Kategoriarkiv: Litteratur

by | 27 november 2023 · 7:49

Var fick hon sina skräckberättelser ifrån?Wilhelmina Schröder del 2

Var fick då Wilhelmina sina berättelser ifrån?

Den i det tidigare blogginlägget publicerade sägnen om Hin Håle och slottsherren innehåller många klassiska sägenmotivet: den obeskrivligt grymme slottsherren; en plågsam död; djävulen som kommer i sin vagn för att hämta den dödes själ; spökerier som slutar när den gömda rikedomen hittas. Schröder kan ha haft en förlaga eller bara diktat ihop en historia utifrån traditionella ingredienser.

Jag känner igen en hel del berättelser som sägner, som traderats både före och efter det att Schröder skrev sin bok. Här finns sägnen om den grymme riddaren Peder Oxe, herre till Björkeberga i Göinge. Andra exempel från Skåne är skatten i källaren till Knutstorps slott och den igenmurade frun i Gyllebo slott (som Schröder kallar Gylteborg) och Munkklostret vid Gyllebosjön. Mattias Fyhr menar att en möjlig källa till Wilhelmina Schröders berättelser kan vara Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige som utkom 1859-1869. Så kan det vara. Verket refererar en hel del sägner som ofta återges efter äldre ortsbeskrivningar. Jag förmodar att Gustaf Ljunggrens verk Skånska herrgårdar som utkom i två illustrerade band 1852-1863 varit en viktig källa, för det stora antalet berättelser från Skåne. I verket finns gott om genealogiska uppgifter och sägner. Vid en snabb kontroll visar det sig att jag hittar flera av de grundmotiv som finns i Schröders berättelser i Skånska herrgårdar. Sen har författaren broderat ut berättelserna i nationalromantisk anda.

Hon har också använt sig av Herman Hotbergs Svenska folksägner som utkom 1882. Det var Sveriges första utgåva av sägner från hela landet. Hofberg berättar om Katrineholms herrgård invid Svartån, nära Aneby i Småland. Den röda tråden i berättelserna är identiska, men detaljerna skiljer sig åt. 

Hofberg berättar att herrgården byggdes på ett berg där bergakungen härskade. Hos Schröder är det gårdstomtarna som rår över byggplatsen. Herrgårdsfrun på Katrineholm hjälper till att förlösa bergakungens gemål och får som tack ett dyrbart skrin, med ädla stenar och andra dyrbarheter. Men hon får inte omtala vad som hänt. I Schröders berättelse gör herrgårdsfrun jordvättens hustru frisk och får som tack en ring. Så länge hon bär den på sitt finger och inte talar om var den kommer ifrån ska det gå henne väl. I båda versionerna får herremannen syn på den dyrbara gåvan och tvingar hustrun att berätta var den kommer ifrån. Snart flyter en förtrollad ö upp i sjön nedanför vattenfallet. Mannen ror med sina små gossar ut till ön för att undersöka den. När barnen hoppar i land sjunker ön och de följer med ner i djupet. Hos Hofberg sörjer sig den stackars frun till död och mannen reser till främmande land. Hos Schröder springer den förtvivlade modern ut i vattnet och drunknar och inte långt därefter dör mannen av sorg.

En mer systematisk granskning av Schröders samling behövs för att hitta alla förlagor. Sen är säkert en hel del ren dikt. Bland annat finns i samlingen en längre berättelse om Vittsjöborg, i min grannby, som i det stora hela förefaller vara författaren alldeles egna berättelse.

En intressant fråga är också i vilken grad berättelser ur Borg- och folksägner traderats vidare muntligt. Det stora intresset för folkliga sägner knutna till hembygden kring sekelskiftet 1900 innebar att en hel del berättelser, som kanske inte alls var folkliga, togs till vara och berättades vidare.

Bild: Hjalmar Eneroths vinjettbild till sägnen om herrgården Katrineholm.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur

Taggat som , ,

by | 22 november 2023 · 10:14

Kungens älskarinna var Sveriges första skräckförfattare. Wilhelmina Schröder del 1.

Jag tvekade ett tag, innan jag skrev den här rubriken, påverkad av kvällstidningarnas sensationsjournalistik. Som så mycket i dag och igår, är den ett uttryck för ett patriarkaliskt samhälle. För Wilhelmina Schröder är värd att lyfta fram för sin egen skull. 1902-1905 utkom hennes över tusensidiga verk Borg- och folksägner där berättelserna sägs vara ”samlade och upptecknade” av författaren. Boken är illustrerad av Hjalmar Eneroth. Berättelserna hade tidigare utkommit häftesvis och även samlats i en betydligt tunnare bok 1902. Det är litteraturvetaren Mattias Fyhr som i sitt imponerande verk Svensk skräcklitteratur kallar henne  ”Sveriges första skräckförfattare”, om man med det avser en författare som enbart skrev skräck och hade en omfattande produktion.

