Sagobygdens Blogg

Den 15 mars hade vi något så spännande och ovanligt som Japansk afton på Sagomuseet. Med oss var Makiko Jonsson, född och uppvuxen i Japan, numera bosatt på Bolmsö utanför Ljungby. Många hade kommit för att lyssna. Makiko berättade på sitt modersmål, vi turades om att berätta på svenska. Efter detta bjöds på äkta japansk mat som hon hade lagat, misosoppa med fisk, och till det serverades risbollar. Vi åt och sedan blev det ännu fler historier.

En del av sagorna från Makikos hemland hade vi som svenskar aldrig hört förr. De var nya för oss. Jag tänkte återberätta en av dem här. Den är inte så spridd i vår del av världen, men finns ändå utgiven på svenska 1). Den är förresten en av Makikos favoritsagor, en spökhistoria som hon ofta hörde berättas under sin uppväxt.

foto: Siw Svensson

Berättelsen om Mimi-Nashi-Hoichi – den öronlöse sångaren

Längs Japans kust finns en bukt där det för 700 år sedan hände hemska saker. Det var två mäktiga klaner som stred ursinnigt mot varandra. Ett blodigt slag, där den ena klanen Heiké, blev utplånad till minsta spädbarn. Sedan dess har det varit oroligt på platsen. Egendomliga ljussken, jämmerop och skrik. Skepp har förlist och människor försvunnit i havet. För lite mer än hundra år sen – det är då den här berättelsen utspelas – beslöt man att bygga buddisttemplet Amidaji vid stranden. En präst skulle alltid finnas där. Dessutom lät man anlägga en gravplats, med minnesstenar över dem som omkom under det hemska slaget. Spökena lugnade då ner sig något, men helt lät de sig inte blidkas.

Många sånger och dikter har skrivits om händelsen. Och vid denna tiden levde en ung musiker, en bard, som kom att intressera sig för de här gamla dikterna. Han var blind, men otroligt skicklig att recitera och att ackompanjera på sin biwa 2). Han hade inte mycket pengar men drog sig fram med sin sång och sitt spel. Så blev han bekant med prästen i templet Amidaji. Denne kunde inte få nog av de gamla sångerna och bad Hoichi att komma och bo hos honom. Han behövde inte betala något, det räckte bra om han då och då spelade och reciterade ett stycke för prästen och tempeltjänarna. Och så blev det.

En kväll skulle prästen iväg i ett tjänsteärende, det var någon som hade avlidit. Hoichi blev ensam kvar i huset. Det var en varm kväll. Han slog sig ner på templets veranda, satt och vilade, knäppte lite på sin biwa. Plötsligt fick han höra en röst, en väldigt barsk röst, det lät som en samuraj. Rösten sade hans namn. ”Jag kan inte se”, sade Hoichi, ”kom upp på verandan!” ”Du ska komma med mig”, sade rösten befallande. ”Jag är här med en mycket högt uppsatt person och hans vördade följe. Vi logerar i ett palats ett stycke härifrån. Min herre har hört om din enastående skicklighet att spela och recitera. Vi är här ytterst tillfälligt och vi önskar att du kommer till vårt palats och framför dikterna om vår klan Heiké. Kom, jag ska leda dig, var inte rädd!”

Konstigt, tänkte Hoichi, jag har ändå bott här en tid men aldrig hört talas om något palats. Men om en samuraj befaller måste man lyda, så var det vid den tiden. Mannen tog honom i handen, han bar en handske av järn. Antagligen var han en palatsvakt. Hoichi blev förd genom gator och över torg tills de kom fram till en stor port. Kaimon! ropade samurajen och Hoichi hörde ljudet av en bom som sköts åt sidan. Och innanför porten fanns röster, mjuka behagliga, med ett vårdat språk, och han hörde fraset av siden. Det måtte vara verkligt fint folk som bor här, tänkte han. Han blev förd uppför en trappa och in i en sal där det satt många människor, det kunde han höra. Mansröster och kvinnoröster, de samtalade lågt, alla tystnade när han kom in. Han blev anvisad en plats och fick en kudde att sitta på.

