Författararkiv: Per Gustavsson

Profilbild för Per Gustavsson

Om Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu

Vi minns Mia Einarsdotter

Bild: Mia Einarsdotter

Jag känner stor sorg och saknad när jag nås av beskedet att textilkonstnären och vännen Mia Einarsdotter har gått bort. Hennes betydelse vid skapandet av Sagomuseet i Ljungby kan inte överskattas.

När Svenska Dagbladet sommaren 1999 skrev om museet, menade man att ett Sagomuseum ”egentligen var ett omöjligt projekt” och tidningen frågade ”Hur ställer man ut muntliga berättelser?”. Tidningen konstaterade att ”med kreativitet och stor fantasi har sagofantasterna i Ljungby lyckats”.

Under drygt ett år arbetade Mia, Kjell Sundberg och jag intensivt tillsammans med utformningen av museet. Vi hade ju ett mål med vårt arbete, men vägen dit var inte klart utstakad. Vi hittade på under arbetets gång, ändrade, fick nya infall och fann de möjligheter som det gamla huset gav. I den här processen var Mias infallsrikedom och kreativitet oersättlig. Hon hade en enorm arbetskapacitet och ingenting var omöjligt. Hon knackade ner puts och rev ner tapeter med samma energi och lust som hon färgsatte rummen och skapade textilier. Våra ekonomiska resurser var i hög grad begränsade, men uppfinningsrikedomen var stor och hela tiden var det ett glädjefullt arbete. Alla tre pratade vi många gånger efteråt om att det var fantastiskt att ha fått vara med om ett sådant här gemensamt arbete. Och just glädjen vi upplevde är nog också ett svar på frågan hur vi kunde gå i land med det som tidningen tyckte var en omöjlig uppgift.

Jag hade också lyckan att få Mia som illustratör till två böcker. Hennes känsliga och omedelbara bilder av djur och träd lyfte texten. Så småningom kom djuren och träden att ta sig in på dukar, draperier, väggar och inte minst trycksaker och blev en del av museets själ.

När Berättarnätet Kronoberg stod på en stabilare ekonomisk grund några år in på 2000-talet hade vi råd att anställa en museichef. Det var då alldeles självklart att fråga Mia om hon ville leda vår verksamhet. Till vår stora glädje sa hon ett oreserverat ja. Hennes stora arbetskapacitet, effektivitet, ekonomiska kunskaper, kreativitet, omtänksamhet och generositet skapade en stabil grund för en fortsatt utveckling av verksamheten. Hon var precis vad vi behövde, särskilt när föreningen byggde upp verksamheten.

Mia var inte den person som framhävde sig själv eller tyckte om långa sammanträden och mingel. Hon ville ständigt ha verkstad och se till att arbetsuppgifter utfördes snabbt och väl. 

I saknaden efter Mia känner jag en djup tacksamhet att jag fick förmånen att arbeta ihop med henne, både i skapandet av Sagomuseet och när jag i egenskap av ordförande för föreningen tillsammans med Mia både dryftade aktuella dagliga frågor och drog upp visioner inför framtiden. Även efter att hon 2012 hade slutat som verksamhetsledare fortsatte hon in i det sista att bidra till museets och föreningens verksamhet. Jag vill också göra mig till tolk för föreningens medlemmar och anställda, alla saknar vi Mia. 

Våra tankar i denna stund går till Kennerth och barnen med familjer.

Per Gustavsson

ordförande Berättarnätet Kronoberg

3 kommentarer

Under Sagomuseets verksamhet

God Jul

Vi önskar alla bloggläsare en riktigt God Jul med den här lilla ursprungssagan.

Illustration Mia Einarsdotter

När svanarna flög ikapp

Svanarna tävlade om vem som kunde flyga längst. De flög och de flög och de flög. Så var det en skock som inte ville stanna förrän de kom till världens ände.

Ja, de kom dit, men när de kom fram var där så kallt att de frös fast i skyn. Där kan man fortfarande se dem fara och flaxa med vingarna. Vi kallar det för norrsken.

