Jag tvekade ett tag, innan jag skrev den här rubriken, påverkad av kvällstidningarnas sensationsjournalistik. Som så mycket i dag och igår, är den ett uttryck för ett patriarkaliskt samhälle. För Wilhelmina Schröder är värd att lyfta fram för sin egen skull. 1902-1905 utkom hennes över tusensidiga verk Borg- och folksägner där berättelserna sägs vara ”samlade och upptecknade” av författaren. Boken är illustrerad av Hjalmar Eneroth. Berättelserna hade tidigare utkommit häftesvis och även samlats i en betydligt tunnare bok 1902. Det är litteraturvetaren Mattias Fyhr som i sitt imponerande verk Svensk skräcklitteratur kallar henne ”Sveriges första skräckförfattare”, om man med det avser en författare som enbart skrev skräck och hade en omfattande produktion.
Tycker du om att läsa under julhelgen kan det vara läge för att leta rätt på Wilhelmina Schröders berättelsesamling. De 1100 sidorna tarvar ju lite tid. Komplettera gärna med Mattias Fyhrs verk, de två delarna är ”bara” på 900 sidor.
Vem var då Wilhelmina Schröder? Vi vet inte mycket om henne. Hon har mest figurerat, som Karl den XV:s älskarinna, i böcker om släkten Bernadotte. Hon var född i Skåne och dog i maj 1924, 84 år gammal. Då var hon ogift och bodde i Ulriksdal. Hon arbetade på postkontoret i Hällestad väster om Norrköping. 1866 blev hon kungens älskarinna. Eftersom resorna var långa flyttade hon 1869 till Stockholm, där kungen hade ordnat en våning till henne på Drottninggatan. Lars Elgklou som skrivit om Bernadottesläkten karakteriserar henne som ”en ung ambitiös dam med god uppfostran” som ”ville försörja sig själv.” I Wilhelmina Schröder fick kungen ”en god lyssnerska” och ”en privat själavårdare”. Hennes spiritiska intressen fascinerade, enligt Elgklou, kungen. Hennes spiritiska intressen går igen i Borg- och folksägner, här vimlar de av andar som på olika sätt vill meddela sig till de ännu levande.
Schröders bok innehåller 74 berättelser. De flesta är på 3-5 sidor, men en del växer ut till 25-sidiga noveller. I berättelserna figurerar ofta kungar, drottningar, riddare och högreståndspersoner och de tilldrar sig ofta på slott och herrgårdar. Tidsmässigt är de ofta förlagda till medeltiden och forntiden. Geografiskt finns det en övervikt av berättelser som utspelar sig i Skåne. Många av berättelserna har en diffus lokalisering och platsens namn har anonymiserats.
Hur låter då Wilhelmina Schröder när hon berättar? Vi kan ta Hin Håle och slottsherrn som ett belysande exempel.
I början af förra århundradet lefde å ett slott i sydligaste Skåne en f.d. embetsman och handlande, Svante X. Elak öfver all beskrifning, var han en skräck för alla sina grannar. Hans stora förmögenhet, till största delen orättvist tillkommen, växer allt mer, och i samman mån hårdnade hans sinne, och många menniskor bringade han till tiggarstafven. Sin hushållerska, med hvilken han under äktenskapslöfte aflat barn, misshandlade han och fördref ur sitt hus.
Hans bror, en mycket gudfruktig prest, afled helt hastigt i små omständigheter. Enkan, hans svåger. besökte honom för att om möjligt leda honom till edftertanke och besinning af sina svåra synder. I sin ifver att frälsa hans själ gick honså långt, att hon gifte sig med honom… Men allt var förgäfves. Hans ondska tilltog ned hvarje dag. Slutligen kom döden. Med en svordom på sina läppar lemnade han det jordiska.
Det är inte svårt att gissa vad som kommer att hända, särskilt som den döende i sina plågor utropade ”Jag försvär mig åt djefvulen, om mörkrets furste blott för en stund lisar mina qval!”