Tycker du om att läsa under julhelgen kan det vara läge för att leta rätt på Wilhelmina Schröders berättelsesamling. De 1100 sidorna tarvar ju lite tid.  Komplettera gärna med Mattias Fyhrs verk, de två delarna är ”bara” på 900 sidor.

Vem var då Wilhelmina Schröder? Vi vet inte mycket om henne. Hon har mest figurerat, som Karl den XV:s älskarinna, i böcker om släkten Bernadotte. Hon var född i Skåne och dog i maj 1924, 84 år gammal. Då var hon ogift och bodde i Ulriksdal. Hon arbetade på postkontoret i Hällestad väster om Norrköping. 1866 blev hon kungens älskarinna. Eftersom resorna var långa flyttade hon 1869 till Stockholm, där kungen hade ordnat en våning till henne på Drottninggatan. Lars Elgklou som skrivit om Bernadottesläkten karakteriserar henne som ”en ung ambitiös dam med god uppfostran” som ”ville försörja sig själv.” I Wilhelmina Schröder fick kungen ”en god lyssnerska” och ”en privat själavårdare”. Hennes spiritiska intressen fascinerade, enligt Elgklou, kungen. Hennes spiritiska intressen går igen i Borg- och folksägner, här vimlar de av andar som på olika sätt vill meddela sig till de ännu levande.

Schröders bok innehåller 74 berättelser. De flesta är på 3-5 sidor, men en del växer ut till 25-sidiga noveller. I berättelserna figurerar ofta kungar, drottningar, riddare och högreståndspersoner och de tilldrar sig ofta på slott och herrgårdar. Tidsmässigt är de ofta förlagda till medeltiden och forntiden. Geografiskt finns det en övervikt av berättelser som utspelar sig i Skåne. Många av berättelserna har en diffus lokalisering och platsens namn har anonymiserats.  

Hur låter då Wilhelmina Schröder när hon berättar? Vi kan ta Hin Håle och slottsherrn som ett belysande exempel.

I början  af förra århundradet lefde å ett slott i sydligaste Skåne en f.d. embetsman och handlande, Svante X. Elak öfver all beskrifning, var han en skräck för alla sina grannar. Hans stora förmögenhet, till största delen orättvist tillkommen, växer allt mer, och i samman mån hårdnade hans sinne, och många menniskor bringade han till tiggarstafven. Sin hushållerska, med hvilken han under äktenskapslöfte aflat barn, misshandlade han och fördref ur sitt hus.

Hans bror, en mycket gudfruktig prest, afled helt hastigt i små omständigheter. Enkan, hans svåger. besökte honom för att om möjligt leda honom till edftertanke och besinning af sina svåra synder. I sin ifver att frälsa hans själ gick honså långt, att hon gifte sig med honom… Men allt var förgäfves. Hans ondska tilltog ned hvarje dag. Slutligen kom döden. Med en svordom på sina läppar lemnade han det jordiska.

Det är inte svårt att gissa vad som kommer att hända, särskilt som den döende i sina plågor utropade ”Jag försvär mig åt djefvulen, om mörkrets furste blott för en stund lisar mina qval!”

I samma stund bullrar slottsporten. När den döendes hustru och hans sjuksköterska tittar ut genom ett fönster, skriker hustrun till och faller sanslös till golvet. In genom slottsporten rullade

en vagn, omgifven av lågor och dragen av fyra nattsvarta hästar, ur hvilkas vidöppna näsborrar strömmar af eldgnistor framhvälfde. I vagnen satt en hemsk skepnad, iklädd en kolsvart drägt. Han var försedd med horn i pannan, och med undantag deraf, samt att ögonen sprutade eld och lågor, tycktes skepnaden vara en mensklig varelse. Med stor skicklighet förde han tömmarna till fyrspannet, hvilket stannad framför stora slottstrappan. Der hoppade den hornprydde körsvennen ur, och då observerade de båda qvinnorna inne i sjukrummet, att det ena benet på honom var försedt med bockfot, och att han egde en lång svans. Derpå lät han höra en lång, egendomlig vissling, och i nästa sekund var det eldlågande ekipaget försvunnet, liksom uppslukadt af jorden.

När sen den ”hornprydda, bokfot- och svansförsedda” körsvennen kommer in i sjukrummet lyses det mörka rummet upp av ett ”intensivt, svafvelutdunstande sken”. Den inkomne, håller upp sin bok och visar att den döendes namn är inskrivet i den, och säger: ”Svante X, du har kallat på mig, och nu är jag här för att ända dina timliga qval”. Han tillägger ”Följ mig nu, min son!” I det ögonblicket ”framvällde en tjock fradga” i den sjukes mungipa och den ”ondskefulle Svante X var död”.