Den här sagan och andra små ursprungssagor hittar du i När svanarna flög ikapp. Små sagor och ramsor om djur av Per Gustavsson, Mia Einarsdotter och Ingvar Svanberg. Utgavs av Sagobygden 2007 och kan fortfarande köpas på Sagomuseet. Berättelsen har ursprungligen återgivits av Gunnar Olof Hyltén-.Cavallius i Wärend och Wirdarne.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Litteratur

En sagoberätterskas liv – ny kunskap om Brita Greta Löfquist

När jag och Ulf Palmenfelt skrev Folksagan i Sverige berättade vi om sagoberätterskan Brita Greta Löfquist. Hon var piga hos Wendela Hebbe. När Hebbe 1841 flyttade till Stockholm följde Brita Greta med. Där mötte hon Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, som uppskattade hennes sagor och publicerade en del av dem i Svenska folksagor och äfventyr på 1840-talet. I Stockholms folkvimmel försvann efter några år Brita Greta ur vår åsyn och vi kunde aldrig berätta om hennes senare liv.

Brita Greta berättade sagor för Wendela Hebbes tre döttrar

Med hjälp av den skicklige lokalhistorikern och släktforskaren Ulf Helgesson i Värnamo kan vi nu redogöra för hur det gick för vår sagoberätterska.

1844 lämnade Brita Greta Wendela Hebbes familj och tog därefter tjänst i ”fina” familjer. Hon tjänade bland annat hos överstelöjtnanten och konstnären Peter A Blom och därefter hos grosshandlaren Carl Peyron. Nu började hon också kalla sig Margaretha.

1851 lämnade hon tillfälligt Stockholm för en tjänst som piga hos greve Claes Sparre af Söfdeborg på Torsbo herrgård i Gällstad. Hennes faster och gudmor Johanna Löfquist var samtidigt hushållerska där. 1853 återvände hon till Stockholm och tjänade först hos hovmarskalken och riksdagsmannen Patric Reuterswärd och sen åter hos grosshandlare Peyron. 1857 återförenades hon och Johanna Löfquist hos Wendela Hebbes syster Petronella ”Pella” Lagerbielke, där Johanna kom att stanna som piga.

1858 har Brita lämnat pigyrket och skrevs som syjungfru Margaretha. Hon bodde i Klara församling tillsammans med sina syskon, järnarbetaren och lykttändaren Claes Löfquist samt pigan Stina Löfquist. Senare skrevs hon både som demoiselle Löfquist och mamsell Löfquist.

Så hände det som många ogifta kvinno råkade ut för. Brita blev med barn och födde 1861 en pojke som fick namnet Ernst Wilhelm. I Adolf Fredriks församlings dopbokför oäkta födslar finns varken far eller mor angivna. Först vid åtta års ålder folkbokfördes pojken ihop med sin mor, men troligtvis har han hela tiden bott tillsammans med modern. Pojken heter Apelqvist i efternamn efter fadern tapetserargesällen Anders Wilhelm Apelqvist, född 1832. Vid nyåret 1860 fanns föräldrarna på samma arbetsplats.

På sin 18-årsdag emigrerade Ernst till USA. När Brita Greta var 62 år gammal följde hon 1886 efter sionen. Hon reste med ångaren Romeo till Hull, vidare med tåg till Liverpool och sedan över atlanten till slutdestinationen Denver i Colorado. Där väntade kanske sonen på henne. Men hennes vistelse i Denver blev kort. Bara ett år senare avled hon. Den 30 september 1887 begravdes hon i Augustana Lutheran Church i Denver.

Läs mer om Britta Greta Löfquist i tidigare blogginlägg: 

2 kommentarer

Under Historia

Ända mot ända – några gatrim

Det här avslutande blogginlägget om rim ska handla om nyare ramsor. Rim och ramsor kommer och går. En del glöms bort, andra traderas vidare och nya skapas. 1978 gjorde Expressen en insamling av gatrim och fick in över 3000 rim. Det var bara att konstatera att lusten att rimma levde.

Bengt af Klintberg gav ut en del av rimmen 1980 i boken Hallå där, köp blåbär! Nästan 50 år senare är den fortfarande en lustläsning. Klintberg noterade att många rim från bondesamhället levde kvar medan andra färgats av storstadens liv och industrisamhällets miljöer.

Expressens material finns i arkivet på Nordiska museet. När jag gick igenom det för många år sen hittade jag en del opublicerade gatrim från Ljungby. Här följer några, som skickades in av en 15-årig flicka.

Ända mot ända

kan ingenting hända

om någonting hänt

måste någon sig vänt.

En festklänning ska ringas ur

så pattarna hänger som tasken på en tjur.

