Lettland – en resa i tiden

Text av Eva Cesar

En av 2025 års höjdpunkter var resan vi, ett trettiotal medlemmar i Berättarnätet Kronoberg gjorde till Lettland. Jag tror att varje deltagare har sina egna minnen och sin egen berättelse om dessa dagar. Här kommer min.

DAG 1

Bussen startade från Sagomuseet vid lunchtid den 31 augusti och gjorde ett litet stopp i Vislanda dit vi var några som rest med tåg. Efter ett smärre missförstånd om var upphämtning skulle ske kunde bussen strax rulla vidare till Karlshamn och på färjan till litauiska Klaipeda.

Det var en vacker, stilla kväll och efter middagsbuffén gick det att sitta på däck och njuta av solens sista strålar innan vi drog oss tillbaka till våra kojer för natten.

DAG 2

Vi anlöpte Klaipeda nästa morgon och åkte direkt till staden Siauliai där vi på egen hand fick inta lunch och gå på upptäcktsfärd. Uppseendeväckande var alla barn som gick omkring med blommor i händerna. Det visade sig vara första skoldagen för terminen i Litauen, och alla barn hade med sig blommor till sina lärare.

Inte långt från Siauliai ligger Korskullen, där vi gjorde resans första egentliga stopp. På denna märkliga plats togs vi tillbaka till förkristen tid eftersom detta varit en kultplats sedan urminnes tider. Ingen vet när det första korset sattes dit. Men säkert är att på 1800-talet sattes kors där till minne av stupade i uppror mot ryska kejsardömet. Efter Litauens införlivande i Sovjetunionen förstördes platsen flera gånger men nya kors sattes upp och platsen blev så småningom fredad. Nya kors tillkommer hela tiden och vid början av vägen som leder dit, finns möjlighet att köpa kors, änglar och annat för att sätta dit till minne av sina eventuella döda. Det var en något bisarr, men också hisnande upplevelse att vandra mellan dessa anhopningar av kors, huller om buller, lutande, upprättstående, liggande, staplade, mindre kors fästa vid större. Tätt, tätt på två kullar bredvid varandra på en yta av sammanlagt 5 000 kvadratmeter.

Färden gick vidare och någonstans, på ena eller andra sidan av gränsen mellan Litauen och Lettland, dukade Christel och hennes make busschauffören Jörgen fram fika till alla te- och kaffesugna resenärer. Dessa fikapauser som de bjöd på närhelst de behövdes under hela resan var mycket välkomna och uppskattade, liksom Jörgens skickliga och mjuka framförande av bussen, för att inte tala om deras sätt att måna om vårt välbefinnande.

Styrkta av kaffe eller te och kakor for vi sedan genom Lettland och kom fram emot kvällen till Riga där vi skulle tillbringa två nätter på hotell Radison Blu. Stort och lyxigt och med en överdådig kvällsbuffé och lika överdådig frukostbuffé.

DAG 3

Dagen i Riga började med en sightseeing, först med buss, där Jörgen fick visa prov på sin formidabla körskicklighet. Det var små trånga gator och ganska mycket trafik. Vi fick se stadens olika byggnader, intressant arkitektur och minnesmärken. Det finns en stor stadsdel med vackra jugendhus som kontrasterade mot hus från Sovjet-tiden och nutida modernistiska skapelser. Vår guide berättade om stadens historia under bussturen och guidade oss vidare när Jörgen sedan släppte av oss vid Frihetsparken. Mitt i denna står Frihetsmonumentet, som anses vara en viktig symbol för Lettlands självständighet.

Inne på de små gatorna i staden fanns mycket att se, bland annat den så kallade Svenskporten som byggdes på 1600-talet. Där utspelade sig för länge sedan en sorgesam historia om en stackars flicka som blivit instängd i själva porten och dött. Och när vi gick igenom porten kunde en del av oss höra hennes gråt.

Guiden visade oss också domkyrkan och berättade om konserten som spelades där varje dag klockan tolv på den enorma orgeln med nästan 7 000 pipor. Vi var många som gick dit och lyssnade och det var en fantastisk och mäktig upplevelse.

Det fanns också tid att äta lunch och strosa runt på egen hand i Riga. Tine hade tipsat oss om en fin hantverksaffär, och jag tror att en hel del souvenirer inköptes där.