Som väntat får den döde ingen ro, och hans efterlämnade fru hör hans fotsteg nattetid när han går rastlös av och an i slottet. En natt hör hon honom yttra:

Under skrifbordet i mitt arbetsrum ligger en större penningsumma. Tag reda på den och använd den till det goda! Förr får jag ingen ro!

Följande dag upptogs golfvet å det anvisade stället. Skatten fanns och blef använd till goda ändamål. Sedan upphörde spökerierna.

I kommande inlägg berättar jag mer om Schröders berättelser.

Litteratur

Wilhelmina Schröder: Borg- och folksägner. Stockholm 1902-1905. Skandias bokförlag.

Mattias Fyhr: Svensk skräcklitteratur 1-2. Lund, 2017 och 2022. Ellerströms förlag

Lars Elgklou: Bernadotte. Stockholm, 1978.

Lars Elgklou: Familjen Bernadotte. Stockholm, 1995.

Staffan Skott: Alla dessa Bernadottar. Stockholm, 1996

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur

Taggat som , , ,

by | 07 november 2023 · 8:19

Jonas Allvins småländska häradsbeskrivningar

I min serie om äldre ortsbeskrivningar har turen kommit till lantmätare Jonas Allvins småländska häradsbeskrivningar. Allvin far var skogsvaktare och han växte upp under små omständigheter i en barnrik familj. Översten och chefen för Wista komapni av Kungliga Jönköpings regemente råkade vid en genomresa i kontakt med familjen och tog hand om den lille pojken, som snart visade sig hågad för studier. I början av1800-talet blev han lantmätare och 1830 förste lantmätare i Jönköpings län. Han blev ledamot av Svenska fornskriftssällskapet och Witterhets-Historie och Antikvitets-Akademien.

Allvins mest kända verk är de fyra beskrivningarna över Östbo härad 1852, Wästbo härad 1846, Wista härad 1859 och Mo samt Norra och Södra Wedbo härader 1857. Beskrivningarna är mycket detaljerade och innehållsrika och tar upp natur, näringar, folkets levnadssätt och kyrkor, gårdar, fornlämningar i de olika socknarna. Själv har jag flitigt använt böckerna som en källa till platsanknutna sägner.

Vi kan ta Östbobeskrivningen som ett exempel. Här återfinns de välkända sägnerna om rovet av dryckeshornet vid Trolle klippa, den tragiska kärlekshistorien om uppkomsten av Träle källa, korset i Drömminge som minner om ett brödradråp samt tillblivelsen av Stora hålan på Rydaholms kyrkogård.

Här återger jag en mindre känd uppgift från Rydaholms socken.

På Upplid Mellangårds äng Hylle, i öster från byn, är en ovalformad bergkulle helt och hållet omsluten av ett sankt kärr, och kallad Hylleberg. I denna har folktron en bergsfru benämnd Hyllefrun. Hon är svåra rik, särdeles på silver och linne, det hon någon gång utbreder och uthänger i solskenet. Hon åstadkommer annars icke något ont och tillhör sålunda bergens goda väsen. 

Allvin härleder folktroföreställningen om Hyllefrun till att någon nordisk gudomlighet dyrkats i trakten. Han beskriver en jättesten, 6 alnar hög, som står vid kullens fot, och anför att denna kan vara en andaktssten eller en offerhåll.

Som vanligt återkommer sägnerna från Allvins häradsbeskrivningar i senare utgivna verk, bland annat Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige som började utges 1859.

5 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Litteratur

Taggat som , , , , ,

by | 31 oktober 2023 · 8:39

Vandra i Osbecks bokskogar och läsa en ortsbeskrivning från 1700-talet

Jag fortsätter med bloggserien över äldre ortsbeskrivningar. Nu inspirerad av en nyligen företagen vandring i Osbecks bokskogar på Hallandsåsen vid Hasslöv. Skogen som är naturreservat har sitt namn efter Linnélärjungen Pehr Osbeck (1723-1805). Liksom många av den tidens lärda blev han präst för att kunna försörja sig. Han tillträdde kyrkoherdetjänsten i  Hallandssocknarna Hasslöv och Våxtorp 1760. Och liksom många av den tidens präster skrev han en beskrivning över sitt pastorat. Den utgavs aldrig under hans livstid, först 1922 trycktes den med titeln Utkast til beskrifning öfver Laholms prosteri. Osbeck arbetade med beskrivning under en mycket lång tid och det finns många utkast till beskrivningen. En del ur koncepten publiceras i den tryckta utgåvan.

Osbeck var livligt verksam på många områden och synnerligen uppskattad på sin tid. Samuel Ödman skrev att Osbeck vid sin död ”icke uppnått den i övrigt föga mödosamma konsten att förvärva sig en enda ovän”.

