Månadsarkiv: februari 2010

Hur lång är en saga?

Jag hämtar mitt fyraåriga barnbarn Dag i Växjö. Han sitter bredvid mig i barnstolen när vi kör. Berätta en lång saga, ber han.

Jag funderar, vilken ska jag ta? Och så börjar jag berätta Lilla Rosa och Långa Leda.Det är nog minst två år sedan jag berättade den senast. Kommer jag ihåg den? Men orden flyter fram så fint, naturligt men ändå målande för en fyraåring. Jag har nog aldrig berättat den så bra, tycker jag själv. Han sitter andlöst tyst.

– Den var bra ,säger han, när jag är klar. Hur långt har vi kört?

Jag tittar på mätaren och säger att vi kört tre mil.

– Då är sagan tre mil lång, konstaterar han.

Det kan också vara ett mått på en sagas längd, ett praktiskt mått!

Per Gustavsson

Vintern är obegriplig, den är absurd. Den måste vara resultatet av att hundratals Mårror suttit på marken. Så tänker Mumintrollet när han råkar vakna på alldeles fel tid.

Smågnällande springer han från rum till rum. Han försöker få liv i den sovande familjen, men det lyckas inte, inte ens mamman. I huset råder skymning och han är ensam! Det här är inte den riktiga världen, det måste ha blivit fel. Solen går inte upp längre. Blommorna är borta och träden står som nakna skelett. Över allting ligger något vitt, ulligt och kallt. Hans mamma har hört talas om det och det kallas ”snö”.

Tänk hur en saga kan etsa sig fast. Jag är en bit över vuxen ålder. Ändå är det fortfarande Tove Janssons ”Trollvinter” jag tänker på när vintern är som mörkast och bittrast. Bilderna, dagrarna, hela stämningen. Under juldagarna tar vi återigen fram boken. Alla vill höra, trots att barnen är stora nu.

Och när jag försöker beskriva dagarna efter stormen Gudrun, då finns ”Trollvinter” med. Overkligheten, hur världen hade blivit som förbytt. Kyla, mörker. Onaturligt tyst, dödens stilla. Så var det efter stormen och så var det även i Mumindalen den gången. Fast mamman, hon vaknade till slut.

Vill du läsa min bok om stormen så finns den på Sagomuseet.

Du kan också beställa den direkt av mig.

Anna Lilljequist

Jag berättar ofta för personer med utvecklingsstörning. För flera år sedan berättade jag på en daglig verksamhet i en större stad. Efteråt kom en ung man som hade lyssnat fram till mig och sa: “Man får i alla fall skratta!”

De orden har jag sedan dess burit med mig. Hur ska jag tolka hans utsaga? Att det helt enkelt var en underhållande stund? Eller att den dagliga tillvaron var ganska så trist, men ibland hände det att man i alla fall fick skratta?

Om livet är trist och svårt, kan en berättelse i så fall ha någon betydelse?

Jag berättar ofta sagor och sägner som lockar till skratt. Jag brukar säga att det inte är för att glömma besvärligheter, utan tvärtom, för att få kraft och styrka att ta itu med som kan vara jobbigt i livet. Ett skratt och en varm stämning i ett berättarrum är livsbefrämjande i sig.

Men är det bara ett självbedrägeri? Kan berättelser förändra världen?

Per Gustavsson