Var fick då Wilhelmina sina berättelser ifrån?
Den i det tidigare blogginlägget publicerade sägnen om Hin Håle och slottsherren innehåller många klassiska sägenmotivet: den obeskrivligt grymme slottsherren; en plågsam död; djävulen som kommer i sin vagn för att hämta den dödes själ; spökerier som slutar när den gömda rikedomen hittas. Schröder kan ha haft en förlaga eller bara diktat ihop en historia utifrån traditionella ingredienser.
Jag känner igen en hel del berättelser som sägner, som traderats både före och efter det att Schröder skrev sin bok. Här finns sägnen om den grymme riddaren Peder Oxe, herre till Björkeberga i Göinge. Andra exempel från Skåne är skatten i källaren till Knutstorps slott och den igenmurade frun i Gyllebo slott (som Schröder kallar Gylteborg) och Munkklostret vid Gyllebosjön. Mattias Fyhr menar att en möjlig källa till Wilhelmina Schröders berättelser kan vara Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige som utkom 1859-1869. Så kan det vara. Verket refererar en hel del sägner som ofta återges efter äldre ortsbeskrivningar. Jag förmodar att Gustaf Ljunggrens verk Skånska herrgårdar som utkom i två illustrerade band 1852-1863 varit en viktig källa, för det stora antalet berättelser från Skåne. I verket finns gott om genealogiska uppgifter och sägner. Vid en snabb kontroll visar det sig att jag hittar flera av de grundmotiv som finns i Schröders berättelser i Skånska herrgårdar. Sen har författaren broderat ut berättelserna i nationalromantisk anda.
Hon har också använt sig av Herman Hotbergs Svenska folksägner som utkom 1882. Det var Sveriges första utgåva av sägner från hela landet. Hofberg berättar om Katrineholms herrgård invid Svartån, nära Aneby i Småland. Den röda tråden i berättelserna är identiska, men detaljerna skiljer sig åt.
Hofberg berättar att herrgården byggdes på ett berg där bergakungen härskade. Hos Schröder är det gårdstomtarna som rår över byggplatsen. Herrgårdsfrun på Katrineholm hjälper till att förlösa bergakungens gemål och får som tack ett dyrbart skrin, med ädla stenar och andra dyrbarheter. Men hon får inte omtala vad som hänt. I Schröders berättelse gör herrgårdsfrun jordvättens hustru frisk och får som tack en ring. Så länge hon bär den på sitt finger och inte talar om var den kommer ifrån ska det gå henne väl. I båda versionerna får herremannen syn på den dyrbara gåvan och tvingar hustrun att berätta var den kommer ifrån. Snart flyter en förtrollad ö upp i sjön nedanför vattenfallet. Mannen ror med sina små gossar ut till ön för att undersöka den. När barnen hoppar i land sjunker ön och de följer med ner i djupet. Hos Hofberg sörjer sig den stackars frun till död och mannen reser till främmande land. Hos Schröder springer den förtvivlade modern ut i vattnet och drunknar och inte långt därefter dör mannen av sorg.
En mer systematisk granskning av Schröders samling behövs för att hitta alla förlagor. Sen är säkert en hel del ren dikt. Bland annat finns i samlingen en längre berättelse om Vittsjöborg, i min grannby, som i det stora hela förefaller vara författaren alldeles egna berättelse.
En intressant fråga är också i vilken grad berättelser ur Borg- och folksägner traderats vidare muntligt. Det stora intresset för folkliga sägner knutna till hembygden kring sekelskiftet 1900 innebar att en hel del berättelser, som kanske inte alls var folkliga, togs till vara och berättades vidare.
Bild: Hjalmar Eneroths vinjettbild till sägnen om herrgården Katrineholm.
Sagobygdens Blogg 