Författararkiv: lottawelmso

Text av Eva Cesar.

Efter en resa känns det alltid lite tomt. Men sommarens resa till Schweiz med Berättarnätet Kronoberg bär jag med mig genom vardagarna som en varm och skön filt. Jag sveper den omkring mig och minns.

Jag minns mina färdkamrater, alla vänliga och trevliga människor som fanns till för varandra och för att dela alla upplevelser med.

Jag minns våra fina reseledare Andrea och Hansjürg, som hade planerat resan och verkligen såg till att alla hade det bra.

Jag minns de hisnande höjderna, de djupa dalarna, de pittoreska byarna, berättelserna, berättarna vi träffade, vårt hotell med den omtänksamma och skojiga personalen, den goda raclette-osten…

Det är omöjligt att här dela med sig av allt, i synnerhet känslan och stämningen. Men jag ska försöka förmedla något av allt detta.

Färden genom Danmark och Tyskland tog två dagar. Att åka på motorväg så gott som hela tiden skulle ju kunna ha blivit lite enahanda. Men vår chaufför Lasse körde bra, och vi fördrev tiden med berättelser och flera reskamrater hade med sig lekar och klurigheter att lösa. Per berättade om bröderna Grimm när vi kom i närheten av Kassel och Steinau an der Strasse, där de levt och verkat. Tiden medgav tyvärr inte att vi kunde stanna där. Det kanske kan bli målet för en annan resa framöver.

Att till slut komma fram till Waldhotel Unspunnen i Interlaken, med fantastisk utsikt från hotellrummet kändes förstås väldigt bra, och nästa morgon gick det att se bergstopparna och glaciärerna, när molnen skingrats.

Efter frukost åkte vi till Ballenberg, ett friluftsmuseum som är tre gånger större än Skansen. Vi strosade omkring där i några timmar. Det allra vackraste minnet som jag bär med mig därifrån är den lilla, lilla kyrkan med korna utanför, vars bjällror pinglade så stämningsfullt.

Där fanns förstås mycket annat också att se från forna tider i Schweiz,  som gamla hus, små odlingar, brödbak och hantverksarbete. Utmed gångstigarna i den bedårande naturen kunde den som ville också inhämta mer kunskap från pedagogiska skyltar.

Nästa anhalt var Aareschlucht. Där gömde sig den schweiziska motsvarigheten till vår lindorm. För övrigt var det totalt uppslukande att vandra de två kilometrarna genom klyftan med floden Aare under sig. Magiskt blev det när tonerna från lurblåsarens instrument ekade mellan bergväggarna.

Detta var bara början. Dagen efter åkte vi ett litet tåg upp till Schynige Platte. Vi var helt tagna av vyerna som bredde ut sig på vägen upp. Medan de andra vandrade längre turer tog Andrea en genväg till den alpina trädgården tillsammans med några av oss, som inte ville gå så långt. Där gick vi och njöt av utsikten och de växter som ännu inte blommat över, som exempelvis edelweiss. Andrea berättade om dvärgar och feer som bor i bergen. Feernas slott fick vi också se. Och lurblåsare spelade även här.

Den tredje dagen i Schweiz styrdes färden, via vår egen buss, tåg och till sist så kallad postbuss, till byn Kippel som ligger i en dal högt uppe, Lötschental. Det är sammanlagt fyra eller fem små byar med en något säregen kultur. På hembygdsmuseet fick vi bland annat se en del ruskiga masker som används vid fastlagsfestligeter om jag minns rätt.

Efter museibesöket tog de mera vandringsbenägna gondol upp på berget och vandrade närmare en mil på en sagostig där uppe. Vi andra följde floden Rhône nere i dalgången. Solen lyste och det var mycket varmt. Den stackars floden såg lite torr ut men när vi lyfte blicken möttes vi av minst sagt storslagna vyer.

Det var ungefär fem kilometer till byn Blatten. Därifrån tog vi postbuss igen till den sista byn i dalen där vi åt glass och tittade på getter.

Andrea berättade ett par sägner från Lötschental medan vi väntade på att höghöjdsvandrarna skulle komma ner från berget. De hade varit bland annat vid Svartsjön, där det för länge, länge sedan bodde en vacker grevinna…

Det var en av berättelserna vi fick höra av Andrea, och den kanske jag själv vill berätta någon gång.