Sedan kom en kvinna fram och tog hans hand. ”Ädle herre” sa hon, ”ryktet har nått oss om din stora konst, vi ville gärna be dig framföra krönikan om vår ätt Heiké” . ”Det går dessvärre inte”, svarade Hoichi, ”den är mycket lång och skulle ta flera kvällar. Men jag kan välja ut ett av styckena. Vilket vill ni i så fall helst höra?” ”Vi vill höra sången om slaget, svarade flera av rösterna, ”ta den om det förfärliga slaget.”

Hoichi tog sin biwa, han slog an en ton. Och i sitt spel lyckades han förmedla något av stämningen från den gången. Ljudet av bågnande åror och forsande stävar. Klampet av fötter, suset av pilar, svärdshugg mot hjälmar, ångestropen ifrån de sårade, allt fanns i hans biwa. Så började han recitera dikten. Åhörarna lyssnade andlöst, han hörde någon viska: ”Vilken konstnär! Maken har vi aldrig hört!” När han kom till den hemskaste delen, den där hela klanen Heiké slaktas och kastas överbord, kvinnor och barn dödas och den unge kejsarsonen blir slängd i vattnet med ett svärd genom magen, då grät åhörarna högljutt.

Hoichi sänkte biwan och tystnade. Spridda snyftningar hördes. Så kom samma kvinna fram till honom. ”Du är en mästare, en verklig mästare”, sade hon. ”Vår herre har meddelat att han kommer att skänka dig en passande belöning. Nu vill vi att du kommer och uppträder för oss alla de sex kvällar vi är kvar här. Och en sak till: du får absolut inte yppa för någon att du har varit här eller att du träffat oss. Nu är du fri att gå tillbaka till ditt tempel.”

Hoichi blev ledd ut av samme järnbehandskade man och snart var han tillbaka i prästens lilla bostad intill templet. Prästen hade kommit hem sent. Han utgick från att Hoichi redan sov, och hade själv gått och lagt sig.

Nästa kväll hände samma sak, han blev hämtad, han blev förd till det egendomliga palatset, han spelade och sjöng med lika stor framgång. När han kom hem var det redan gryning. Prästen var vaken, orolig och upprörd: ”Går du omkring på gatorna mitt i natten? Det kan vara farligt för en blind som du, var i all sin dar har du varit?” Hoichi svarade undvikande, det var nånting han absolut måste uträtta, inget att tala om….. Prästen anade oråd, men sade ingenting.

Nästa kväll begav sig Hoichi återigen ut från templet. Prästen lät honom gå, men skickade ett par tempeltjänare för att se vart han tog vägen. Det var en mörk natt utan måne, regnet vräkte ner. Hoichi försvann väldigt snabbt, tjänarna sprang gata upp och gata ner, och knackade på i alla hus, men de såg inte skymten av Hoichi. Så fick de se hur det lyste nere vid vattnet och hörde klangen av en biwa. Och där, mitt på gravplatsen satt Hoichi, spelade och reciterade. Han var helt ensam. Han var genomvåt. Och vid varje gravvård hade det tänts ljussken. De döda var vakna.

Tempeltjänarna skrek åt Hoichi, de ruskade honom. ”Sluta, sluta, stig upp Hoichi, du har blivit förtrollad!” Men Hoichi var som i trance, han reagerade inte, bara spelade vidare. De fick lov att släpa honom därifrån, tillbaka till templet, se till att få honom torr och varm. Sedan bad prästen honom allvarligt och enträget att tala om vad som hänt. Hoichi tvekade, han hade ju lovat att inget säga. Men prästen gav sig inte och till sist beslöt Hoichi att berätta hela historien.

