En söndag samlades sex personer runt ett bord på Sagomuseet för att spela rollspel. Hanna hade gjort ett spel byggt på sagobygdens sägner och karaktärer. Nu var det dags att prova spelet. Hanna var vår spelledare. Hon gav oss ramberättelsen samt en beskrivning av den tid och de platser allt utspelas på. Därefter fick vi själva bestämma namnet på vår karaktär, vad han/hon skulle ha för egenskaper och föremål m m. Min hette Smed- Hans. Han hade fyra av fem i styrka, tre i visdom och bara ett i kunskap i folktro.
Hanna sa: ”Ni har var och en fått besök av en gammal man som erbjudit er arbete. Ni skall hjälpa honom att leta reda på en vän. Alla har sagt ja till uppdraget och ni skall nu mötas.”
Därefter ledde spelledaren oss- likt en berättare- genom handlingen. Med jämna mellanrum råkade min Smed-Hans ut för olika problem. Eftersom han/jag bara hade ett i kunskap om folktro så fick jag stora svårigheter när jag mötte troll och andra väsen. Ett av mina hjälpmedel var ett svärd och det drog jag mest hela tiden, ofta till ingen nytta. Så fort det uppstod ett problem fick man slå med en T10. Det är en specialtärning som används vid rollspel. När jag mötte det stora trollet slog jag T10 och la mina fyra i styrka till tärningens sju och kom så upp elva. Spelledaren konstaterade att Smed-Hans fått elva i styrka, slog därefter trollets styrka och började berätta: ”Smed- Hans träffas av trollets väldiga svans, faller handlöst mot ett stort träd och förlorar ett liv”. Hade jag slagit en högre siffra med T10 så hade spelledaren berättat en helt annan utgång av striden.
Timmarna flög verkligen iväg. När spelet väl var slut och vi räddat våra vänner, besegrat våra fiender och lyckats med vårt uppdrag, ja, då hade dag blivit till kväll. Lyckliga och trötta konstaterade vi att detta var en form av muntligt berättande som vi måste göra fler gånger. Vill du vara med nästa gång?
Mikael Thomasson
Sagobygdens Blogg 