen igen fastän hon lovat att aldrig säga sånt som inte är sant.”
Böckerna om Majken har varit både en tröst och en glädje för många barn som känner igen sig i Majken. Och gett styrka! För böckerna skildrar också en flicka full med livslust där fantasin är en tillgång. Hittepålusten har Margareta gemensamt med Astrid Lindgren. Inte underligt att de fann varandra. Majken funderar hur det gick till när hon sa något som kanske inte var sant: ”Plötsligt har hon sagt nånting alldeles fantastiskt och så växer det vildare och vildare. Det känns som en lust inom henne. Det känns som hon själv växer och växer. Det känns som om hon har makt över hela världen. Inte tänker hon på om det är sant eller inte när hon får lust att hitta på.”
Både när hon berättade muntligt och när hon skrev skapade Margareta bilder inne i våra huvuden. När Majken förirrar sig i Ljungby lasaretts källare och kommer förbi dörren med skylten ”Huvudförråd” ser både jag och Majken hur det ligger fullt av huvuden bakom dörren. Bara hon inte öppnar dörren, tänker jag, då kommer fullt med huvuden att rulla ut och fylla korridoren.
Margareta Strömstedts författarskap är en hyllning till fantasin och medkänslan. Hon är en inspirationskälla för oss i vårt arbete med att hålla berättelsen levande i Sagobygden.
Jag läste i Kalevala redan som ung. Det var Björn Collinders översättning från 1948, en bok som jag ”borde” läsa. Höll på med B-kursen i Nordiska språk (som det hette då) jag läste danska och nynorska, de gamla landskapslagarna på fornsvenska och Havamal på fornisländska. Så jag skaffade hem Kalevala. Men trots de svindlande händelseförloppen och de färgstarka karaktärerna blev det aldrig någon riktig fart på min läsning. Texten var egendomligt stum och jag hittade aldrig in i denna märkliga, främmande värld. Jag fortsatte försöka, öppnade boken då och då. Men får jag erkänna, jag kom aldrig igenom den.
Jag var ung och otålig. För naturligtvis är Collinders översättning av Kalevala ett mästerverk som blivit en klassiker, mycket prisad och översatt till ett stort antal språk. Men Björn Collinder eftersträvade en arkaiserande stil. Han letade upp ord i gamla texter och svenska dialekter, han skapade även helt nya ord. Jag kan förstå honom. Även jag älskar ålderdomliga uttryck, önskar att de ska få leva vidare. Men det finns en klar nackdel med ett sådant arbetssätt. Det blir aningen tungrott för läsaren.
Det var inte förrän rätt nyligen jag fick den senaste översättningen från 1999 av Lars och Mats Huldén (far och son) i min hand. Slog upp boken, kastade mej in i första strofen:
Vet du vad vi borde göra
vad som leker mig i hågen?
Börja sjunga gamla sånger!
Låna röst åt våra runor!
Visa våra släktklenoder,
sjunga dem som de har sjungits.
Orden saftar sig i munnen,
sägner samlar sig och faller,
far som forsar över tungan,
tillrar mellan mina tänder.
Och sedan kunde jag inte sluta läsa. Texten träffade omedelbart. Som den lenaste honung, har någon sagt.
Lars och Mats Huldén valde (efter en del vånda säkert) att i den nya översättningen använda sitt eget nutida 1900-talsspråk. Men formen ville de behålla. Versmåttet (runometer), allitterationerna och parallellismerna (att två gånger säga samma sak men med andra ordval). Resultatet är strålande, eposet doftar och lever.
Här finns episoder som får en att tappa hakan. En sann guldgruva för oss berättare. Det är trolldom och onda makter, krig, hjältar, och skurkar. Allvarsamma förmanande mödrar, näbbiga ungflickor, tyranniska svärmödrar. Sorgliga, gripande levnadsöden. Det är mystiska föremål, magiska skeenden, djur som kan tala. En ensam båt som gråter på strand och längtar ut till havs. Och samtidigt alla vardagsbestyren. Hur vällingen ska kokas, tvätten sköljas. Bekymmer med kornet som inte vill gro. Det är mycket med naturen, rönnar, ekar och björkar, ekorrar och vesslor, smultron och lingon. En salig blandning av högt och lågt. Galet, humoristiskt, halsbrytande.