Prästen bleknade. ”Hoichi, min stackars vän, du är i mycket stor fara”, sade han. ”Du skulle vänt dig till mig från början. Du har inte varit i något palats, du har varit på begravningsplatsen hela tiden! De döda har kallat på dig, och genom att lyda har du hamnat i deras våld. Och efter det här kommer att slita dig i stycken nästa gång de ser dig. Nu måste jag tänka ut hur vi ska kunna rädda dig. Jag kommer tyvärr inte att vara hemma nästa natt, jag har en gudstjänst att förrätta.”

Före solnedgången klädde prästen och tempeltjänarna av Hoichi alla hans kläder. Sedan tog de penslar och skrev heliga ord på varje del av hans kropp, rygg, mage, armar och ben, handflatorna och till och med under fotsulorna.

”När jag går härifrån ska du sätta dig på verandan och vänta. De kommer att kalla på dig, men vad som än händer får du inte svara eller röra på dig. Gör du det kommer de att döda dig. Försök inte ropa på hjälp för det finns ingen hjälp att få. Sitt bara blick stilla, som i djup meditation.”

När prästen och tempeltjänaren gett sig iväg satte sig Hoichi på verandan. Han vågade inte hosta, knappt andas. Mycket snart hördes tunga fotsteg och den barska rösten ropade hans namn. Om och om igen, men Hoichi rörde sig inte.

”Här ligger ju biwan”, sade rösten, ”men av sångaren syns inte ett spår. Jo, men vänta, jag kan se hans öron! Då ska jag åtminstone få dem med mig. Så min herre ser att jag uppfyllt hans befallning så långt det var möjligt.” I samma ögonblick kände Hoichi hur järnbehandskade fingrar tog om hans öron och slet av dem. Det gjorde ohyggligt ont, men han gav inte ett ljud ifrån sig. De tunga fotstegen avlägsnade sig sedan, dog bort.

Flera timmar förflöt, strax före soluppgången kom prästen tillbaka. Han skyndade till baksidan av templet där verandan låg, sprang uppför trappan och halkade i något klibbigt – blod. Förfärad rusade han fram till Hoichi. Denne satt fortfarande i meditationsställning. Han var översköljd av blod och det rann fortfarande från såren där hans öron hade suttit.

”Min stackars vän”, ropade prästen, ”är du skadad?” Vid ljudet av den välbekanta, varma rösten brast Hoichi i gråt.

”Det är mitt fel”, sade prästen, ”helt och hållet mitt misstag. Vi skrev de heliga orden överallt på din kropp – men vi glömde bort öronen! Men fatta nu mod min vän! Du är vid liv och de där gästerna kommer aldrig att besvära dig igen.”

Och när såren hade läkts fortsatte Hoichi att spela och recitera. Med åren blev han både ryktbar och rik. Men för all framtid fick han heta Mimi-Nashi-Hoichi, som betyder ”Hoichi den öronlöse”.

                                                                                     Anna Lilljequist

1) Kwaidan – japanska spökhistorier. Lafcadio Hearn. Pontus bokförlag 1991

2) Biwa är ett stränginstrument som liknar en luta

I vår och sommar har Sagomuseet och berättarnätet Kronoberg fokus på folksagor och i synnerhet Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, vilken lade grunden för folklivsforskningen i Sverige. Hans födelse för 200 år sedan firas med pompa och ståt den 20 maj i Skatelövs hembygdsgård. Folksagorna kommer också att dominera i programmet på berättarfestivalen i juni och färgar berättelserna i Sagobygdens sommarberättande. Hösten 2017 utkom ett storverk i tre delar om folksagor.

Per Gustavsson och Ulf Palmenfelt har i detta samlingsverk, Folksagan i Sverige, betraktat folksagan ur olika perspektiv. Detta är det mest omfattande verk av denna art som getts ut i Sverige sedan 1950-talet. De tre fristående delarna har fått underrubrikerna Insamlarna, Berättarna och Berättelserna.

