En ståtlig asp växer på tomten nära vårt hus. Den har en karakteristisk form som avviker från omgivande träd, som den reser sig högt över. På vintern gläder oss aspens skulpturala former. På sommaren susar vinden i dess aldrig vilande löv och vi påminns om alla folkliga berättelser om varför aspens löv aldrig vilar. Ibland retar vi oss på aspen. Den skjuter ständiga rotskott som med stor envishet letar sig in i våra grönsaksland och växer upp bland sparrisknoppar, morötter och rabarber. Vi för en ojämn kamp mot aspens livskraftiga skott. Vi borde hugga ner trädet! Men det gör vi förstås inte. Den gamla aspen är en del av vår tomt. Den sätter vår fantasi i rörelse. Den skiljer sig från alla andra träd i närheten. Den har klarat konkurrensen från alla bokar och växt sig högre än dem. Den måste ha stor livskraft. Sannerligen, det är ett märkligt träd som kanske för tur med sig. Vad händer om vi hugger ner det?
Våra tankar och känslor överensstämmer i hög grad med folkminnesforskaren Carl Wilhelm von Sydows funderingar om att ovanliga träd sätter människors fantasi i rörelse och skapar berättelser. De kan vara ovanliga genom att de skiljer sig från andra träd i närheten och genom växtsätt och storlek.
De senaste 20 åren har det kommit ut en hel del böcker om ovanliga träd. Nu har kulturhistoriken Eva Carlsson Werle skrivit den första boken om vårdträd. Den heter Vårdträdets visdom och är rikligt illustrerad med fotografier på vårdträd, tagna av Dag Werle. Den bygger dels på ett omsorgsfullt studium av folklivsarkivens uppteckningar av folktraditionen kring vårdträd, dels på resor runt om i landet för att dokumentera vårdträd.
Carlsson Werles undersökning visar att vårdträd var vanligast i jordbruksbygder, framförallt vid bondgårdar och torp. De var vanligare i södra delen av landet än i norra. Vårdträdet planterades ofta mitt på gårdsplanen framför huset. Boningshusets ena gavel var en annan vanlig placering. Det vanligaste vårdträdet utgjordes av ett högväxande lövträd såsom lind, ask, alm och ek. Även oxel, lönn och kastanj var populära träd. Rönn förefaller ha varit vanligare i norra Sverige än i södra. Ibland kunde också gran eller tall förekomma.
I Norrland var det mer vanligt att man inte planterade ett träd, utan valde ut ett befintligt träd som man röjde fram på tomten där huset skulle byggas. Så gjorde man bland annat i Malåträsk. Det är ungefär så som vi själva gjort, röjt undan bok och gran kring aspen så att den framträder i all sin prakt.
Vårdträdet planterades ofta när boningshuset skulle byggas.
Vad betyder då ordet vård? Carlsson Werle lyfter i huvudsak fram två betydelser. Dels betyder det hägn, alltså beskyddande omvårdnad. Det var trädet i sig som skyddade gården och dess folk. Dels kan det betyda väktare och syfta på småfolk såsom tomtar, vättar och pysslingar av olika slag, som sades bo under vårdträdet. Det var också till dessa varelser som folk offrade genom att hälla ut mjölk eller öl på trädets rötter. Genom att plantera ett vårdträd och vara rädd om det skulle gården och dess folk försäkras lycka och trivsel och huset skulle till exempel skyddas mot brand. I uppteckningar och hos äldre forskare skymtar det också fram att en uppfattning om vården som en mer diffus egen personlig själ, en magisk kraft, hos trädet eller avlidna släktingars själar.
En förklaring till att ett träd planterades vid gården är också att det helt enkelt var en prydnad. Det var vackert.
I ett avslutande avsnitt funderar Carlsson Werle kring åldern gällande traditionen med vårdträd. Hon menar att berättelsen i Den poetiska Eddan om världsträdet Yggdrasil, en äldre tradition med byträd och arkeologiska fynd av treuddar som symbol för världsträdet kan tala för att traditionen kan sökas långt tillbaka i tiden.
Vad är det då för visdom som bokens titel syftar på? Jo, vikten av att vårda det vi har, hus, egendomar och verksamheter. På det sättet blir vårdträdet ett uttryck för gårdens ”själ”. Människor som bryr sig om trädet bryr sig också om varandra. Jag drar gärna symboliken längre. Vårdandet av ett vårdträd är också uttryck för att vi vårdar grunden för vår existens på jorden, det ekologiska sambandet.
Som det framgår tycker jag det är en givande bok Eva Carlsson Werle har skrivit. Den har sin styrka genom närläsningen av uppteckningarna om vårdträdstraditionen. Tyvärr gör den ibland ett litet splittrat intryck, eftersom det här och där i texten är insprängda extra avsnitt med fakta som visserligen ger ny kunskap men också upprepar tidigare resonemang. Alla noter med källhänvisningar är värdefulla, men en hel del av resonemanget där hade kunnat inarbetats i den löpande texten.
Eva Carlsson Werle (text) och Dag Werle (foto): Vårdträdets visdom. Svenska vårdträd i folktro och tradition. Stockholm, 2023. Carlsson bokförlag.
Sagobygdens Blogg 