I samma stund bullrar slottsporten. När den döendes hustru och hans sjuksköterska tittar ut genom ett fönster, skriker hustrun till och faller sanslös till golvet. In genom slottsporten rullade
en vagn, omgifven av lågor och dragen av fyra nattsvarta hästar, ur hvilkas vidöppna näsborrar strömmar af eldgnistor framhvälfde. I vagnen satt en hemsk skepnad, iklädd en kolsvart drägt. Han var försedd med horn i pannan, och med undantag deraf, samt att ögonen sprutade eld och lågor, tycktes skepnaden vara en mensklig varelse. Med stor skicklighet förde han tömmarna till fyrspannet, hvilket stannad framför stora slottstrappan. Der hoppade den hornprydde körsvennen ur, och då observerade de båda qvinnorna inne i sjukrummet, att det ena benet på honom var försedt med bockfot, och att han egde en lång svans. Derpå lät han höra en lång, egendomlig vissling, och i nästa sekund var det eldlågande ekipaget försvunnet, liksom uppslukadt af jorden.
När sen den ”hornprydda, bokfot- och svansförsedda” körsvennen kommer in i sjukrummet lyses det mörka rummet upp av ett ”intensivt, svafvelutdunstande sken”. Den inkomne, håller upp sin bok och visar att den döendes namn är inskrivet i den, och säger: ”Svante X, du har kallat på mig, och nu är jag här för att ända dina timliga qval”. Han tillägger ”Följ mig nu, min son!” I det ögonblicket ”framvällde en tjock fradga” i den sjukes mungipa och den ”ondskefulle Svante X var död”.
Som väntat får den döde ingen ro, och hans efterlämnade fru hör hans fotsteg nattetid när han går rastlös av och an i slottet. En natt hör hon honom yttra:
Under skrifbordet i mitt arbetsrum ligger en större penningsumma. Tag reda på den och använd den till det goda! Förr får jag ingen ro!
Följande dag upptogs golfvet å det anvisade stället. Skatten fanns och blef använd till goda ändamål. Sedan upphörde spökerierna.
I kommande inlägg berättar jag mer om Schröders berättelser.
Litteratur
Wilhelmina Schröder: Borg- och folksägner. Stockholm 1902-1905. Skandias bokförlag.
Mattias Fyhr: Svensk skräcklitteratur 1-2. Lund, 2017 och 2022. Ellerströms förlag
Lars Elgklou: Bernadotte. Stockholm, 1978.
Lars Elgklou: Familjen Bernadotte. Stockholm, 1995.
Staffan Skott: Alla dessa Bernadottar. Stockholm, 1996
I min serie om äldre ortsbeskrivningar har turen kommit till lantmätare Jonas Allvins småländska häradsbeskrivningar. Allvin far var skogsvaktare och han växte upp under små omständigheter i en barnrik familj. Översten och chefen för Wista komapni av Kungliga Jönköpings regemente råkade vid en genomresa i kontakt med familjen och tog hand om den lille pojken, som snart visade sig hågad för studier. I början av1800-talet blev han lantmätare och 1830 förste lantmätare i Jönköpings län. Han blev ledamot av Svenska fornskriftssällskapet och Witterhets-Historie och Antikvitets-Akademien.
Allvins mest kända verk är de fyra beskrivningarna över Östbo härad 1852, Wästbo härad 1846, Wista härad 1859 och Mo samt Norra och Södra Wedbo härader 1857. Beskrivningarna är mycket detaljerade och innehållsrika och tar upp natur, näringar, folkets levnadssätt och kyrkor, gårdar, fornlämningar i de olika socknarna. Själv har jag flitigt använt böckerna som en källa till platsanknutna sägner.
Vi kan ta Östbobeskrivningen som ett exempel. Här återfinns de välkända sägnerna om rovet av dryckeshornet vid Trolle klippa, den tragiska kärlekshistorien om uppkomsten av Träle källa, korset i Drömminge som minner om ett brödradråp samt tillblivelsen av Stora hålan på Rydaholms kyrkogård.
Här återger jag en mindre känd uppgift från Rydaholms socken.
På Upplid Mellangårds äng Hylle, i öster från byn, är en ovalformad bergkulle helt och hållet omsluten av ett sankt kärr, och kallad Hylleberg. I denna har folktron en bergsfru benämnd Hyllefrun. Hon är svåra rik, särdeles på silver och linne, det hon någon gång utbreder och uthänger i solskenet. Hon åstadkommer annars icke något ont och tillhör sålunda bergens goda väsen.
