Författararkiv: Lina Midholm

My name is Kinga and I’m a second year Design + Change student at Linnaeus university in Växjö. During the last few months I have worked on a project in collaboration with Sagomuseet in Ljungby and in this post I’d like to invite you to learn more about the fun process of storytelling, e-waste and experiments.

So how do design and stories tie together? – well at the core of each great design is an even better story. So for the module focused around the region of Småland I decided to delve deeper and explore the world of local folk stories through the lens of design practice. Later on I also added a lens of electronic waste – in a sense combing the old with the new.

The project is called Fabularum – from Latin the stories belonging to the people – and consists of two parts. The first half invites you into the Småland’s land of legends – Sagobygden, where the local stories live on at the Sagomuseet in Ljungby. For this I designed three story-inspired rings, where engraved visuals become a wearable narrative. Thus the rings aren’t only decorative, they are also portable – and with that portability comes an opportunity to create interest and conversations also outside of the wearer.

I chosed three local to Småland stories that Lina and Per from Sagomuseet sent to me and preserved them in a form of a visual engraving on the rings. These were supported by packaging designs meant to mimic the appearance of a story book. The stories I chose to work with were: “The devil’s appendage”, which explains the origin of so many folk creatures found around Sagobygden; “The treasure of Högarör”, which I choose partially because of my personal interest in dragons; and “The Maiden Ragnhild and The Neck of Hjärtanäs”, which is a humorous tale about a local Näcken with a bit of a plot-twist.

In order top to bottom: “The devil’s appendage”, “The treasure of Högarör”, “The Maiden Ragnhild and The Neck of Hjärtanäs”. These vector sketches were later embossed onto the ring models.

3D printed ring models of each story-ring. These were later glued onto sprues and used to create casting mould.

The packaging designs for the rings are inspired by story books. Each “book” features the story of the ring as well as short information about the origin of the copper used to make them and a piece of the metal.

The second part of the project dives into e-waste – and how a lack of modularity impacts the amount of unnecessary electronic trash produced worldwide. For this I designed seven beads that are meant to be a part of a necklace or a bracelet. On one side of each bead is a laptop component; on the other, a part of a “modular” story. The computer parts chosen for the beads came from the most well-known parts required to build a PC or a laptop. These include: central processing unit (CPU), graphics processing unit (GPU), random access memory (RAM), motherboard, keyboard, power supply and a display screen.

On the other side of the beads, viewers can see a short story following a robotic dragon as the focal character. The story “modules” include different panels of the dragon’s tale – some more positive, others negative. The viewer is meant to engage with this story as its narrator – literally representing their power to modify and compose their own narrative and by proxy design and repair their own electronics.

The seven story-beads printed in grey resin. As the participant arranges and adds them in various order new variants of the story are created.

Lastly, after all the designing and modelling process, there came a time to test the designs out. I’ll admit I have never metal cast before and the process is fairly difficult, hence the final results look a little different than I expected, but none the less they look very antique and fun. The process of metal casting starts with printing all the models in a castable resin and curing it to harden and keep its shape. After that the model is inserted into a casting flask and submerged in plaster, which creates a mould, into which we can later pour molten metal. The flask is then put into a kiln and the model gets burnt out, leaving a hollow cavity. After that flask gets placed into a vacuum device, and copper gets melted at a staggering temperature of 1150 degrees Celsius (extremely hot). And then we finally pour it in and hope for the best!

On the left a sprue with all the models assembled using jewellery wax. On the right a flask with hardening plaster – as you can see mistakes are part of the process!

Left: cable copper ready to be melted down in a lab furnace. Right: Cast sprue (I was so happy it actually worked)

I was also asked to create a poster for the project, which we later exhibited at Regionshuset in Växjö together with my classmate’s posters.

I’d like to thank Sagomuseet, especially Lina and Per, for providing me with the wonderful stories and inspiration for this project and I hope that you liked the process pictures!

Kinga Kurmanowska

Fattigmans tröja. Ja, så kallades skogen förr i tiden. Den skyddade mot blåsten. Träden blev ved till brasan, virke till hus, möbler och redskap. Under sommaren betade djuren i skogen. Människorna plockade bär, fiskade och jagade. Och den som själv var jagad kunde använda skogen till att gömma sig i. Men här fanns också rövare. Och väsen av olika slag.

