Författararkiv: Sagomuseet

The Story of the Baiji River Dolphin

Häromdagen berättade vi om Andreas Kornevalls miljöarbete och sagor. Här kommer en saga  om floddelfinen i Kina, som utrotades 2006. Så här skriver Andreas om bakgrunden till berättelsen.

I have written this story from a fragment of myth that exists today about the River Dolphin.  It is a tragic event that the River Dolphin of the Yangtze is now extinct, we can keep the Dolphin alive in the story and not forgotten.  Please use this story if it can encourage discussion on the phases of extinctions that are taking place in our children’s world today.

The Story of the Baiji River Dolphin
In the year 300 BC, there was a young Princess who lived on a tall sailing ship called the Dragon of the White Jade.  The ship was built by Master Chen, China’s greatest ship builder; it had ten masts and one hundred rooms, all of them richly decorated with gold and silver carvings depicting the life on the Yangtze River.  When the ship set sail up the river, the villagers gathered alongside the banks to celebrate this dazzling sight with the Emperor and his consort.

The people thought of Princess Baiji with fondness. She danced and played by the river banks freely, and swam with the currents.  And when the night flowers blossomed, she would dive unseen from the ship’s gunwales and bathe alone by the light of the moon.

Travelling minstrels would sing of her:

“Lilies and lotus flowers adorn her raven-black hair
Her eyes like two fire sparks eclipse the allure of stars
Her laughter the sound of spring”

Her joy was felt in the whole Empire.  Surrounded by the lush river banks and the precious minerals that could be found on the river bed, she would craft sparkling gems that few could exceed; she created wreaths out of opals, crystals and jade, and her mantle was embroidered in sapphire.  She gave her gems away as freely as the river, and as plentifully as the fertile soils.  As they grew out of the ground, she could not keep them clapped in metal or put aside for her own.

Her carefree and spontaneous life gave rise to big concerns for the Patriarchal Emperor.  This could not go on forever.  He believed she was wasting her life away.  Her talking and playing within all spheres of the Empire, especially the poor, made him worried.  This was not within the codes and ethics of the Royal House.  Therefore he decided to bring her before his throne whence he spoke:

”You are of mature of age and you are still unwed.  Spending your days swimming and playing with stones is not the life you have been born to lead.  This cannot go on, your quarters will be under lock and key until you have learnt the correct demeanour as a Princess of the Empire and from now on you are forbidden to speak.”

During the summer months Princess Baiji was held locked in and her spirit grew withdrawn.  During this time, none knew about the Princess being confined apart from the Emperor and his Royal guards.

The Emperor had heard of a great Prince living in the neighbouring realm.  He journeyed inland to meet with the him.  When he returned from his travels, he gathered all the people around him and made the declaration of a forthcoming Royal Wedding.  His announcement was a momentous occasion and everyone rejoiced and began preparations: the wedding would be a great opulent moment and an expansion of the Empire by uniting with another strong Royal House.

Princess Baiji was the last to find out about her own wedding.  When she was summoned to her father, she was given a list of duties to perform as the wife of the Prince.

She prepared diligently and learnt the arts of servitude. Her tutors told her all about politics and how the Empire had been founded and had grown into its Majestic enterprise.  During this time, she learnt that her life would no longer be spent amongst the night blossoms or the gentle warm currents of the river.  When she thought of her exile from the willows and the river banks, she became heartbroken.

The day came when she was again summoned to her father, and she made a decision to go against her strict prohibition to speak. Even though she knew about the severe punishment, she was determined to speak from her heart:

”Father, I have now been instructed in the old ways of being a Princess in your Empire. I have understood the rules and how to apply them on your subjects.  Your teachers have opened my eyes to all your Majestic Empire and what it has to offer me.”

A silence fell upon the court, and she continued:

“But I have a greater longing to observe the flight of the Crane, and to run over the morning dew with my bare feet.  I am not made to lead a life away from the river, and I have a yearning to be amongst the willows and the river banks.  I have made the decision not to marry the future Prince, and instead I will seek an unadorned shelter by the river side”.  Her words were strong.

This revelation flew like a stray arrow into the Emperor’s heart.

He broke the silence and retaliated: “Great shame you are bringing to our Royal Family and over the whole Empire, your words deserve the severest of punishments.”

“For this insolence and treason to the throne, there will be no forgiveness and through my power I am condemning you to death.”