Väl hemma efter vandringen bläddrar jag i Osbecks bok och finner att han berättar om alla de odlingsrösen vi passerade. Han återger folktraditionen kring drottning Hacka och tiden med svår hungersnöd. Folk fick en hacka och rätt att hacka upp åker på utmarkerna för att kunna överleva. Han nämner också det gamla torpstället vi passerade som kallas för Hackarhuset. Under vår vandring kom vi också till Lassahusstenen, ett stort kluvet flyttblock med hällristningar och skålgropar, där folk offrade i. Osbeck redovisar en sten vid Baramossa, lite längre upp på åsen, med jättegryta och älvkvarnar, där han uppger att folk malt säd och även offrat ”runstycken, halvören, nålar och hästskosöm”.

I konceptet till prosteribeskrivningen skildrar Osbeck seder och bruk samt vidskepelsen i trakten. Här några axplock, språkligt redigerade.

Gossebarn låter de rida på häst innan de döpas, och tror att de därav med tiden ska bli mycket hurtiga. Seden kallas att rida hedning.

En nål sätts i handen på späda flickebarn innan de döpes och barnets hand styrs som om det skulle sy. De blir då duktiga i kvinnoarbeten.

Myrstackars får förökas utan att någon förstör dem, för folk inbillar sig att myrorna i fordom tid varit jungfrur.

Om en kvinna går ut på markerna innan hon blir kyrktagen, tror man att näckamannen gör henne skada. Om hon går in i ett hus går lerkärlen sönder mycket det året.

Julabröd gömmes i sädesbingen tills åkerbruket börjas om våren. Då äter både drängar och pigor av brödet och blir mycket starkare. För samma orsaks skull skrapar drängar och pigor grötgrytan jul-, nyårs- och trettondedagsafton.

Om det regnar i brudens krona när hon åker till kyrkan ska det vara ett lyckligt tecken.

När ett barn plågas av skäver (rakitis) tigger de mjöl av 9 kvinnor. Av allt detta bakar de en helt tunn kaka med så stort runt hål i, att barnet kan krypa igenom det två söndagsmorgnar och en torsdagsmorgon. Barnet äter sen upp kakan på fastande mage.

Som synes en hel del välkänt, men också en del lite mer ovanliga föreställningar. 

Osbecks omtalade älskvärdhet och vidsynthet tycker jag kommer fram i följande stycke, som jag inte kan låta bli att återge:

Kvinnfolket har efter allt utseende det trägnaste arbetet: de måste inte allenast räfsa efter slåtterkarlen, en efter var karl, vända och bära tillsammans höet m.m. Taga upp den avslagna säden på åkern, hjälpa till med dels torkning och hemkörsel, räfsa åkern, lassa på gödseln, breda ut henne på åkern, förutom deras arbete på herrgården i samma sak. De måste tvätta mannens, barnens, sina egna och tjänstefolkets kläder, koka, baka, brygga, bränna, bära mat till folket om sommaren, jämte det de sköta sina barn och lära dem läsa, samt dess emellan så väl hemma som på vägar sticka strumpor, eller spinna och väva. Så det är underligt att kvinnor kunna så länge uthärda och i allmänhet uppnå 70, 80 och 90 år.

Osbecks beskrivning är en  rik källa för den som är intresserad av folkliga föreställningar i södra Halland. Den avslutas med kortare beskrivningar av andra pastorat i den här delen av landskapet.

Osbecks studier av djurlivet kring Hasslöv utkom i en rikt illustrerad utgåva 1996 med titeln Djur och natur i södra Halland under 1700-talet.

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Litteratur, Utflyktstips

Taggat som , ,

by | 22 oktober 2023 · 16:22

”Bildning och kunskaper istället för okunnighetens och fördomarnes mörker”

Under 1700- och 1800-talet kom det ut en lång rad ortsbeskrivningar som skildrade socknar och härader runt om i vårt land. Författarna var präster, lantmätare, professorer och andra ämbetsmän.  Ett syfte med beskrivningarna var att föreslå reformer som kunde bidra till landets utveckling. Författarna efterlyste en modernare hushållning och ett sedligare levnadssätt. De kritiserade att allmogen levde efter invanda ålderdomliga seder och bruk, var obenägen till förändring och styrdes av en ödestro.

Kyrkoherden i Jämshögs socken i Blekinge Jöran Johan Öller skrev en beskrivning över sin socken år 1800. Han konstaterade att ”ju dummare och enfaldigare et folk är, ju mera är det benäget för wantro och wiskepelser”. Han beskriver hur ynglingar och karlar sköt i luften påskafton för att träffa trollpackor. Folk trodde att vissa personer hade makt att  förorsaka otur med kreatur och till exempel vid bryggning och smörkärnande. Han skildrar också tron på kloka. En sådan här beskrivning av allmogen föreställningsvärld går igen i många ortsbeskrivningar.