Dansar fröken tango

dansar fröken vals

nej kyss mig i röven

hon dansar inte alls.

Bättre en böna i handen

än tio på burken.

En annan Ljungbybo bidrog med den här:

Pigan ligger i solen

lyfter på kjolen,

fåglarna sjunga på ängen

pitten står på drängen.

Själv kommer jag ihåg från mina tidiga ungdom hur vi gärna använde rim som drev med psalmverser och böner.

Gud som haver barnen kär.

jag vill ha ett luftgevär.

Vart jag mig i världen vänder,

ska jag bara skjuta änder.

och

Jesus för världen give sitt liv,

när han på cykel ihjälkörde sig.

Oh, vilken kurva, underbar sann,

aldrig har någon sladdat som han.

Lämna en kommentar

Under Rim och ramsor

Rim om skräddare

En hel del rim och ramsor är kopplade till hantverk. 1952 gav Axel Johansson ut en skrift till Ljungby hantverks- och industriförenings 50-årsjubileum. Axel Johansson var själv bagare och kallades för Ångbagarn. Han var ordförande i drätselkammaren i Ljungby och satte sin prägel på Ljungbys utveckling under flera decennier i mitten av 1900-talet. I skildringen av sockenhantverkarnas arbete återger han rim om skräddaren som han hört i sin barndom.

Det gläder mig av hjärtans grund

att femton skräddare väger ett pund.

Med sax och vax och nål och trå´

och pressejärnet ovanpå.

Här skall blod flyta, sa´skräddaren

och klippte huvudet av lusen.

Ingen rädder här, sa´ skräddaren

och sprang för haren.

Axel Johansson anför att skräddargesällerna var finare klädda än de andra manliga ungdomarna och gärna la an på kvinnorna och kurtiserade med dem. De manliga rivalerna använde rimmen för att smäda skräddargesällerna.

Bilden av Ernst Ljungh illustrerar historien om en ”uschli skräddaretrasa” som satt på golvet och sydde. En ovanligt stark matmor tyckte skräddaren satt i vägen och sopade ut både honom och byxorna. Efter den dagen törs inte skräddare sitta på golvet, utan alla sitter på bordet för att inte bli bortsopade. Svenskt skämtlynne IX, 1884.

Här är en uppteckning från 1927 gjord i Herrljungatrakten i Västergötland. Jag kopierade den för många år sen på ISOF:s arkiv i Uppsala. Tyvärr har jag inget accesionsnummer

Det var en gång en skräddare som mången är väl dä,

och ingen fanns väl räddare än han, det ska man se.

Han satt där nöjd och stickade allt på ett byxepar

och nickade och nickade, som uti all sin dar.

Så kom en rått trånande och sprang i byxan upp,

och skräddaren han dånade och skalv uti sin kropp.

Och sen den dagen randades han aldrig mer i byxor tog,

bland rockar blortt han andades och det allt tills han dog.

Källa:

Axel Johansson: Sockenhantverkare, burskapsmästare och gesäller i Sunnerbo. Ljungby, 1952.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Rim och ramsor

Husförhörshistorier

Det är lätt att tro utifrån Alfabetsramsan i förra blogginlägget att Sigrid Hagman var en humörlös småskollärare. Så var nog inte fallet. Ramsan får ses som uttryck för den tidens pedagogik.

Illustration av Ernst Ljungh ur Svenskt skämtlynne VI, 1884

Sigrid Hagman återger också traditionella komiska husförhörshistorier, som driver med sockenprästen. I den internationella sagokatalogen har dessa historier typnummer ATU 1810.

I en by, som hette Sjunkamåssa, bodde en bonde, som allmänt kallades Gud Fader. På ett husförhör frågade prästen i samma by en mindre begåvad yngling:

– Var bor Gud Fader?

– I Sjunkamåssa, svarade pojken.

– Vad säger du? sa prästen. Gud Fader bor i himmelen.

Pojken svarade med en knäppning på fingrarna:

– Sjuttsan! Då har han flyttat sen i går kväll.

Prästen:

– Hur lyder sjunde budet?

– Herr pastorn skall icke stjäla.

– Vad säger du pojke! röt pastorn.

– Ja, jag kan väl inte säga du till herr pastorn.

Prästen:

– Varifrån är katekesen tagen?

Tösen:

– Den ä visst inte taen. Far köpte den på märkenen (marknaden).