He spoke with rage and fury, and those nearby grew afraid as a sudden madness overcame him, and at that instant a great doom fell over Princess Baiji and over the whole Empire.  The guards of the Emperor took her roughly by the arms and led her away.

The next morning a cold wind from the east blew over the Yangtze and she was forced to stand aft on the ship, tied in strong silk threads.  The guards pushed her overboard into the currents.

She sank below the waves to the river bed, and the light from her eyes went out and she drowned.  Seeing her lying there helpless, the River God himself was moved to pity.  He swam towards her and gently loosened the silk threads.  He was put under a spell at her grace.  As he was a River God, he was able to transform her into a creature that lived in the river.  He willed that her smile become permanent, and he changed the fire in her eyes into a cheerful twinkle.  Her body began to transform; she grew a tail and a fin. He turned her into a River Dolphin.

She opened her new eyes.  She told the River God about her story; he reacted full of fury at this injustice and the Emperor’s conceit and arrogance.  He surged from the depths of the Yangtze and arose in his full wrath and stirred up a storm, capsizing the Dragon of the White Jade.  The Emperor was thrown into the dangerous currents where he struggled for his life.  But when Princess Baiji saw her father fighting for his life, she could not help but feel a strong sense of compassion within her and she was moved to act, even after what he had done to her.  She came to his rescue and swam with him to safety.  When the Emperor looked into the eyes of the River Dolphin, he saw their bright twinkle and he was sorely reminded of his daughter.  On the bank he was worn with pain and wept bitterly over his wrongful doing and how he had faltered.

Since this event, the line of Emperors decreed special protection to the River Dolphin.  People alongside the river banks would always be delighted to witness the playfulness of the Dolphin,  and for many she was a symbol of peace, laughter and prosperity.

The minstrels say she married the River God and for centuries lived in peace in the quieter waters, where her spirit could swim freely, as a Goddess of the Yangtze.

But the doom of Princess Baiji endured until our time, and the River Dolphin of the Yangtze was blindly persecuted.

Her fate is a river of grief and an autumn night.  Where she is today, nobody knows, for the River Dolphin was declared extinct in 2006 AC.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Vildhjärta

Lämna en kommentar

by | 06 november 2012 · 13:20

Berättarstugor med Folklivsarkivet

Jag deltog förra året i Berättarstugor i Osby och Lönsboda två gånger på varje ställe. Lokalen var på respektive bibliotek. Året innan var jag i Perstorp och det var väldigt välbesökt och hölls i hembygdsgården. På de båda andra orterna var det små grupper men engagerade berättare. Vi alla tillfällen har arrangören ABF bjudit på kaffe och kaka. Nu är det åter dags med berättarstuga i Lönsboda i Skåne. Jag spelar in berättelserna med digital ”bandspelare” och ljudet kommer att sparas. Jag fotograferar också deltagarna. Vissa deltagare vill gärna att berättelserna presenteras på Internet. Det finns dock vissa begränsningar med detta eftersom Folklivsarkivet som ingår i den statliga myndigheten Lunds universitet måste följa sekretesslagen.

En stor del av berättelserna handlar om personer som levde för inte så länge sedan och det finns en risk att anhöriga tar illa vid sig. En del av personerna som figurerar uppfattas ibland som lite speciella i bygden och även om berättelserna inte är elaka utan berättas för att roa åhörarna vill vi på Folklivsarkivet vara försiktiga. Vi måste göra en liten undersökning först innan vi publicerar ljudet. Däremot kan vi vanligen publicera berättelserna i tryckt version efter att ha anonymiserat innehållet.

Berättelsernas innehåll är ofta om personer och händelser i deras liv. Ett annat tema är bostäder och gårdar där olika släkter bott och vad de har levt av. Ibland hur fattiga människor hankade sig fram. I andra fall om duktiga innovatörer som grundade företag där folk fick arbete, t.ex. mannen bakom Osby-pannan. Hus och verksamheter i tätorterna är ofta ett tema. Numera finns inget hotell i Lönsboda men liksom kafféer fanns det flera inte längre tillbaka än 1970-talet. Det är stora förändringar i våra små tätorter som inverkar på människors dagliga liv. Ett syfte hos arrangören är att stärka den lokala identiteten och förbättra samvaron. En tanke som slog mig var att vissa personer numera har ett kontaktnät långt utanför den lokala orten där de bor. I Osby finns några som arbetar på oljeriggar i Nordsjön och andra som efter utbildning flyttar till Köpenhamn eller Oslo där de fått ett bra arbete. Hemma i Osby håller man reda på detta.