Drygt 50 år efter Öller skriver Jöns Hagerlöf en skildring av Grönby pastorat i nuvarande Trelleborgs kommun. Han ger en helt annan bild av människors tankar och tro:

Folket är till lynnet stilla och saktmodigt, fredligt och wänligt, hafwande slättbons kända tröghet uppspädd med en wiss tillsats af skogsbons lifligare natur. Brott begås sällan och det är glädjande att kunna nämna, det sedligheten hållit jemna steg med upplysningens stigande under sednare år. Begifwenheten på brännwin, som för ett par decennier sedan war temligen allmän, har betydligen aftagit och för närvarande finnes det inom församlingarne intet bränneri och ingen krog, utom ett gästgifweri. …Hwad lefnadssättet i öfrigt widkommer, så hafwa snygghet och hyfsning trädt i stället för den tillförene rådande osnyggheten och råheten, bildning och kunskaper i stället för okunnighetens och fördomarnes mörker. Tron på ”bäckatrasken”, ”kyrkogrimmen” trollpackor och annat skrock, som för ett halft århundrade sedan war så fast rotad i folkmedwetandet, kan numera anses för utdöd. Åtskilliga populärt skrifna arbeten i naturkunnigheten, hwaribland särskilt förtjenar att nämnas Professor Berlins Läsebok i Naturläran, ur hwilken äfwen den enfaldigaste får hemta en klar insigt i Naturens hushållning, äro de, som till widskepelsens förskingrande i icke ringa mån medverkat.

De här gamla ortsbeskrivningarna är en värdefull källa för kunskap om forna tiders folktro och de innehåller ofta fängslande sägner.

Vill du veta mer om det här källmaterialet så har etnologen Maria Adolfsson skrivit avhandlingen Fäderneslandets kännedom. Om svenska ortsbeskrivningsprojekt och ämbetsmäns folklivsskildringar under 1700- och 1800-talet. Stockholm, 2000.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Taggat som , , , ,

by | 21 juni 2023 · 13:46

Jag har tidigare skrivit om att ormbunken blommar den magiska midsommarnatten. Det kan du läsa om här. I Småland sägs blomman vara eldröd, i andra landskap är den blå. Frö från ormbunkar kan ge jaktlycka. Låsbräken kan ge förmåga att öppna alla lås. Bryter du av en ormbunksstjälk kan du se initialerna av din tillkommande.

Vill du veta mer om ormbunkar, både rent botaniskt och i kulturhistorien, kan jag tipsa om Anton Sundins bok, som kort och gott heter Ormbunkar och kom ut 2019.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Taggat som ,

by | 19 mars 2023 · 8:33

Ökat intresse för muntligt berättande som pedagogiskt redskap

Sedan urminnes tider har man använt berättandet som ett verktyg i undervisning, men under de senaste femtio åren har andra pedagogiska metoder tagit över alltmer. Nu har det vänt. Berättandet får åter uppmärksamhet i skola och förskola och lyfts fram som en metod för att möta de utmaningar som dagen undervisning står inför.

Redan 2011 anade man ett nyvaknat intresse hos skolan. Då kom en ny läroplan (Lgr11 ) och i kursplanerna för svenska nämndes begreppet muntligt berättande för första gången som en del av det centrala innehållet. Samtidigt var det otydligt vad som egentligen menades med begreppet i detta sammanhang. För något år sedan förtydligade Skolverket när man publicerade nytt material om hur man kan arbeta med berättande och sagor såväl i skola som i förskola.

Nyligen har Sverige också fått två doktorer i pedagogiskt berättande. På Göteborgs Universitet har Ola Henricsson och Agneta Pihl disputerat. Olas avhandling handlar om lärarens berättande i skolan och Agneta tar upp barnens muntliga berättande i förskolan. Att pedagogisk forskning på detta sätt fördjupat sig i berättandet kommer säkerligen påverka framtidens skola och förskola

Ola Henricsson, doktor i muntligt berättande

Här kommer fler exempel på skolvärldens ökade intresse:

På lärarutbildningarna undervisas det allt oftare i berättande
På Göteborgs universitet undervisar Ola Henriksson i det muntliga berättandet som pedagogiskt redskap och på Linneuniversitetet är det Sagobygdens berättarpedagoger som utbildar studenterna. Säkert förekommer liknande undervisning på andra platser i landet.

Universitet erbjuder fristående kurser i berättande
Linneuniversitetet har under flera år haft 15 poängskursen Muntligt berättande i förskola och skola och sedan en tid har Umeås universitet Muntligt berättande för kulturell och social hållbarhet

Specialistbarnskötare med inriktning språkutveckling
 I Göteborg har man skapat fortbildningar för barnskötare i språkutveckling. En av kurserna handlar om det pedagogiska berättandet

Nya böcker och webbsidor
Under senare år har det kommit ut en rad böcker i ämnet.  Eftersom flera redan tagits upp på denna sida så nöjer jag mig med att presentera två böcker och en Pdf.