Allvin härleder folktroföreställningen om Hyllefrun till att någon nordisk gudomlighet dyrkats i trakten. Han beskriver en jättesten, 6 alnar hög, som står vid kullens fot, och anför att denna kan vara en andaktssten eller en offerhåll.
Som vanligt återkommer sägnerna från Allvins häradsbeskrivningar i senare utgivna verk, bland annat Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige som började utges 1859.
I föregående blogginlägg skrev jag om ortsbeskrivningar och att de är en källa till kunskap om sägner och folktro. Här är en sägen just ur Jöns Hagerlöfs beskrivning från 1856 över Grönby pastorat i Trelleborgs kommun. Jag återberättar sägnen lätt redigerad.
Nära Anderslöv ligger en tämligen hög och spetsig backe, som kallas Lerbjer. Förr i tiden beboddes den av en trollpacka, Lerbjerskäringen. Hon var mäkta rik på guld och silver. Stundom ställde hon till med präktiga gästabud och då kom älvor och troll i tusental. Varje lillejulafton den 23:e december upplyftes högen på stöttor, och den som hade lust och mod, kunde då skåda in i hennes salar som lyste och glittrade som dyrbara smycken.
Gumman hade liksom så många andra, sina dyrbarheter i lerkar. När Anderslövs kyrktorns två klockor ljöd för första gången sprack lerkärlen. i vredesmos samlade käringen ihop sina skatter och dyrbarheter och drog åstad till Jordberga kullar, som ligger sydost om Anderslöv. Det sägs att hon fortfarande bor kvar där. I Lerbergsbacken har då åtminstone ingen sett henne mer.
Backen har istället varit en samlingsplats för de omkringliggande byarnas vallherdar.
Anderslövs kyrka byggdes på 1100-talet. En sommardag 1869 slog åskan ner och spiran brann och kyrkklockorna smälte. Två år senare stod det nya tornet klart. Läs mer om Anderslövs kyrka här. Bilden av Anderslövs kyrka kommer från denna sida.
I morgon, onsdag 5 juli kommer Siw Swensson och jag att berätta prosten Carl Fredrik Cavallius´sagor. Välkommen kl 18.00 till Hönetorp Västregård i Vislanda, där prosten bodde ett tiotal år i början av 1800-talet.
Prosten samlade sagor till sin son Gunnar Olof Hyltén-Cavallius som på 1840-talet gav ut vårt lands första större sagosamling med svenska folksagor. Prosten lyssnade på ”gräbborna” i trakten och utformade sen sagorna på sitt eget personliga sätt. Ofta blev sagorna till små predikningar som lyfte fram Guds godhet. I ett brev till sonen skrev han att ”varje saga har sin moral”.
Här följer en saga där vi mycket tydligt hör Carl Fredrik Cavallius röst.
TACKA GUD FÖR MATEN
Det var en gång en kung som var mycket road av jakt. Nästan dagligen hördes hans hundar driva i nejden omkring huvudstaden.
En vacker dag samlar han kring sig alla sina hovherrar och tågar längre bort, än han eljest var van. Jakten gick lyckligt och han märkte inte, att solen lutade till nedgång. Innan han visste ordet av, var han i en stor skog omgiven av så gräsligt mörker, att han omöjligt kunde hitta hem. Han trevade sig fram så gott han kunde bland trädstammarna. Ledsen och trött vandrade han där och visste inte hur det skulle sluta.
I en hast får han se ett litet ljus flämta på avstånd. Han följer det och kommer till en kolmila, där han fann en gammal smetig gubbe.
– God afton, kära far! Kan du visa mig ur denna skog? Jag är en av kungens hovmän och har gått vilse under jakten och vill gärna komma hem.
– Jag kan inte i kväll visa er ur skogen. Ingen väg finns. Jag har bleckat30 träden och endast därefter kan jag själv leta mig härifrån. Vila i min koja över natten!
Nöden har ingen lag. Kungen måste låta sig behaga.
Gubben pysslade om sin gäst och framsatte mat. Men vilken mat för en kung! Den bestod av havrebröd, sill och sur mjölk. Kungen var mycket hungrig, men det gick bra trögt med ätandet.
– Ät min vän och håll till godo! Maten är god. Den gode Guden har gett oss den. Vi bör äta och tacka.