Tora Walls bok Skogen i folktro, sägner och sagor nominerades till Augustpriset i kategorin Årets svenska fackbok 2024. I alla tider har skogen varit betydelsefull för människan och boken har sin utgångspunkt i det gamla bondesamhällets folktro, traditioner, sagor och sägner. Med avstamp i den nordiska mytologins Yggdrasil, världsträdet, tar författaren sig an flera heliga och mytiska träd – Mimers träd, vårdträd, trollträd… Hon skriver om skogen som en förtrollad plats och om skogsbrynet som ett gränsland där det gällde att vara extra försiktig.

I skogen finns älvkvarnar där älvorna troddes mala sin säd, och jordfasta stenar som ansågs särskilt magiska och kunde användas av kloka vid både bot och sot. Skogsrået rådde över skogen, djuren och alla som vistades där. Hon kunde hjälpa jägaren att fälla sitt villebråd, men också lura människor vilse och locka ensamma män till sig. Trollen bodde i bergen och under stora stenar. De lockade in människor och djur i bergen så de blev bergtagna eller bytte sina trollungar mot människobarn, så kallade bortbytingar I de norra delarna av Sverige var det i stället vittrorna som hade dessa egenskaper.

I denna rikligt och vackert illustrerade bok skriver författaren fortsättningsvis om skogens växter och djur, deras egenskaper och människors förställningar kring dem. Hon skriver om mästerskyttar, rövare och snapphanar. Och inte minst om alla de sagor och sägner där skogen spelar en stor roll. Avslutningsvis tar hon också upp skogens funktion för människan idag.

Tora Wall (2024): Skogen. I folktro, sägner och sagor. Stockholm: Bokförlaget Stolpe. Tora har tidigare gett ut två böcker vid samma förlag: Folktrons väsen och Traditioner och högtider.

På Sagomuseet i Ljungby finns ”Skogens rum” och mitt i rummet står en knotig trädstam. Det är toppen av Trollträdet i Torpa, som blåste ner när stormen Gudrun härjade för ganska exakt tjugo år sedan. En katastrof för många människor, både ekonomiskt och känslomässigt. Korpral Holm (född 1830) bodde i närheten av Trollträdet. När han hade tandvärk tog han och petade i den onda tanden med en spik så att det kom blod på den. Sedan slog han in spiken i stammen för att värken skulle föras över till trädet. Långt nere i Torpaskogen står resterna av Trollträdet kvar och om du tittar riktigt noga kan du se var spikarna slagits in.

2. Trollträdet

Ett annat trollträd är Mates i Glasnäs trollbjörk som du kan bekanta dig med i Sägenresan Sverige. https://sagenresan.sagobygden.se/ (Värmland, Trollbjörken i Glasnäs)

Under året har jag, Jakob Elofsson, haft äran att leda tre unga berättare i projektet Cassandra – ett initiativ som syftar till att lyfta fram socialt engagerat berättande för unga.

Genom projektet får berättarna skapa föreställningar med samhällsfrågor som grund, där de genom intervjuer och research med olika samhällsgrupper utvecklar materialet till sina framträdanden.

Deltagarna kan arbeta med livsberättelser eller använda sagor och berättelser – både traditionella och egenkomponerade – som verktyg för att reflektera över vår samtid. Ungdomarna har själva fått välja teman för sina föreställningar, baserat på vad som engagerar dem mest.

Vi har tre fantastiska deltagare i projektet:

• Sarah Andersson, som tidigare deltagit i Sagobygdens LNU-kurs Muntligt berättande i pedagogisk praktik och varit med i Erasmus+-projektet One Voice, Many Stories, kommer att göra en familjeföreställning om våld i hemmet. Hon har intervjuat experter från BRIS och andra som arbetar med barn i utsatta miljöer och har skapat en berättelse om en groda som lever under svåra förhållanden.
• Meja Olsson Rodriguez, Sagobygdens egen berättarveteran, har studerat muntligt berättande på kulturskolan i flera år och deltagit i otaliga projekt och föreställningar. Hennes föreställning fokuserar på generationsberättelser om invandring och förlorade historier, inspirerade av hennes egen familjs berättelser.
• Meja Johansson, ny inom berättarvärlden men med gedigen erfarenhet inom teater, konst och musik från Lokal 16 och andra sammanhang, kommer att göra en föreställning om en kvinnas sökande efter mening och Gud. Hon har intervjuat personer som funnit en religion de inte vuxit upp med, och deras resa har format grunden till hennes berättelse.