3 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Alfabetsramsa

Det finns en rik folklig tradition av rim kring alfabetet, bokstäver och räkneord. De är ofta skämtsamma. Johan Nordlander och Fredrik Ström återger ett urval i Svenska barnvisor och ramsor respektive Visor, ramsor och andra folkrim.

Några exempel:

A B C D

katten fall på sne,

det var inte mer.

A B C D

katten satt på sne

och magistern bredve.

Av min svärmor som föddes 1907 i Södra Sandsjö socken i nuvarande Tingsryds kommun, lärde jag mig den här räkneramsan.

Ett två, stå på tå

Tre fyra, kasta lyra

Fem sex, äta kex

Sju åtta, sitta på potta

Nio tio, gå på bio

Elva tolv, sopa golv

Ramsorna var ett roligt sätt att leka med bokstäver och räknetal.

Illustration av Uno Stallarholm, ur Fredrik Ströms Visor, ramsor och andra folkrim.

Sigrid Hagman, som jag skrev om i det föregående blogginlägget, har en alfabetsramsa som starkt avviker från de här lekfulla ramsorna. Den vittnar om den hårda disciplinen i skolan där skamvrå och fysisk bestraffning var en självklarhet. 

Alfabetsramsa

Om icke a. b. c går rätt, du står dig för magistern slätt.

D. e. f. g. som vatten går, annars vet att straff du får.

Om du glömmer h. i. k. får du uti skamvrån stå.

Stapplar du på l. m. n. plikta får du, skämmas sen.

Visste du, vad jag vet nu, lärde du dig o. p. q.

Men stannar du vid r. s. t., då får du dig, ska du få se.

U. och v. känn riktigt till, annars förs du dit du inte vill.

Läser du ej rätt det dubbla w., kan du där ett ris på väggen se.

Vill du ännu x. förgäta, få du ingenting att äta.

Den, som icke y. kan läsa, blir till skam o nesa.

Vem helst som z. grindar på får till bottenbotten gå.

Lär dig genast å. ä. ö. annars ska du strax få spö.

Lämna en kommentar

Under Rim och ramsor

Ramsartade sagor

När jag letar efter uppteckningar i Folklivsarkivet i Lund hittar jag att lärarinnan Sigrid Hagman, med adress Kånna, bidragit med en 84-sidig uppteckning med ganska så blandat innehåll (M 913). Där finns gåtor, ordstäv, ramsor, lekar och små skämtsamma historier. Likaså hur man kan spå om framtiden och utsagor om tur och outur. Samlingen innehåller också en rad små sagor om blommor, samt avslutas med de välkända sägnerna om Pintorpafrun på Bolmarö säteri, Nöttja kyrkklockor, Skatten i Högarör samt jättekast mot Kånna kyrka.

Sigrid Hagman föddes 1884 i Kånna och var dotter till Magnus Hagman och Anna Christina Carlsdotter, som var född i Kånna. Magnus Hagmans namn är bevarat åt eftervärlden genom att en gata i Kånna uppkallats efter honom. Under en lång följd av år var han kantor och folkskollärare i Kånna. Han avled 1915. 

Sigrid, var småskollärarinna vid Ljungby köpings småskola 1914-1921. Systern Elisabeth Hagman har i en släktkrönika skrivit att Sigrid ”älskade sitt arbete över allt annat”. Men hennes lärargärning blev kort. Examensdagen 1921 drabbades hon utan någon som helst förvarning av en hjärnblödning. Hon bodde i tjänstebostaden i skolan. När barnen hade samlats och Sigrid inte kom ner till klassen, anade man oråd. Hon hittades medvetslös på golvet i lägenheten. Hon avled sex dagar senare.

På uppteckningen i Folklivsarkivet står det att Sigrid är lärarinna och 24 år. Det innebär att uppteckningen är från 1908. Just det året tog hon sin lärarinneexamen vid småskoleseminariet i Ronneby där hon gick 1907 och 1908. Före tjänsten i Ljungby arbetade hon i Landsbro och Värnamo.

Sigrid har inte uppgivit sagespersoner för sina uppgifter, utan det är sådant som hon hört och kanske också läst sig till. Det är ingen slump att Sigrid skrivit ner sina berättelser och minnen av barndomens folktro.  Under de här åren Sigrid gick på skolan i Ronneby var folkminnesforskaren Carl Wilhelm von Sydow lärare på folkhögskolan i Ronneby och också rektor för småskoleseminariet. Han uppmuntrade sina elever att bidra med folkminnen och göra uppteckningar efter sagespersoner som kunde berätta.  