Då gubben sa detta, såg kungen en ljus ängel glänta på dörren och nicka så vänligt. Kungen trugade ned något litet och la sig att sova.
Om morgonen när solen gått upp, väckte gubben sin gäst och förde honom så ut ur skogen. Kungen tackade sin värd och bad honom komma till sig i slottet en viss dag. Gubben lovade komma.
På sagda dag tvättade gubben bort smetet på ansikte och händer och traskade åstad till slottet. Vid ankomsten mottogs han av en guldsmidd kammarherre och fördes in till kungen. Denne mottog gubben mycket nådigt och tackade för sist.
– Du trakterade mig efter dina tillgångar. Nu vill jag traktera dig igen.
Dörrarna öppnades till matsalen. Kungen tog sin gäst vid handen och förde honom in. Något sådant hade gubben aldrig sett. Bordet dignade av mat och vin. Fat stod vid fat och allt lyste av guld och silver. Hovmännen samlades. Men i stället för att be den gode Guden välsigna maten brydde de knappt sig om att knäppa ihop händerna och ännu mindre läsa en andäktig bön. Kungen satte gubben vid sin sida och trugade honom att äta. Med de första rätterna var gubbens hunger stillad. Av de övriga ville han inte smaka.
Kungen förundrade sig däröver och sa:
– Ät min vän! Den mat jag har att ge är inte så dålig heller. Väl har kocken, må fan ta honom, i dag slarvat förfärligt. Men det kan väl gå an för dig, som är van vid något helt annat.
Men gubben lät sig inte övertalas. Han satt där blek och förskräckt vid kungens sida.
– Vad går det åt dig? frågade kungen.
– Hu! Om ni såg vad jag ser, så kunde ni inte heller äta.
– Vad ser du då?
– Jo, där borta sitter Hin Håle själv och grinar så förskräckligt av glädje över det syndiga bordskick, som hålles i detta hus.
– Vad säger du? Sitter Hin Håle vid mitt bord?
– Jo men, gör han så.
Kungen rusade upp och även hans gäster.
– Mina herrar! Denne kolare är mer värd än vi alla tillsammans. För några dagar sen var jag gäst i hans koja. Han framsatte för mig, vad han i sin fattigdom kunde. Han hade inte vin och inga kryddor, men han kryddade sitt havrebröd, sin sill och sin sura mjölk med bön och tacksägelse. Och när jag inte ville äta av hans grova mat, så sa han: »Ät och håll tillgodo, maten är god, den gode Guden har gett oss den, vi bör äta och tacka.« Och jag såg en ljusets ängel glänta på dörren och nicka så vänligt. Och nu sitter han vid mitt bord. Intet vin och inga kryddor felas, men bön och gudsfruktan är borta. Och nu ser han avgrundsfursten själv sitta ibland oss. I sanning, denne kolare är vida mer värd än vi.
Och gubben vandrade hem till sin koja i skogen och bad Gud vara nådig och bevara honom från att någonsin komma i något hus, där man inte med bön började sin måltid, där man anser maten vara sin och inte en gåva av Gud, där man inte tackar även för sill och havrebröd.
En av mina favoritsägenplatser är Björketorpsstenen. Häromveckan passerade jag platsen och stannade för en stilla fikapaus.
Björketorpsstenen är en märklig runsten. Den står nära Listerby invid E22:an mellan Ronneby och Karlskrona. Den ovanliga och skrämmande inskriften på stenen lyder:
Mäktiga runors hemlighet dolde jag här, kraftfulla runor. Den som förbryter sig mot detta minnesmärke, skall ständigt plågas av olyckor. Svekfull död skall träffa honom. Jag spår fördärv.
Hur har det då gått för folk som inte visat vördnad för platsen?
För snart 200 år sedan ville bonden, som ägde marken där stenen står, odla upp jorden. Han samlade ris och lade en stor rishög runt stenen och hoppades att värmen från elden skulle spränga sönder den. Det var lugnt och fint väder. Precis när han tände elden kom det en häftig vind som fick eldslågorna att vända och antända mannens hår. Bonden slängde sig på marken och försökte släcka elden, men förgäves. Snart brann också kläderna och mannen fick en plågsam död. Däremot slocknade elden i risbålet. Det var som en stor hand bara lagt sig över rishögen och kvävt elden.