Kalevala – Finlands nationalepos – bygger på gamla finska folkdikter som samlades in på 1800-talet i östra Finland och Karelen. Det är huvudsakligen där som händelserna utspelar sig. Kalevala var ursprungligen ett antal muntliga berättelser och sånger som fördes vidare från generation till generation. Ingen vet hur gamla de är – de äldsta kvädena tycks gå tillbaka till de isländska sagornas tid eller ännu längre. Först på 1800-talet tecknades de ner av läkaren och språkforskaren Elias Lönnrot. Han fogade samman sina uppteckningar och skapade eposet som blev Kalevala. Den första upplagan utkom 1835, en längre utökad 1948.
Kalevala inleds med hur världen skapas. Först fanns bara luft och hav. Luften hade en dotter som hette Ilmatar. Hon svävade omkring, tiden blev henne lång. Då sänkte hon sej ner mot havet. Och havet tog emot henne, bar henne på sina vågor. Befruktade henne och hon blev havande.Men barnet kom inte ut. Hon simmade och simmade, 700 år förflöt men barnet kunde inte födas.
Där drev jungfrun nu som havsfru
simmande i öster, väster,
i nordväst och söder även,
alla väderstreck i världen
hade jämt de värsta värkar,
obeskrivligt ont i magen;
inget hände, allt stod stilla,
fostret vägrade att födas.
Ilmatar grät och klagade, bad till den högste guden Ukko. Då kom en liten knipa flygande, den redde sig bo på Ilmatars ena knä. Det gick några dagar, Ilamatar blev med ens så varm, knäet där fågeln låg och ruvade brände som eld. Hon spratt till och alla äggen for i sjön och krossades. Så skapade världen. Överdelen av ett ägg blev himlen, underdelen blev till jorden. Gulan blev solen och vitan månen. Och ”det brokiga i ägget, blev i skyn till tusen stjärnor”.
Världen var skapad men barnet kom inte. Inne i Ilmatars mage började det bli väldans trångt och otrevligt. Väinimöinen (för det var han) måste ut. Och han lyckades med stort besvär bända sig ut ur sin mors sköte och blev så den första människan på jorden. Väinimöinen siaren och sångaren, är eposets huvudkaraktär. Han omnämns som ”den gamle gode, den levnadsvise”. En annan viktig figur är Leminkäinen den lättsinnige liderlige, han som ställer till det. Startar krig utan att ha tillräckligt på fötterna, far fram bland kvinnorna vart han än kommer. Så har vi Ilmarinen, mästersmeden. Som har smitt själva himmelskupan, han som kan ”allt”.
Alla tre vill ha sig hustrur och beger sig i flera omgångar till Pohja för att fria. Pohja eller Pohjola är det onda mörka landet i norr. Men där finns en del sköna jungfrur. Väinimöinen är först ut. Pohjafrun lovar honom sin dotter om han kan smida Sampo (en magisk kvarn) åt dem. Det kan han nu inte, Väinimöinen måste ha hjälp av sin vän mästersmeden. Ilmarinen reser men motvilligt, landet i norr är inte lockande. Han kommer igång:
Ilmarinen, mästersmeden,
han som hamrat himlavalvet,
får nu brått att bruka släggan,
och han hamrar, bankar, knackar
skickligt smider han en Sampo:
mjölkvarn på den ena sidan,
på den motsatta en saltkvarn,
penningkvarn på tredje sidan.
Men den illvilliga Pohjafrun ”känd för sina glesa tänder” beslagtar Sampo, låser in den i ett djupt berg. Och Väinimöinen får sig ingen flicka. Tack vare kvarnen kan folket i det mörka kalla Pohja nu leva riktigt glada dagar:
Där är ingen konst att leva!
