En hel del rim och ramsor är kopplade till hantverk. 1952 gav Axel Johansson ut en skrift till Ljungby hantverks- och industriförenings 50-årsjubileum. Axel Johansson var själv bagare och kallades för Ångbagarn. Han var ordförande i drätselkammaren i Ljungby och satte sin prägel på Ljungbys utveckling under flera decennier i mitten av 1900-talet. I skildringen av sockenhantverkarnas arbete återger han rim om skräddaren som han hört i sin barndom.
Det gläder mig av hjärtans grund
att femton skräddare väger ett pund.
Med sax och vax och nål och trå´
och pressejärnet ovanpå.
Här skall blod flyta, sa´skräddaren
och klippte huvudet av lusen.
Ingen rädder här, sa´ skräddaren
och sprang för haren.
Axel Johansson anför att skräddargesällerna var finare klädda än de andra manliga ungdomarna och gärna la an på kvinnorna och kurtiserade med dem. De manliga rivalerna använde rimmen för att smäda skräddargesällerna.
Bilden av Ernst Ljungh illustrerar historien om en ”uschli skräddaretrasa” som satt på golvet och sydde. En ovanligt stark matmor tyckte skräddaren satt i vägen och sopade ut både honom och byxorna. Efter den dagen törs inte skräddare sitta på golvet, utan alla sitter på bordet för att inte bli bortsopade. Svenskt skämtlynne IX, 1884.
Här är en uppteckning från 1927 gjord i Herrljungatrakten i Västergötland. Jag kopierade den för många år sen på ISOF:s arkiv i Uppsala. Tyvärr har jag inget accesionsnummer
Det var en gång en skräddare som mången är väl dä,
och ingen fanns väl räddare än han, det ska man se.
Han satt där nöjd och stickade allt på ett byxepar
och nickade och nickade, som uti all sin dar.
Så kom en rått trånande och sprang i byxan upp,
och skräddaren han dånade och skalv uti sin kropp.
Och sen den dagen randades han aldrig mer i byxor tog,
bland rockar blortt han andades och det allt tills han dog.
Källa:
Axel Johansson: Sockenhantverkare, burskapsmästare och gesäller i Sunnerbo. Ljungby, 1952.
Det är lätt att tro utifrån Alfabetsramsan i förra blogginlägget att Sigrid Hagman var en humörlös småskollärare. Så var nog inte fallet. Ramsan får ses som uttryck för den tidens pedagogik.
Illustration av Ernst Ljungh ur Svenskt skämtlynne VI, 1884
Sigrid Hagman återger också traditionella komiska husförhörshistorier, som driver med sockenprästen. I den internationella sagokatalogen har dessa historier typnummer ATU 1810.
I en by, som hette Sjunkamåssa, bodde en bonde, som allmänt kallades Gud Fader. På ett husförhör frågade prästen i samma by en mindre begåvad yngling:
– Var bor Gud Fader?
– I Sjunkamåssa, svarade pojken.
– Vad säger du? sa prästen. Gud Fader bor i himmelen.
Pojken svarade med en knäppning på fingrarna:
– Sjuttsan! Då har han flyttat sen i går kväll.
Prästen:
– Hur lyder sjunde budet?
– Herr pastorn skall icke stjäla.
– Vad säger du pojke! röt pastorn.
– Ja, jag kan väl inte säga du till herr pastorn.
Prästen:
– Varifrån är katekesen tagen?
Tösen:
– Den ä visst inte taen. Far köpte den på märkenen (marknaden).
Det finns en rik folklig tradition av rim kring alfabetet, bokstäver och räkneord. De är ofta skämtsamma. Johan Nordlander och Fredrik Ström återger ett urval i Svenska barnvisor och ramsor respektive Visor, ramsor och andra folkrim.
Några exempel:
A B C D
katten fall på sne,
det var inte mer.
A B C D
katten satt på sne
och magistern bredve.
Av min svärmor som föddes 1907 i Södra Sandsjö socken i nuvarande Tingsryds kommun, lärde jag mig den här räkneramsan.
Ett två, stå på tå
Tre fyra, kasta lyra
Fem sex, äta kex
Sju åtta, sitta på potta
Nio tio, gå på bio
Elva tolv, sopa golv
Ramsorna var ett roligt sätt att leka med bokstäver och räknetal.
Illustration av Uno Stallarholm, ur Fredrik Ströms Visor, ramsor och andra folkrim.
Sigrid Hagman, som jag skrev om i det föregående blogginlägget, har en alfabetsramsa som starkt avviker från de här lekfulla ramsorna. Den vittnar om den hårda disciplinen i skolan där skamvrå och fysisk bestraffning var en självklarhet.