Så gick det många år. En dag var två bröder ute och körde med häst och vagn. De hade druckit alldeles för mycket och piskade besinningslöst på hästarna. I fyllan och villan körde de rakt på Björketorpsstenen. En av karlarna ramlade mellan hästarna och fick skallen söndersparkad. Den andre föll så olyckligt att ett kärrhjul körde över halsen och skilde huvudet från kroppen.
På 1920-talet slog några luffare läger vid stenen. De gjorde upp eld nära stenen och uträttade sina behov bakom den. På natten blåste det upp till storm. Luffarna kurade tätt ihop sig. Träden vajade och en 30 meter hög tall föll plötsligt rakt över luffarna. Två av luffarna blev ihjälslagna på en gång. En tredje fick båda benen avslagna och den fjärde fick trädgrenarna över sig och ansiktet formligen flåddes.
I augusti 1946 besökte en tysk turist stenen. Han hade med sig en liten hammare och tänkte slå ut en flisa som minne. Precis när han hade höjt hammaren slog blixten ner i den och slungade mannen flera meter upp i luften. Han låg länge medvetslös innan han kunde resa sig och skynda därifrån.
På 1960-talets samlades ett gäng raggare vid runstenen. De visade ingen respekt för platsen och förde oväsen. Plötsligt kom det stenar flygande från ingenstans. Raggarna klarade sig själva utan skador, men deras bilar fick stora bucklor i plåten.
En julidag 1972 försökte en berusad gotlänning måla över runorna med röd färg. Det var många andra turister på platsen samtidigt. En schäferhund hoppade upp på gotlänningen så att han föll baklänges och fick målarfärgen över ansiktet. Det gick så illa att han förlorade synen på ena ögat.
Författaren Michael Economou har fäst min uppmärksamhet på luffaren Helge Pratare som traditionsbärare. Nedan publicerar vi Michaels dikt om denne fängslande berättare. Men först en liten bakgrund.
Ingen vet riktigt varifrån han kom, men under lång tid levde han i Svensköps socken vid Lindrödsåsen, i nuvarande Hörby kommun. Där avled han 1876, troligtvis 67 år gammal. Han gick runt i gårdarna och delgav vad han hört och sett, sjöng egna verser och berättade historier. Som tack för glädjen han spred fick han mat, brännvin och nattlogi.
Vad var det då han berättade?
Hembygdsforskaren Ola Lundberg utgav 1898 ett 50-sidigt litet häfte med Helge Pratares verser och historier. Verserna är tillfällighetsdikter som handlar om vad som tilldragit sig i bygden och om människor han mött. En längre levnadshistoria ansluter till de populära folkliga lögnsagorna med absurda inslag. Här finns också en klassisk auktionskungörelse och folksagan om prostens hund som skulle lära sig prata.
Helge Pratare går igen uppe på Linderödsåsen
Ingenstädes var han mantalsskriven, och han var fattigare än
fågeln under himmelen, ty han ägde varken bo eller fäste.
Ola Lundberg, 1914
Ett livssken i hembygdsboken, en vision djupt inne i skogen:
Helge Pratare går igen uppe på Linderödsåsen, spelemannen
så tidlöst lövskrudad, fattigfursten smord i truten på vandring
till gårdar som drömt om fiolbesök sedan döden tog honom.
–
Tänker han hälsa och stämma av sin själ med vår? Eller
tittar han bort, förbi oss: vi som inte längre ser värdet
av luffarromantik? Helge Pratare, lustigkurre och trubadur –
ger liv åt ängars väsen, spelar som vattnet i bäcken för att
–
natur ska flyta fram till Näcken djupt inom oss. Jag ser
rödhakar i solsken: så rikt glädjen flödar när de lyssnar!
Vår hybris är förgänglig, liksom hetsen efter allt nytt
som bleknar fort i dekonstruktionsivern. Postmodernt
–
i intighet och mörker klarar sig inte utan sångens, sagans
och hjärtats glädje i alla som ser verklighet i fantasin. Se .
i björkens ljus hur mobilskärmar mörknar, hur vår kultur
skriar efter annat än uppdateringar, så lättkränkt ton!
–
Och byborna i Linderödsåsens skogssocknar hör åter
Helge berätta på bygdefesten: ton och sång är kvar i hjärtat
så att kärleken öppnar sig på allvar – den som blir levande
i fågelriket där kvittret kläs i illusionernas äkta skogtoner.
