I Borg- och folksägner hittar jag en sägen som jag själv brukar berätta. Den handlar om borgen Piksborg och hur samhället Lidhult fått sitt namn. Så här låter den i Wilhelmina Schröders version.
På ön Bolmsö i sjön Bolmen finns några med gräs och buskar överväxta stenhögar, utvisande den plats, där i långt försvunnen tid kung Pigge lät åt sig uppföra en borg, som han kallade Piksborg.
Denne sjökonung levde i en mycket orolig tid. Knapp var hans borg färdig, so kom vilda krigarhopar och belägrade den. Länge försvarade sig konungen. Men de flesta av hans män hade stupat, och barbarerna satte eld på borgen. I deras händer ville drotten likväl inte falla. Allas hans skepp var förstörda. Men han smög sig ned i fataburen och tog därur en stor kopparkittel. Dold av nattens mörker bar han denna till stranden, satte sig däri och rodde med ett par stakar ut på sjön. Natten var kall och stormig och han fick utstå svåra lidanden. Mot morgonen nådde han land. Några fattiga fiskare fick den svårt medtagne in i sin hydda och vårdade honom ömt.
Till minne av sitt stora lidande och den huldhet, varmed han vårdades, kallade drotten platsen för Lid-hult och socknen där heter ännu Lidhults socken.
Den här sägnen återfinns i Rosengrens Ny Smålands beskrifning som utgavs från 1896 och många år framåt som bilaga till Nya Vexiöbladet. Sägnen går tillbaka på Peter Wieselgrens verk med samma titel som utkom 1844-46.
Schröders placering av Piksborg till Bolmsö är felaktig. Piksborg ligger vid Bolmens sydöstra strand.
Schröders berättelse utgör inledningen till en diktad berättelse om en högmodig herreman i trakten, Jep Snorreson, som strävar efter att bygga en borg med tinnar och torn, liknande Piksborg. Tidigare generationer av släkten har alltid varit arbetsamma, enkla och flärdfria. Med stor möda har de röjt mark och skapat stora åkrar. Men Jep bryter med traditionen och söker ära och berömmelse. Han byter namn till Jep Örn och blir kung Erik trogen. Han umgås helst med fogden på Piksborg.
En dag när han jagar försvinner hans falk. När han når några gravkullar, där det sägs att han förfäder har begravts, lyser det ur en kulle. Kullen öppnar sig och riddaren går in. I rummet därinne möter han sina förfäder, som råder honom fortsätta in i nästa rum. Och in i nästa. I det tredje rummet möts han av orden: ”Med grämelse har vi, dina förfäder, sett din dårskap. Bli rättrådig, eljest blir ditt fall stort.” ”Tjurhuvuden, hur vågar ni”, ryter Jep förgrymmad. I detsamma får han ett hårt slag i ryggen och faller framstupa. När han vaknar ligger han utanför en av högarna.
När Engelbrekts upprorshär på 1430-talet anföll Piksborg, erbjöd anföraren Jep Örn att ansluta sig till de upproriska bönderna, med hänvisning till att han var ”en son av frie fäder”. Jep vägrade. Bönderna satte eld på hans torn och riddaren blev innebränd.
Historien slutar med orden:
När fromma vandrar gick förbi där tornet stått och Jep Snorreson funnit sitt ömkliga slut, korsade de sig och sa: ”Högmod går före fall”.
Den här berättelsen belyser hur Wilhelmina Schröder skapat många av sina berättelser. Utifrån en sägen lokaliserad till en bestämd plats, sägenmotivet att döda anförvanter kan visa sig och en historisk händelse under Engelbrektstiden, diktar hon en berättelse med en tydlig moralisk uppmaning.
Schröders verk saknar innehållsförteckning och kan vara lite svår att hitta i. Ovanstående berättelse finns på sidan 540. Med det här inlägger avslutar jag berättelsen om Wilhelmina Schröders verk. Om du blivit intresserad av att botanisera vidare i Borg- och folksägner kanske du hittar berättelser som anknyter till en plats i din närhet. Känner du till bakgrunden till berättelsen får du gärna höra av dig.
Trevlig julläsning!
ILL: Bönder bränner en borg. Ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken.
Sagobygdens Blogg 