Där mal hela tiden Sampo,
rasslar ständigt glitterlocket:
ena dagen mat åt alla,
andra dagen marknadsvaror,
tredje dagen visthusfyllning.
Det är många turer och förvecklingar, flera sidohändelser i Kalevala. Jag kan inte återge händelseförloppet i sin helhet här, det blir för långt och rörigt. Bara ett par strofer till, bara för att smaka på Huldénarnas vidunderligt mustiga poesi. Väinimöinen och Ilmarinen beslutar till sist att fara till Pohja och röva tillbaka Sampo. Leminkäinen följer med. Dock blir resan till ett misslyckande. Det slutar med att den magiska kvarnen Sampo hamnar på sjöbotten och går i tusen bitar. Men på vägen upp till Pohja fastnar deras båt i något väldigt stort och de kommer inte ur fläcken. Det visar sig vara en jättegädda. De lyckas övermanna den, stycka upp den. Av gäddans ben och tänder tillverkar Väinimöinen en kantele:
Vad fick kantelen för klangrum?
Jättegäddans stora käke.
Vad fick strängarna för skruvar?
Gäddans tänder blev till skruvar.
Vad fick kantelen för strängar?
Tagelstrån från Hiisis hästsvans.
Tillverkat var strängaspelet
kantelen var fix och färdig.
gäddbenen var klang och toner,
fiskavskrädet idel välljud.
Vackert satte Väinimöinen
så igång med att traktera
gäddbensharpan, tvinga toner
ur sin kantele av fiskben.
Som små fåglar flög hans fingrar,
lätt och ledigt lyftes tummen.
Vad han kunde Väinimöinen!
Ingen varelse i skogen,
ingen fyrbent skogsbo fanns det,
ingen luden fot som inte
kom för att få höra gubben,
tjusas av hans spel och sånger.
Lars och Mats Huldén har moderniserat Kalevala. Här finner man ord som ”värsting”, ”jycke” och ”kola” (att dö). De har skapat en text där det går att leva sig in, skratta och förfasas. Deras översättning har mottagits väl, blivit älskad. Dock har viss kritik funnits. Gunbritt Sundström (författare, bibelöversättare) menar att Huldénarna nog tummat lite på äktheten till förmån för lättillgängligheten. ”Målet tycks vara att texten ska slinka ner så lätt och naturligt som möjligt.” (Recension i Dagens Nyheter 1999.)
En svår fråga. Trohet mot originalet eller inlevelse/upplevelse?
När jag nu sitter med Kalevala igen efter alla år är det inte som student i språkvetenskap utan som berättare. En berättelse ska leva. Väcka inre bilder hos berättaren såväl som åhöraren. Det jag står och säger måste komma inifrån. Om jag inte själv berörs gör inte åhörarna det heller. Ibland har jag upplevt detta som ett dilemma. Om jag hittar en gammal uppteckning av en riktigt maffig sägen. Ska jag återge den strikt så som den en gång dokumenterades? Eller ska jag låta orden ”safta sig i munnen, fara som forsar över tungan, tillra mellan mina tänder”? Det här har jag inte löst riktigt än. Ibland totar jag ihop en helt egen berättelse, sen gör jag som jag vill.
Jag slår ihop Kalevala. Den här gången läste jag den från pärm till pärm. I några veckors tid har den följt mej. Jag har levt med alla dessa galna, vemodiga och tokroliga sånger. Nu drömmer jag rentav på runometer.
Efter en resa känns det alltid lite tomt. Men sommarens resa till Schweiz med Berättarnätet Kronoberg bär jag med mig genom vardagarna som en varm och skön filt. Jag sveper den omkring mig och minns.
Jag minns mina färdkamrater, alla vänliga och trevliga människor som fanns till för varandra och för att dela alla upplevelser med.
Jag minns våra fina reseledare Andrea och Hansjürg, som hade planerat resan och verkligen såg till att alla hade det bra.