  • ”Det berättas… Katarzyna Wolanik Boström och Alf Arvidsson
     Muntligt berättande som självmeförståelse, estradkonst och kulturarv. Boken koncentrerar sig på bland annat det pedagogiska berättandet, där berättare och pedagoger i hela landet inspirerar andra till att formulera berättelser ur sina personliga erfarenheter. 
  • Samtala om berättande och högläsning i förskolan – Ann S Pihlgren
    Ann S Pihlgren är forskaren som under senare år allt oftare talat och skrivit om berättandet och samtalets vikt i förskola, skola och på fritidshem. Denna bok fokuserar på samtalet om det lästa och berättade. Den redogör på ett enkelt sätt för teorier och forskning om såväl högläsning och berättande som samtal i förskolans barngrupper.

Varför finns det då ett så stort intresse för muntlighet och berättande i skola och förskola just nu? Det finns inget entydigt svar på den frågan, men delvis beror det på att dagens skola står inför stora utmaningar. I så väl skola som förskola arbetas det intensivt för att skapa studiero, kulturmöten, språkutveckling och demokratiska värderingar med mera. I detta arbete passar muntligt berättande väl in. Ett metodiskt arbete med berättande, lyssnande och samtal löser inte skolans alla problem, men tillsammans med andra pedagogiska verktyg är det ett sätt att arbeta med de utvecklingsområden som dagens skola och förskola har.
Jag tror att utvecklingen bara börjat och att det muntliga berättandet kommer att få allt större betydelse i framtidens skola och förskola

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Litteratur, Pedagogik

by | 18 februari 2023 · 15:29

Berättarröster från en svunnen tid präglad av hav och sjöfart

Bengt af Klintberg har gjort en sagobok för oss som älskar Bohuslän. Med hjälp av personalen på ISOF i Göteborg har han letat upp ett stort antal Bohuslänska folksagor, insamlade kring förra sekelskiftet.

Under åren 1937 – 1942 gav Kungliga Gustav Adolfs Akademien ut ”Svenska folksagor och Sägner” i tolv band. Där var Bohuslän inte representerat, detta trots att ett genuint muntligt sagoberättande levde kvar längre i Bohuslän än i många andra landskap. Nu, åttio år senare, rättar Klintberg till detta misstag genom att låta akademien ge ut ett trettonde band av ”Svenska Sagor och sägner” under namnet ”Sagor från Bohuslän”. I denna sagosamling presenterar Bengt af Klintberg 117 sagor, av ett femtiotal berättare. Den främste av dem är fiskaren och bodkarlen Agust Jakobsson från Tanum som 1919-1920 fick sin sagorepertoar dokumenterad av David Arill.

Vad är det då för sagor vi möter?
De allra flesta är berättelser som en van berättare helt eller delvis känner igen. Det är till stor del samma internationella sagotyper som i övriga landet. Det är långa undersagor om prinsar och prinsessor, jättar och troll. I urvalet ingår också djursagor, skämtsagor och ramsartade sagor. Det som sticker ut i denna samling är berättelserna om hav och sjömän.

De flesta av berättarna är män, vilket enligt Klintberg illustrerar hur det muntliga berättandet såg ut. När alla samlades var det män som berättade, kvinnorna berättade främst för andra kvinnor och barn. Detta styrde också repertoaren, bland männen dominerade skämtsagor för vuxna och hos kvinnorna var det till stor del undersagor.

Boken ger en unik insyn i en del av den muntliga berättartraditionen som av olika anledningar glömdes bort. När jag läser får jag en bredare och delvis ny bild av hur berättelserna kunde låta, det är nästan så att man hör berättarrösterna från en svunnen tid, texterna ligger mycket nära talspråket. Visserligen är den breda bohuslänskan till stor del översatt, men andra typiska muntliga drag finns kvar, som tempusbyten och enkla meningsbyggnader. Det är lite som att glänta på dörren till en Bohuslänsk fiskarstuga för drygt 100 år sedan. Det är också en påminnelse om att det skriftliga och muntliga berättandet verkligen är två helt olika medier Är du dessutom inbiten Bohuslänning är det lite som att hälsa på sina släktingar och få ta del av deras tankar. Samtidigt är boken mycket mer än bara ett historiskt dokument för inbitna nördar. Många av sagorna håller än idag. Jag vet, för flera har jag sedan länge på min repertoar. Hur björnen blev rompalös, Jätten utan hjärta, Hur Bror lustig kom in i paradiset och Havsfrua köper råglasten, är bara några exempel. Andra berättelser är nya för mig, så som Skepparen Vidrompen och Hornpär. Det är en hejdlös vuxensaga om skepparen som lurade självaste djävulen.  Jag ser verkligen fram emot att framöver få berätta den och många andra berättelser ur denna kulturskatt. Jag tackar Bengt af klintberg för att jag fått ännu en berättarskatt att ösa ur.