Projektet är en del av ett internationellt samarbete där unga berättare från Polen, Holland, Norge och Belgien också har skapat sina egna föreställningar med liknande teman. Totalt deltar sexton unga berättare i projektet, alla med varierande erfarenheter och perspektiv inom berättande.

Men oroa er inte – ni behöver inte resa hela vägen till Amsterdam för att uppleva dessa föreställningar! De kommer även att framföras här i Ljungby under nästa upplaga av Sagobygdens Musik- & Berättarfestival 12-15 Juni 2025, något jag ser mycket fram emot.

Jakob Elofsson

En regnig måndagmorgon i april för flera år sedan, när jag fortfarande bodde i lägenhet, träffade jag en granne i hissen. Eftersom vi båda hade vänligheten att tilltala varandra fastän vi inte kände varandra, så började vi prata om att det var måndag morgon och att regnet öste ner. Just när vi skulle skiljas åt sa grannen: ”Men vi ska faktiskt vara nöjda med att det regnar nu för mycket regn innan midsommar gör en vacker sommar.” Och så tillade hon: ”Det var åtminstone vad dom gamla brukade säga.”

Och i en arkivuppteckning från 1931 berättar en kvinna född 1864 att när grodrommen ligger högt upp, nästan vid vattenytan, då blir försommaren blöt och det är bara bra för vi kan aldrig få för mycket regn före midsommar.

Flera talesätt visar hur vädret vid jul eller påsk sades förutspå vädret till midsommar: Den vind som blåser på påskdagens morgon kommer att blåsa till midsommar, lika många dagar som det töar före jul, lika många dagar ska det regna före midsommar och lika djupt som oxen trampar i leran vid jul, lika djupt går torkan vid midsommar. I Västergötland ger en torr midsommar en dålig sommar, i Småland är det i stället en våt midsommar som ger samma resultat.

I den gamla kalendern är det flera helgondagar som förutspår vädret, och även om vissa med tiden tagits bort och ersatts med mer moderna namn i dagens kalender, så lever de fortfarande kvar i människors medvetande. Sjusovardagen den 27 juli (sedan 1901 är dagens namn Marta) är ett sådant exempel, då det sägs att om det regnar den dagen så kommer det att regna i sju veckor framåt.

Äldre tiders vädertydor kopplade till almanackan, för att förutspå hur det bland annat skulle gå med skörden, plockas idag upp av massmedia som gärna citerar Bondepraktikan inför högtidsdagar och semester. Och även om tiderna förändras, och förutsägelserna kanske inte alltid går i uppfyllelse, så är det ett sätt att hålla liv i dessa kunskaper som gått från generation till generation. De är en del av vår historia, en del av vårt kulturarv.

Lina Midholm

Källor:

Klintberg, Bengt af (1996): En liten väderbok. Stockholm: FIB:s lyrikklubb.

Klintberg, Bengt af (2001): Namnen i almnackan. Stockholm: Nordstedts ordbok

Uppteckningar från Institutet för språk och folkminnen, avdelningen för arkiv och forskning i Göteborg: IFGH 2427:12, VFF 1827:79, IFGH 1478, IFGH 2481, VFF 1066

På Sagobygden arbetar vi med det muntliga berättandet som en grund för att stärka språk och kommunikation genom övningar och berättelser som knyter an till demokrati, jämställdhet och respekt – alla ska känna att de har en röst och att de kan använda den.

Selma Lagerlöf använde sin röst för att bryta normen om hur en kvinna skulle vara. Hennes drivkraft var att hon ville berätta. Och hon ville skriva. Hon ville skriva ner alla berättelser som hon hade inom sig så att andra skulle få ta del av dem. Flera av dem hade hon i sin tur fått berättade för sig av sin farmor. Men på den tiden var det inte självklart att en kvinna skulle få ägna sig åt att skriva. Selma lyckades vända detta, och hon använde sin popularitet och sin röst till att få folk att engagera sig i bland annat kvinnlig rösträtt.