–
Jag ser dig på lövstinna stigar, Helge Pratare: din framtid
överlever oss bortom uppmärksamhet och kändisskap.
Allt gårdsprat, allt musicerande i generositetens värme
inkarnerar din själ i gungflyets grönskande lövsångare.
Michael Economou
Lästips:
Helge Pratare. Samlade slagdängor. Utgivna av Ola Lundberg. Elmhult, Svensköp, 1898.
Ola Lundberg: Svensköps sockens minnesbok. Älmhult, Svensköp, 1914.
Lennart Jönsson: Skånska luffare. Om Trued Trallare, Helge Pratare, Hans Läst, Södrens skald och andra skånska luffare. Bjärnum, 2021.
Vi publicerar Catarinas dikt inspirerad av alla berättelser om Svartkonstskolan i Göinge. Men först berättar hon historier och sägner om den beryktade skolan.
Svarta skolan i Björkult, Örkened socken i nordöstra skåne.
Första gången jag hörde talas om Svarta skolan, och Svartkonst-böcker vet jag inte.
Det ingick i uppväxten i Göinge att höra talas om detta, först utan att förstå vad det var. Men så småningom förstod en att det där var knappt något man skulle prata om och än mindre något att ”rota i”. Det lät för spännande och lite farligt.
I en stor gård i Örkened som jag besökt, men har lovat att inte avslöja vilken gård, där spökar det ibland och det sägs att det är för att det har bränts en Svartkonstbok i en öppen spis där, en gång i tiden. Bokhyllor lär ha flyttat på sig, även i modern tid. Men jag vet inte vad jag ska tro, för berättelserna i Göinge säger, också, att det varken går att bränna eller sänka en svartkonstbok. Egentligen vet jag inte hur en skulle kunna göra sig av med en sådan?
Kanske finns det en och annan Svartkonstbok i något Göingehem än i denna dag, men det är inget man pratar om och jag kan tro att en hel del inte är så ”svartkonstigt” utan mer recept på naturmedicin och liknande som de använde förr i tiden. Men vem vet, de är så hemliga de där, böckerna.
Svarta skolan, i Björkhult, lär ha varit en skola där en kunde gå i skolan hos självaste hin håle, ja ni vet han som en inte vågar nämna vid namn, men som det finns många namn för. I en äldre skrift såg jag namnet ”Röde-Petter”, och andra namn som används är ”den lede”, fan och för att förklara vad det är för en figur kan vi säga ”mörkrets furste”. Det är så en ryser, bara en tänker på det.
Vid platsen för Svarta skolan fanns en ihålig bok, en lind och några stora stenar. Det sägs att en man som gick i den skolan kallades för Trane-Mattes ( för hans gård låg vid Trane-kärret eller Tranegylet, som de säger i trakten) och att han hade lovat bort sig till Hin håle som betalning för att han skulle gå i dennes svarta skola.
Men då betalningsdagen inföll lurade Trane-Mattes ”Hin Håle” på något sätt så han lyckades komma undan. Dock lyckades ”den onde” ta Trane- Mattes skugga och sedan den dagen gick han runt i denna världen, där i Örkened, utan skugga hur soligt det än var. Denne Trane-Mattes kunde, tro det eller ej, mana upp döda, få dem tillbaka till livet igen. Det hade han lärt vid den svarta skolan.
För att bevisa detta lär han ha fått pröva på en, som de på den tiden kallade, självspilling ( gammalt ord för en person som tagit sitt eget liv) vid namn Hök och han lär ha lyckats mana upp honom till livet, dock tog det en bra stund så Trane-Massen frågade varför det dröjt och då sa Hök ”jag var i närheten av Sölvesborg, så därför tog det en stund att komma hit!” men efter ett kort samtal med denne Hök, manade Trane-Mattes tillbaka honom till döden.
Det finns också historier om Svarta skolans siste elev som lär ha kallats ”Neringen”. Samma historia som finns om Trane-Mattes, angående att Hin håle skulle ha tagit hans skugga som betalning , finns även om ”Neringen”. Kanske gick det två personer utan skugga, soliga dagar, i Örkened, förr i världen?
Sida ur Neringens svartkonstbok. Den finns idag på Nordiska museet.