Företaget Bibliotekstjänst tar del av majoriteten av bokutgivningen i Sverige och omdömena från deras lektörer ligger i stor utsträckning till grund för vilka böcker som köps in till olika bibliotek. Bedömningen sker på en femgradig skala, där 5 är det högsta.

Nedan återges BTJ:s lektör Inger Littberger Caisou-Rousseau bedömning av böckerna.

I den första fristående delen, Insamlarna, som omfattar 431 sidor, presenteras sakkunnigt och gediget de sexton viktigaste insamlarna av folksagor i Sverige såsom Arvid August Afzelius, Per Arvid Säve, Nils Gabriel Djurklou, Eva Wigström, Johan Nordlander, August Bondesson, Ella Odstedt, Carl-Herman Tillhagen och naturligtvis Sveriges främsta namn på området: Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Läsaren bibringas också värdefull kunskap om genrens historia i ett internationellt perspektiv alltifrån det antika Grekland och Rom, över medeltid och reformationstid, fram till de nordiska insamlarnas verksamhet vid 1800-talets början. Här visas hur den allmänna historiska utvecklingen ger sig till känna på folksagans område och hur intresset för det lokalt specifika, med dialekterna som viktigt inslag, får sitt genomslag, samt hur undergenrer ersätter varandra under tidens gång. Helhetsbetyg: 5.

Den andra delen, Berättarna, omfattar 623 sidor och här står berättarna i centrum. Inte mindre än trettio sagoberättare presenteras informativt och klargörande i kronologisk ordning alltifrån Mickel i Långhult till nutidens Monica Caldaras och Ivan Nikolizsson. Läsaren får kunskap om såväl biografiska fakta som om varje berättares repertoar. Särskilt tilltalande är att man också inkluderar exempelvis romska berättare och en samisk som Johan Turi. Liksom i den förra delen kan man här spåra en historisk utveckling under mer än hundra år. Berättartraditionen förändras naturligt i takt med samhällets ändrade struktur och bondesamhällets upplösning ger också upphov till nya sätt att berätta. Glädjande nog har det muntliga berättandet på senare år fått förnyad aktualitet i scenframträdanden och en berättarrörelse är i tillväxt. Författarnas insats att lyfta fram dessa ofta bortglömda sagoberättare är synnerligen lovvärd. Helhetsbetyg: 5.

I Berättelserna, den tredje fristående och avslutande delen i storverket återges på 933 sidor cirka tusen sagor med sakkunniga kommentarer. Kända sagor som ”Rödluvan” och ”Tummeliten” blandas med mera okända som ”Flytta brunnen” och ”Lika nyfiken som Eva”, men också de ofta lästa och återberättade sagorna då de inte sällan möter i mindre vanliga varianter. Klokt nog har nämligen ofta tidigare opublicerade eller svåråtkomliga uppteckningar valts framför mera kända. Utöver den slösande mängden sagor får läsaren också nyttig information om hur vetenskapen delat in folksagan i olika grupper som undersagor, djursagor, ursprungssagor, legendsagor, novellsagor och skämtsagor och hur sagorna använts på olika sätt. Tillsammans med de två föregående delarna är denna bok en ovärderlig kulturgärning och eftersom det bokstavligt talat handlar om folkliga sagor är den tilltänkta mottagargruppen lika stor som heterogen. Helhetsbetyg: 5.

Boken är utgiven på Carlssons förlag 2017. Utges i samarbete med Sagomuseet i Ljungby och Vislanda hembygdsförening i samband med 200-årsminnet 2018 av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius födelse.

Per Gustavsson är sagoberättare och författare och Ulf Palmenfelt är professor emeritus i etnologi och folkloristik.

Idag på Internationella Kvinnodagen vill vi uppmärksamma två av Sagobygdens sägenplatser lite extra, nämligen Kongshögen och Blodberget som båda är kopplade till Bländasägnen.

