Författararkiv: Mikael Thomasson

Nästan hela mitt vuxna liv har jag sysslat med muntligt berättande mer eller mindre professionellt. Många gånger har jag fått frågor som; vad fick dig att börja berätta? vad inspirerade dig? Svaren har varierat. Jag har skyllt på en puss i barndomen, berättat om kollo där det förväntades att man skulle berätta och beskrivit fritisbarnens tefats stora ögon. Det ligger en viss sanning i alla de svaren, men den som verkligen fick mig att börja berätta och som har inspirerat mig allra mest är min mamma. Hennes berättande var en så självklar del av min barndoms vardag att jag först på senare år insett att det var hon som väckte min berättar-lust .
Mamma berättade ofta på kvällarna, när kvällsmaten var uppäten och det var dags att gå till sängs. Hennes publik bestod av mig och min fyra år äldre bror Repertoaren var berättelser om oss när vi var små

Det kunde låta så här:
”En dag när ni båda var små stod jag och lagade mat. Ni var bakom ryggen på mig och lekte så fint på golvet. Det var nästan misstänkt tyst. Då hörde jag plötsligt ett trummande ljud och vände mig om.
Där satt du (blick på storebror) och trummade på Mikaels upp och nervända badbalja, men jag såg inte dig( blick på mig). Jag sprang fram och lyfte på badbaljan. Och där låg du, helt lugn.

Eller så här:
”En dag när du var bebis (blick på mig) hade vi besök av en hemsyster*. Du var ute på gården och lekte (blick på storebror). Plötsligt kom du inrusande, jättearg. Du for upp i ett av köksskåpen, hämtade en stor stoppnål och sprang mot ytterdörren igen,
Men hemsystern ställde sig i vägen och sa: – Vad ska du med den där?
– Jag ska sticka dom ävlarna, skrek du.
Ute på gården hade du kommit ihop dig med dom stora pojkarna och nu skulle du sticka dom med nålen.
Hemsystern sa att så länge hon var i huset kom du inte ut med den där spetsiga saken.
Då skrek du: ”Ävla ärring, du stämmer inte i detta huset, det gör icevärden”

Gång på gång berättade mamma dessa och liknande historier. Vi älskade det och ville höra om och om igen, men berättelserna var lite olika varje gång. När vi påpekade detta log hon och svarade: ”Sån är berättelsen”
Mamma var en naturlig berättare och var fullständig trygg så länge hon hade bara oss som lyssnare. Hon stod, var jag vet, aldrig inför någon annan publik . I större sällskap var hon en lågmäld person som helst inte pratade med mer än en åt gången. Ändå gav hon mig, genom sitt sätt att berätta, de första och kanske de viktigaste lärdomarna om muntligt berättande:
Den muntliga berättelsen har ett egenvärde.
Berättandet är ett sätt att umgås.
Och den muntliga berättelsen förändras varje gång man berättar den.
De sanningarna har jag burit med mig sedan barndomen och det har definitivt påverkat mitt eget sätt att berätta.

Tack mamma!

*En hemsyster hjälpte till i arbetarhem där mamman var sjuk. Detta betalades av kommunen.

Krokängsparken är en liten grön oas i Göteborg. Idag är parken inklämd mellan bostadsområdena Bräcke och Eriksberg. I början av 1900-talet var parken mycket större och känd för två saker. Det var arbetarrörelsens stora nöjespark och det var platsen där krokängsbanditen härjade.

Göteborgare i alla åldrar tog ångbåt över älven, till den del av parken som var nöjesfält. Där kunde de roa sig med bland annat lyckohjul, ringkastning och skjutbana. Det som drog allra mest folk var de två dansbanorna med en mässingsorkester i mitten. Ena banan var för stadsborna och den andra för hisingsbor. Den som gick till fel dansbana kunde riskera att bli slagen både gul och blå.