Frågan är hur man lockar nya deltagare utöver de personer som redan är välintrigerade i lokalorten? En av arrangörerna var lite bekymrad över att berättaraftnarna inte speglade de lokala samhällsproblemen och motsättningarna som måste finnas i varje samhälle. Jag svarade henne att man kan tolka en del av berättelserna som ett uttryck för detta men att folkliga berättelser formulerar om sådant som gör kritik och motsättningar lite mildare när människor med olika bakgrund träffas för att ha trevligt. Dock var denna person mycket nöjd med att kvinnornas plats blev uppmärksammad genom deras arbete för att sörja för familjens behov under andra världskriget när mannen var inkallad.

Tillsammans med representanter för Skånes hembygdsförbund besökte Folklivsarkivet Sagomuseet i Ljungby den tredje oktober. Det var en studieresa och tanken är att med hjälp av hembygdsförbundet vidga antalet fasta meddelare till Folklivsarkivet och att utveckla ett samarbete med Skånes hembygdsförbund om berättarstugor. Vi blev guidade av sagoberättaren och författaren Per Gustavsson som även visade några sägenplatser i Sagobygden där man med hjälp av mobiltelefonen kan ringa ett nummer och få platsens berättelse eller sägen återgiven. Denna teknik ger stora möjligheter för många som sysslar med kulturhistoria i vid bemärkelse. Denna ”kursdag” var mycket lyckad för oss alla som deltog.

Inom kort återkommer jag med en liten rapport om berättarstugan i Lönsboda och förklarar vad Folklivsarkivets fasta meddelare är för något.

Göran Sjögård

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Tunds uppdrag – Sagobygdens rollspel

Vi kan nu presentera Sagobygdens rollspel. Ett spel som bygger på karaktärer och äventyr i Sagobygden.

Vad är då ett rollspel? Jo,  ett spel där deltagarna antar roller, det vill säga de låtsas vara någon annan än de egentligen är. Detta spel är den slags rollspel som utövas som underhållning kring ett spelbord, ibland kallat ”bordsrollspel”.

Vårt Äventy är uppdelat i tre delar, som alla binds samman av en röd tråd. Alla äventyr kan, om man vill, brytas ner till enklare äventyr. Äventyren är gjorda för att ta ungefär en timme per del, men varar längre eller kortare beroende på hur din rollspelsgrupp väljer att spela dem.  Vi rekommenderar en grupp på ca 5 spelare inkl spelledare.

Innan ni börjar spela så behöver ni utse en spelledare. Det är spelledaren som styr spelet och som guidar de andra spelarna. Introduktionen till äventyren och de tre äventyrens ramhandling vänder sig enbart till spelledaren.
Läs och/eller ladda ner  handledningen här
Spelarna ska inte känna till äventyren innan spelet börjar. Spelet börjar med att varje spelare skapar en karaktär. Hur man går tillväga står under karaktärsskapande. Karaktären är den personen som du styr under äventyret. Du styr genom att helt enkelt berätta för spelledaren vad du vill göra och denna kommer att berätta vad dina handlingar kommer att få för konsekvenser.
Spelet är riktat till alla som har leklust och ett intresse för sagor och sägner.

Lycka till med spelandet.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Synmått, rumpedrag och yrkesskicklighet

Jag inleder mitt gästbloggande med att berätta om ett intresse jag har i Folklivsforskningen. I detta inlägg finns några frågor som någon kanske vill och kan svara på.

Ett vanligt sätt att skoja med unga oerfarna nykomlingar i fabriken eller verkstaden var att be dem hämta ”synmåttet”. Det var naturligtvis inget verktyg utan ett sätt att markera att de var oerfarna. En metod att sätta dem på plats. Har du som läser detta några egna exempel på sådana prov eller skämt som de anställda utsatte nykomlingar för när de skulle börja på ett nytt arbete? Hos bönder i äldre tid kunde man före en slakt be ett yngre barn hämta ”rumpedraget”. Detta sätt att locka bort barnet medan man skar halsen av slaktdjuret var väl mest till för att skydda de yngre barnen så att de slapp se själva slakttillfället.