Jag minns de hisnande höjderna, de djupa dalarna, de pittoreska byarna, berättelserna, berättarna vi träffade, vårt hotell med den omtänksamma och skojiga personalen, den goda raclette-osten…
Det är omöjligt att här dela med sig av allt, i synnerhet känslan och stämningen. Men jag ska försöka förmedla något av allt detta.
Färden genom Danmark och Tyskland tog två dagar. Att åka på motorväg så gott som hela tiden skulle ju kunna ha blivit lite enahanda. Men vår chaufför Lasse körde bra, och vi fördrev tiden med berättelser och flera reskamrater hade med sig lekar och klurigheter att lösa. Per berättade om bröderna Grimm när vi kom i närheten av Kassel och Steinau an der Strasse, där de levt och verkat. Tiden medgav tyvärr inte att vi kunde stanna där. Det kanske kan bli målet för en annan resa framöver.
Att till slut komma fram till Waldhotel Unspunnen i Interlaken, med fantastisk utsikt från hotellrummet kändes förstås väldigt bra, och nästa morgon gick det att se bergstopparna och glaciärerna, när molnen skingrats.
Efter frukost åkte vi till Ballenberg, ett friluftsmuseum som är tre gånger större än Skansen. Vi strosade omkring där i några timmar. Det allra vackraste minnet som jag bär med mig därifrån är den lilla, lilla kyrkan med korna utanför, vars bjällror pinglade så stämningsfullt.
Där fanns förstås mycket annat också att se från forna tider i Schweiz, som gamla hus, små odlingar, brödbak och hantverksarbete. Utmed gångstigarna i den bedårande naturen kunde den som ville också inhämta mer kunskap från pedagogiska skyltar.
Nästa anhalt var Aareschlucht. Där gömde sig den schweiziska motsvarigheten till vår lindorm. För övrigt var det totalt uppslukande att vandra de två kilometrarna genom klyftan med floden Aare under sig. Magiskt blev det när tonerna från lurblåsarens instrument ekade mellan bergväggarna.
Detta var bara början. Dagen efter åkte vi ett litet tåg upp till Schynige Platte. Vi var helt tagna av vyerna som bredde ut sig på vägen upp. Medan de andra vandrade längre turer tog Andrea en genväg till den alpina trädgården tillsammans med några av oss, som inte ville gå så långt. Där gick vi och njöt av utsikten och de växter som ännu inte blommat över, som exempelvis edelweiss. Andrea berättade om dvärgar och feer som bor i bergen. Feernas slott fick vi också se. Och lurblåsare spelade även här.
Den tredje dagen i Schweiz styrdes färden, via vår egen buss, tåg och till sist så kallad postbuss, till byn Kippel som ligger i en dal högt uppe, Lötschental. Det är sammanlagt fyra eller fem små byar med en något säregen kultur. På hembygdsmuseet fick vi bland annat se en del ruskiga masker som används vid fastlagsfestligeter om jag minns rätt.
Efter museibesöket tog de mera vandringsbenägna gondol upp på berget och vandrade närmare en mil på en sagostig där uppe. Vi andra följde floden Rhône nere i dalgången. Solen lyste och det var mycket varmt. Den stackars floden såg lite torr ut men när vi lyfte blicken möttes vi av minst sagt storslagna vyer.
Det var ungefär fem kilometer till byn Blatten. Därifrån tog vi postbuss igen till den sista byn i dalen där vi åt glass och tittade på getter.
Andrea berättade ett par sägner från Lötschental medan vi väntade på att höghöjdsvandrarna skulle komma ner från berget. De hade varit bland annat vid Svartsjön, där det för länge, länge sedan bodde en vacker grevinna…
Det var en av berättelserna vi fick höra av Andrea, och den kanske jag själv vill berätta någon gång.
Dagen därpå begav vi oss till Gstaad. Det är en liten pittoresk stad där husen är blomsterprydda, men märkesbutiker dominerar stadsbilden. Dit reser rika människor för att rekreera sig. Den lilla kyrkan var förstås fin, och många djurskulpturer, mest kor, såg vi.
