Jag känner stor sorg och saknad när jag nås av beskedet att textilkonstnären och vännen Mia Einarsdotter har gått bort. Hennes betydelse vid skapandet av Sagomuseet i Ljungby kan inte överskattas.
När Svenska Dagbladet sommaren 1999 skrev om museet, menade man att ett Sagomuseum ”egentligen var ett omöjligt projekt” och tidningen frågade ”Hur ställer man ut muntliga berättelser?”. Tidningen konstaterade att ”med kreativitet och stor fantasi har sagofantasterna i Ljungby lyckats”.
Under drygt ett år arbetade Mia, Kjell Sundberg och jag intensivt tillsammans med utformningen av museet. Vi hade ju ett mål med vårt arbete, men vägen dit var inte klart utstakad. Vi hittade på under arbetets gång, ändrade, fick nya infall och fann de möjligheter som det gamla huset gav. I den här processen var Mias infallsrikedom och kreativitet oersättlig. Hon hade en enorm arbetskapacitet och ingenting var omöjligt. Hon knackade ner puts och rev ner tapeter med samma energi och lust som hon färgsatte rummen och skapade textilier. Våra ekonomiska resurser var i hög grad begränsade, men uppfinningsrikedomen var stor och hela tiden var det ett glädjefullt arbete. Alla tre pratade vi många gånger efteråt om att det var fantastiskt att ha fått vara med om ett sådant här gemensamt arbete. Och just glädjen vi upplevde är nog också ett svar på frågan hur vi kunde gå i land med det som tidningen tyckte var en omöjlig uppgift.
Jag hade också lyckan att få Mia som illustratör till två böcker. Hennes känsliga och omedelbara bilder av djur och träd lyfte texten. Så småningom kom djuren och träden att ta sig in på dukar, draperier, väggar och inte minst trycksaker och blev en del av museets själ.
När Berättarnätet Kronoberg stod på en stabilare ekonomisk grund några år in på 2000-talet hade vi råd att anställa en museichef. Det var då alldeles självklart att fråga Mia om hon ville leda vår verksamhet. Till vår stora glädje sa hon ett oreserverat ja. Hennes stora arbetskapacitet, effektivitet, ekonomiska kunskaper, kreativitet, omtänksamhet och generositet skapade en stabil grund för en fortsatt utveckling av verksamheten. Hon var precis vad vi behövde, särskilt när föreningen byggde upp verksamheten.
Mia var inte den person som framhävde sig själv eller tyckte om långa sammanträden och mingel. Hon ville ständigt ha verkstad och se till att arbetsuppgifter utfördes snabbt och väl.
I saknaden efter Mia känner jag en djup tacksamhet att jag fick förmånen att arbeta ihop med henne, både i skapandet av Sagomuseet och när jag i egenskap av ordförande för föreningen tillsammans med Mia både dryftade aktuella dagliga frågor och drog upp visioner inför framtiden. Även efter att hon 2012 hade slutat som verksamhetsledare fortsatte hon in i det sista att bidra till museets och föreningens verksamhet. Jag vill också göra mig till tolk för föreningens medlemmar och anställda, alla saknar vi Mia.
Våra tankar i denna stund går till Kennerth och barnen med familjer.
Per Gustavsson
ordförande Berättarnätet Kronoberg
Sagobygdens Blogg 