Selma berättade gärna sagor och spökhistorier. Hon berättade om kärlek och äventyr, men hon vävde även in den tidens begränsningar av kvinnors livsvillkor. En av karaktärerna i Selmas debutroman, Gösta Berlings saga, är Majorskan på Ekeby. Hon som är ”den mäktigaste frun i Värmland”, tvingas ändå till att ge sig ut och tigga då hon som gift kvinna inte har någon äganderätt.

Historien om hur Blända och Värends kvinnor med list och mod besegrade de danska soldaterna må vara en småländsk sägen, men den hade lika gärna kunnat ingå i en berättelse av Selma Lagerlöf.

En gång i tiden regerade kung Alle över Småland. När västgötarna angreps av en stor norsk här skyndade kung Alle till undsättning och Småland blev utan försvar. Då passade danskarna på att angripa. De skövlade och brände, folk dödades eller tvingades fly.

Men då var det en rådig kvinna vid namn Blända som kallade till sig alla kvinnor i Värend. De bjöd in den danska hären på ett stort gästabud och lät meddela att eftersom deras egna män övergivit dem så ville de gärna bli danskarnas hustrur.

När de danska soldaterna kom till platsen var borden dukade, men inga kvinnor syntes till. Hungriga som de var lät de sig ändå väl smaka av mat och dryck som fanns i överflöd. Sedan somnade de, trötta och mätta, men då kom Blända och hennes kvinnor fram ur skogen. De överföll de yrvakna danskarna och skar halsen av varendaste en.

Utsikt från Blodberget över Blodviken. Foto: Sagobygden

Kvinnorna tvättade sedan av sig blodet i en vik i sjön Åsnen. Platsen kallas än idag för Blodviken, berget bredvid för Blodberget och i det stora röset Kongshögen vid Dansjöns strand begravdes den danske kungen. Dessa platser ingår idag i Sagobygden och de berättar för oss om hur Värends kvinnor, som tack för sitt stora mod, fick lika arvsrätt som männen och att på bröllopsdagen färdas till kyrkan iklädda full stridsmundering till ljudet av pukor och trummor. Det breda bandet som pryder sidan av värendsdräkten ska enligt sägnen ha sitt ursprung i gamla tiders strider, och bär än idag kungens sigill som ett tack för Bländas hjältedåd.

Värendsdräkten, högtidsdräkt för gift kvinna. /Nordiska museets arkiv

I verkligheten fick döttrar samma arvsrätt som sina bröder först 1845 och 1884 fick även gifta kvinnor råda över sin egendom och sitt arv. Men är det en sak som historien lärt oss så är det att aldrig ta något för givet, allra minst demokratin och alla människors rätt till en röst. En stark fråga, förutom rösträtt för alla, har varit kvinnans rätt att bestämma över sin egna kropp. I dag är det svårt att tro att Sovjetunionen var första landet i världen att legalisera abort redan 1920, när vi i Sverige fick fri abort först 1975. I dagens Ryssland blir rätten till abort allt mer inskränkt, rätten att höja sin röst i sann demokratisk anda allt mer begränsad.

Den 8 mars 2017 var jag med om en av de häftigare – och mäktigare – sakerna i mitt liv. Då samlades tusentals människor på Götaplatsen i Göteborg för att, i snögloppet iförda rosa så kallade pussyhats, stå upp för allas rätt och tillsammans sjunga I can´t keep quiet. Titta och njut!

Vi har alla en röst. Det är om vi har möjlighet att använda den, och i så fall hur, som gör skillnad.

Lina Midholm

Sagobygdens nya mötesplats, Eskilsgården, invigdes en februarilördag i strålande solsken. Landshövding Maria Arnholm invigningstalade inför ett nyfiket folkfyllt torg. På trappstenen vid huset gestaltade sångerskan Matilda Stjernkvist en ung Kristina Nilsson som sägs ha blivit upptäckt då hon stod och sjöng på just den här stenen under en marknad runt 1857.