Den här dagen fick vi smaka en schweizisk specialitet, racletteost, till lunch på ett trevligt ställe utanför Gruyère. Osten smältes och serverades med speciella tillbehör som skalpotatis, små ättiksgurkor och syltlök.
I bussen på vägen dit hade Andrea berättat för oss om en ostmakare som i sitt lilla osthus fick besök av tre jättar som ställde honom inför ett val. Det finns en sång som är viktig för denna berättelse som Andrea sjöng en liten stump av. Men här, på vårt lunchställe, dök det plötsligt upp en man som kunde hela sången och sjöng den för oss. Han hade så vacker röst, och vilket sammanträffande detta var!
I Gruyère möttes vi av ett åskväder, men det gick snart över. Det var en trivsam liten stad. Vi avslutade dagen med ett besök på Cailler chokladfabrik. Ganska mätta kom vi tillbaka till vårt hotell och middagen där.
Onsdagens resmål var huvudstaden Bern. Björnarna som symboliserar staden hade en björngrop att vistas i, men även nyare och bättre anpassade inhägnader som just när vi kom dit höll på att städas. Så de var bara tillfälligtvis i björngropen, vilket vi med viss lättnad kunde konstatera. För övrigt var Bern en trevlig stad att strosa omkring i. Gamla stan är ett av våra världsarv. Där finns bland annat ett klocktorn med klockspel som vi beskådade. Einstein bodde i Bern en tid. Floden Aare rinner genom staden och en populär sport är att flyta med strömmen på en vattentät väska med kläderna i.
Jag tror att torsdagen den 1 september var den allra mest spännande dagen, fylld med berättelser. Först åkte vi till Altdorf där det finns ett monument över Wilhelm Tell precis där han enligt legenden ska ha skjutit äpplet från sin sons huvud. Gabriela, en berättarvän till Andrea, mötte oss där och tog oss till ett tält där hon berättade en historia som Andrea tidigare berättat för oss i bussen, men på sin egen schweiziska dialekt. Eftersom jag själv förstår tyska, kunde jag hjälpligt hänga med just för att vi fått höra berättelsen på svenska tidigare. Hon bjöd även på sång och musikanten Andreas spelade gitarr. Gabriela visade också hur hon brukar berätta en saga för barn med hjälp av bilder som hon monterat på böcker. Vi fick kika in i en snillrikt inredd cirkusvagn, som Andreas äger tillsammans med sin fru som också är berättare. De använder vagnen för mindre berättararrangemang. Den inhyser också ett litet, men förnämligt sagobibliotek. Dessutom finns det kök och sovplatser.
Bussen tog oss sen till Tellsplatte med Tellskapelle, en plats där Wilhelm Tell lär ha hoppat iland när han flydde överheten som tagit honom tillfånga. När vi promenerat nerför många trappor till kapellet intog vi vår medhavda lunch och njöt av utsikten över Vierwaldstättersjön.
På eftermiddagen blev det mer berättande. Två berättare, Claudia och Carmela, tog oss på en rundvandring i Luzern och vi fick höra berättelser därifrån och från berget Pilatus som ligger i närheten. Träbron med tak är från 1300-talet och Europas äldsta i sitt slag.
Sista dagen var vikt för egna aktiviteter. Vi var några som tog tåget till Thun, en liten fin stad med sagoslott och surfare i floden. Vyerna från tågfönstret hänförde oss till den grad att infödda Schweizare förvånades. De menade att vi som var från Sverige borde vara vana vid sådant.
Vi lämnade ett regnigt Interlaken på morgonen den 3 september, och förundrade oss över att vi, utöver alla upplevelser, haft en fantastisk tur med vädret.