Alfabetsramsa
Om icke a. b. c går rätt, du står dig för magistern slätt.
D. e. f. g. som vatten går, annars vet att straff du får.
Om du glömmer h. i. k. får du uti skamvrån stå.
Stapplar du på l. m. n. plikta får du, skämmas sen.
Visste du, vad jag vet nu, lärde du dig o. p. q.
Men stannar du vid r. s. t., då får du dig, ska du få se.
U. och v. känn riktigt till, annars förs du dit du inte vill.
Läser du ej rätt det dubbla w., kan du där ett ris på väggen se.
Vill du ännu x. förgäta, få du ingenting att äta.
Den, som icke y. kan läsa, blir till skam o nesa.
Vem helst som z. grindar på får till bottenbotten gå.
Lär dig genast å. ä. ö. annars ska du strax få spö.
När jag letar efter uppteckningar i Folklivsarkivet i Lund hittar jag att lärarinnan Sigrid Hagman, med adress Kånna, bidragit med en 84-sidig uppteckning med ganska så blandat innehåll (M 913). Där finns gåtor, ordstäv, ramsor, lekar och små skämtsamma historier. Likaså hur man kan spå om framtiden och utsagor om tur och outur. Samlingen innehåller också en rad små sagor om blommor, samt avslutas med de välkända sägnerna om Pintorpafrun på Bolmarö säteri, Nöttja kyrkklockor, Skatten i Högarör samt jättekast mot Kånna kyrka.
Sigrid Hagman föddes 1884 i Kånna och var dotter till Magnus Hagman och Anna Christina Carlsdotter, som var född i Kånna. Magnus Hagmans namn är bevarat åt eftervärlden genom att en gata i Kånna uppkallats efter honom. Under en lång följd av år var han kantor och folkskollärare i Kånna. Han avled 1915.
Sigrid, var småskollärarinna vid Ljungby köpings småskola 1914-1921. Systern Elisabeth Hagman har i en släktkrönika skrivit att Sigrid ”älskade sitt arbete över allt annat”. Men hennes lärargärning blev kort. Examensdagen 1921 drabbades hon utan någon som helst förvarning av en hjärnblödning. Hon bodde i tjänstebostaden i skolan. När barnen hade samlats och Sigrid inte kom ner till klassen, anade man oråd. Hon hittades medvetslös på golvet i lägenheten. Hon avled sex dagar senare.
På uppteckningen i Folklivsarkivet står det att Sigrid är lärarinna och 24 år. Det innebär att uppteckningen är från 1908. Just det året tog hon sin lärarinneexamen vid småskoleseminariet i Ronneby där hon gick 1907 och 1908. Före tjänsten i Ljungby arbetade hon i Landsbro och Värnamo.
Sigrid har inte uppgivit sagespersoner för sina uppgifter, utan det är sådant som hon hört och kanske också läst sig till. Det är ingen slump att Sigrid skrivit ner sina berättelser och minnen av barndomens folktro. Under de här åren Sigrid gick på skolan i Ronneby var folkminnesforskaren Carl Wilhelm von Sydow lärare på folkhögskolan i Ronneby och också rektor för småskoleseminariet. Han uppmuntrade sina elever att bidra med folkminnen och göra uppteckningar efter sagespersoner som kunde berätta.
På bloggen har vi inte tidigare skrivit så mycket om ramsor, Här tänkte jaså jag återger några av Sigrids ramsor, som vi också kan kalla kedjesagor. Vi kan hitta liknade ramsartade sagor i Johan Nordlanders verk Svenska barnvisor och barnrim, som kom ut 1886. Nordlander återger bland annat en betydligt längre variant av ramsan om nyckeln. Den har rubriken ”Nyckeln till rike mans port”.
Nyckeln till kungens rike
Här är nyckeln till kungens rike. I det riket finns en stad, i den staden finns en gata, vid den gatan
finns en gränd, vid den gränden finns en gård, på den gården står ett hus, i det huset finns ett rum. i det rummet står en vas, i den vasen står blommor. Blommor i vasen, vasen i rummet, rummet i huset. huset på gården, gården vid gränden, gränden vid gatan, gatan i staden, staden i riket och här är nyckeln till kungens rike.
Ett lamm för två slantar
Min far köpte ett lamm för två slantar.
Men då kom katten och åt upp lammet, som min far köpte för två slantar.
Så kom hunden och bet katten, som åt lammet, som min far köpte för två slantar.
Så kom käppen och slog hunden, som bet katten o.s.v.