På bloggen har vi inte tidigare skrivit så mycket om ramsor, Här tänkte jaså jag återger några av Sigrids ramsor, som vi också kan kalla kedjesagor. Vi kan hitta liknade ramsartade sagor i Johan Nordlanders verk Svenska barnvisor och  barnrim, som kom ut 1886. Nordlander återger bland annat en betydligt längre variant av ramsan om nyckeln. Den har rubriken ”Nyckeln till rike mans port”.

Nyckeln till kungens rike

Här är nyckeln till kungens rike. I det riket finns en stad, i den staden finns en gata, vid den gatan 

finns en gränd, vid den gränden finns en gård, på den gården står ett hus, i det huset finns ett rum. i det rummet står en vas, i den vasen står blommor. Blommor i vasen, vasen i rummet, rummet i huset. huset på gården, gården vid gränden, gränden vid gatan, gatan i staden, staden i riket och här är nyckeln till kungens rike.

Ett lamm för två slantar

Min far köpte ett lamm för två slantar. 

Men då kom katten och åt upp lammet, som min far köpte för två slantar. 

Så kom hunden och bet katten, som åt lammet, som min far köpte för två slantar.

Så kom käppen och slog hunden, som bet katten o.s.v.

Så kom elden och brände käppen, som slog hunden o.s.v.

Så kom vattnet och släckte elden, som brände käppen o.s.v.

Så kom oxen och drack vattnet, som släckte elden o.s.v.

Men sist kom slaktaren och slaktade oxen, som drack vattnet, som släckte elden, son brände käppen, som slog hunden, som bet katten, som åt upp lammet, som min far köpt för två slantar.

Den stora sjön

Om alla sjöar vore en enda stor sjö, vilken stor sjö det skulle vara. Om alla träd vore ett enda träd, vilket stort träd det skulle vara. Om alla yxor vore en enda stor yxa, vilken stor yxa det skulle vara. Om alla karlar vore en enda karl, vilken stor karl det skulle vara.

Och om den stora karlen toge den stora yxan och högge ned det stora trädet och läte det falla i den stora sjön – vilket plums det skulle bli.

———————————-

Fakta om Sigrid Hagman och släkten Hagman finns i Elisabeth Hagman: Släktkrönika för ättlingar till Magnus Hagman 1840-1915. Ulricehamn, 1965.

Johan Nordlanders Svenska barnvisor och barnrim finns i en nyutgåva från1975.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Rim och ramsor

Om att äta katter

Trump påstår att immigranter från Haiti stjäl och äter folks sällskapsdjur i Ohio. Den som läst Bengt af Klintbergs samlingar av moderna vandringssägner vet att detta är just en modern sägen. På ISOF:s folkminnesblogg skriver Tommy Kuusela initierat om det här motivet i sägnerna.

Att dela upp människor i ett vi och ett dom, som äter det vi inte absolut inte kan tänka oss äta är inget nytt. Hästkött har länge varit tabubelagt i svensk kost. Likaså att äta hundar och katter.

Jag kommer att tänka på en småländsk saga som sagoberättaren Sven Sederström skrev ner på 1840-talet. Utgångspunkten i sagan är just att vi inte äter katt. Du känner säkert igen sagan. Den har varit populär i Sverige och Bröderna Grimms variant är känd som Bremermusikanterna. Men i Grimms saga ska katten dö genom dränkning.

Steken till prästen

Ett förmöget men ovanligt snålt bondfolk skulle döpa sitt barn och väntade på prästen.

– Det är bra förarglig, sa mannen, att vi inte har någon stek att bjuda prästen på när han kommer. Herrskap vill så gärna ha sådan fin mat.

– Vi finner nog på råd, svarade hustrun. Vi kan slakta katten och säga att det är harstek. Sådant förstår sig inte en präst på.

– Det gör vi, sa bonden.

Katten som satt i köket hörde pratet. Han skyndade ut det så fort han bara kunde. På gården mötte han tuppen som sa:

–Varför har du så brått i dag?

– Jo, jag måste gömma mig, för gubben och gumman vill ta mig till stek och bjuda prästen på.