Ändå var det inte risken för att få stryk på dansbanan som skrämde folk mest. Nä, en våldsverkare drog omkring i parken och hade under flera år överfallit kvinnor. Övergreppen skedde i parkens mindre öppna delar, utmed de små stigarna. Ofta under mörka kvällar, men även mitt på dagen, alltid på vardagar. 
Som alltid vid skrämmande händelser spreds det massor av rykten. Bland annat sas det att våldsmannen nästan ljudlöst smög sig på sina offer och att han alltid var omaskerad, som om han var helt orädd för att bli igenkänd. Det ryktades också om att poliskonstaplar patrullerade på stigarna, utklädda till kvinnor, helt utan framgång

En dag när 18-årige Karl kom hem från arbetet mötte han sin mamma gråtande i köket. Hon berättade, medan tårarna forsade utmed kinderna, att hon blivit överfallen av krokängsbanditen.
– Han gömde sig bakom Pölsebo ladugård och sprang på mig bakifrån. Som tur var, lyckades jag slita mig loss och springa ner till gårdsbyggnaden och ropa på hjälp. Arrendatorn ryckte till sig geväret och sprang mot ladugården, men då hade den uslingen redan försvunnit

När Karl såg och hörde sin förtvivlade mamma, bestämde han sig för att göra det som polisen misslyckats med; gripa den som plågade traktens kvinnor
Han tog kontakt med en jämngammal kamrat och de bestämde sig för att leta efter den skyldige. De turades om med att patrullera på dagtid i parken.
När detta inte gav något resultat, gav sig kamraten ut även om natten. Beväpnad med kniv vandrade han utmed Krokängsparkens mörka stigar. När Karl fick höra detta bestämde han sig för att göra om samma promenad nästa natt. Med bultande hjärta vandrade han mitt i mörkret utmed en hög hagtornshäck. Plötsligt hördes en kvist brytas på andra sidan häcken. Livrädd fortsatte Karl långsamt sin vandring. Snart hördes åter ljud från andra sidan. Utan tvekan var det så att någon smög på honom. Det var först nu Karls insåg att han var helt obeväpnad. I brist på annat böjde han sig ner och greppade den största sten han kunde hitta i mörkret.
Häcken tog slut, landskapet öppnade upp sig och en stor, mörk, och skugglik varelse närmade sig i mörkret. Karl höjde stenen, beredd att försvara sig. Plötsligt var främlingen alldeles nära, drog eld på en tändsticka och för ett ögonblick syntes ett skäggigt ansikte med stickande ögon
– Fan anamma! en han!
Tändstickan kastades till marken och mannen försvann springande bort i mörkret. Med stenen fortfarande krampaktigt i handen vandrade Karl hemåt på skakiga ben. Efter denna händelse bestämde han sig för att lämna spaningsarbetet åt polisen.

Åren gick. Krokängsbanditen slutade så småningom med sina övergrepp, men blev aldrig avslöjad och gripen.
Många år senare, när Karl var på besök hos sin nu åldrande mor, kom de åter att tala om krokängsbanditen. Karl beklagade att den skyldige aldrig blivit avslöjad, då mamman avbröt med orden:
– Jag vet vem han var.
Hon berättade nu att hon, några år efter dåden, gjorde ett av alla sina hembesök som barnmorska. Det var en höggravid kvinna i Kyrkbyn som behövde hjälp. Efter en stunds behandling dök mannen i huset upp. Hon kände genast igen honom – de stickande ögonen, det yviga skägget.
– Fan anamma! skrek mannen och for ut genom dörren.
– Vad tog det åt honom? Han som alltid är så beskedlig, undrade hustrun

Karls mamma angav aldrig mannen. Hon berättade aldrig för någon annan vad hon sett. Våldsverkaren visste var hon bodde, vilka hennes barn var. Hon var helt enkelt rädd för hämnd.
Sanningen stannade hos Karl och hans mor. Men en höstdag 1971 satte sig den då åldrande Karl vid skrivmaskinen och skrev. Hans mor var borta och sanningen kunde äntligen berättas. När Karl skrivit färdigt lämnade han sin text, inte till polisen, utan till folkminnesarkivet i Göteborg.

Tack vare att han gjorde det har jag nu kunnat berätta detta för er.

Källa:
IFGH 6400. Ursprungstexten är bearbetat av artikelförfattaren för att passa i sitt nya sammanhang