Så kom elden och brände käppen, som slog hunden o.s.v.
Så kom vattnet och släckte elden, som brände käppen o.s.v.
Så kom oxen och drack vattnet, som släckte elden o.s.v.
Men sist kom slaktaren och slaktade oxen, som drack vattnet, som släckte elden, son brände käppen, som slog hunden, som bet katten, som åt upp lammet, som min far köpt för två slantar.
Den stora sjön
Om alla sjöar vore en enda stor sjö, vilken stor sjö det skulle vara. Om alla träd vore ett enda träd, vilket stort träd det skulle vara. Om alla yxor vore en enda stor yxa, vilken stor yxa det skulle vara. Om alla karlar vore en enda karl, vilken stor karl det skulle vara.
Och om den stora karlen toge den stora yxan och högge ned det stora trädet och läte det falla i den stora sjön – vilket plums det skulle bli.
———————————-
Fakta om Sigrid Hagman och släkten Hagman finns i Elisabeth Hagman: Släktkrönika för ättlingar till Magnus Hagman 1840-1915. Ulricehamn, 1965.
Johan Nordlanders Svenska barnvisor och barnrim finns i en nyutgåva från1975.
Trump påstår att immigranter från Haiti stjäl och äter folks sällskapsdjur i Ohio. Den som läst Bengt af Klintbergs samlingar av moderna vandringssägner vet att detta är just en modern sägen. På ISOF:s folkminnesblogg skriver Tommy Kuusela initierat om det här motivet i sägnerna.
Att dela upp människor i ett vi och ett dom, som äter det vi inte absolut inte kan tänka oss äta är inget nytt. Hästkött har länge varit tabubelagt i svensk kost. Likaså att äta hundar och katter.
Jag kommer att tänka på en småländsk saga som sagoberättaren Sven Sederström skrev ner på 1840-talet. Utgångspunkten i sagan är just att vi inte äter katt. Du känner säkert igen sagan. Den har varit populär i Sverige och Bröderna Grimms variant är känd som Bremermusikanterna. Men i Grimms saga ska katten dö genom dränkning.
Steken till prästen
Ett förmöget men ovanligt snålt bondfolk skulle döpa sitt barn och väntade på prästen.
– Det är bra förarglig, sa mannen, att vi inte har någon stek att bjuda prästen på när han kommer. Herrskap vill så gärna ha sådan fin mat.
– Vi finner nog på råd, svarade hustrun. Vi kan slakta katten och säga att det är harstek. Sådant förstår sig inte en präst på.
– Det gör vi, sa bonden.
Katten som satt i köket hörde pratet. Han skyndade ut det så fort han bara kunde. På gården mötte han tuppen som sa:
–Varför har du så brått i dag?
– Jo, jag måste gömma mig, för gubben och gumman vill ta mig till stek och bjuda prästen på.
– Är det på det viset, inföll tuppen, så är det bäst att jag gör dig sällskap. Får de inte tag på dig så kan de ta mig till tuppstek.
Nu följdes de åt. När de kommit längre bort från huset mötte de en skock gäss.
– Varför har ni så brått idag? frågade de.
Katten som alltid var ordförande svarade:
– Vi måste gå bort och gömma oss, för de väntar på prästen och tänker ta oss till stek.
– Ack, svarade gässen, då måste vi göra er sällskap, för annars kan de ta oss till stek istället.
Så mötte djuren baggen utanför ladugården.
– Varför har ni så brått i dag? frågade han.
– Vi måste gå bort och gömma oss, svarade katten, för de väntar på prästen och tänker ta oss till stek.
– Då är det bäst att jag följer med er, för annars kan de ta mig till stek.
Efter ett tag mötte sällskapet tjuren.
– Vad i all världen, mumlade han, ska alla ni ta vägen?
– Vi måste gå bort och gömma oss, svarade katten, för de väntar på prästen och tänker ta oss till stek.
– Jag måste följa mer er, annars kan de ta mig till stek.
Nu lämnade de gården och gick in i skogen. När de gått ett stycke mötte den en hare, som både blev rädd och förvånad när han såg alla djuren tillsammans.
– Varför än ni så mangrant församlade, frågade haren.
– Vi måste gå bort och gömma oss, svarade katten, för de väntar på prästen och tänker ta oss till stek.
– Då vill jag följa med er också, annars kan de skjuta mig och ta mig till stek.
Hela dagen fortsatte djuren sin vandring och sent på aftonen kom de fram till en liten stuga, där en karl stod och högg ved. Han blev häpen när han såg alla djuren tillsammans och frågade vad som var på färde. Tjuren blev talesman för hela sällskapet och svarade:
– Käre gode far, har inte ni något skjul eller vagnsbod där vi kan övernatta. Vi har gått hemifrån idag för husbondfolket väntade prästen och tänkte ta oss till stek.