Smedsyrket var förr var omtalat med stor respekt på grund av utövarens förmodade övernaturliga krafter för att kunna hantera järnet. Även om vi numera inte tror på övernaturliga krafter så är smedens kunskaper speciella. Förekommer det idag berättelser om yrkespersoner som har ett särskilt yrkeskunnande som ibland är svårförklarat. De kanske hade en särskild intuition eller erfarenhet som är svår att förklara. De kanske hade funnit lösningar som förbättrade kvaliteten eller som gjorde att arbetet gick snabbare. På vilket sätt ger sig till exempel tur och otur gällande? Finns det outtalade och underförstådda regler om hur man skall bete sig om arbetsuppgiften skall lyckas? Hur framträder yrkesstolthet numera?

Vävning och textilt arbete var förr kvinnornas domän och även hör fanns föreställningar och berättelser om hur man skulle förfara för att lyckas med arbetet. Hur gör man numera för att lyckas med vävningen? Vad bör man undvika för att inte misslyckas? Hur skall man tänka? Vad gör man när arbetet börjar krångla?  Kan tråd och väv ha en egen vilja?
Finns det idag särskilda folkliga benämningar på redskap och arbetsmetoder?

Göran Sjögård

Folklivsarkivet i Lund

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Börje Koch på Berättarskatten

 

Passa på att gå in på Berättarskatten och lyssna på Börje Kochs intressanta och underhållande berättelser. Börje har ett långt och innehållsrikt yrkesliv bakom sig. Han var till en början körskollärare. Senare drev han och hans fru i många år ett reseföretag som anordnade bussresor, både inom och utom landet. Både Börje och hustrun var själva med på många av resorna som chaufförer och reseledare. På så vis har han genom åren träffat många intressanta människor som gett upphov till många roliga situationer och minnen. Lyssna till den otroliga historien om när en resenär blev inlåst på Sofiero eller hör vad som hände när en man, som gjorde rekryten i Kukkula, återvände dit efter många år.

Börje berättar om vanliga människor men också om några speciella människor han mött. En av dessa är Tröske-Henning, en man som vandrade omkring i trakterna kring Ljungby, och som försörjde sig genom att göra dagsverken hos bönderna. En annan sådan person är Torsten Åstermark. Han var sillhandlare och cyklade omkring och sålde sin fisk. Med humor, värme och respekt berättar Börje om de människor han mött och de, många gånger dråpliga, situationer som uppstått. Nu finns det möjlighet att lyssna på några av hans många berättelser på Berättarskatten.
Klicka här

Kerstin Takvam

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Vildhjärta

Lämna en kommentar

by | 06 oktober 2012 · 16:05

VÄXJÖ – LJUNGBY – BREDARYD – LJUNGBY = BERÄTTARCIRKEL

Vad är en berättarcirkel ? Det är att mötas på Sagomuseet i Ljungby en

tisdag varje månad och utan krav berätta sina drömmar, fantasier,

tankar, önskningar, skrönor – alla livshistorier som vill bli berättade.

Vi är varandras inspiratörer!

Om fantasin behöver extra tändning kan berättarkuber, stenar, bilder m.m

vävas ihop till spännande historier.

Låter det lockande, då är du välkommen den tionde oktober kl 17.30 till

Sagomuseet./Barbro Tegeström

OBS! Träffen är tisdagen den 9 okt!

5 kommentarer

Under Att berätta

Vad bloggar de om egentligen?

Jag är visserligen muntlig berättare som älskar det faktiska mötet men det hindrar mig inte från att vara aktiv i sk. sociala media. Facebook har nästan blivit mitt andra hem. Linkedin däremot, som är ett forum med mer professionell framtoning har jag ännu inte blivit riktigt vän med. Men nu när jag  fått äran att gästblogga här, tog jag mig tid att besöka två grupper jag är medlem i på Linkedin; Corporate Story Telling och Folktales.

I Corporate Story Telling gruppen fann jag en länk till en bloggerska, Annie. Hon bjuder på en mycket rar historia om John som är vakt utanför hennes lokala bank. Annie brukar stanna till för en pratstund med John. Och John talar inte väder utan är någon slags orakel. Det brukar gå till så att John frågar Annie något och så kommer sedan en liten berättelse eller några visdomsord som en reflektion på det hon svarat. Sist hade John bett henne nämna tre saker hon älskar. Annie nämnde tre olika saker, varpå John berättade att man först måste älska sig själv, annars kommer man vara öppen för kärleken från vem som helst.