Vi var sedan inbokade på Ockupationsmuseet. Det var fint uppbyggt som en väg genom historien, men det var väldigt mycket att ta del av, och åtminstone jag var redan så fylld av intryck från förmiddagen, så jag är rädd att jag inte kunde tillgodogöra mig all denna information. Jag och Christer tog en skön paus på ett kafé efteråt med apfelstrudel och fick lite tid att sortera alla upplevelser.

De av oss som hade lust kunde sedan ta sig till nationalbiblioteket för en guidad tur. Det är en mycket speciell skapelse av Gunnar Birkerts, som ritat flera bibliotek och andra byggnader runt om i världen. Vi var en liten grupp som tog detta tillfälle i akt och det var en spännande upplevelse.

Utsikten över staden från bibliotekets översta våning var magnifik, även om glasväggarna var prickmönstrade för att förhindra att fåglar flög in i dem.

En stor vägg som sträcker sig över flera våningar, är täckt med donerade böcker. Den som vill kan lämna in en bok och skriva en liten notering i den, så införlivas den i denna boksamling. Eftersom det är ett nationalbibliotek får ingenting lånas hem därifrån utan endast läsas på plats.

På biblioteket finns också en barnavdelning som vi förstod kan vara ganska välbesökt, även om inga barn fanns på plats när vi var där. Där fanns bland annat ”Pippi Långstrumps hus”.

Det var skönt att ta spårvagnen till hotellet för välbehövlig vila efter denna fullspäckade och intressanta dag.

DAG 4

Morgonen därpå styrdes färden till Jurmala, en gammal kurort vid havet strax utanför Riga, med charmiga hus, en del förfallna, andra upprustade och välskötta. Flera av resenärerna passade på att ta ett dopp i det långgrunda vattnet vid sandstranden.

Inte långt därifrån låg nationalparken Kemeri där nästa stopp var inlagt. Där fanns möjlighet till vandring och fina vyer. Undertecknad var dock för trött och satt och njöt av stillheten tillsammans med andra som inte heller var sugna på att balansera på spänger eller bli uppätna av myggen.

Så anlände vi så småningom till Kuldiga, resans mål. Efter incheckning på hotell Jekaba Seta, ett litet lagom stort hotell med trevlig personal, och intagande av en lagom liten kvällsbuffé, var vi många som tog en promenad genom den lilla staden till det berömda vattenfallet, som är 249 meter brett – Europas bredaste. Dess höjd är nog å andra sidan Europas lägsta.

Kvällen var solig och varm, alla stadens hus skimrade, trots att många av dem såg ut att behöva en ansiktslyftning. Vi fick senare reda på att på grund av för oss (och kanske även för letterna själva) svårbegripliga regler för renovering och bevarande, är det svårt att få till stånd dessa välbehövliga renoveringar.

DAG 5

Morgonen den 4 september mötte oss med lika vackert väder som följt oss under resan hittills. Mötte oss gjorde även Ina Celitane, initiativtagare och ledare för berättarverksamheten i Kuldiga. Vi mötte henne vid en skulptur som visar steget från det gamla till det nya Kuldiga.

Ina tog oss runt i staden, visade och berättade. Det var då vi fick veta lite om renoveringsreglerna, men också att många filmer spelats in i staden tack vare dessa gamla miljöer. Det var som om olika tidsepoker flöt in i varandra och möttes och samsades om platsen. En fyrkantig låda från 60-talet med livsmedelsbutik och lägenheter som var mycket attraktiva, låg mitt bland pittoreska småhus, en del ganska fallfärdiga.  Vi fick även besöka den lokal, inrymd i ett dagcenter, som berättarna i Kuldiga använder. Där möttes vi av en kvinna som jag tyvärr glömt namnet på, som berättade lite om den dagliga verksamheten och samarbetet med berättarna.

Sedan fick vi träffa Inas vän Eva som bjöd på ollonkaffe, örtteer och morotspaj i en liten lokal där hon även sålde lite hantverk. Ina förevisade traditionella textilier och smycken och vi sjöng lettiska folksånger tillsammans. När vi blev tillfrågade om en svensk sång, blev det ”Ju mer vi är tillsammans” med tillhörande rörelser. Passande, men kanske ingen folksång precis. En man kom med färska lövruskor och gav oss energi genom att vifta med dessa över våra kroppar. Lätt omtumlade tog vi sedan lunchrast.