– Håller ni till godo med min enkla stuga kan ni få stanna här. Själv törs jag aldrig sova här, för det spökar varje natt. Jag måste bo i en annan stuga en bit härifrån. Vågar ni stanna här får ni gärna vara i stugan.
– Får vi vara här, ska vi nog kunna fri oss från spökena, svarade tjuren.
Snart vandrade mannen iväg och djuren gick in i stugan och fann sina sovplatser. Tjuren la sig vid dörren och baggen under en stol, gässen satte sig på en bänk och katten tog plats i spisen, tuppen flög upp och satte sig på en bjälke och haren sprang än från den ena golvplatsen till den andra.
Mitt i natt hördes oväsen, dörren öppnades och en konstig käring följd av några pysslingar kom in. Knappt hade de kommit innanför dörren förrän tjuren rände hornen i käringen och skakade henne så länge att nästan varje tarm for ur henne. Sedan kastade han henne bort till stolen och baggen stångade henne med sina stora och starka horn så att han for framstupa mot bänken där gässen satt. De nöp henne det mesta de förmådde med sina näbbar. Katten kom fram, morrade och väste och rev henne i ansiktet. Tuppen satt och kurrade glatt över vad som hände. Haren blev så förskrämd att den pilade fram och tillbaka och sprang mellan fötterna på käringen så att hon knappt kom ut ur stugan. Äntligen kom hon ut och mötte de andra trollen.
– Akta er, gå inte in i stugan, ni kommer att fara lika illa som jag har gjort.
– Hur då? Vad händer? frågade trollen.
– När jag kom in genom dörren rusade en stor tröskekarl fram och stack högaffeln i mig och skakade mig våldsamt. Sedan kastade han mig mot en stol och en skomakare stod beredd och slog mig i ryggen med sin hammare så att jag for fram mot en bänk där det satt fullt av skräddarepojkar. De skrattade åt mig och klippte mig med sina saxar. En käring kom fram och spottade mig i synen och kardade mitt ansikte. I taket var det en som skrek:
– Hugg kroken i na! Hugg kroken i na! På golvet sprang en liten djävul omkring och lade fälleben och letade efter kroken. Hade han fått rätt på den hade jag aldrig kommit ut.
– Det var förfärligt, sa trollen. Det är inte värt att komma hit igen, och så skyndade de därifrån.
På morgonen när mannen kom tillbaka till sin stuga sa tjuren:
– Hjärtligt tack för lånet av stugan. Nu kan vi försäkra att spökena aldrig mer vågar sig hit. Ni kan bo tryggt i stugan.
Mannen tackade djuren mycket och bodde sedan i stugan så länge han levde.
Djuren återvände hem när barndopet var över och prästen farit sin väg.
Bild: Boel Werner ur En liten bok om gårdstomten av Per Gustavsson
Den västerbottniske berättaren Greger Ottosson gick hastigt bort 2020. Åren innan intervjuade etnologen och professorn i Umeå Alf Arvidsson Greger och en del av materialet publicerades i Det berättas…! Muntligt berättande som självförståelse, estradkonst och kulturarv (Umeå universitet 2022). Men materialet var så rikt, Greger hade en lång erfarenhet som berättare och många tankar och synpunkter på muntlighet och berättande. Det är därför mycket välkommet att Alf Arvidsson nu publicerar intervjuerna i mer utförlig form. Boken har fått titeln ”Material finns det ju för en gammal berättare”. Redan på omslaget möts vi av en bild av Greger och jag känner åter den generositet och värme, som jag upplevt vid möten med honom.
Våra respektive vägar till berättandet var mycket olika. Greger fick berättelserna redan i tidig barndom hemma i bondköket och i den varma tillvaron tillsammans med farfar. Han formades av en muntlig vardaglig levande berättartradition. Jag fick mina berättelser vi mina föräldrars högläsning i sagoböcker och senare egen läsning. Men ändå känner jag igen mig i Gregers reflexioner kring det muntliga berättandet och hans synpunkter delar jag i mycket.
Det här är ingen recension av en bok, jag vill mer lyfta fram några spridda tankar som jag tycker är viktiga.