– Är det på det viset, inföll tuppen, så är det bäst att jag gör dig sällskap. Får de inte tag på dig så kan de ta mig till tuppstek.

Nu följdes de åt. När de kommit längre bort från huset mötte de en skock gäss.

– Varför har ni så brått idag? frågade de.

Katten som alltid var ordförande svarade:

– Vi måste gå bort och gömma oss, för de väntar på prästen och tänker ta oss till stek.

– Ack, svarade gässen, då måste vi göra er sällskap, för annars kan de ta oss till stek istället.

Så mötte djuren baggen utanför ladugården.

– Varför har ni så brått i dag? frågade han.

– Vi måste gå bort och gömma oss, svarade katten, för de väntar på prästen och tänker ta oss till stek.

– Då är det bäst att jag följer med er, för annars kan de ta mig till stek.

Efter ett tag mötte sällskapet tjuren.

– Vad i all världen, mumlade han, ska alla ni ta vägen? 

– Vi måste gå bort och gömma oss, svarade katten, för de väntar på prästen och tänker ta oss till stek.

– Jag måste följa mer er, annars kan de ta mig till stek.

Nu lämnade de gården och gick in i skogen. När de gått ett stycke mötte den en hare, som både blev rädd och förvånad när han såg alla djuren tillsammans.

– Varför än ni så mangrant församlade, frågade haren.

– Vi måste gå bort och gömma oss, svarade katten, för de väntar på prästen och tänker ta oss till stek.

– Då vill jag följa med er också, annars kan de skjuta mig och ta mig till stek.

Hela dagen fortsatte djuren sin vandring och sent på aftonen kom de fram till en liten stuga, där en karl stod och högg ved. Han blev häpen när han såg alla djuren tillsammans och frågade vad som var på färde. Tjuren blev talesman för hela sällskapet och svarade:

– Käre gode far, har inte ni något skjul eller vagnsbod där vi kan övernatta. Vi har gått hemifrån idag för husbondfolket väntade prästen och tänkte ta oss till stek.

– Håller ni till godo med min enkla stuga kan ni få stanna här. Själv törs jag aldrig sova här, för det spökar varje natt. Jag måste bo i en annan stuga en bit härifrån. Vågar ni stanna här får ni gärna vara i stugan.

– Får vi vara här, ska vi nog kunna fri oss från spökena, svarade tjuren. 

Snart vandrade mannen iväg och djuren gick in i stugan och fann sina sovplatser. Tjuren la sig vid dörren och baggen under en stol, gässen satte sig på en bänk och katten tog plats i spisen, tuppen flög upp och satte sig på en bjälke och haren sprang än från den ena golvplatsen till den andra.

Mitt i natt hördes oväsen, dörren öppnades och en konstig käring följd av några pysslingar kom in. Knappt hade de kommit innanför dörren förrän tjuren rände hornen i käringen och skakade henne så länge att nästan varje tarm for ur henne. Sedan kastade han henne bort till stolen och baggen stångade henne med sina stora och starka horn så att han for framstupa mot bänken där gässen satt. De nöp henne det mesta de förmådde med sina näbbar. Katten kom fram, morrade och väste och rev henne i ansiktet. Tuppen satt och kurrade glatt över vad som hände. Haren blev så förskrämd att den pilade fram och tillbaka och sprang mellan fötterna på käringen så att hon knappt kom ut ur stugan. Äntligen kom hon ut och mötte de andra trollen.

– Akta er, gå inte in i stugan, ni kommer att fara lika illa som jag har gjort.

– Hur då? Vad händer? frågade trollen.

– När jag kom in genom dörren rusade en stor tröskekarl fram och stack högaffeln i mig och skakade mig våldsamt. Sedan kastade han mig mot en stol och en skomakare stod beredd och slog mig i ryggen med sin hammare så att jag for fram mot en bänk där det satt fullt av skräddarepojkar. De skrattade åt mig och klippte mig med sina saxar. En käring kom fram och spottade mig i synen och kardade mitt ansikte. I taket var det en som skrek:

– Hugg kroken i na! Hugg kroken i na! På golvet sprang en liten djävul omkring och lade fälleben och letade efter kroken. Hade han fått rätt på den hade jag aldrig kommit ut.

– Det var förfärligt, sa trollen. Det är inte värt att komma hit igen, och så skyndade de därifrån.