En gång visade min före detta svärmor mig platsen för Svarta skolan och jag såg några stenblock och några träd, men annars kändes inget speciellt.
Kanske är berättelserna sanna? Kanske var det en skola som lärde ut naturvetenskap i en tid då detta inte sågs med blida ögon? Eller är det hela bara en fantasi?
Hur som helst är dessa gamla historier spännande, lite hemska och sätter igång fantasin, tycker jag.
Det bästa sättet att skydda sig mot svartkonst lär vara att kalla på ”Fader vår” och gärna läsa bönen med samma namn. Det kan ju vara bra att veta.
I dessa dagar kanske vi inte går ut i naturen och sällar oss till Svarta skolan, tiderna förändras, men det finns andra sätt att sälja sin själ. Om vi tittar oss riktigt noga omkring kanske vi kan se någon utan skugga, eller?
Om det skrev jag en dikt en gång, för ganska många år sedan, men nu när vi åter har krig i Europa tycker jag att den känns än mer aktuell:
Svarta skolan
Att sälja sin själ
kan tyckas enkelt
Det görs hela tiden idag
till multinationella företag
eller till politiska partier
av tvivelaktig karaktär
Att sälja sin själ vid Svarta skolan
för att få någon speciell gåva
som att bota folk och djur
Skrämmande
att sälja sin själ
Det var hemska tider det
säger någon
Det hemskaste är att
Svarta skolan har vuxit
folk säljer sina själar
dagligen och överallt
till företag
Till den smutsiga vapenindustrin
för pengar som luktar
blod svett och tårar
till ödeläggare av Moder Jord
Svarta skolan i storformat – fan ta mej!
Catarina Carleson
Bilden som visar några minnesgoda sagesmän vid platsen för Svarta skolan kommer från Brogårdhssamlingen, Osby bibliotek. Vill du besöka platsen har den koordinaterna latitud/longitud 56.32241, 14.33932.
Catarina Carleson kommer från Hökön i Osby kommun. Hon är en traditionsbärare som håller den göingska dialekten levande, genom att berätta och skriva dikter på sin dialekt. En kvinna som läst en dikt av henne berömde henne med orden: ”De ä artit att du som prada såu grannt du konna skriva precis som en annan prada!” Catarina inspireras till dikter av människor hon möter och har mött i jobbet och av deras berättelser.
2005 fick hon Kommunals Kämpestipendium för sina göingedikter.
Så här presenterar Catarina sig själv:
Jag är socialarbetare, som främst arbetat inom LSS och socialpsykiatrin i många år. Litteratur, berättande och dikter har alltid intresserat mig. Egna dikter började jag tidigt att skriva och jag har gett ut en diktsamling, Bräckt vatten. Länge var jag nyfiken på att gå en kurs i Muntligt berättande och gjorde det våren -22. Ibland berättar jag och läser egna dikter, på svenska och göingska (dialekt från min hemtrakt). Då jag är rätt ny som berättare söker jag mej fram och gräver i sägner, sagoskatter och i berättelser som kommer till mej via andra personer, litteratur och från min egen fantasi.
Nu lämnar vi ordet till Catarina:
I slutet av 1990-talet jobbade jag som vikarie inom äldreomsorgen i Lönsboda, i nordöstra hörnet av Skåne. Dialekten där brukar kallas göingska, men eftersom Göinge är stort finns det lite olika former av denna dialekt. Förr kunde de höra skillnad ifrån vilken by inom samma socken folk kom ifrån, bara på dialekten. Lite coolt att tänka sig idag!
Då, när jag jobbade inom äldreomsorgen, lärde jag mig mycket och inte bara om vård och omsorgsarbete utan också om människorna jag mötte och deras liv. Om deras tankar och om tider som flytt.
En man som vi brukade gå till på kvällarna, och hjälpa med lite kvällsmat, hade ett foto i hallen. Jag hade ofta kastat blickar på det där fotot och funderat på historien bakom det, och en kväll då jag hade lite bättre om tid, frågade jag. Till svar fick jag en historielektion, en del av en livsberättelse och lokalhistoria.