Greger betonar gång på gång berättelsen som underhållning. Det är just underhållningen som ger den dess värde. Och samtidigt skapar den en stark sammanhållning, tillsammans minns lyssnarna inte bara den historia som berättas utan också alla andra historier som formar en familjs, en grupps, en bys eller ett samhälles sammanhållande kitt. Berättelsen och minnen ger oss möjlighet att bearbeta upplevelser, sätta ord på vad som händer. Så här tänker han om älgjaktlaget:
” … det är berättelserna som gör att vi är en liten grupp som hör ihop. Hade vi inte haft några berättelser då vete tusan om det varit så roligt att jaga för att då har vi inte haft nåt gemensamt mål, Inte haft någon erfarenhetsbas av dom här, utan då kan du kalla in tio jägare, Nu ska vi skjuta fyra älgar. Då blir det ett kirurgiskt ingrepp i naturen att man skjuter fyra älgar, så är det färdigt. Men nu blir det nånting mer, nu är det ett socialt sammanhang, och vi, vi träffas som sagt, dels på ett årsmöte, Och sen så träffas vi nere på skjutbanan, och så sen jagar vi. …Alltså berättelserna omkring jakten och allt det där, det är ju lika viktigt som att sitta i skogen och titta.”
Gregers berättande utvecklades i ett nära möte med människors inom folkbildningsrörelsen. Han besökte fackföreningsmöten, studiecirklar i ABF och kvällsmöten i en bygdegård eller Folkets hus. Små ställen som också blev en skola för hans sceniska berättande. Och där det allra bästa berättande just kunde växa fram i den lilla gruppen med dess närhet, igenkännande och värme.
Greger vänder sig mot regler för det muntliga berättandet utan menar att det kan se ut på många olika sätt, där var och en hittar sitt eget förhållningssätt. Och det har också varit hans ledstjärna när han blivit ombedd att hålla berättarkurser. Berättandet går kanske inte att lära ut, men däremot försöka inspirera människor att hitta sin egen röst, sina egna berättelser.
Det är en glädje att läsa den här lilla intervjuboken. Och jag tror det kan vara väldigt givande att reflektera över Gregers erfarenheter tillsammans med berättarvänner.
”Material finns det ju för en gammal berättare” Greger Ottosson samtalar med Alf Arvidssobn om muntligt berättande. Kursiv.Vännäsby, 2024. (Etnologiska skrifter, Umeå Universitet nr 82.) ISBn978-91-.531-1105-4.
Tredje juli i år var det 200 år sen sagoberättaren Brita Greta Löfquist föddes. Hon är väl värd ett hurra och en fanfar. Hon är en i raden av traditionsbärare som har fått en alldeles för liten uppmärksamhet.
Under årets berättarfestival lyfte vi fram hennes gärning i samband med ett program på Näsbyholms gård som handlade om Wendela Hebbe i sagornas och sägnernas värld. Brita Greta var piga hos Wendela Hebbe och det förde henne som sjuttonårig flicka från Hakarp till Stockholm, där sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius dokumenterade hennes sagor på 1840-talet. Ett 20-tal berättelser är bevarade efter Brita Greta och visar hennes breda repertoar, från långa undersagor till sägner, från kortare barnsagor till drastiska och samhällskritiska skämtsagor och några legendsagor. Många av sagorna är allt annat än barnsagor. De handlar om otrohet och falskhet, avundsjuka och girighet. Vi har inte så många repertoarsamlingar från 1800-talets första hälft och framförallt inte av en ung kvinna, så det gör berättelserna mycket intressanta.
Ur Brita Gretas manuskript. Sagan Torparen som fann ett guldskrin i sin åker. ATU 1689A
Vi har inte vetat så mycket om Brita Gretas liv. Lite fakta finns i Svenska sagor och sägner 3 och själv har jag skrivit om henne i Folksagan i Sverige 2. Berättarna. Där saknas hennes dödsår.
Utifrån lokalhistorikern Ulf Helgessons forskning kunde jag på dagen i Näsbyholm delge publiken ny fakta. När hon var 62 år gammal emigrerade hon 1886 till Denver i Colorado. Hennes liv i USA blev kort. Följande år avled hon.
Som den skicklige forskare Ulf är har han fortsatt att kartlägga Brita Gretas liv och funnit nya intressanta uppgifter. Men än saknas några pusselbitar i Brita Gretas liv. Under sensommaren eller början av hösten hoppas vi på bloggen kunna publicera en mer fullständig beskrivning av hennes liv och ger svar på frågor som: Hur försörjde hon sig när hon sltade sin tjänst hos Wendela Hebbe? Hur kom det sig att hon emigrerade till USA i hög ålder.
I väntan på de svaren kommer här en saga efter Brita Greta Löfquist.
DEN FATTIGA ÄNKAN OCH TIGGAREN
Det var en fattig änka som hade många små barn.