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Litteratur

by | 31 januari 2023 · 16:31

Omläsning: Det berättande barnet

För snart tio år sen skrev jag här på bloggen om Pia Thomsens bok Det berättande barnet. När jag nu läser om boken tycker jag lika mycket om den som då, om inte mer. Därför finner jag skäl att publicera mina reflexioner om boken på nytt.

Jag vill särskilt lyfta fram hur starkt Pia Thomsen betonar den direkta språkliga inputen, det vill säga att den vuxne vänder sig direkt till barnet och pratar. ”Fördelen med direkt input är att barnet använder ditt tonfall, dina repliker och reaktioner, din blicks riktning och ditt ansiktsuttryck som avstamp för sitt lärande. Barnet använder dig som spegel för att förstå och själv producera.”

Thomsen refererar också till undersökningar som visar att ”direkt input besitter så viktiga fysiska drag och samspelskarakteristiska att språksvaga barn inte lär sig språk från ljudband eller teve även om utsändningarna innehåller en massa språk.” Det är det fysiska mötet, samspelet, som ger möjlighet till samtal och fördjupning och språkligt lärande. Det är det muntligt berättande handlar om.

Jag läser den danske forskaren Pia Thomsens bok Det berättande barnet med undertiteln Stimulera förskolebarn att uttrycka sig i ord. Efter läsningen har jag fått en fördjupad förståelse för hur viktiga språkliga förebilder vi vuxna är för de små barnen.

Thomsens utgångspunkt är att barn lär sig språk ”genom att ingå i språkliga, sociala och kognitiva gemenskaper med vuxna”. Hon argumenterar för narrativa praktikformer i förskolan. Barn lär sig inte språk av sig själva och genom fri lek. Det är avgörande att den vuxne avsätter särskild tid för arbetet med språket i förskolan. Barn ska stimuleras att bli berättare. Med hjälp av berättelser tolkar vi händelser, skapar identitet, utvecklar den sociala och kognitiva förmågan.

Thomsen betonar hur betydelsefullt det är att den vuxen är aktivt lyssnande och berättande, alltså har hela uppmärksamheten i samtalet med barnen. Och här är det lätt att se att verkligheten ser helt annorlunda ut. Häromdagen när jag berättade för förskolebarn tog en i personalen upp sin mobil och smsade. Den vanligaste synen på en lekpark idag, är en vuxen som leker med telefonen, istället för att leka med barnen helhjärtat. Thomsen använder uttrycket ”världens bästa gemensamma uppmärksamhet” och menar med detta förmågan att rikta uppmärksamhet mot ett föremål eller handling, och samtidigt dela denna uppmärksamhet med en annan person. En person som visserligen är intill barnen, men som sysslar med något annat, hjälper inte barnet att utveckla denna så viktiga förmåga.

Boken är verkligen användbar eftersom den, förutom att den tecknar bilden av barns språkutveckling, också ger en rad praktiska tips på hur en narrativ praktik kan etableras i förskolan.

Som berättare påminner mig boken om hur viktigt det är att använda ett komplext ordförråd. Thomsen understryker att barn som har ett begränsat ordförråd vid tre års ålder också har det långt upp i skolåldern. Med andra ord är det viktigt att ge de små barnen nya ord. Hon hänvisar också till att undersökningar visar att i synnerhet barn med språksvårigheter har stor glädje av att höra muntliga berättelser. Det stärker sambandet mellan den kognitiva och språkliga nivån.

Barnets egna muntliga berättelser underlättar läsförståelsen, eftersom de tränat sig på att organisera vad som händer med språkliga uttryck. Erfarenheter av narrativa praktikformer i skolan skapar också lugn och ro i vardagen. En orsak är att barn upplever att de blir sedda och respekterade.

Barn i åldern 0-3 år har också ett kontextbundet ordförråd. Med andra ord kan vi underlätta förståelse av en berättelse om vi använder konkreta föremål. Detta funkar redan så tidigt som när barnet är 8 månader.

Barn mellan 3-6 år utvecklar ett kontextoberoende ordförråd och ett abstrakt tänkande. Thomsen framhåller hur viktigt och roligt det kan vara att i den här åldern använda sig av fasta språkliga uttryck, alltså talesätt och ordspråk.

I sin språkliga utveckling gör barn en massa fel, men Tomsen betonar att det är en del av den språkliga utvecklingen och hur viktigt det är att se till vad barnet vill förmedla.

Pia Thomsen: Det berättande barnet. Studentlitteratur, Lund 2013. ISBN 978-91-44-09150-1

Översatt från danskan av Ulrika Jakobsson.