Bländasägnen berättar om hur hjältinnan Blända tillsammans med småländska kvinnor genom list besegrade danskarna på Bråvalla hed. Den danske kungen begravdes vid Dansjöns strand i det stora stenröset som kallas Kongshögen. Vid en vik i sjön Åsnen tvättade sen Blända och hennes kvinnor av sig blodet efter striderna med danskarna. Viken kallas för Blodviken och berget för Blodberget.

 av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius

med inledning, noter, bildurval och efterskrift av Thomas Malm

Årsbok utgiven av Kronobergs läns Hembygdsförbund, Växjö 2017

Thomas Malm är biolog, socialantropolog och professor i humanekologi vid Lunds universitet. Han har tagit fram Hyltén-Cavallius´ bok Om draken eller lindormen (1884-85), granskat och kommenterat den. Dessutom försett den med en mångfald av fotnoter och ett rikt urval illustrationer. Detta är tredje gången skriften publiceras, 130 år sedan den andra upplagan kom 1885. Malm vill utifrån sitt perspektiv som forskare, och utifrån vår egen moderna tids betraktelsesätt, söka förstå hur H-C kan ha tänkt och resonerat. H-C var nämligen övertygad om att lindormen existerade i sinnesvärlden.

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818-1889) har sagts vara den svenska etnologins fader. Redan som ung fascinerad av de gamla berättelserna tog han sig som vuxen igenom sin födelsebygd Vislanda både till häst och till fots för att från ”folkets läppar” samla in den svenska folkdikten. Han var en utpräglad nationalromantiker. Hans viktigaste arbete är Wärend och wirdarna. Ett försök i svensk etnologi (1863-68). I sitt insamlingsarbete hade H-C ofta stött på fenomenet lindorm eller drake. Många hade sett den och kunde beskriva djuret i detalj. Berättelserna var entydiga och konkreta. Informanterna var vanliga människor, rediga och trovärdiga. Det fanns anledning att ta dem på allvar, menade H-C.

Lindormen, draken eller hjulormen, som den också kallats, var ett vidunder, förfärligt att skåda. Den kunde vara flera meter lång och tjock som ett manslår, ibland med kluven stjärt. Mörk till färgen, med ljusare strimmor. Den hade en man, liknande en hästman av tagel, ibland också fjäll. Den hade stora stirrande ögon, gnistrande blick. Om den blev retad reste den sig på stjärten och sprutade ut ett illaluktande gift – etter. Fick man det på sig blev man sängliggande i både dagar och veckor.

Hyltén-Cavallius trodde på lindormen. Han lade ner mycket arbete på att bevisa att den existerade. Det han hittills sysslat med låg inom fältet för humaniora. Men nu ville han, med hans egna ord ”ge en vinst på en gång för naturhistorien och kulturhistorien”. Det här var inte ett galet infall av en åldrande folklivsforskare. H-C var en utomordentligt kunnig och påläst person. Dessutom, vid den här tiden diskuterades allvarligt inom forskarvärlden om det kunde finnas en kärna av verklighetsbakgrund i sägnerna. H-C hade tidigare i sin forskarkarriär (Wärend och Wirdarne) ställt frågan om föreställningen om trollen egentligen var kollektiva minnen om ett äldre folkslag, som i och med människans ankomst blev undanträngt och marginaliserat.

Alltså vände han sig 1883 till Kungliga Vetenskapsakademin med skriften Om draken eller lindormen. På egen bekostnad lät han trycka upp den 1884. Året därpå kom den i en utökad andra upplaga. Till denna andra upplaga finns inte mindre än 48 vittnesmål – memorat – bifogade, från människor som med egna ögon sett lindormen-draken. Dessa personer, män och kvinnor i alla åldrar, beskriver i detalj djurets utseende, dess beteende och platsen där de iakttagit den. Alltsammans undertecknat på heder och samvete och i närvaro av betrodda vittnen. H-C lät också utfästa en belöning att den som kunde överlämna en lindorm till honom, död eller levande, skulle få en belöning på upp till ett tusen kronor.