En dag skulle hon gå till sin rika syster och tvätta kläder. På morgonen när hon gick hemifrån hade hon inget att ge dem att äta. Hon bad dem ligga kvar i sina sängar, tills hon kom hem med mat. Då skulle de inte känna av sin hunger så mycket. Barnen lydde och väntade hela dagen på att det skulle bli kväll och att modern skulle komma med mat, för hungern blev allt värre och värre.
Men den stackars gumman fick gå från sin elaka syster utan den minsta lilla matbit till sina hungriga barn. När hon gick hem plockade hon förklädet fullt med stenar från en åker, för hon ville att barnen skulle se när hon kom in, att hon hade något att bära och tro att det var mat.
När hon öppnade dörren kom alla barnen omkring henne och bad om mat. Men hon svarade att det var rått kött, som skulle kokas först. Hon tog fram en gryta och gick efter vatten.
När hon kom tillbaka stod en tiggare vid dörren och bad om en bit bröd. Gumman svarade att hon inte ägde en enda bit bröd till att släcka hungern på sina barn. Men tiggaren var envis och tvingade henne att gå upp på vinden och titta i en kista, som användes till att ha bröd i. Gumman visste att det inte funnits bröd i kistan på flera år. När hon kom dit upp var kistan full med bröd. Med glädje gick hon ner med så mycket bröd hon kunde bära. Men tiggaren var försvunnen och grytan var full med kött. Alla barnen fick äta sig mätta.
Om ett par timmar kom hennes rika syster och hon var nu lika fattig som änkan varit tidigare. Hennes egendom stod i ljusan låga. Hon bad att få stanna hos systern, som hon förut aldrig velat se eller hjälpa. Men den fattiga sa:
– Du har varit rik och jag fattig. Ändå har jag i alla år fått hjälpa dig och mina barn har fått svälta. Nu har Gud hjälpt mig. Och du har fått ditt, som straff för din elakhet.
Sedan skildes de åt.
Mer om Brita Greta Löfquist hittar du bland annat här på bloggen.
Med den här berättelsen önskar Sagobygden alla läsare en riktigt glad midsommar. Vi har tidigare skrivit många inlägg på bloggen om midsommartraditioner. Sök på midsommar, så hittar du dem.
En dräng var förtjust i en flicka.
Men flickan ville inte veta av honom.
Så blev det midsommar
och det var dans på kvällen.
Men flickan ville inte dansa med drängen.
Drängen blev arg.
Han tyckte flickan var stursk och sa:
– Vänta du bara!
I natt ska du ligga i min säng.
Du ska ligga där i bara linnet.
Jag ska nog få som jag vill.
Jag kan en hel del konster.
Drängen hade lärt sig ett knep av en trollkunnig gubbe.
Nu tänkte han använda sig av det.
När flickan skulle lägga sig på natten efter dansen var hon ängslig.
Hon var rädd och tänkte
att det var bäst att vara försiktig.
Hon tog av sig linnet
och drog det över stolsryggen.
Hon sov naken i sängen hela natten.
Hon vaknade mitt i natten av buller.
Hon såg stolen fara ut genom dörren.
Den for in i drängens kammare. Drängen blev bra snopen.
Han hade ju hoppats på att få krama en flickan.
Nu fick han famna stolen i stället.
Bild: Boel Werner ur Midsommar av Per Gustavsson. LL-förlaget, 1997
I ett tidigare blogginlägg frågar Anna Lilljequist var alla historier kommer ifrån. Hon berättar om hur hon för en historia, som fångat hennes hjärta vidare.
Ja, vi hänförs och inspireras av andras historier. Vi lånar och imiterar, medvetet och omedvetet. Här är ett till exempel.
När jag var liten skrattade jag åt bildberättelsen om buspojkarna Max och Moritz. Bilden av hur de hamnade i brödsmeten och gräddades i ugnen och kom ut som inbakade bröd minns jag fortfarande med skärpa. Alla deras upptåg var så våldsamt överdrivna, så de blev varken elaka eller hemska.
Av en tillfällighet får jag syn på en annan bok av Wilhelm Busch (1832-1908), Die kühne Müllerstochter, alltså Den modiga möllardottern. Jag känner genast igen historien och ser att Busch har lånat den från en folksägen, som också berättats i Sverige.
Rövarekulan
Mitt i Skåne, lite norr om Löberöd, ligger Rövarkulan. Det är en frodig och mycket vacker dalgång där Bråån rinner fram. Dalgången har fått sitt namn efter de rövare som folk har berättat om. Här är berättelsen.