Ja, det var en fin liten historia. Jag kunde se John sitta där utanför sin bank. Och jag kunde också känna att hans svar hade en poäng som man behöver påminna sig om ibland. Men vad tycker hans arbetsgivare? Vad jag förstått innebär corporate story telling berättelser som kommunicerar någon slags yrkesmässig identitet, något som stärker varumärket. Tycker Johns arbetsgivare om att John berättar historier för folk utanför banken? Känner kassörskorna bakom disken sig säkra på att John har koll på banditerna där utanför? Är det den här bilden banken vill ha om sig själv? Eller är kanske Johns arbetsgivare stolt över John? Stolt över att hans visdomsord har spridits via nätet ut i världen och nu till Sagomuseet i Ljungby? Kanske tänker bankchefen att en bank med en så personlig vakt som bjuder på berättelser till förbipasserande inte kan rånas? John kanske inte bara är ett orakel, han kanske också förvandlat sig själv till sagans vaktande drake utanför slottet, fast tvärtom. Istället för att spruta eld och skrämma livet av förbipasserande så välkomnar han dem med berättelser och kloka ord. Han skapar ett litet möte där ondskan kommer av sig.

I den andra gruppen på Linkedin, Folktales, efterlyser en herre ovanliga varelser. Han kanske skulle ta sig en titt på granngruppens inlägg. Bloggarna har ju svaret på varandras frågor. Precis som John hade på sin egen fråga.

Nej, nu har jag bloggat klart för idag.

 Kiriaki Christoforidis

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Man får skylla sig själv om man skapat en hit! eller Konsten att berätta samma historia om och om igen.

Jag arbetar ofta på skolor med elever i olika åldrar. Det är förstås en fantastisk möjlighet att få komma ut och möta sin unga publik. Men ibland blir det lite tjatigt. Jag har ett paket med 5 tillfällen där jag berättar Odyssén följt av kreativa och pedagogiska lekar. Hemskt roligt, men som sagt …

I våras hade jag mer uppdrag än vanligt och alla ville de ha paketet med Odysseus äventyr. Det är väldigt bra och praktiskt för jag kan ju min berättelse extremt bra vid det här laget och behöver inte skapa nytt varje gång. Men till slut var jag så trött på min egen röst mala på om den enögde jätten,  de skönsjungande sirenerna och Penelopes väv som aldrig ville bli klar att jag faktiskt fick psykosomatiska besvär. Jag fick ont i munnen. Och blev trött i själen. Och detta långt innan min egen odyssé bland skolklasserna var över. Något måste absolut göras. Jag brukar ju själv lära ut att man bör berätta som om man hör sin historia för första gången. Närvaro är A och O. Och här höll jag på att fullkomligt försvinna från min egen berättelse. Jag hade provat allt tyckte jag. Jag berättade lite annorlunda varje gång. Och visst blev det lite nytt, det tillkom lite mer läskigheter kring stunden då Odysseus petar ut ögat på Polyfemos och det blåste lite hårdare på havet för varje gång som Poseidon blev arg. Men det hjälpte inte. Det var tjatigt. Men en dag kom jag på något annat. Jag skulle nu inte göra något åt själva berättelsen utan fokusera på olika områden inom mig själv. För varje gång jag berättade skulle jag utgå från olika delar av min kropp. Idag berättar jag med magen, tex. Eller, idag berättar jag med händerna, njurarna osv. Och det funkade! Jag upplevde faktiskt att jag fick nya krafter och varje gång jag förlorade fokus återvände jag till den för dagen aktuella kroppsdelen.

En fördel med upprepandet var att jag plötsligt förstod vad myten handlar om egentligen. Det var förstås olika tolkningar för varje gång och de var starkt kopplade till min dagsform men det gav näring för att berätta mer levande.

Slutligen vill jag dela med mig av ett minne från ett av mina skolbesök i våras. Ibland när jag berättar inför en skolklass är tystnaden och fokuset så totalt att jag nästan lyfter från golvet av berättarglädje. Det var under ett sådant ögonblick då barnens munnar och ögon var stora och öppna som en liten flicka sträckte upp handen och ville fråga något. I vanliga fall så brukar jag be dem vänta till efter sagan men hon viftade så ivrigt att jag lät henne få ordet. ”Har du kammat dig idag?” löd hennes uppriktiga fråga. Det hade jag.

Kiriaki Christoforidis

Bild: Mina vänner Penelope och Odysseus. Skapade av dockmakerskan Laila Svanholm.

Lämna en kommentar

Under Att berätta