Till specialfanfar av Jakob Elofson klipptes det röda bandet av deltagare från gruppen Berätta-Lätt tillsammans med landshövdingen som dagen till ära tagit med sig en egen guldförgylld sax enkom för just bandklippning.

Väl inne bjöds det på kaffe i tidensliga koppar och Siw Svenssons smålandskringlor till alla besökare. Det var stort intresse att gå husesyn och i vissa dörröppningar var det väntetid för att komma vidare. Vi tippar på att antalet besökare under dagen var runt 170 personer.

Senare anslöt Johan Ederström från Ljungby kommun och Sagobygdens grundare Per Gustavsson som båda höll tal om vikten av att samlas och utvecklas och skapa visioner om framtiden. Berättarpedagog Mia Vickell reciterade en dikt tillägnad Eskilsgårdens nya liv som en del i Sagobygdens verksamhet. Ni kan läsa den längst ner i inlägget.

En annan viktig person denna dag var Lena Göransson som vuxit upp i huset. Hon berättade livfullt om alla möjliga minnen, även om husets historia, från den ursprungliga platsen och om när huset flyttades hit till kulturreservatet, Ljungby Gamla Torg, för drygt 50 år sedan.

Dagen avrundades med vernissage för utställningen Farmors garderob & Mormors linneskåp, av och med en av Sagomuseets grundare Mia Einarsdotter tillika textilkonstnär/kläddesigner och Eva Andersson, berättare, klädkreatör, samlare och curator. Vårens utställning visas på Lilla Galleriet inne på Sagomuseet till och med den 24 maj. Delar hänger även i stora rummet på Eskilsgården. En blickpunkt under dagen var också de färgsprakande klänningar som Mia designat till berättarfestivalens invigning under nio år.  

Förutom att vara en plats för möten, bibliotek, workshops och mycket mer är tanken att Eskilsgården ska vara ett hus för Berättarnätet Kronobergs medlemmar. Under året kommer det bl.a. finnas möjlighet till inte mindre än sju tillfällen av Lekfullt berättande med start måndagen den 4 mars. Självklart är även ickemedlemmar välkomna. Läs mer här: https://sagobygden.se/sv/evenemang/lekfullt-berattande-eskilsgarden-2024-6/

Så håll utkik efter vad Eskilsgården har att erbjuda – en ny samlingsplats i Ljungby och i Sagobygden!

Lotta Welmsö och Lina Midholm

Dikt till Eskilsgården av Camilla Ek, berättare på Sagobygden
Nu öppnas dörren din så fint på glänt, nyfikna önskar vi veta vad som innan där hänt.
Vem har levt där? Hållit någon kär?
Arbetat och knotat, studerat och kanske fotat?
Huset ska fyllas med berättelser om både liv och död, kärlek, sorg och väsen, fulla av berättarglöd.
Ett Bibliotek för att få veta mera, sitta i lugn och ro och studera.
Med intressanta böcker att läsa, fördjupa sig i och förundras över. Inte så mycket mer man egentligen behöver…
Jo, även att mötas i magiska berättarsammanhang, eller under musikens förtrollande klang.
När fantasin tar oss med under stora jättekliv eller vi berättar om våra egna eller andras liv.
När folktro får lyftas fram och inte endast i böcker ligga tysta och samla damm.
Ännu Ett Hus, förutom Sagomuseet att lockas till! Det är något vi önskar och verkligen vill!
Så låt känslorna med orden leta sig fram, allt från tårar till glada garv. När vi som alltid värnar vårt stolta kulturarv!

PS: Klicka här för att läsa mer om Eskilsgårdens historia

Tine Winther har läst en bok med många bra tips.

På berättarfestivaler världen över träffas berättare och lyssnare med gemensamma intressen – berättelser! Georgiana Keable från England och Dawne McFarlane från Cananda träffades på en sådan festival, the Scottish International Storytelling Festival i Edinburgh. De insåg snabbt att de hade flera gemensamma intressen. De var båda Waldorflärare, brann för berättande för mindre barn och ju mer de pratade insåg de att de båda var inspirerade av samma bok, Festivals, family and food, som de ägde varsitt exemplar av, vältummat, fyllt med kladdiga fingrar, gamla kakor och massor av minnen. De bestämde sig för att de ville skriva en bok tillsammans utifrån deras gemensamma erfarenheter. Boken fick namnet Fairytales, Families & Forests. Storytelling with young children.