I dalgången bodde en kvinna med sina sju söner. Ingången till deras håla doldes av en stor sten. Sönerna var rövare, men på dagen var de ute hos folk och gjorde arbete hos bönderna precis som alla andra, så ingen anade deras rätta sinnelag.
En gång var det en piga som tjänade på ett ställe i byn Gårdarp, som ligger utmed landsvägen precis söder om ravinen. Husbondefolket skulle en kväll ut på gille. De frågade pigan om hon ville att någon skulle vara hos henne på natten, så att hon slapp vara ensam. Man visste att rövare huserade i trakten och både kor och lamm hade kommit bort. Men pigan sa att hon klarade sig bra själv.
När det blev kväll låste pigan alla dörrar och fönsterluckor, så att det inte fanns någon öppning ut, med undantag för rännstenen i köket. Genom det här hålet brukade man sopa ut skräp och vatten. Det var så stort att en karl kunde krypa igenom det. Där ställde hon sig med en yxa.
Fram emot natten kom en karl krypande in genom hålet. Pigan lyfte yxan och högg huvudet av honom. Sen släpade hon kroppen in i köket. En som stod utanför frågade:
– Hur gick det?
Pigan förändrade då rösten och svarade:
– Det gick bra.
Sen dröjde det inte längre förrän han också kom krypande in genom rännstenen. Pigan högg huvudet av den rövaren också. Så kröp den ene efter den andre in och pigan dödade dem allt eftersom de kom in. Sex av rövarna hade krupit in och den sjunde skulle just följa dem, då han kände något varmt som rann ut genom rännstenen. Det var blod. Han anade oråd och försvann.
En tid därefter var pigan ute i skogen. Hon träffade då på rövaren. Han hade fått reda på att det var hon, som hade dödat hans bröder och nu tänkte han hämnas. Han var vänlig och pratade väl med henne och bjöd henne följa med hem. Men han måste först uträtta en liten sak och bad henne vänta vid ett träd. Rövaren skyndade hem och frågade sin mor vad han skulle göra med pigan. Men pigan hade inte stannat vid trädet, utan smugit efter rövaren till hålan och hörde hur modern sa:
– Jo, du ska sprätta upp magen på henne och ta ut tarmarna och binda fast henne vid trädet med dem. Det är ett rättvist straff för vad hon har gjort.
När pigan hört det sprang hon tillbaka till trädet och satt där när rövaren kom och ville att hon skulle följa med honom.
Det är väl inte så bråttom, sa flickan, låt mig löska dig först.
Han la sig med huvudet i hennes knä och hon började leta efter löss. Medan hon letade drog hon fram sin kniv, som hon hade gömt i kjolfickan och stack ihjäl honom.
Sen gick pigan till rövarnas kula där hon träffade deras mor.
– Kommer inte min son? frågade hon.
– Jo, sa pigan, han kommer strax efter mig.
Medan de väntade ville gumman visa henne omkring i hålan och låta henne se vad de hade. När de så kom till en kista och gumman skulle visa innehållet, knuffade pigan till gumman så att hon föll med övre delen av kroppen i kistan. Sen slog pigan ner det tunga kistlocket, så att gumman fick sitta där i kläm utan att kunna komma loss. Pigan skyndade iväg och skaffade hjälp.
Sen dess kallas platsen där rövarna bodde för Rövarekulan.
En del säger att den modiga pigan tjänade på herrgården Mariannelund, som ligger nära Rövarekulan. Pigan hette Maria och gården har fått sitt namn efter henne.
Sägnen har dokumenterats i Skåne och Bohuslän och har typbeteckningen Y23 i Klintbergs The Types of the Swedish Folk Legend. Den har också berättats i sagoform, ATU 956B i den internationella sagokatalogen, och är känd i stora delar av världen. Det är den här sägnen eller sagan som inspirerat Busch till sin bildberättelse. Han säger att den förste rövaren är ute efter flickan, den andre efter blod och den tredje efter guld.
En ståtlig asp växer på tomten nära vårt hus. Den har en karakteristisk form som avviker från omgivande träd, som den reser sig högt över. På vintern gläder oss aspens skulpturala former. På sommaren susar vinden i dess aldrig vilande löv och vi påminns om alla folkliga berättelser om varför aspens löv aldrig vilar. Ibland retar vi oss på aspen. Den skjuter ständiga rotskott som med stor envishet letar sig in i våra grönsaksland och växer upp bland sparrisknoppar, morötter och rabarber. Vi för en ojämn kamp mot aspens livskraftiga skott. Vi borde hugga ner trädet! Men det gör vi förstås inte. Den gamla aspen är en del av vår tomt. Den sätter vår fantasi i rörelse. Den skiljer sig från alla andra träd i närheten. Den har klarat konkurrensen från alla bokar och växt sig högre än dem. Den måste ha stor livskraft. Sannerligen, det är ett märkligt träd som kanske för tur med sig. Vad händer om vi hugger ner det?