Hans skrift om lindormen framkallade debatt såväl i pressen som inom forskarvärlden. Några var på hans sida, andra uttryckte skepsis, rent av löje. Man enades dock om att den utfästa belöningen var en god idé. Om ingen lindorm levererades var ju ingen skada skedd.

Bevisligen existerar ingen lindorm även om enstaka rapporter fortsatt att komma in efter det att H-C gått bort, ja, ända in i våra dagar. Hur kan vi då förklara att så många människor påstår sig ha sett lindormen eller draken?

Malm menar att vi får söka svaren på flera nivåer. Han börjar med att ge en historisk tillbakablick. Man kan konstatera att i Sverige funnits en lång tradition att skildra möten med stora, egendomliga ormar. Bakgrunden kan vara kulturpåverkan utifrån, möjligen kan också antikens och det förkristna Nordens ormkult haft gemensamma, indoeuropeiska rötter. I kulturer världen över (Malm ger en rad exempel) har ormen eller draken haft en framträdande plats. Ormen är speciell. Vi människor reagerar känslomässigt inför den, tillskriver den gärna egenskaper som ondskefull eller grym. Eller motsatsen, både i det förkristna Sverige och det antika Rom uppfattades ormen som en budbärare och lyckobringare.

Så till de psykologiska faktorerna. I och med att lindormen-draken var så central i våra förfäders föreställningsvärld är det inte konstigt om folk då och då trodde sig möta den. Det vi förväntar oss att se – det ser vi. Men räcker det som förklaring? De människor som vittnar om sina möten med lindormen har säkerligen inte fabulerat. Men vad har de faktiskt sett? Här ger Malm en lista över tänkbara fenomen som en person i stark sinnesrörelse kan förväxla med en lindorm. Det kan ha varit en stor ålhona, en vattensnok eller en mal. På landbacken kan det ha varit en uppretad tjädertupp, en grävling, en utter eller det mest troliga, en iller. Lindormen sades ha ”rysansvärda ögon”. Illerns öron har vita kanter, den är vit kring munnen och ögonen omges av en mörk mask. Pälsen kan spreta och föra tanken till en man. Kommer man nära låter den höra ett väsande, skrikande ljud. Den visar tänderna. Den kan också genom sina analkörtlar ge ifrån sig en genomträngande stank.

En människa som befinner sig ett stycke hemifrån i utmarkerna (där ”det farliga har sin hemvist”) och som sedan barnsben hört berättelser om lindormar, kan i uppjagat tillstånd och med en portion fantasi, mycket väl ha tagit illern för en lindorm. Tilläggas bör, att få av sagespersonerna någonsin sett ormen/draken på nära håll – till det har de varit alltför skärrade.

En annan faktor är uppgiftslämnarens mentala tillstånd. Han/hon kan ha varit sjuk fysiskt eller psykiskt, haft nedsatt syn, trillat och fått hjärnskakning med syrebrist som följd eller helt enkelt varit – full. Brännvinskonsumtionen var omåttlig under H-C´s tid. En annan sak som diskuterats är om H-C kan ha bearbetat vittnesmålen stilistiskt, efter sin egen mall och därmed påverkat innehållet. Hans informanter var många gånger inte själva läs- och skrivkunniga.

Malm rundar av sin genomgång med att en rad faktorer har inverkat på de påstådda mötena med lindormar och drakar, det finns ingen allenarådande förklaringsmodell. En grundmurad tro i kombination med självsuggestion, feltolkningar och överdrifter, liksom påverkan av brännvin, är nog den rimligaste förklaringen på den gamla gåtan. Med Malms egna ord: ”Om en fjäder enligt sagan kan bli fem hönor, ja, då kan väl en tjäder eller en iller bli en drake.”

Detta är en utomordentligt spännande och läsvärd bok.

                                                                                Anna Lilljequist