Boken är vackert designat med färgade sidor, faktarutor, hänvisningar och praktiska tips för berättarsituationer. Fairytales, Families & Forests. Storytelling with young children är, som titeln indikera, på engelska. Första tanken kan lätt bli att detta är inget för mig, speciellt eftersom boken börjar med rim, ramsor och sånger för de allra minsta. Georgiana och Dawne ger dock läsaren hjälp på vägen och du hänvisas till deras youtube kanal där du kan lyssna och se hur de framför ramsor och sånger. De flesta av oss kommer känna igen alla sånger och de flesta ramsor från svenska sagoböcker.

I första delen av boken indelas kapitlen i ålderskategorier upp till sju års ålder. Du får många tips på berättelser som passar för olika åldrar och det är traditionella sagor som du kan hitta på svenska i olika sagosamlingar. Känner du väl till de sagor som vi berättar på Sagobygden så kommer du att känna igen flera. Georgiana och Dawne har kommenterat varje berättelse med personliga reflektioner.

I bokens andra del hittar du berättelser indelade efter olika tema, bland annat hur du kan använda berättelser ute och inne, till högtider och för att skapa gemenskap. De ger praktiska råd kring rekvisita, hur man kan arbeta tillsammans med lärare i skolan och användning av teckenspråk som stöd. I det sista kapitlet hittar du hänvisningar till forskning och tankar kring barns språkutveckling.

Alla kan hitta inspiration från denna bok, ny berättare såväl som den vana. Boken är fylld med erfarenhet och visdom och är skriven med mycket kärlek till berättelsen och barnen.

Georgiana Keable grundade Fortellerhuset och Oslo berättarfestival i Norge, hon har även fått Oslos kulturpris. Dawne McFarlane arbetar med globalt berättande och är djupt engagerat i att trygga kulturarvet.

Tine Winther

Inför varje avsnitt av Sveriges Televisions storsatsning Historien om Sverige har vi valt ut tio platser och berättelser i Sagobygden, en för varje avsnitt som har koppling till tiden och handlingen. Hittills har vi släppt fem stycken. De övriga fem kommer att släppas från och med söndag 14 januari 2024, och därefter fyra söndagar framöver.
Länk till de första fem filmerna finns här och längst ner på sidan.

Det var en gång… Stenåldern, ca 14 500 – 3700 år sedan

Så länge vi människor har haft ett språk, så har vi berättat för varandra. Om kvällarna runt elden, på fester eller när vi tagit en paus i arbetet. Inte minst har vi berättat sägner. En sägen kan förklara en märklig stenhög eller varför en sjö har en konstig form. Och den kan på ett fantasifullt sätt förklara varför en plats heter som den gör, eller skrämma oss för det som är farligt.

Skatten i Högarör. Metallernas tid, ca 1700 f Kr – 500 e Kr

Högarör är ett gravröse från bronsåldern. Det sägs att en mäktig och betydande man begravdes här på höjden. Föreställningen om att det fanns skatter i såna här forngravar var mycket vanlig och många gravrösen är nersjunkna i mitten, vilket kan tolkas som ett tecken på att någon har letat efter en skatt.

Agundaborg. Vikingarnas tid, 500-talet – slutet av 1000-talet

Den helige Sigfrid kom till Sverige från England i början av 1000-talet för att missionera den kristna läran. Den förnäma borgfrun Agunda på Brånanäs vid Agunnarydsjön lät döpa sig och just på den här platsen lät hon bygga traktens första kyrka.

Flickebacken. Gud ger och Gud tar, 1100-talet – slutet av 1300-talet

Vid mitten av 1300-talet utplånades en stor del av Sveriges befolkning genom en fasansfull pestsmitta som fick namnet digerdöden. Olika metoder användes för att försöka stoppa pestens framfart. Man grävde ner levande djur som offer, och det sägs även att människor blev levande begravda.