Dagen därpå begav vi oss till Gstaad. Det är en liten pittoresk stad där husen är blomsterprydda, men märkesbutiker dominerar stadsbilden. Dit reser rika människor för att rekreera sig. Den lilla kyrkan var förstås fin, och många djurskulpturer, mest kor, såg vi.

Den här dagen fick vi smaka en schweizisk specialitet, racletteost, till lunch på ett trevligt ställe utanför Gruyère. Osten smältes och serverades med speciella tillbehör som skalpotatis, små ättiksgurkor och syltlök.

I bussen på vägen dit hade Andrea berättat för oss om en ostmakare som i sitt lilla osthus fick besök av tre jättar som ställde honom inför ett val. Det finns en sång som är viktig för denna berättelse som Andrea sjöng en liten stump av. Men här, på vårt lunchställe, dök det plötsligt upp en man som kunde hela sången och sjöng den för oss. Han hade så vacker röst, och vilket sammanträffande detta var!

I Gruyère möttes vi av ett åskväder, men det gick snart över. Det var en trivsam liten stad. Vi avslutade dagen med ett besök på Cailler chokladfabrik. Ganska mätta kom vi tillbaka till vårt hotell och middagen där.

Onsdagens resmål var huvudstaden Bern. Björnarna som symboliserar staden hade en björngrop att vistas i, men även nyare och bättre anpassade inhägnader som just när vi kom dit höll på att städas. Så de var bara tillfälligtvis i björngropen, vilket vi med viss lättnad kunde konstatera. För övrigt var Bern en trevlig stad att strosa omkring i. Gamla stan är ett av våra världsarv. Där finns bland annat ett klocktorn med klockspel som vi beskådade. Einstein bodde i Bern en tid. Floden Aare rinner genom staden och en populär sport är att flyta med strömmen på en vattentät väska med kläderna i.

Jag tror att torsdagen den 1 september var den allra mest spännande dagen, fylld med berättelser. Först åkte vi till Altdorf där det finns ett monument över Wilhelm Tell precis där han enligt legenden ska ha skjutit äpplet från sin sons huvud. Gabriela, en berättarvän till Andrea, mötte oss där och tog oss till ett tält där hon berättade en historia som Andrea tidigare berättat för oss i bussen, men på sin egen schweiziska dialekt. Eftersom jag själv förstår tyska, kunde jag hjälpligt hänga med just för att vi fått höra berättelsen på svenska tidigare. Hon bjöd även på sång och musikanten Andreas spelade gitarr. Gabriela visade också hur hon brukar berätta en saga för barn med hjälp av bilder som hon monterat på böcker. Vi fick kika in i en snillrikt inredd cirkusvagn, som Andreas äger tillsammans med sin fru som också är berättare. De använder vagnen för mindre berättararrangemang. Den inhyser också ett litet, men förnämligt sagobibliotek. Dessutom finns det kök och sovplatser.

Bussen tog oss sen till Tellsplatte med Tellskapelle, en plats där Wilhelm Tell lär ha hoppat iland när han flydde överheten som tagit honom tillfånga. När vi promenerat nerför många trappor till kapellet intog vi vår medhavda lunch och njöt av utsikten över Vierwaldstättersjön.

På eftermiddagen blev det mer berättande. Två berättare, Claudia och Carmela, tog oss på en rundvandring i Luzern och vi fick höra berättelser därifrån och från berget Pilatus som ligger i närheten. Träbron med tak är från 1300-talet och Europas äldsta i sitt slag.

Sista dagen var vikt för egna aktiviteter. Vi var några som tog tåget till Thun, en liten fin stad med sagoslott och surfare i floden. Vyerna från tågfönstret hänförde oss till den grad att infödda Schweizare förvånades. De menade att vi som var från Sverige borde vara vana vid sådant.

Vi lämnade ett regnigt Interlaken på morgonen den 3 september, och förundrade oss över att vi, utöver alla upplevelser, haft en fantastisk tur med vädret.

Denna resa har gett nya kunskaper om ett land som åtminstone jag egentligen inte visste så mycket om tidigare. Det var spännande att få uppleva naturen, kulturen, de olika språken och inte minst berättelserna och berättandet, förstås. Den som vill kan fortsätta utforska detta på den schweiziska stiftelsens för sagor och berättande hemsida.

Eva.
Medlem i Berättarnätet Kronoberg.

Länk: https://www.maerchenstiftung.ch/de/maerchen/maerchensuche/3199/die-graefin-am-schwarzsee