Nu är det stora knoppar på tibasten. Då tänker jag på en sägen om skogsfrun. Här är en lättläst text av en ganska svår sägen. Den är hämtad ur min bok Skatten i berget och andra folksägner (LL-förlaget 2005).
En karl som varit tillsammans med skogsfrun
har svårt att bli fri från henne.
En gång var det en bonde
som haft ihop det med skogsfrun.
Så fort hon lockade på honom inifrån skogen
skyndade han till henne.
Han lämnade hustru och barn.
Han lämnade allt han hade att göra på gården
och sprang till skogs.
Tillbaka kom han trött och slak,
utan all mannakraft.
Hans hustru tyckte det var eländigt.
En sådan karl var inte mycket att ha.
En dag när han gick i skogen
mötte hon skogsfrun.
– Jag har en tjur därhemma, sade bondkvinnan.
Den springer ständigt och jämt till grannars ladugårdar
och har ihop det med korna.
Hur ska jag få den att stanna hemma?
Har frun något råd?
– Använd tibast och vänderot, svarade skogsfrun.
Det hjälper.
Bondkvinnan tackade för rådet.
Hon gick hem och plockade växterna.
Vem tror ni
att hon gav medicinen.
Ja, inte tjuren.
Men väl till sin karl.
Sedan var det han
som var tvungen att stanna hemma i stugan,
till hustruns stora glädje och förnöjelse.
Aldrig mer försvann han till skogs,
hur mycket skogsfrun än kallade.
I skogen gick skogsfrun ensam och klagade:
– Tibast och vänderot,
tvi vale som lärde dig bot.
Per Gustavsson
illustration: Boel Werner, se www.boelwerner.com
Sagobygdens Blogg 