Brudgummehallen. Kampen om tronen, år 1361 – 1560

När Gustav Vasa kom till makten i Sverige infördes många nyordningar. Kungens fogdar fick större makt, skatterna ökade och kungen la beslag på stora delar av kyrkornas värdeföremål. I Småland, där bönderna tidigare hade upplevt ett stort självstyre, var missnöjet stort och Nils Dacke kallade till uppror.

För att se filmerna som finns på Sagobygdens hemsida, klicka här:

Sagobygden – en del av Historien om Sverige i 10 delar

Min kollega Dörthe Drewsen och jag gästade nyligen Värnamo filmhistoriska festival med en föreläsning där vi bl.a. berättade om Astrid Lindgrens betydelse för muntligt berättande och immateriellt kulturarv. Och på Ljungby kulturnatt hade jag ett boksamtal med Annelis Johansson om hennes senaste bok Mitt liv som KING. En bok som Annelis, som jobbar som skolbibliotekarie, främst har skrivit för de pojkar i mellanstadieåldern som hon ofta träffar på biblioteket och som inte riktigt vet vad de vill läsa.

De här båda händelserna fick mig att tänka på när jag själv arbetade extra på bibliotek under min studietid, och då ofta på ett skolbibliotek i Mölndals kommun. Och som av en händelse har jag, då jag 2019 läste kursen ”Muntligt berättande i förskola och skola” på Linnéuniversitetet (from. hösten 2023 ”Muntligt berättande i pedagogisk praktik”), reflekterat över en särskild händelse i en uppgift om muntligt berättande och flerspråkighet. En händelse som uppenbarligen fastnat så pass djupt i mig att jag i stort sett ordagrant har kunnat återberätta den 17 år senare. Och eftersom den finns nedskriven vill jag gärna dela med mig av den här. Ett fint minne helt enkelt, som jag blir lite extra varm i hjärtat av.

Jag skulle vilja berätta om mitt möte med Hamza. Jag arbetade extra på Lindome skolbibliotek där det ofta var bråk om datorerna och Hamza, som då var i tioårsåldern, var ofta inblandad i dessa bråk.

Så dog Astrid Lindgren och vi ställde fram ett inramat kort av henne på lånedisken. En dag var det helt tomt på biblioteket och jag satt i lånedisken när Hamza kom in. Han styrde sina steg mot de lediga datorerna, men stannade upp framför fotografiet av Astrid och betraktade det en stund under tystnad innan han sa: ”Vem är den gamla tanten? Är hon en kändis? Varför har ni ett kort på henne?” Jag svarade att hon var en känd författare som hade skrivit väldigt många böcker för barn och att vissa av böckerna till och med var översatta till arabiska och att anledningen till att vi hade ett kort på henne var att hon nyss hade dött. Och så berättade jag lite om Pippi Långstrump och visade en bok som råkade ligga på lånedisken.

Nöjd med svaret släntrade Hamza bort till datorerna som nu var upptagna, men det uppstod inget av det väntade bråket och strax kom Hamza tillbaka till lånedisken: ”Varför dog hon? Var hon väldigt gammal?” Jag svarade att ja hon var väldigt gammal och att det var därför hon dog. Hamza såg lite fundersam ut, men sa inget mer.

Ett par dagar senare satt jag återigen i lånedisken när Hamza kom in. Kortet på Astrid stod kvar och han stannade återigen framför det och studerade det en stund innan han sa med allvarlig, nästan myndig stämma: ”Hon hette Astrid Lindgren och var en känd författare som skrev böcker på arabiska. Om en flicka med rött hår som är jättestark. Hon har en apa och en häst och jättemycket pengar, men ingen mamma. Bara en pappa som bor i havet. Men hon är död nu. Hon blev jättegammal. Min mormor är också jättegammal, men hon är inte död. När jag blir stor ska jag åka och hälsa på henne. Hon är jättesnäll och bjuder på kakor. Det gjorde Astrid Lindgren också för det gör gamla tanter.”

Jag kan inte direkt påstå att Hamza blev mindre stökig, men jag kände att jag fick en helt annan kontakt med honom. Han hälsade alltid glatt när han såg mig, ställde ofta frågor och ibland pratade vi om Astrid Lindgren och jag berättade om någon av hennes karaktärer. Ibland återberättade han det för mig. Men om han lånade någon bok, det vet jag faktiskt inte.