Han berättade:
”Jo det där är Gylsboda blåsorkester, förstår du, jag spelade kornett i den orkestern. Gylsboda var stort på den tiden, större än Lönsboda. Det bodde massor med folk där. Många kom från när och fjärran för att arbeta med att bryta den svarta stenen, som vi kallar svart granit i daglig tal, men den heter Diabas. Det blev ett riktigt levande samhälle som blomstrade. Det fanns affärer, skola, dansbana, missionshus, nykterhetsloge och fackförening. Ja och så fanns Gylsboda blåsorkester som jag spelade i, berättade han. Ja och säkert en hel del andra föreningar, också. ”
Jag tittade på bilden, och han pekade ut vem som var vm och vad kamraterna i blåsorkestern hette och vilka instrument de spelade. Och jag minns att han ville att jag skulle gissa vem som var han, på fotot, och att jag prickade rätt. Fotot och personerna fick liv, när vi tittade på bilden och han berättade.
”Vi brukade spela vid högtider, och på första maj, då var det demonstrationståg och musik, såklart!”
När jag kom hem från jobbet, den kvällen skrev jag en kort, liten dikt, på den lokala dialekten, som ett minne över Gylsboda blåsorkester och vad mannen berättat.
Bengt af Klintberg har gjort en sagobok för oss som älskar Bohuslän. Med hjälp av personalen på ISOF i Göteborg har han letat upp ett stort antal Bohuslänska folksagor, insamlade kring förra sekelskiftet.
Under åren 1937 – 1942 gav Kungliga Gustav Adolfs Akademien ut ”Svenska folksagor och Sägner” i tolv band. Där var Bohuslän inte representerat, detta trots att ett genuint muntligt sagoberättande levde kvar längre i Bohuslän än i många andra landskap. Nu, åttio år senare, rättar Klintberg till detta misstag genom att låta akademien ge ut ett trettonde band av ”Svenska Sagor och sägner” under namnet ”Sagor från Bohuslän”. I denna sagosamling presenterar Bengt af Klintberg 117 sagor, av ett femtiotal berättare. Den främste av dem är fiskaren och bodkarlen Agust Jakobsson från Tanum som 1919-1920 fick sin sagorepertoar dokumenterad av David Arill.
Vad är det då för sagor vi möter? De allra flesta är berättelser som en van berättare helt eller delvis känner igen. Det är till stor del samma internationella sagotyper som i övriga landet. Det är långa undersagor om prinsar och prinsessor, jättar och troll. I urvalet ingår också djursagor, skämtsagor och ramsartade sagor. Det som sticker ut i denna samling är berättelserna om hav och sjömän.
De flesta av berättarna är män, vilket enligt Klintberg illustrerar hur det muntliga berättandet såg ut. När alla samlades var det män som berättade, kvinnorna berättade främst för andra kvinnor och barn. Detta styrde också repertoaren, bland männen dominerade skämtsagor för vuxna och hos kvinnorna var det till stor del undersagor.
Boken ger en unik insyn i en del av den muntliga berättartraditionen som av olika anledningar glömdes bort. När jag läser får jag en bredare och delvis ny bild av hur berättelserna kunde låta, det är nästan så att man hör berättarrösterna från en svunnen tid, texterna ligger mycket nära talspråket. Visserligen är den breda bohuslänskan till stor del översatt, men andra typiska muntliga drag finns kvar, som tempusbyten och enkla meningsbyggnader. Det är lite som att glänta på dörren till en Bohuslänsk fiskarstuga för drygt 100 år sedan. Det är också en påminnelse om att det skriftliga och muntliga berättandet verkligen är två helt olika medier Är du dessutom inbiten Bohuslänning är det lite som att hälsa på sina släktingar och få ta del av deras tankar. Samtidigt är boken mycket mer än bara ett historiskt dokument för inbitna nördar. Många av sagorna håller än idag. Jag vet, för flera har jag sedan länge på min repertoar. Hur björnen blev rompalös, Jätten utan hjärta, Hur Bror lustig kom in i paradiset och Havsfrua köper råglasten, är bara några exempel. Andra berättelser är nya för mig, så som Skepparen Vidrompen och Hornpär. Det är en hejdlös vuxensaga om skepparen som lurade självaste djävulen. Jag ser verkligen fram emot att framöver få berätta den och många andra berättelser ur denna kulturskatt. Jag tackar Bengt af klintberg för att jag fått ännu en berättarskatt att ösa ur.
Sagobygdens Blogg 