På morgonen när mannen kom tillbaka till sin stuga sa tjuren:

– Hjärtligt tack för lånet av stugan. Nu kan vi försäkra att spökena aldrig mer vågar sig hit. Ni kan bo tryggt i stugan.

Mannen tackade djuren mycket och bodde sedan i stugan så länge han levde.

Djuren återvände hem när barndopet var över och prästen farit sin väg.

Bild: Boel Werner ur En liten bok om gårdstomten av Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Berättelser

”Material finns det ju för en gammal berättare”. Ett möte med Greger Ottosson.

Den västerbottniske berättaren Greger Ottosson gick hastigt bort 2020. Åren innan intervjuade etnologen och professorn i Umeå Alf Arvidsson Greger och en del av materialet publicerades i Det berättas…! Muntligt berättande som självförståelse, estradkonst och kulturarv (Umeå universitet 2022). Men materialet var så rikt, Greger hade en lång erfarenhet som berättare och många tankar och synpunkter på muntlighet och berättande. Det är därför mycket välkommet att Alf Arvidsson nu publicerar intervjuerna i mer utförlig form. Boken har fått titeln ”Material finns det ju för en gammal berättare”. Redan på omslaget möts vi av en bild av Greger och jag känner åter den generositet och värme, som jag upplevt vid möten med honom.

Våra respektive vägar till berättandet var mycket olika. Greger fick berättelserna redan i tidig barndom hemma i bondköket och i den varma tillvaron tillsammans med farfar. Han formades av en muntlig vardaglig levande berättartradition. Jag fick mina berättelser vi mina föräldrars högläsning i sagoböcker och senare egen läsning. Men ändå känner jag igen mig i Gregers reflexioner kring det muntliga berättandet och hans synpunkter delar jag i mycket.

Det här är ingen recension av en bok, jag vill mer lyfta fram några spridda tankar som jag tycker är viktiga. 

Greger betonar gång på gång berättelsen som underhållning. Det är just underhållningen som ger den dess värde. Och samtidigt skapar den en stark sammanhållning, tillsammans minns lyssnarna inte bara den historia som berättas utan också alla andra historier som formar en familjs, en grupps, en bys eller ett samhälles sammanhållande kitt. Berättelsen och minnen ger oss möjlighet att bearbeta upplevelser, sätta ord på vad som händer. Så här tänker han om älgjaktlaget:

” … det är berättelserna som gör att vi är en liten grupp som hör ihop. Hade vi inte haft några berättelser då vete tusan om det varit så roligt att jaga för att då har vi inte haft nåt gemensamt mål, Inte haft någon erfarenhetsbas av dom här, utan då kan du kalla in tio jägare, Nu ska vi skjuta fyra älgar. Då blir det ett kirurgiskt ingrepp i naturen att man skjuter fyra älgar, så är det färdigt. Men nu blir det nånting mer, nu är det ett socialt sammanhang, och vi, vi träffas som sagt, dels på ett årsmöte, Och sen så träffas vi nere på skjutbanan, och så sen jagar vi. …Alltså berättelserna omkring jakten och allt det där, det är ju lika viktigt som att sitta i skogen och titta.”

Gregers berättande utvecklades i ett nära möte med människors inom folkbildningsrörelsen. Han besökte fackföreningsmöten, studiecirklar i ABF och kvällsmöten i en bygdegård eller Folkets hus. Små ställen som också blev en skola för hans sceniska berättande. Och där det allra bästa berättande just kunde växa fram i den lilla gruppen med dess närhet, igenkännande och värme.

Greger vänder sig mot regler för det muntliga berättandet utan menar att det kan se ut på många olika sätt, där var och en hittar sitt eget förhållningssätt. Och det har också varit hans ledstjärna när han blivit ombedd att hålla berättarkurser. Berättandet går kanske inte att lära ut, men däremot försöka inspirera människor att hitta sin egen röst, sina egna berättelser.

Det är en glädje att läsa den här lilla intervjuboken. Och jag tror det kan vara väldigt givande att reflektera över Gregers erfarenheter tillsammans med berättarvänner.

”Material finns det ju för en gammal berättare” Greger Ottosson samtalar med Alf Arvidssobn om muntligt berättande. Kursiv.Vännäsby, 2024. (Etnologiska skrifter, Umeå Universitet nr 82.) ISBn978-91-.531-1105-4.

Lämna en kommentar

Under Att berätta