Den västerbottniske berättaren Greger Ottosson gick hastigt bort 2020. Åren innan intervjuade etnologen och professorn i Umeå Alf Arvidsson Greger och en del av materialet publicerades i Det berättas…! Muntligt berättande som självförståelse, estradkonst och kulturarv (Umeå universitet 2022). Men materialet var så rikt, Greger hade en lång erfarenhet som berättare och många tankar och synpunkter på muntlighet och berättande. Det är därför mycket välkommet att Alf Arvidsson nu publicerar intervjuerna i mer utförlig form. Boken har fått titeln ”Material finns det ju för en gammal berättare”. Redan på omslaget möts vi av en bild av Greger och jag känner åter den generositet och värme, som jag upplevt vid möten med honom.
Våra respektive vägar till berättandet var mycket olika. Greger fick berättelserna redan i tidig barndom hemma i bondköket och i den varma tillvaron tillsammans med farfar. Han formades av en muntlig vardaglig levande berättartradition. Jag fick mina berättelser vi mina föräldrars högläsning i sagoböcker och senare egen läsning. Men ändå känner jag igen mig i Gregers reflexioner kring det muntliga berättandet och hans synpunkter delar jag i mycket.
Det här är ingen recension av en bok, jag vill mer lyfta fram några spridda tankar som jag tycker är viktiga.
Greger betonar gång på gång berättelsen som underhållning. Det är just underhållningen som ger den dess värde. Och samtidigt skapar den en stark sammanhållning, tillsammans minns lyssnarna inte bara den historia som berättas utan också alla andra historier som formar en familjs, en grupps, en bys eller ett samhälles sammanhållande kitt. Berättelsen och minnen ger oss möjlighet att bearbeta upplevelser, sätta ord på vad som händer. Så här tänker han om älgjaktlaget:
” … det är berättelserna som gör att vi är en liten grupp som hör ihop. Hade vi inte haft några berättelser då vete tusan om det varit så roligt att jaga för att då har vi inte haft nåt gemensamt mål, Inte haft någon erfarenhetsbas av dom här, utan då kan du kalla in tio jägare, Nu ska vi skjuta fyra älgar. Då blir det ett kirurgiskt ingrepp i naturen att man skjuter fyra älgar, så är det färdigt. Men nu blir det nånting mer, nu är det ett socialt sammanhang, och vi, vi träffas som sagt, dels på ett årsmöte, Och sen så träffas vi nere på skjutbanan, och så sen jagar vi. …Alltså berättelserna omkring jakten och allt det där, det är ju lika viktigt som att sitta i skogen och titta.”
Gregers berättande utvecklades i ett nära möte med människors inom folkbildningsrörelsen. Han besökte fackföreningsmöten, studiecirklar i ABF och kvällsmöten i en bygdegård eller Folkets hus. Små ställen som också blev en skola för hans sceniska berättande. Och där det allra bästa berättande just kunde växa fram i den lilla gruppen med dess närhet, igenkännande och värme.
Greger vänder sig mot regler för det muntliga berättandet utan menar att det kan se ut på många olika sätt, där var och en hittar sitt eget förhållningssätt. Och det har också varit hans ledstjärna när han blivit ombedd att hålla berättarkurser. Berättandet går kanske inte att lära ut, men däremot försöka inspirera människor att hitta sin egen röst, sina egna berättelser.
Det är en glädje att läsa den här lilla intervjuboken. Och jag tror det kan vara väldigt givande att reflektera över Gregers erfarenheter tillsammans med berättarvänner.
”Material finns det ju för en gammal berättare” Greger Ottosson samtalar med Alf Arvidssobn om muntligt berättande. Kursiv.Vännäsby, 2024. (Etnologiska skrifter, Umeå Universitet nr 82.) ISBn978-91-.531-1105-4.
Sagobygdens Blogg 