2 kommentarer

Under Att berätta, Litteratur

Taggat som ,

by | 28 oktober 2022 · 17:28

Naturlagen

Henrik Hallgren deltog i Sveriges första berättarfestival, den i Ljungby 1990. Efter det har Henrik fortsatt att berätta. Särskilt har han berättar historier ur den nordiska mytologin och ursprungsfolkens skapelsemyter och berättelser. På sin hemsida skriver han, att han har en ”förkärlek till berättelser som lyfter fram ekologiska och livsfilosofiska teman”. Han är också verksam som utbildare i ekopsykologi, naturpedagog, föreläsare och författare. Nu har han skrivit boken Naturlagen tillsammans med ekologen Pella Larsdotter Thiel.

Boken har undertiteln Om naturens rättigheter och människans möjligheter och argumenterar för att vattendrag, skogar och djur, ja allt levande, ska ha rätt att få existera på sina egna villkor och inte på människans. Författarna menar att det är hög tid att naturen ges juridiska rättigheter, som hejdar människans pågående exploateringen av naturen.

I samma ögonblick jag slår ihop boken, efter en tankeväckande och ständigt intressant läsning, rapporterar radionyheterna att världens miljöexperter konstaterar att Parisavtalets mål om en begränsning av den globala uppvärmningen till 1,5 grader inte kommer att nås. Uppvärmningen blir snarar 2,5 grader eller ännu mer, förutsatt att världens länder inte ändrar sin klimatpolitik. Jag kan inte låta bli att känna mig ganska uppgiven, samtidigt blir det så tydligt att boken jag just läst ut är viktig läsning. Tankarna om att naturen ska ges rättigheter framstår som så självklart.

Författarna ger exempel på att detta faktiskt har skett på en del håll i världen. Ecuador har skrivit in i sin konstitution att ”naturen, där liv produceras och existerar, har rätt till respekt för sin existens och att upprätthålla och regenerera sina livscykler, strukturer, funktioner och evolutionära processer”. Även om konstitutionen tolkats på ett sätt som tillåter en fortsatt exploatering av landets naturresurser, är det enligt författarna ändå ett viktig steg som tagits. På Nya Zeeland har Whanganuifloden, som är så viktig i maoriernas kultur, givits juridisk status. Överenskommelse mellan maorierna och staten bygger på urfolkets ordspråk ”Floden flyter från berget till havet. Jag är floden. Floden är jag.”

Just urfolkens seder och traditioner, förståelse av naturen som en levande helhet, deras myter och berättelser, rinner som en underström genom boken. Maorifolket, samerna och alla andra urfolk kan visa oss vägen till att leva i harmoni med naturen. Men jag saknar just myterna i berättelsen om naturens liv. Boken är en välskriven och gedigen genomgång av rörelsen om naturens rättigheter, den idéhistoriska bakgrunden och hur en lag skulle kunna konstrueras, men återberättandet av skapelsemyter, sagor och sägner, hade levandegjort urfolkens naturfilosofi och engagerat läsaren inte bara intellektuellt utan också än mer känslomässigt. I skildringen av maorifolkets kamp för sin flod återberättas en skapelsemyt och texten bränner till.

Författarna citerar också den samiske diktaren Paulus Utsi: 

Så länge vi har vatten, där fisken lever

Så länge vi har land, där renen betar och vandrar

Så länge vi har marker, där det vilda gömmer sig

har vi tröst på denna jord

Jag tycker dikten väl sammanfattar den respekt inför allt levande som författarna lyfter fram som så avgörande för vårt fortsatta liv på vår planet. Med vår menar jag då inte människans, utan allt levandes.

Det som motiverar att jag skriver om boken på Sagobygdens blogg är just att urfolkens myter och berättelser kan göra att vi ser tydligare hur vi idag lämnat ett liv i samklang med naturen. I ett kort kunskapsfilosofiskt avsnitt argumenterar författarna för vikten ”att förstå världen inifrån”. Om vi enbart betraktar världen med förnuftet och utifrån vetenskapen är det lätt att naturen blir ett objekt, något utanför människan. Att uppleva världen med alla sinnen, känna in oss i landskapet, använda oss av ett erfarenhetsbaserat lärande och olika konstformer (där jag ser berättandet som en) vidgas vår kunskap om och uppfattning av naturen.

Författarna har skrivit en angelägen bok. Och tänk om de framöver kunde bjuda på en bok med urfolkens myter och berättelser, utifrån ett ekologiskt tänkande.

Foto: Severus Tenenbaum. Från förlagets hemsida.

Henrik Hallgren och Pella Larsdotter Thiel: Naturlagen. Om naturens rättigheter och människans möjligheter. Volante. Stockholm, 2022.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Taggat som , ,