Denna jul och nyår tillbringar min man och jag i Torrevieja, som ligger vid Medelhavet på Costa Blanca. Torrevieja är både stad och kommun, har ca 100,000 invånare precis som Växjö. Den ligger i provinsen Alicante, som i sin tur ligger i den autonoma regionen Valencia. Här talar man förutom kastilianska som är riksspanska, ytterligare ett språk, valencianska. Därför ser man många officiella skyltar skrivna på båda språken.
Själva ordet Torrevieja betyder gammalt torn. Det finns ett sådant torn kvar här som är renoverat ett antal gånger. Under den moriska tiden, från 700 talets början till slutet av 1400-talet, byggdes just sådana vakttorn längs kusterna som försvar mot sjörövare. Dessa torn kallas ofta för atalaya som är det arabiska ordet för torn.
Man har i flera hundra år utvunnit salt i Torreviejaområdet och idag är det här man utvinner mest salt i hela Europa. Luften anses vara mycket hälsosam mellan Medelhavet och dessa saltsjöar. Min man, som har kol, andas mycket bättre här än i Växjö.
Torrevieja var från början ett fiskeläge och det var här de bodde, Lola och Manolo. Lola var egentligen döpt till Dolores men i Spanien är det vanligt att man då kallas för Lola. Hon kallades också för vackra Lola för hon var osedvanligt vacker inte bara i Manolos ögon utan många män, unga och gamla i Torrevieja tyckte likadant. Lola och Manolo hade träffats och gift sig 1936, bara några månader efter det spanska inbördeskriget startade.
De bodde i en liten ganska oansenlig fiskestuga med bara ett rum och kök. Men i deras ögon var stugan deras slott och där var de lyckliga tillsammans. Lola var hembiträde hos borgmästaren i Torrevieja och Manolo var fiskare. Han hade en egen liten fiskebåt, som var likadan som alla de andra fiskarnas båtar. Innan solnedgången gick fiskarna till havs och la ut sina nät. Varje kväll gick Lola och Manolo hand i hand ner till hamnen. Efter fiskebåtarna lagt ut, satte sig Lola på en bänk nedanför kajen och tittade efter båten tills den försvann i horisonten. Båtarna kom inte tillbaka förrän efter mörkrets inbrott och i tidig gryning medan det fortfarande var mörkt begav sig fiskarna åter ut till havs för att vittja näten.
Och varje morgon innan Manolo lämnade hemmet, väckte han Lola med en kyss och sa: Idag min älskade, idag ska du se att jag kommer tillbaka med en fisk som har fiskfjäll av guld. Den ska jag ta med hem till dig och den ska du sköta om. Varje gång du stryker den över de gyllene fjällen med dina mjuka händer kan du önska dig något. Med de orden försvann Manolo ut genom dörren och lämnade Lola med ett leende på läpparna.
Lola gick tidigt till arbetet i borgmästarens stora hus. Redan klockan sex på morgonen var hon där. Innan familjen hade vaknat, var kaminerna tända, det fanns nybakat bröd på bordet tillsammans med väldoftande kaffe och i skålar låg det frukter som Lola plockat in från trädgården. Efter förmiddagens göromål, lunchen tillagad och serverad, allt diskat och undanplockat, då var Lolas arbetsdag slut. Manolo var nu hemma, fångsten såld vid fiskmarknaden, näten lagade och upphängda på tork inför kvällens arbetspass. Och varje eftermiddag när de möttes fick Manolo berätta hur fisken med de gyllene fjällen ännu en gång hade lyckats undkomma näten.
Det förskräckliga inbördeskriget mellan falangisterna och republikanerna fortsatte. Kusten mellan Cartagena och upp till Alicante spelade en viktig roll under denna tid. Alicante var den sista staden som gav upp. Den republikanska regeringen hade sitt sista fäste i ett litet slott ovanför Elda. Men falangisterna misstänkte att fiskebåtar och andra farkoster lastade med salt även transporterade krigsmateriel, som lossades i de små hamnarna längs med kusten. Något måste göras. Man planerade!
På morgonen den 25 augusti 1938 var det som vanligt köbildning vid fiskmarknaden nere vid hamnen. Äldre och kvinnor och barn väntade på sina ransoner, ett halvt kilo sardiner per person. Precis då passerade fem italienska flygplan över Torrevieja. Ingen reagerade, man var van vid dessa bombplan som ofta flög från norr till söder. Men just idag vände planen och kom tillbaka. Deras uppdrag var att släppa bomber över flera små hamnar. Klockan var tio och på mindre än en halv minut släpptes mer än 20 bomber vid viken. Inom några sekunder hade rök, damm och sand nästan utplånat dagsljuset. I attacken dödades 19 personer, allt från en liten 2 månaders baby till några åldringar. 45 skadade fördes till sjukhuset och överlevde, men många av dem fick men för livet.
Lola fick aldrig sin fisk med de gyllene fjällen, för Manolo var en av de 19 som dog. Men när hon strök sina mjuka händer över sin mage så kunde hon känna hur det rörde sig därinne. Tre månader efter bombningen födde Lola ett litet gossebarn. Han fick samma namn som sin far, men kallades alltid för Manolito. Lola och han bodde kvar i den lilla fiskestugan i många år. Lola fortsatte att arbeta hos borgmästaren och Manolito fick följa med dit, tills det var dags att börja skolan. Varje kväll, alltsedan den ödesdigra dagen gick Lola ner till bänken på kajen, där hon slog sig ner och satt och följde fiskebåtarna med blicken tills de försvann i horisonten. Sedan Manolito föddes var alltid med henne och somnade tryggt i hennes mjuka famn.
Manolito gifte sig och bildade familj och hans barn i sin tur gjorde honom till lycklig farfar. Den yngsta av alla hans barnbarn döptes till Dolores efter farfars mor och hon kallas alltid för Lolita. Lola hade för länge sedan lämnat jordelivet, när Torrevieja stad lät göra en staty av henne. Varje år den 25 augusti, i närheten där av statyn, uppmärksammas årsdagen av bombanfallet. Nitton röda rosor kastas i havet till minnen av offren. Lolita är alltid där just den dagen och hon är en av dem som kastar en ros.
De flesta som idag flanerar på strandpromenaden uppmärksammar statyn av Lola och det är vanligt att de lägger kakor och annat ätbart vid hennes sida. De otaliga duvor som vistas i närheten tar tacksamt emot detta. Under min vistelse här går jag gärna förbi Lola och sätter mig bredvid henne och säger ”hola.”Häromdagen lade jag ett äpple i hennes hand och då tittade hon på mig och nickade med ett litet leende som jag uppfattade som: Gracias! ❤️
Berättelse av Vibeke Hyltén-Cavallius
Sagobygdens Blogg 