På eftermiddagen åkte vi till en gammal herrgård, där ett hantverkskollektiv huserade. De bodde och verkade där mot att de tog hand om byggnaden. Vi fick en spännande rundvandring och fick se allehanda alster. De bjöd oss även på en musikperformance och fika.

DAG 6

I Lettland finns suiterna, en liten folkgrupp som härstammar från katoliker och som har säregna traditioner, färgstarka dräkter och en intressant historia. En av byarna som bebos av suiter är Alslunga, där vi tillbringade hela fredagen.

Mara, som har varit i Ljungby på Sagobygdens Musik & Berättarfestival, tog emot oss. Hon berättade och guidade på det fina lilla museet som visade byns historia och kläder och föremål.

Där lärde vi oss att göra snoddar av garn på traditionellt sätt.

På byns bageri fick vi baka varsin traditionell morots- och potatismospaj med surdegsbotten, vilka blev godare än jag förväntat mig.

Lunchen, bestående av kyckling, potatismos och rårivna morötter, intogs på bykrogen. Efter maten tittade vi in i kyrkan, där Mara överraskade med att spela orgel för oss.

Mara tog oss sedan till det lilla slottet i byn, som verkade större inuti än utanpå.

Vi möttes där av ytterligare tre musiker, varav en också varit i Ljungby, som tillsammans med Mara spelade, sjöng och dansade och demonstrerade sina speciella instrument. Givetvis fick vi också delta i sång och dans av hjärtans lust.

Före återfärd till Kuldiga besökte vi förstås den lilla butiken med lokalt hantverk. Våra pajer fick vi med som färdkost.

Efter denna väldigt intensiva och inspirerande dag kunde de som ville, på vägen tillbaka till Kuldiga, ta sig ett dopp på stranden vid Jurkalne. Vi andra beundrade utsikten.

DAG 7

Lördagen var vår sista dag i Kuldiga. Det erbjöds en tur till en skulpturpark för de som ville. Det gick också bra att tillbringa hela dagen i Kuldiga, vilket bland andra jag och Christer tyckte var mera lockande. Det var fint att strosa på egen hand i staden och insupa miljöerna i egen takt.

Från bussen såg vi många storkar under resan, dock inte i Kuldiga. Detta storkbo verkade obebott.

Vi gick till biblioteket, där vi pratade med barnbibliotekarien som berättade att de skulle fira Pippi Långstrumps 80-årsdag framåt hösten. Biblioteket hade tidigare varit synagoga.

Vi gick också till hembygdsmuseet som Ina tipsat om. Det var inrymt i en gammal banklokal, och var väldigt pedagogiskt upplagt. Med en surfplatta som tillhandahölls kunde vi klicka på olika föremål och läsa om dem. Vi fick också veta att ett slott funnits i staden, men att det numera endast finns en kulle och spår av en vallgrav kvar alldeles nära vattenfallet.

Självklart gick vi dit igen för att se med egna ögon och känna historiens vingslag.

Då såg vi även människor som gick över vattenfallet. Det lär ge lycka att klara den promenaden.

Varje kväll i Kuldiga fick vi middagsbuffé på vårt hotell. Kvällarna var vackra och vi kunde sitta i mindre grupper ute på altanen. Sista kvällen hade dock utlovats regn. Därför satt vi inne och de som ville delade med sig av sina reflektioner över vår resa. Det var idel lovord och vi kallade även in hotellets kockar för en särskild hyllning. Men det fanns förstås också en del funderingar över situationen i Lettland och världen i övrigt, och en förståelse för den stolthet över landet och Kurland, där vi befann oss, som våra guider gett uttryck för. Lettland är ju en ung nation.

DAG 8

Resan tillbaka mot Klaipeda gick utefter Östersjökusten. Vi stannade till vid bunkrarna i Karosta, nära staden Liepaja. Det är bunkrar byggda under tsartiden runt förra sekelskiftet och de är numera ruiner.

Vi hann tillbringa några timmar i Klaipeda på egen hand innan båten skulle gå. En del måste äta, andra köpte hantverk, några gjorde både och.

Under dessa dagar fick vi uppleva så mycket intressant och spännande och allt var väldigt välplanerat och förträffligt ordnat. Därför vill jag till sist ge ett stort tack till Stefan, Betty och Britt som arrangerade denna resa! Den gav mersmak, och jag undrar, säkert med många andra: vart bär det av nästa gång Berättarnätet Kronoberg ger sig ut på nya äventyr?