Våra tankar och känslor överensstämmer i hög grad med folkminnesforskaren Carl Wilhelm von Sydows funderingar om att ovanliga träd sätter människors fantasi i rörelse och skapar berättelser. De kan vara ovanliga genom att de skiljer sig från andra träd i närheten och genom växtsätt och storlek.
De senaste 20 åren har det kommit ut en hel del böcker om ovanliga träd. Nu har kulturhistoriken Eva Carlsson Werle skrivit den första boken om vårdträd. Den heter Vårdträdets visdom och är rikligt illustrerad med fotografier på vårdträd, tagna av Dag Werle. Den bygger dels på ett omsorgsfullt studium av folklivsarkivens uppteckningar av folktraditionen kring vårdträd, dels på resor runt om i landet för att dokumentera vårdträd.
Carlsson Werles undersökning visar att vårdträd var vanligast i jordbruksbygder, framförallt vid bondgårdar och torp. De var vanligare i södra delen av landet än i norra. Vårdträdet planterades ofta mitt på gårdsplanen framför huset. Boningshusets ena gavel var en annan vanlig placering. Det vanligaste vårdträdet utgjordes av ett högväxande lövträd såsom lind, ask, alm och ek. Även oxel, lönn och kastanj var populära träd. Rönn förefaller ha varit vanligare i norra Sverige än i södra. Ibland kunde också gran eller tall förekomma.
I Norrland var det mer vanligt att man inte planterade ett träd, utan valde ut ett befintligt träd som man röjde fram på tomten där huset skulle byggas. Så gjorde man bland annat i Malåträsk. Det är ungefär så som vi själva gjort, röjt undan bok och gran kring aspen så att den framträder i all sin prakt.
Vårdträdet planterades ofta när boningshuset skulle byggas.
Vad betyder då ordet vård? Carlsson Werle lyfter i huvudsak fram två betydelser. Dels betyder det hägn, alltså beskyddande omvårdnad. Det var trädet i sig som skyddade gården och dess folk. Dels kan det betyda väktare och syfta på småfolk såsom tomtar, vättar och pysslingar av olika slag, som sades bo under vårdträdet. Det var också till dessa varelser som folk offrade genom att hälla ut mjölk eller öl på trädets rötter. Genom att plantera ett vårdträd och vara rädd om det skulle gården och dess folk försäkras lycka och trivsel och huset skulle till exempel skyddas mot brand. I uppteckningar och hos äldre forskare skymtar det också fram att en uppfattning om vården som en mer diffus egen personlig själ, en magisk kraft, hos trädet eller avlidna släktingars själar.
En förklaring till att ett träd planterades vid gården är också att det helt enkelt var en prydnad. Det var vackert.
I ett avslutande avsnitt funderar Carlsson Werle kring åldern gällande traditionen med vårdträd. Hon menar att berättelsen i Den poetiska Eddan om världsträdet Yggdrasil, en äldre tradition med byträd och arkeologiska fynd av treuddar som symbol för världsträdet kan tala för att traditionen kan sökas långt tillbaka i tiden.
Vad är det då för visdom som bokens titel syftar på? Jo, vikten av att vårda det vi har, hus, egendomar och verksamheter. På det sättet blir vårdträdet ett uttryck för gårdens ”själ”. Människor som bryr sig om trädet bryr sig också om varandra. Jag drar gärna symboliken längre. Vårdandet av ett vårdträd är också uttryck för att vi vårdar grunden för vår existens på jorden, det ekologiska sambandet.
Som det framgår tycker jag det är en givande bok Eva Carlsson Werle har skrivit. Den har sin styrka genom närläsningen av uppteckningarna om vårdträdstraditionen. Tyvärr gör den ibland ett litet splittrat intryck, eftersom det här och där i texten är insprängda extra avsnitt med fakta som visserligen ger ny kunskap men också upprepar tidigare resonemang. Alla noter med källhänvisningar är värdefulla, men en hel del av resonemanget där hade kunnat inarbetats i den löpande texten.
Eva Carlsson Werle (text) och Dag Werle (foto): Vårdträdets visdom. Svenska vårdträd i folktro och tradition. Stockholm, 2023. Carlsson bokförlag.
Sagobygdens Blogg 