Denna resa har gett nya kunskaper om ett land som åtminstone jag egentligen inte visste så mycket om tidigare. Det var spännande att få uppleva naturen, kulturen, de olika språken och inte minst berättelserna och berättandet, förstås. Den som vill kan fortsätta utforska detta på den schweiziska stiftelsens för sagor och berättande hemsida.
Sedan urminnes tider har man använt berättandet som ett verktyg i undervisning, men under de senaste femtio åren har andra pedagogiska metoder tagit över alltmer. Nu har det vänt. Berättandet får åter uppmärksamhet i skola och förskola och lyfts fram som en metod för att möta de utmaningar som dagen undervisning står inför.
Redan 2011 anade man ett nyvaknat intresse hos skolan. Då kom en ny läroplan (Lgr11 ) och i kursplanerna för svenska nämndes begreppet muntligt berättande för första gången som en del av det centrala innehållet. Samtidigt var det otydligt vad som egentligen menades med begreppet i detta sammanhang. För något år sedan förtydligade Skolverket när man publicerade nytt material om hur man kan arbeta med berättande och sagor såväl i skola som i förskola.
Nyligen har Sverige också fått två doktorer i pedagogiskt berättande. På Göteborgs Universitet har Ola Henricsson och Agneta Pihl disputerat. Olas avhandling handlar om lärarens berättande i skolan och Agneta tar upp barnens muntliga berättande i förskolan. Att pedagogisk forskning på detta sätt fördjupat sig i berättandet kommer säkerligen påverka framtidens skola och förskola
Ola Henricsson, doktor i muntligt berättande
Här kommer fler exempel på skolvärldens ökade intresse:
På lärarutbildningarna undervisas det allt oftare i berättande På Göteborgs universitet undervisar Ola Henriksson i det muntliga berättandet som pedagogiskt redskap och på Linneuniversitetet är det Sagobygdens berättarpedagoger som utbildar studenterna. Säkert förekommer liknande undervisning på andra platser i landet.
Universitet erbjuder fristående kurser i berättande Linneuniversitetet har under flera år haft 15 poängskursen Muntligt berättande i förskola och skola och sedan en tid har Umeås universitet Muntligt berättande för kulturell och social hållbarhet
Specialistbarnskötare med inriktning språkutveckling I Göteborg har man skapat fortbildningar för barnskötare i språkutveckling. En av kurserna handlar om det pedagogiska berättandet
Nya böcker och webbsidor Under senare år har det kommit ut en rad böcker i ämnet. Eftersom flera redan tagits upp på denna sida så nöjer jag mig med att presentera två böcker och en Pdf.
”Det berättas… Katarzyna Wolanik Boström och Alf Arvidsson Muntligt berättande som självmeförståelse, estradkonst och kulturarv. Boken koncentrerar sig på bland annat det pedagogiska berättandet, där berättare och pedagoger i hela landet inspirerar andra till att formulera berättelser ur sina personliga erfarenheter.
Samtala om berättande och högläsning i förskolan – Ann S Pihlgren Ann S Pihlgren är forskaren som under senare år allt oftare talat och skrivit om berättandet och samtalets vikt i förskola, skola och på fritidshem. Denna bok fokuserar på samtalet om det lästa och berättade. Den redogör på ett enkelt sätt för teorier och forskning om såväl högläsning och berättande som samtal i förskolans barngrupper.
Varför finns det då ett så stort intresse för muntlighet och berättande i skola och förskola just nu? Det finns inget entydigt svar på den frågan, men delvis beror det på att dagens skola står inför stora utmaningar. I så väl skola som förskola arbetas det intensivt för att skapa studiero, kulturmöten, språkutveckling och demokratiska värderingar med mera. I detta arbete passar muntligt berättande väl in. Ett metodiskt arbete med berättande, lyssnande och samtal löser inte skolans alla problem, men tillsammans med andra pedagogiska verktyg är det ett sätt att arbeta med de utvecklingsområden som dagens skola och förskola har. Jag tror att utvecklingen bara börjat och att det muntliga berättandet kommer att få allt större betydelse i framtidens skola och förskola
Sagobygdens Blogg 